Blir allt mer sällan som man uppdaterar sin tråd, både på gott och ont.
Många gånger så tänker, reflekterar och funderar jag i mitt inre utan att sätta det på pränt.
I bland kan jag sakna att skriva ner saker, samtidigt som jag i mångt vet precis vad mitt mående beror på.
Tror att jag många gånger har kommit otroligt mycket närmare mig själv, blivit mer den person som jag alltid varit och velat vara, men som nu låter mig själv vara öppen mot mig själv. Inte stänga in känslorna utan låta dem strömma genom kroppen och sinnet.
Även det på gott och ont, många gånger upplever jag att jag känner mer nu, det gör ondare in i själen och jag tillåter mig gråta, sörja och att känna oavsett vad det gäller.
Är på många sätt där jag vill vara men ändå inte. Det är väl det där inte som känns otroligt mycket.
Detta som alltid skrivs, att livet och måendet är en bergochdalbana är verkligen oerhört sant.
Helt plötsligt när jag sitter, tittar på tv, jobbar, är med sonen, tränar eller vad som så kan helt plötsligt en oerhörd känsla av saknad, längtan och sorg dyka på mig. Igen, jag vet vad det beror på men det slår ett krampaktig grepp om hjärtat så att jag får stanna upp, ta djupa andetag samtidigt som jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Ibland låter man dem få falla, andra gånger så stänger man ögonlocken och djupandas.
Det är både en hemsk känsla samtidigt som den är befriande.
Livet har fått så många parametrar, många gånger så känns det som man både komplicerar till saker samtidigt som man förenklar andra, ibland så känns det som att livet motarbetas och när jag får den känslan så blir jag ibland lite rädd. Rädd för vad livet faktiskt vill, vad jag vill, vad som väntar. Jag vet ju också att livet är skört, vilket också får mig att tänka. Rädd för att känna “jaha var det bara så här livet blev?” Vet ju också andra sidan att om jag får leva utan att trilla av pinn, så har jag mer tid kvar i livet än vad jag hitintills upplevt genom mina levnadsår.
Känner att inlägget går både högt och lågt, lite som mina första inlägg som jag gjorde för 2 år sedan. Men det är väl så när känslor övertar tankarna och man ser drömmar men ändå inte.
Världen har på många sätt blivit ljusare mer färgrik men samtidigt mycket mer gråare. Säger emot säg självt, men jag ser mycket tydligare på saker. Känslor sätter mer färg på världen men jag ser också att saker inte är så självklara som det var förr. Det var enkelt förut att kategorisera in saker i svart och vitt. Dvs såhär är det, men tycker nu att det mesta är gråskaligt då det alltid finns så mycket om, men och kanske.
Ibland lite för mycket, vilket gör att man står still, rädd för allt man inte vet. Allt man inte kan påverka och allt som inte är kristallklart.
Vet i tusan vad jag ville med inlägget egentligen, förutom att få skriva, sätta ord på tankar, för just nu är jag fylld av tankar och känslor.
Uttrycket att vindrutan är större än backspegeln som ganska ofta skrivs nu, ett uttryck jag tycker om skarpt. Men det viktigaste i den meningen för mig är att, framtiden och det framåtblickande är ett oskrivet blad. Backspegeln den historia och kapitel av vårat liv som vi inte kan påverka, dock så genom att se i backspegeln så kan vi lära oss om framtiden. Lära oss av misstag men även av det som var bra och fint. Se vårat eget agerande och de självinsikter som vi får genom att granska oss själv. Allt för att kunna skapa bättre förutsättningar i det okända, bättre förståelse för vad vi vill ha, behöver, önskar oss.
Aku mencintaimu, aku merindukanmu,
Aku memikirkanmu.
Jag älskar dig, jag saknar dig,
Jag tänker på dig.
Ta ett snack med 
.
