Ett chockartat uppvaknande

Min historia
471

Pratade med @Nyttliv1 på Mallans igår, vi kom in på musik, låtar och texter.
Det fastnade i mina tankar och jag reflekterade över vilken betydelsen musiken haft under sista åren.
Hur jag även ändrat på mitt sätt att lyssna, från att förr lyssna mkt på själva musiken till att när det var som värst helt bli uppslukad av texterna.

Genom texterna identifiera mig själv, situationen, måendet och tankarna.
Jag har nog alltid tyckt om musik men under den värsta tiden var den livsviktig.
Minns att jag inte klarade av en hel del musik utan var tvungen att skapa en lista som jag döpte till “Må bra”.
Minns även att det fanns en tråd om just musik och tips på låtar som jag flitigt tittade på.

Även nu lyssnar jag ofta på spellistan, och lägger även till musik kontinuerligt.
Diskussionen igår fick mig även att minnas tillbaka till när jag var yngre och konstant lyssnade på gruppen Marillion, ett band som följt med under hela livet.
Jag minns att jag ofta spelade en låt när det var som värst, “Beautiful”. En låt som fick en ny mening. Minns hur jag kände mig, ratad, något som man kastade på soptippen, något man utnyttjade för att sedan göra sig av med när det blev kämpigt.

Beautiful (Marillion)

Everybody knows that we live in a world
Where they give bad names to beautiful things
Everybody knows that we live in a world
Where we don’t give beautiful things a second glance

Heaven only knows that we live in a world
Where what we call beautiful is just something on sale
People laughing behind their hands
While the fragile and the sensitive are given no chance

And the leaves turn from red to brown
To be trodden down
To be trodden down

And the leaves turn from red to brown
Fall to the ground
Fall to the ground

We don’t have to live in a world
Where we give bad names to beautiful things
We should live in a beautiful world
We should give beautiful a second chance

And the leaves fall from red to brown
To be trodden down
To be trodden down

And the leaves turn green to red to brown
Fall to the ground
And get kicked around

You strong enough to be…
Have you the faith to be…
Have you the courage to be…
Honest enough to say…

Don’t have to be the same…
Don’t have to be this way
Come on and sign your name
You wild enough to remain beautiful?
Beautiful

All the leaves turn from red to brown
To be trodden down
Trodden down
And all we fall green to red to brown
Fall to the ground

To be kicked around
You strong enough to be…
Why don’t you stand up and say
Give yourself a break
They laugh at you anyway
So why don’t you stand up and be
Beautiful.

Samtidigt så med tiden så inser man från att många gånger känt att ens eget värde var = noll, så är det många gånger någon annan som skapat det. Samtidigt som det många gånger är påhejat av en själv. För det är oerhört enkelt att ta till sig någon annans handlingar och ord till att vara sanning, att se ur en annan persons ögon istället för att använda sina egna.
När värdet på en själv egentligen bör och alltid skall komma inifrån. Oerhört enkelt att säga men betydligt svårare att leva efter.

Det är också oerhört mycket enklare att ta till sig och se den negativa vyn från en annan persons ögon, än att ta till sig den vackra, positiva vyn som en person också kan se och uppleva.

Lite som ordspråket, “One man’s trash, another man’s treasure”. Kanske inte bildligt men, så är det nog. Det som en person inte värdesätter, värdesätts av en annan.

Genom att läsa här så har jag många gånger kommit till insikt vilka fina människor som finns. Som alltid behöver man inte gå allt för långt bort för att se vackra ting, se bortom en känsla för att finna en skatt. Många gånger handlar det om att öppna ögonen och våga se.

Livet kan vara vackert, okomplicerat och otroligt givande. Det kan även vara oerhört brutalt, kallt och ensligt, många gånger handlar det om vad vi vill och vågar se, i vilka situationer, på vilka bergstoppar eller djupa dalar som vi låter våran blick ta in vyn och låta blicken vandra längs landskapet.
Men som allt så är landskapet och liver föränderligt, där båda sidorna och upplevelserna är verkliga, men det innebär inte att den vyn är den absoluta sanningen. Något man ofta behöver påminna sig om och också ta fasta på.

