Bättre att testa än att gå omkring och tänka på det. Mitt x pappa var säker på att han inte var far till honom. Pappans nya fru hade intalat honom det i alla år, vilket kom fram när han var döende i cancer. Då ville han inte ens veta… För en som kom utifrån ar det dock fullständigt uppenbart med släktskapet pga gemensamma drag.
Testa nu!
Det är just det som jag känner mig osäker om, att de är mina biologiskt. Men jag tvivlar inte på att de är mina oavsett vems spermier de kommer ifrån. Jag vill bara försöka få rätsida på något bland alla lögner som kommit från min fru. Jag vill komma ifrån ovissheten.
Så dök det plötsligt upp ett par följdfrågor. Om det visar sig att jag inte är biologisk far till något av barnen. Har jag då fortfarande rätt till vårdnaden eller riskerar jag att bli av med den om en biologisk far skulle dyka upp? Kan man göra testet anonymt så det inte registreras någonstans om det visar sig att något barn inte är mitt?
Är ni gifta, @Nimpom? Eller har ni skrivit på om faderskap och gemensam vårdnad på familjerätten?
Här finns någon som ställt ungefär samma fråga som du:
Mmmm… det här kan kanske te sig som en “enkel” lösning för att få otvetydiga “biologiska” svar ur ett teoretiskt perspektiv.
Men jag tvivlar på att det kommer att vara enkelt ur något enda perspektiv om svaret inte faller ut som du hoppas. Tvärtom.
Några okända biologiska fäder lär ju knappast dyka upp från luften som nuläget är, men saker kan snabbt förändras och kanske på ett sätt som är svåra/omöjliga att förutse och ffa. att överblicka.
Så jag vidhåller, tänk dig för både en och miljoner gånger innan du eventuellt väcker en björn som sover… för din egen skull ffa. Dina barn är dina barn och jag tycker att du inte ska blanda in dem i din misstro och kontrollerande av/mot din fru. Men det är såklart bara min syn på saken, andra tycker annorlunda uppenbart och de kan ha precis lika rätt eller fel som jag. Men ingen av oss andra spelar med de enorma insatser som du har att göra med i det här läget.
Ett annat perspektiv.
Med dna teknikens framväxt är det måhända inaktuellt men tidigare kunde pastorsexpeditionerna få förfrågan från sjukhus för att spåra ärftliga sjukdomar. Dessa utredningar förutsatte naturligtvis att den i registren angivne fadern var den faktiska fadern.
Ett annat osannolikt men möjligt scenario är om ett barn har andra biologiska föräldrar än de som är registrerade och inleder en kärleksrelation och skaffar barn med någon som är bägge ovetande halvsyskon.
Jag skulle säga att av medcinska och ärftliga orsaker är det viktigt att veta vilka de biologiska föräldrarna är.
Men DÅ ska man ha i åtanke att om ovanstående upplevs som ett viktigt argument för att haussa faderskapstest ur ett generellt misstroende/osäkerhetsperspektiv gentemot partnern, då ligger det i sakens natur att BARNEN i så fall ska få veta VEM som är deras biologiska förälder om det argumentet ska ha någon som helst medicinsk bärighet… att “bara” veta vem som INTE är det nyttjar till absolut ingenting alls i det hänseendet.
Yep.
Kanske bara är jag men jag anser att så långt det är möjligt ska barn av genetiska skäl veta vilka som är de biologiska föräldrarna.
Nu är jag inte riktigt på det klara vad “genetiska skäl” egentligen består i, inte heller den absoluta vikten av det.
När det gäller donatorer så finns det i dagens läge fullt fungerande varianter där inte en biologisk förälder är donator (inte säkert att det ens funkar, oavsett korrekt biologisk genetik) och när det gäller ärftliga sjukdomar så kan man diskutera hur vetskapen om deras eventuella förekomst/predisponering ens gynnar någon öht (barnet inkluderat) när barnet väl redan finns där. Ska man ha någon praktisk och påtaglig nytta av den sortens vetskap så handlar det krasst sagt om att förekomma födelse i stor utsträckning. Men det blir ju ytterligare en, och en helt annan, extremt svår fråga.
