För mig som släktforskare är den biologiska släktskapen viktig.
Ur medicinsk aspekt anser jag den biologiska släktskapen viktig.
Att veta vilka som är ens biologiska föräldrar anser jag vara viktigt så jag inte syltar in mig med något halvsyskon.
Låt oss vara överens att vi inte är överens på den här punkten. Jag tycker det är viktigt och en självklar rättighet för barn att så långt det är möjligt veta vilka de biologiska föräldrarna är.
Det kan komma som en chock om det senare upptäcks vid någon undersökning att den man trodde var biologisk förälder inte var det och det är för sent att fråga. Ibland har det uppdagats genom att en släktforskare som utreder sin stamförälders ättlingar tar kontakt och allt det man trott om den familj man känt till har rasat ihop.
Men livet är så j-a krokigt och ibland kan svartsjuka, kontrollbehov, osäkerhet, tungt personligt bagage, misstro, tungsinthet och tvivel sätta griller i huvudet så att den strikta vetenskapen och logiken blir till slagkraftiga och självspelande argument. När det egentligen är mycket mer primitiva och kraftfulla känslor som i grunden styr hela agendan.
Men sådant tänkande kan visa sig bli en dyrköpt genetisk/medicinsk “vet(en)skap”, det är bara det jag menar… att mycket lite är svart eller vitt och att det som ter sig självklart rent logiskt och intellektuellt i ett “lugnt” skede kan visa sig bli livets misstag i ett senare.
Zoomar ut mig nu och önskar TS lycka till med en förhoppning att han ska minnas att många gånger så är det mest “avlägsna” (som i det mest mödosamma och tidskrävande) scenariot, det som är det mest framgångsrika i längden. Dvs. att med kraft och energi orka ta sig an själva grundsjukdomen, istf att fastna och fokusera på olika “symptom”
Jo, livet kan vara krokigt. En släkting blev gravid. Ingen visste vem fadern var. Frågade man henne svarade hon kryptiskt så ingen visste om hon ens visste själv.
Å andra sidan har jag en annan släkting som inte var den angivna faderns barn och alla utom släktingen själv visste om det. Ett syskon sade till den föregivne fadern att han måste berätta det innan han dog men jag vet inte om han någonsin kom sig för.
För min del låter det som om trådstarten egentligen handlar om två olika frågor.
Dels förhållandet till frun, där faderskapstestet mest verkar vara ett slagträ. Det är fullt möjligt att trådstartaren har anledning att fundera på om frun alltid har varit trogen, men det är i så fall en fråga mellan honom och frun. Jag skulle själv ha väldigt svårt att leva med någon jag inte kunde lita på, så jag förstår fullständigt ifall det är en fråga som plågar honom.
Men faderskapstest är något annat. Ifall han ändå har all intention att fortsätta vara samma typ av fader till barnen som innan känns den frågan rätt irrelevant när det egentligen handlar om äktenskapet som sådant.
Det enda som händer är att han lyfter helt andra frågor, nämligen vad ett eventuellt negativt svar skulle innebära för honom och barnen. Även om han själv skulle kunna gå vidare som om ingenting hänt har plötsligt barnen blivit indragna i det hela. Ska man välja att berätta? Hur skulle då barnet känna inför sig själv, sina halvsyskon, sin närvarande fader och sin biologiska fader? Kommer hen till och med vilja hitta sin biologiska fader, och kanske få en helt ny familj på köpet? Och hur skulle trådstartaren känna inför det?
Eller ska man inte berätta? Men vore det moraliskt riktigt att undanhålla information om barnet som berör barnet själv i allra högsta grad? Och vad skulle hända om det ändå kommer fram förr eller senare, som saker tenderar att göra, och barnet känner sig lurad i efterhand?
Faderskapstest kan definitivt vara en bra idé i många sammanhang, men det är inget slagträ i ett äktenskap utan en väl avvägd fråga där man på förhand bör vara beredd på alla konsekvenser som kan komma ifrån det.
Det finns sannerligen många underligheter, myter, skrönor, gissningar, spekulationer och “sanningar” i de flesta släkter. Frågan är om inte den absoluta majoriteten av dem borde fått gå i graven med berättarna, istället för att spridas som rö för vinden till noll och ingen nytta för just någon
Min intention är inte att använda det som ett slagträ mot min fru. Jag vill bara veta hur det är. Då jag fått reda på att min fru var otrogen mot mig i början av vårt förhållande (25 år sedan), för ca 16 år sedan och nu senast för 3 år sedan så har det fått mig att börja undra. Ingen av de 3 oteoheter jag fått reda på har hon berättat om självmant utan jag har fått reda på dem andra vägar. Vid konfrontation så har hon bara snott in sig i så mycket lögner att hon tillslut inte ens själv vetat vad hon sagt. Jag vill hellre veta än att behöva gå runt och undra.
Problemet är om sanningen kommer fram bakvägen på ett sätt eller ett annat och det inte finns någon kvar att fråga. Ens ursprung har med arvsanlag och rötter att göra. Att gå och tro att någon är ens biologiska förälder och sedan få veta att det inte är så kan väcka många frågor om identitet och bakgrund.
Då kan du inte kan göra annat än begära ett öppet faderskapstest. Beroende på hur stora barnen är så kan det komma att finnas behov av att vara öppen även med dem om anledning till provtagning.
Det här är ju inte CSI NY så att bara ta med sig ett urdrucket glas, hårborste eller liknande och få ett sådant test utfört “anonymt” på dig själv och tre barn på ett seriöst och tillförlitligt sätt tror jag uppriktigt inte är att hoppas på. Men det sagt utan att veta med någon definitiv säkerhet.