Något jag själv kämpar med, funderar över och reflekterar på. Jag har under de senaste året upplevt båda vyerna, trots mörkret som har infunnit sig, de taggiga bergsmassiven så har även vyerna varit oslagbara med sin skönhet. Landskap som jag aldrig trott fanns mer än i mina drömmar.

Så vad jag lärt mig bland annat genom musiken är att saker är föränderligt, likså måendet, att det hela tiden finns en början, en ny väg, en ny destination.

Någon gång hoppas jag att jag slipper att vandra ensam längs de nya stigarna och vägarna. Att gå i obanad terräng är en upplevelse som jag längtar efter.

Tänk vad lite musik kan få en att tänka :relaxed:

1 gillning
472

Fantastisk låt av Marillion

1 gillning
473

Du skriver alltid så fint @Martor och har en otrolig förmåga att få en att tänka efter…

Jag har tagit mig friheten att översätta en del av din text :slight_smile: Ta ett snack med @Gitarristen som tonsätter den med en refräng som går i moll så har ni en världshit och blir miljonärer!!

Ni kan kalla gruppen typ “Military man with guitars” eller nåt! :slight_smile:

Life can be beautiful,
uncomplicated and incredibly rewarding.
It can also be extremely brutal, cold and lonely.
…many times it is about what we want and dare to see.

Ref:

I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads.
I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads
Walking in unpaved terrain is an experience I long for.
someday

in what situations, on which mountain
peaks or deep valleys we let our eyes take in the view
and let our eyes wander along the landscape.
…many times it is about what we want and dare to see.

Ref:

I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads.
I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads
Walking in unpaved terrain is an experience I long for.
someday

It is easier to see the negative.
view from another person’s eyes,
It is easier to see the negative.
than to take in the beautiful, positive view
that a person can also see and experience

Ref:
I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads.
I hope someday I won’t have to walk alone along the new paths and roads
Walking in unpaved terrain is an experience I long for.
someday

5 gillningar
474

Snyggt!

Jag börjar kolla på melodi i moll :metal:

Blir vi miljonärer får även du ta del av kakan :+1:

2 gillningar
475

Tack @Sorgsen_man
Din text värmer, och du fick verkligen till den engelska texten på ett fint sätt. :blush:.

Att skriva här har verkligen hjälpt mig genom dessa år, många tankar som virvlar. Även om jag ibland funderar över om man inte tänker för mycket och kanske fastnar i det. Samtidigt så kommer jag fram till att det i alla dessa tankar som man på något sätt skapar acceptansen, finner svaren inom sig, i vad man tycker om, saknar och önskar.

Som det jag skrev ovan, när man öppnar ögonen, vågar öppna hjärtat och möter det okända. Att mötas av en vy som man inte tänkt sig när man blickar ut från ena sidan av bergstoppen, innebär det att man bör blunda då och intala sig eller låtsas att det är en annan vy om jag öppnar ögonen igen.

Eftersom landskapet tornar upp sig nedanför med otaliga detaljer många skiftningar och flertalet partier, så kommer ögonen fokusera på vissa delar, just för att det är svårt att ta in allt. Men även i det oväntade, det som vi just där och då fokuserar på, inte möter våra förväntningar så kanske det räcker med en blick och fokusering på partiet strax till vänster eller höger för att upptäcka något nytt, något vacker och något sällsynt.
Det är ju allt som oftast enklare att blunda, och där och då skapa en sanning av vad vi såg i det ögonblicket.

Det är ju inte för inte, man säger att det första intrycket av en situation, människa är så oerhört viktigt. Det är också där som vi många gånger fastnar, mig inkluderat. Men om man kan se bortom det, så kanske man möts av något otroligt vackert som man höll på att missa för att man började stänga sina ögon.