Livet för oss alla är till för att levas, inte bara överlevas i farhågor, förberedelser och väntan på än det ena, än det andra. Och det är den som ser till och möjliggör att livet faktiskt levs på bästa möjliga sätt som spelar roll. Oavsett hur genetiken än ser ut.
För mig som släktforskare är den biologiska släktskapen viktig.
Ur medicinsk aspekt anser jag den biologiska släktskapen viktig.
Att veta vilka som är ens biologiska föräldrar anser jag vara viktigt så jag inte syltar in mig med något halvsyskon.
Låt oss vara överens att vi inte är överens på den här punkten. Jag tycker det är viktigt och en självklar rättighet för barn att så långt det är möjligt veta vilka de biologiska föräldrarna är.
Det kan komma som en chock om det senare upptäcks vid någon undersökning att den man trodde var biologisk förälder inte var det och det är för sent att fråga. Ibland har det uppdagats genom att en släktforskare som utreder sin stamförälders ättlingar tar kontakt och allt det man trott om den familj man känt till har rasat ihop.
Tja @Rulle, jag har forskat tillbaka runt 1650 vill jag minnas , då brände Danskarna ner kyrkorna i Bohuslän.
Du har såklart rätt i sak, strikt sett.
Men livet är så j-a krokigt och ibland kan svartsjuka, kontrollbehov, osäkerhet, tungt personligt bagage, misstro, tungsinthet och tvivel sätta griller i huvudet så att den strikta vetenskapen och logiken blir till slagkraftiga och självspelande argument. När det egentligen är mycket mer primitiva och kraftfulla känslor som i grunden styr hela agendan.
Men sådant tänkande kan visa sig bli en dyrköpt genetisk/medicinsk “vet(en)skap”, det är bara det jag menar… att mycket lite är svart eller vitt och att det som ter sig självklart rent logiskt och intellektuellt i ett “lugnt” skede kan visa sig bli livets misstag i ett senare.
Zoomar ut mig nu och önskar TS lycka till med en förhoppning att han ska minnas att många gånger så är det mest “avlägsna” (som i det mest mödosamma och tidskrävande) scenariot, det som är det mest framgångsrika i längden. Dvs. att med kraft och energi orka ta sig an själva grundsjukdomen, istf att fastna och fokusera på olika “symptom” 
Jo, livet kan vara krokigt. En släkting blev gravid. Ingen visste vem fadern var. Frågade man henne svarade hon kryptiskt så ingen visste om hon ens visste själv.
Å andra sidan har jag en annan släkting som inte var den angivna faderns barn och alla utom släktingen själv visste om det. Ett syskon sade till den föregivne fadern att han måste berätta det innan han dog men jag vet inte om han någonsin kom sig för.
För min del låter det som om trådstarten egentligen handlar om två olika frågor.
Dels förhållandet till frun, där faderskapstestet mest verkar vara ett slagträ. Det är fullt möjligt att trådstartaren har anledning att fundera på om frun alltid har varit trogen, men det är i så fall en fråga mellan honom och frun. Jag skulle själv ha väldigt svårt att leva med någon jag inte kunde lita på, så jag förstår fullständigt ifall det är en fråga som plågar honom.
Men faderskapstest är något annat. Ifall han ändå har all intention att fortsätta vara samma typ av fader till barnen som innan känns den frågan rätt irrelevant när det egentligen handlar om äktenskapet som sådant.
Det enda som händer är att han lyfter helt andra frågor, nämligen vad ett eventuellt negativt svar skulle innebära för honom och barnen. Även om han själv skulle kunna gå vidare som om ingenting hänt har plötsligt barnen blivit indragna i det hela. Ska man välja att berätta? Hur skulle då barnet känna inför sig själv, sina halvsyskon, sin närvarande fader och sin biologiska fader? Kommer hen till och med vilja hitta sin biologiska fader, och kanske få en helt ny familj på köpet? Och hur skulle trådstartaren känna inför det?
