Tack @Lova för din fina text.
Ja visst är man öppen som en bok efter separationen, den chock med tillhörande reaktioner.
På många sätt är man helt öppen samtidigt som man är tillsluten. Kontraster absolut men hela perioden var en stor kontrast i det inre, i livet och i tankarna.
Tror som du säger att livskrisen gör att vi ser saker på olika sätt. När det gäller mina känslor, blev jag ganska vaksam över dem efter separationen och jag trodde helt ärligt att jag kunde dö av kärleken. Jag vet och minns att jag var i chock att något mentalt kunde smärta fysiskt så oerhört mycket, tanken att man i värsta fall skulle kunna få uppleva det igen i livet gjorde att man vaksamt började vakta sitt hjärta. Trodde förvisso heller inte att jag någonsin skulle kunna känna igen.
Har alltid skrivit om att våga, om att inte mura in sig utan en nödutgång i muren. Men att skriva, känna, tänka och agera är ibland olika saker.
Mina känslor till denna kvinna kom inte över en natt, eller någon form av blixtförälskelse, utan snarare något som växt fram. Lite som när en krokodil fångar sitt byte, långsamt glider fram för att undgå upptäckt tills en förvånad gnu upptäcker att de sitter fast i krokodilenskäftar.
Haha lite liknande där, en känsla som smugit sig på allt eftersom, när man upptäckt mer och mer saker, lärt känna personen, få se hennes innersta tankar och känslor. Tillsammans en dag insåg lite häpet att känslorna som smugit sig på hade omvandlats till något mycket, mycket mer.
Det du nämner om trygghet och harmoni är nog några av stöttepelarna och grunderna som jag ser hos en partner och i en relation. Där märkligt nog hon inger mig både och, jag tror även att jag gör detsamma hos henne.
Jag känner mig och har nog alltid känt mig ganska trygg i mig själv, en devis som man ofta använde i mitt förra yrke var:
Att leva i ovisshet är att leva i verklighet. En devis jag alltid tyckt om och på många sätt danat mig i mitt tankesätt.
Att situationsanpassa mig är ofta inga problem vilket gör att jag kanske inte alltid stressar upp mig allt för mycket, vilket har givit en ganska stabil grund.
När det gäller relationer så är det heller inget som jag bara vill slänga mig in i, särskilt inte nu när det finns mer parametrar att tänka på än när man var ung (inte för att jag är gammal på ngt sätt ).
Men även det är en balansgång, ibland övertänker man för mycket, vi har som sagt enbart detta livet.
Men det är väl också varför livet ibland är så svårt eller upplevs som svårt att leva. Vi kan ju aldrig garantera något, vi kan ju aldrig veta om alla beslut man tar eller handlingar man utför blir bra, man kan bara vara sann mot sig själv och de man älskar och tycker om.
Samtidigt är väl min högsta önskan och nu det jag skulle kunna säga saknas i mitt liv, är att jag fick umgås och spendera tid i hennes sällskap, mer än vad vi har gjort. Att prata medger att man lär känna en persons inre tankar, att träffas ger ytterligare dimensioner. När vi har träffats så har det varit otroligt härligt, vilket vi båda kunnat konstatera. Så naturligtvis vill jag lära känna denna kvinna ytterligare.
Men kärlek och känslor är svårt. Men samtidigt om något inte var svårt, skulle man då verkligen kunna uppskatta det då? Samtidigt så känns det rätt så upplevs det kanske heller inte som svårt?
Som sagt: life is complicated, but well worth living.
I feel, therefor, I live.