Det är ju också där någonstans man bör titta på sig själv och inse att man står på bergstoppen, inse vad man har gjort för att komma dit upp, och också inse att man har valet att faktiskt byta vy, se bortkommen skuggiga dalen och se alla otaliga stigar och vägar som slingrar sig genom landskapet. Utifrån det också se vilka otroliga möjligheter som ligger framför en.

Någonstans där kan den vackraste av rosor stå, men det vet man ju inte om man inte vågar öppna ögonen och titta.

Haha sen är det klart, det kan ju vara förbannat högt och man får svindel men även det är ju något som är en del av livet :joy:

5 gillningar
476

Ärligt,
jag är också med i totalförsvaret, bryt ihop och kom igen!

477

@Mstrx aka MisterX(förstås som hemlodemlo nr 1) med högst troligt snedvriden syn på sin egen inverkan gällande landets säkerhet?:eyes:

Var inte rådet ovan åtets märkligaste och sannolikt apartaste, för att inte säga årets sämsta?:face_with_monocle:

Tycker du sidan och trådarna är softa och ältande?
Läs inte!

Men snälla kom inte med råd som klippta ut ”A good day to die hard”.

Jag tillhörde också totalförsvaret.
Förmågan att veta vad vi försvar och minnas varför är central.

Bra för dig att allt gick över fort, i rikets intresse om inte annat.

Amen!:pray:

2 gillningar
478

Haha
Härlig kommentar, men du får gärna vidareutveckla något.

Och visst, jag har också använt mig av ett flertal begrepp och kommentarer under mina år i Försvarsmakten kanske inte jättemånga men ändock 16 år som aktiv OF och nu övergått till RO, då jag valde att sluta:
-Bryt ihop och kom igen.
-Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.
-No pain, no gain
etc

Finns en uppsjö andra kommentarer som kan nyttjas.
Men på vilket sätt totalförsvaret kommer med in i bilden förstår jag inte riktigt?

Samtidigt så ser jag inte riktigt syftet att använda dem här.
I vissa aspekter och situationer blir de enbart korkade och påvisar istället en individs oförmåga att sätta sig in i en annan persons situation, tankar och känslor.

Men du får som sagt gärna utveckla, hur du menar.
Tråden har varit min dagbok och mitt sätt att bearbeta en för mig traumatisk upplevelse. På många sätt fortfarande något jag går tillbaka till, även om själva skilsmässan är bearbetad.
Visst kan mina tankar, reflektioner ifrågasättas och sticka i ögonen på någon. Men det är ju samtidigt därför många av oss skapar våra historier för att kunna ventilera med andra personer i liknade situationer och tankar.

2 gillningar
479

Det var inte alls för att vara ”stöddig” eller elak och jag uppskattar verkligen alla fina trådar!
Bara ville få en reaktion på, att är det inte det bästa egentligen.
Jag själv brottas med mitt självklart, och tänker nu får det vara nog- nu bryter du ihop och kommer igen- jag kan och livet måste gå vidare.

480

Ber om ursäkt för jag tog in försvaret i det hela, hade väl en tanke som inte var så smart…

481

Ingen fara, jag tog det inte som kritik på något sätt.
Men blev mest nyfiken och intresserad av hur du menade.

Jag förstår ju självklart vad du menar med bryt ihop och kom igen. Jag har på många sätt själv levt med den devisen och på många sätt gör det fortfarande.
Men är väl den där delen bryt ihop som har förändrats något för mig.
Innan så stängde jag in allt det som jag ansåg hörde till bryt ihop. Såg väl att det enbart var något som skulle passeras och att den ändock skulle gå hyfsat fort. Ibland koncentrerat till en händelse.

För mig blev det många parallella processer och även en ganska lång tidslinjal. Där målbilden kanske inte bytts men däremot förändrats något.
Där i det militära är enkelt med olika skeden börjar, slutar och sedan börjar ett nytt.
Jag har under resan upptäckt hur de olika skeendena inte riktigt var så enkla och tydliga utan betydligt mer diffusa och där de överlappade och gick in i varandra.