Eller ska man inte berätta? Men vore det moraliskt riktigt att undanhålla information om barnet som berör barnet själv i allra högsta grad? Och vad skulle hända om det ändå kommer fram förr eller senare, som saker tenderar att göra, och barnet känner sig lurad i efterhand?
Faderskapstest kan definitivt vara en bra idé i många sammanhang, men det är inget slagträ i ett äktenskap utan en väl avvägd fråga där man på förhand bör vara beredd på alla konsekvenser som kan komma ifrån det.
Det finns sannerligen många underligheter, myter, skrönor, gissningar, spekulationer och “sanningar” i de flesta släkter. Frågan är om inte den absoluta majoriteten av dem borde fått gå i graven med berättarna, istället för att spridas som rö för vinden till noll och ingen nytta för just någon 
Min intention är inte att använda det som ett slagträ mot min fru. Jag vill bara veta hur det är. Då jag fått reda på att min fru var otrogen mot mig i början av vårt förhållande (25 år sedan), för ca 16 år sedan och nu senast för 3 år sedan så har det fått mig att börja undra. Ingen av de 3 oteoheter jag fått reda på har hon berättat om självmant utan jag har fått reda på dem andra vägar. Vid konfrontation så har hon bara snott in sig i så mycket lögner att hon tillslut inte ens själv vetat vad hon sagt. Jag vill hellre veta än att behöva gå runt och undra.
Problemet är om sanningen kommer fram bakvägen på ett sätt eller ett annat och det inte finns någon kvar att fråga. Ens ursprung har med arvsanlag och rötter att göra. Att gå och tro att någon är ens biologiska förälder och sedan få veta att det inte är så kan väcka många frågor om identitet och bakgrund.
Då kan du inte kan göra annat än begära ett öppet faderskapstest. Beroende på hur stora barnen är så kan det komma att finnas behov av att vara öppen även med dem om anledning till provtagning.
Det här är ju inte CSI NY så att bara ta med sig ett urdrucket glas, hårborste eller liknande och få ett sådant test utfört “anonymt” på dig själv och tre barn på ett seriöst och tillförlitligt sätt tror jag uppriktigt inte är att hoppas på. Men det sagt utan att veta med någon definitiv säkerhet.
Du får väl börja med att kolla upp med vården eller kommunens familjeenhet hur du säkrast går vidare och vilka krav på öppenhet som ställs i förhållande till vuxna eller halvvuxna barn.
Åh shit vilket dilemma.
Jag förstår båda sidorna av detta mynt. Dels att alla har rätt att veta sanningen. Dels att man kan ställa till ett litet helvete som är svårt att överblicka i förväg.
Men fundera en sväng över hur barnen skulle ta själva förfrågan. Jag tror också att det blir svårt att testa dem utan att de får veta vad det är fråga om. Och med detta följer givetvis en oro över varför vill pappa veta det?
Jag utgår automatiskt från barnperspektivet just nu, beroende på aktuellt strul mellan mina tonåringar och deras pappa. Jag försöker sätta mig in i hur de skulle reagera om deras farsa plötsligt kom och ville kolla deras genetiska ursprung. De skulle bli förbannade, kränkta och mycket oroliga. De skulle skriva upp det på listan över dumheter som han håller på med och hålla det emot honom, och deras redan sköra förtroende för hans faderskärlek skulle få sig en förödande smäll.
Däremot är det inte hugget i sten att det därför är bäst att avstå. Helt krasst skulle den där ilskan kunna komma senare om det visar sig längre fram i livet att något av barnen faktiskt inte har dig som biologisk pappa, och att du hade misstankar men lade locket på. Kanske får du skit i framtiden för att du “mörkade”.
Men den risken är nog ganska liten, om man ska tänka rent sannolikhetsmässigt. Det kanske skulle avslöjas vid något medicinskt ingrepp eller liknande, men knappast annars. Men risken att du startar något okontrollerbart är överhängande om du drar igång ett faderskapstest. Tror jag.
Med anonymt menar jag gentemot myndigheterna om nu risken att förlora vårdnaden finns. För det är det sista jag vill göra.