Du får väl börja med att kolla upp med vården eller kommunens familjeenhet hur du säkrast går vidare och vilka krav på öppenhet som ställs i förhållande till vuxna eller halvvuxna barn.
Jag förstår båda sidorna av detta mynt. Dels att alla har rätt att veta sanningen. Dels att man kan ställa till ett litet helvete som är svårt att överblicka i förväg.
Men fundera en sväng över hur barnen skulle ta själva förfrågan. Jag tror också att det blir svårt att testa dem utan att de får veta vad det är fråga om. Och med detta följer givetvis en oro över varför vill pappa veta det?
Jag utgår automatiskt från barnperspektivet just nu, beroende på aktuellt strul mellan mina tonåringar och deras pappa. Jag försöker sätta mig in i hur de skulle reagera om deras farsa plötsligt kom och ville kolla deras genetiska ursprung. De skulle bli förbannade, kränkta och mycket oroliga. De skulle skriva upp det på listan över dumheter som han håller på med och hålla det emot honom, och deras redan sköra förtroende för hans faderskärlek skulle få sig en förödande smäll.
Däremot är det inte hugget i sten att det därför är bäst att avstå. Helt krasst skulle den där ilskan kunna komma senare om det visar sig längre fram i livet att något av barnen faktiskt inte har dig som biologisk pappa, och att du hade misstankar men lade locket på. Kanske får du skit i framtiden för att du “mörkade”.
Men den risken är nog ganska liten, om man ska tänka rent sannolikhetsmässigt. Det kanske skulle avslöjas vid något medicinskt ingrepp eller liknande, men knappast annars. Men risken att du startar något okontrollerbart är överhängande om du drar igång ett faderskapstest. Tror jag.
Hmm “myndigheterna”… tolkar jag det du skriver rätt om jag förstår det som att du isf. tänker dig att du skulle hemlighålla resultatet för alla andra, utom dig själv? Tänker du dig att din fru ska/måste få veta om dina planer i förväg och såklart resultatet i synnerhet om era barn är minderåriga? Myndigheter i gemen agerar ju vanligtvis inte på eget bevåg, inte utan att de av någon görs uppmärksamma på en fråga…
Hur gamla barn har ni egentligen? Tänker du dig att de ska få veta resultatet, eller få veta varför prover öht ska/måste tas?
Jag tänker så här:
Din fru har varit otrogen i tre omgångar minst. Ni har inte landat i en ömsesidig ärlighet och tillit. Du funderar på om hon varit otrogen ännu oftare än vad du hittills lyckats få fram. Varför inte försöka hantera detta först? Kan du/vill du verkligen leva med någon som är så oärlig? Du förtjänar väl en tillitsfull relation? Ska du ha det så här resten av livet? om det visar sig att du inte är far till ngt av barnen, då har hon haft minst sex andra relationer, var går gränsen? Varför skulle hon sluta med sitt beteende efter dessa?
Landa i hur du vill ha DITT liv. Ett faderskapstest som du INTE genomför nu, kan du fortfarande genomföra vid ett senare tillfälle, när du är mindre påverkad av relationen till frun.
De senaste veckorna har jag själv funderat på om det kan vara så att maken varit otrogen tidigare, att den här händelsen som blev hans väg ur vårt äktenskap kanske inte var den första. Han flyttade ut i oktober, vi är fortfarande formellt gifta, men vet du - jag bryr mig inte särskilt. Kanske hade han ngn tidigare affär, kanske inte. So what? På ganska kort tid har jag slutat bry mig. Och du kanske också kommer att se annorlunda på detta om ett tag. Gör du inte det, så kan du göra faderskapstester då. Ha kvar det som en slags hemlig joker.
Oj, har det redan gått 6 månader? @Restenavlivet: Nej, jag har inte tagit upp det än. Anledningarna är många. Dels har jag låtit tanken mogna inom mig för att inte göra något ogenomtänkt och förhastat. Men den största anledningen är nog ändå att sedan Coronaviruset gjorde entré i världen så har vi inte kunnat träffa vår familjeterapeut eftersom hen tillhör riskgrupp. Och det är bara under terapisamtalen som jag har kunnat ta upp svåra och känsliga ämnen utan att min fru direkt gått till attack mot mig eller försökt fly/hota med skilsmässa. Jag har med andra ord “pausat” alla jobbiga känslor i hopp om att pandemin snart skulle vara över…
Men jag är iaf nu helt säker på att jag vill göra ett faderskapstest.
Det verkar vara ett billigare (snabbare?) sätt att få säkra svar (99,9%), men håller kanske inte i rätten om jag tolkar infon rätt. Det beror ju lite vad du ska ha infon till. Vanligtvis är det väl för att slippa betala underhåll osv, men för dig är det ju ändå dina barn oavsett vad testet säger, om jag tolkar dig rätt. Du har andra motiv. Men det kan också vara en tydlig indikation antar jag för om du sedan vill gå vidare med ett faderskapstest från rättsmedicinalverket för något av barnen om du får en ”negativ” träff.
Verkar finnas massor.
Trist situation. Skönt att du ändå känner som du gör för barnen, det är det viktigaste.
För ett år sedan: Absolut.
För 6 månader sedan: Ja.
Idag: Kanske. Om hon är villig att ta sitt ansvar för vem hon är och vem hon vill vara.
@Lisa0987, För min del handlar det inte om att försöka smita ifrån underhåll eller ansvar. Det är mina barn. För mig handlar det bara om att slippa gå och undra.