Visst måste man gå vidare vilket jag på många sätt har gjort, men konsekvenserna av skilsmässan är fortfarande oerhört tydliga. Där som jag skrivit tidigare är följdverkan som jag idag strider mot, omhändertar, ja kallade vad man vill.
Jag tenderar att föra in mitt gamla yrkesliv i mina resonemang, för det är enkelt att relatera till både i tänk, situationer och handlingar. Jag tror min självbild var och fortfarande är en identifiering till min tidigare yrkesliv som officer samt familjefar och make. Det var mina drömmar, när båda dessa upphörde hamnade jag nog i en än större inre konflikt. Båda dessa har en oerhört stor gemensam nämnare för mig, gemenskap, sammanhang, tillit och lojalitet…
Plötsligt stod jag utan dessa saker som jag byggt halva mitt liv kring, vilket slog oerhört hårt mot mig.

Skilsmässan har jag lämnat, men det är de andra sakerna, konsekvensen av den som jag nu kämpar med.

1 gillning
482

Du verkar vara en trevlig kille och jag förstår vad du menar.
Likväl som jag själv som du verkar, är en empatisk man @skipper.
Resan är svår, liknas ju med dödsfall- du kanske vart med om det i militären som jag, eller nära anhörig som gått bort.
Själv fick jag många ”puckar” under rätt snabba månader med skilsmässa och bortgången anhörig- precis då jag började vakna till i min egna koma från skilsmässa.
Lagom till jul självklart…
Blev helt enkelt bara tvungen att bestämma mig för att totalt bryta ihop, och nu lappa ihop mig och gå vidare.

1 gillning
483

Ja, vad är det man säger: olyckan kommer sällan ensam.
Men visst är det som du säger, pratar man om läkeprocessen och att kunna gå vidare så börjar det alltid med en själv.

Det finns ingen annan som kan göra det åt dig, förändringen börjar inifrån och är bara man själv som kan påbörja den.
Sedan kan man längs vägen behöva olika mycket hjälp, ta olika långtid. En resa som är både tuff och många gånger alldeles förjävlig, men också berikande och otroligt stärkande.

484

Ja sjukt nog så stärker det många, är som ett immunförsvar som stärker sig med ett kärleksvirus insprutat.

Men hade jag kunnat valt, hade jag självklart vart kvar i ett bra förhållande och sluppit det.
Vi människor har iallafall en bra av flera dåliga egenskaper, att vi tillslut ser framåt :sunglasses:

485

Oj…
11 månader sedan man skrev sist.
Vad säger man? Livet är väl “status que” både på gott och ont.
Så varför skriver jag igen i min tråd? En del av mig har väl saknat att skriva och använda tråden som en dagbok, en dagbok att kunna återläsa, reflektera över och även finna tröst i.
Nu hände det som jag i och för sig väntat på men likväl rör det upp en hel del känslor inom mig.

Började med att jag kikade igenom väldigt översiktligt i sonens mobil vad han brukar surfa på. Ja jag vet, integritet osv men samtidigt så vill jag ändå veta så att han inte surfar in på "olämpliga sidor"och om han gjort det (vilket man eg inte kan skydda dem från) så kan man ändå ta ett snack om det och lyfta vissa ämnen.
Upptäckte då att han/någon varit och tittat på hemnet och olika hus.
Klart att jag funderat länge på när den dagen skulle hände att M och hennes “nya” (kanske nu fel att säga nya, då de varit tillsammans i 2.5 år, vad jag vet) började titta på hus för att flytta ihop.
Tänkte inte så mycket på det, men ikväll kom ett sms:

Hej
Vill bara berätta om att jag och YY har förlovat oss.

Ja vad säger man?

“Ok”
Var mitt svar, och några minuter senare:
“Grattis”

Har som sagt vetat att denna dagen skulle komma och ur ett logiskt perspektiv är det väl helt rätt. Helt plötsligt så blev ju hussökandet än mer förståeligt.

Förstår, men samtidigt inte varför det rör upp så mycket känslor. Jag vill på intet sätt ha henne tillbaka. Jag har sedan “länge” insett att vi var för olika och värderade saker olika. Saknar henne och det vi hade, vilket enl mig är naturligt efter de 19 år vi delade, samtidigt så är det dåtid och precis som det låter dvs något som varit.

Genom skilsmässan och reflektioner så inser jag att skilsmässor är och kan vara en del av livet, att vissa relationer kan ta slut. Även om sätten de kan ta slut på varierar kraftigt. Jag tror samtidigt ifrån djupet av mitt hjärta att man även kan finna kärlek igen och faktiskt kanske en person som passar en bättre än den man tidigare varit med.
Jag tror fortfarande på kärleken, men naturligtvis som allt annat så är det vad man gör den till. Om jag från djupet av mitt hjärta tror på dessa saker så…
Ja då är det kanske inte konstigt att X funnit sitt Y…
Samtidigt så känns det inom mig, och det gör faktiskt ganska ont…

Det som slår ann en ton i mig är nog tudelat, dels den praktiska delen vad det kommer innebära för mig och att det på något sätt blir en symbol över de senaste 3 årens händelser, kanske inte den symbolen jag önskade. Men just nu känns det så.
Att allt verkligen har “gått hennes väg”, där det känns som att det enbart är jag som drabbats av alla konsekvenserna skilsmässan förde med sig. Att det helt enkelt gått alldeles för enkelt för henne. Egoistiskt och snålt kanske att tycka så, men det kan jag nog ärligt säga att jag känner.
Klart det finns en avundsjuka kopplat till det också, att få älska en person och få lägga den kärlek som finns inom mig på en person som hon fått göra. Det är klart en dröm jag har, att få finnas för en person i alla livets stadier och visa henne min kärlek.

Sitter med en mugg te, tittar på en Romcom och tittar på stearinljusen jag har tända på borden. Hjärtat känns faktiskt ganska tungt, samtidigt som låten “Forever young” med Alphaville spelas i filmen.
Just nu känns stearinljuset som en ganska bra visualisering av mig som person och mitt inre.

Tyvärr när jag sitter här så inser jag att nog mycket beror på avundsjuka… kanske inte så smickrande att erkänna för sig själv. Men ja… vem ska jag ljuga för, och varför ljuga för mig själv?

Livet har verkligen inte tagit den riktning jag trodde, ej heller hoppats på.
Missförstå mig rätt finns oerhört mycket jag är glad och tacksam för…
Men…

Alltid är det ju ett men. Ganska skönt att skriva lite, många tankar, känslor och funderingar som flyger omkring.
Får väl se när man skriver nästa gång, men kan tänka att det kanske inte tar så långtid denna gången.
Att få skriva av sig har varit och var många gånger min livlina och förmodligen det som räddade livet och min mentala hälsa under lång tid.

Haha oj var tvungen att redigera till lite mer text.
Var tvungen att kolla hennes FB, inget inlägg om lycklig förlovning men lär väl komma.
Men vet inte om man ska skratta eller gråta, då hon tidigare haft blankt under relationsstatus under dessa år. Men nu var det dock ändrat till att hon var i och varit i ett förhållande från samma datum som vår skilsmässa vann lagakraft. :rofl: :rofl:
Var tvungen att kolla domstolsbeslutet för det kändes och såg så absurt ut. Även om jag visste det innan. Vet inte riktigt vad man ska säga, men men

10 gillningar
486

Du är nog inte ensam om att känna så. Vem är en att klaga liksom?
Det är så otroligt mycket man har och ska vara tacksam för egentligen. Bara en sådan sak som att man har friska barn. Ett jobb. Tak över huvudet etc.

Jag tror att det är det här året… Osäkerheten just nu. Det förbannade mörkret ute.
Det är lite hopplöshet överallt just nu känns det som.
Den här julen t ex… Jag har aldrig känt mig så oengagerad tidigare. Kan bero på att jag inte har barnen denna jul men t om det första året när jag inte hade dem så såg jag fram mot att julpynta och fixa med allt som har med julen att göra. Nu önskar jag bara att skiten vore över innan den ens har börjat.

Det är inte egoistiskt att tänka så… Mänskligt och förståeligt. Jag känner likadant.
Det svider naturligtvis att den som ljög, bedrog, svek och förnedrade lever lyckligt och lever vidare utan samvetskval. Man vill ju att dom ska få känna av hur det känns när livet som man känner det krossas.

Den där bitterheten är väldigt svår att bli av med har jag märkt. Jag kan ärligt säga att jag skulle bli glad, t om väldigt glad om det plötsligt kom ett besked att hon blivit bedragen, förlorat jobbet eller att hennes liv på något sätt blivit fattigare. “Den enda sanna glädjen är skadeglädjen”, eller nåt.

Det känns såklart inte bra, eller rätt, att man efter 2,5 år fortfarande känner grudge mot en människa men jag tror faktiskt de flesta bedragna människor känner så?

Det gör det garanterat! Det vet du…

6 gillningar
487

Hej @Martor
Nu har jag läst igenom hela din tråd och OJ så lika du och jag är!! Både gällande situationen med skilsmässan men också i så mycket annat som kommit fram i allt du skrivit.
Det faktum att den här tråden skildrar allt under tre år ger mig lite hjälp och hopp i det jag går igenom nu som ligger ganska exakt tre år efter dig.

Stor kram till dig :heart:

1 gillning
488

Hej @Martor

Har inte läst i din tråd tidigare, men nu under eftermiddagen hittade jag hit och läste lite. Läste mest i början av din tråd då du var som mest ledsen, du satte verkligen ord på känslor som man aldrig vill uppleva.

Skönt att du tagit dig framåt och vågat träffa någon ny. Jag själv separerade för ett år sen, vi är dock inte helt säkra på om beslutet var rätt, så hur det slutar får vi se. Men jag känner igen mig i känslorna du beskrev i skedet när det tog slut mellan er. Sådär har jag känt många gånger, förtvivlan och sorg. Jag mår bättre nu, men saknar ofta, och hoppas innerligt på att det blir vi igen. Blir det inte det så har jag kommit tillräckligt långt för att vara okej med det också. Det är det som är det fina med tiden.

Kram på dig!

2 gillningar
489

Hej @Martor! Känner igen mig i dina tankar och sorgsenhet… Lyssnar hela tiden på the warrior!:weary: Jag vet att jag är en stark person! Men det här sveket min man gjort tar på mina krafter… :weary::weary: Jag vill ha någon som uppskattar och älskar mig, för den jag är! Men jag håller modet och humöret uppe. För jag vet att någonstans finns denna man som älskar och uppskattar mig! Och det är inte lätt att hitta någon i skogen, där jag trivs mest… :grimacing:OCH dessutom vid 41 års ålder…:cry: Kram till dig och din musiksmak…:kissing_heart:

1 gillning
490

Ja du @Sorgsen_man, visst är det så. Finns verkligen oerhört mycket man ska vara tacksam för vilket jag tror att vi alla är. Samtidigt får man ju heller inte förringa de andra sakerna heller. Vi känner ju som vi gör av en anledning, och tror att det är viktigt att vi tillåter oss att känna de där “men” också. Så lätt att släta över det den där “klagan” och känslan men samtidigt då lätt att skapa ett dåligt samvete.

Har också jul utan barn i år, känner mig sådär taggad om jag ska vara ärlig. Andra julen utan grabben och helt klart en annan känsla.

Jag vet ju fortfarande inte om jag var bedragen haha :laughing:, känslan är väl fortfarande att jag inte var det. Men hon måste träffat honom för jäkla snabbt… att de skulle blivit tillsammans mer eller mindre samma datum som skilsmässan gick igenom är väl lite naivt att tro. Att man också sätter datumet i sin statusen visar ju också på en viss idioti och naivitet från mitt X. Men men inte så mycket man kan säga haha.

Att det finns en fantastisk person och själsfrände där ute, det vet jag med all säkerhet…

@Sybil ja, visst finns det hopp. Många gånger så sitter det mesta inom oss. Tror det viktiga är att inte forcera saker, att acceptera situationen, måendet, nuet och framtiden. Att acceptera att man dippar och att det är okej. Att inte se dem som nederlag. Så småningom och efter en tid kommer många av dessa saker omvandlas till våra styrkor och erfarenheter. Att inte känna att man ältar, utan försöka dra en reflektion ur de malande tankarna.
Även om det inte känns så, så tror jag att vi många gånger kommer ut som en starkare människa, kanske också en mer komplett människa? Då vi verkligen känt både sorg och smärta på ett otroligt djupt plan och förhoppningsvis gjort oss än mer empatiska och inkännande, samtidigt som vi ser och tar vara på våra egna behov.
Men visst dippar man även efter 3+ år efter att allt startade…

@Emelie90, ja forumet, känslorna och orden har varit viktiga för mig och är fortfarande. Skönt att du mår bättre, det är ju ganska naturligt att man tänker tillbaka och går längs memory lane. Tiden har som du säger en väldigt viktig roll, man säger ju att den läker alla sår, och även om den inte läker fullt ut så skapar den smärtlindring och dämpar smärtan. Förhoppningsvis såpass att den inte upptar all vår tankeverksamhet utan har förpassats långt bak i periferin.

@Maria1979, ja styrka hos alla personer på detta forum går det inte att ta miste på. Även om vi själva kanske inte ser det just där och då. Men jag slås ofta av hur imponerad man blir av alla personer man läser om och från. På många sätt så gav människorna på detta forumet tillbaka min tro på mänskligheten. Visst finns det en man där ute som kommer uppskatta dig och älska dig för dina egenskaper och din person. Man måste ibland påminna sig att den smärta vi genomlevt/genomlever är orsakat av en individ… Tyvärr får den individen oerhört mycket plats som påverkar måendet negativt. Och du… 41 är verkligen ingen ålder :wink:

Hmm då har man landat lite i detta med förlovningen. Jag får nog erkänna att jag tilldel ändå är glad för hennes skull (meh haha fan vad vuxen jag kände mig när jag skrev det). Men på något sätt är det väl ett bevis på det jag ändå kommit fram till att vi inte passade varandra fullt ut. Att de olikheterna var vi har var förstora i slutändan.
Tro dock INTE, att jag har förlåtit henne och det svek jag anser att hon genomförde. Men det sunda förnuftet säger ändå att vi kanske hade hamnat här om vi inte gjorde ngt åt dem.

Men trots att jag kan finna en viss glädje så vidmakthåller jag att jag anser att det gått alldeles för enkelt för henne och att hon fått allt som hon pekat på ( :thinking: precis som hon fick allt hon pekade på i våran relation med :laughing: :rofl:).
Samt att fortfarande med en viss icke smickrande självinsikt så finns det en stor portion avund hos mig. Där jag önskade att rollerna var ombytta, kanske inte nödvändigtvis förlovning. Men att jag fick lägga all min kärlek och omtanke på en kvinna jag älskar.

Det stora glädjeämnet och alltid varit är dock min son, där det är så oerhört tydligt hur starkt vårat band är. Där X har betydligt mer konflikter än vad jag har. Sedan är det ganska tydligt för mig vad det beror på, och jag är väl eg inte skadeglad då det drabbar min son, men ibland kan den dock infinna sig… :see_no_evil:.

Jag inser att jag kommer säkert dippa/fundera/ha virvlande tankar den dagen de skaffar hus tillsammans, gifter sig osv osv.
Inser att jag fortfarande inte under dessa 2,5år som hon varit tillsammans med den “nye” (när fan slutar man säga “nye”?) hälsat eller träffat honom. Heller inget jag har någon brådska att göra… Men inser ju också att köper de hus och gifter sig så kanske det är oundvikligt… :unamused: :skull_and_crossbones:

5 gillningar