Vart chattar du med dessa människor?
Upplever att man ej når fram till tjejer i detta digitala brus…
Jag träffade en hel del människor på gymmet. Jag var anti gym (eller vad man ska kalla det) tills det öppnade ett nytt gym i stan där jag bor. Jag träffade ägaren som lockade in mig, gick på några PT pass coh sen var jag fast. När jag började på grupp passen så började folk helt plötsligt prata med mig, eller jag med dem? Hur som helst. Mindre gym, mer gemenskap, mer roliga aktiviteter att kunna delta i. Kan vara värt att testa.
2 gillningar
Uppdatering här och tyvärr inga framsteg.
Går på gym men inga nya bekantskaper vare sig där eller privat.
Försöker o försöker men inser att det är nog bara inse att vissa av oss kommer inte in i grupper trots man har lätt för att prata med folk osv.
Tröstlöst att då jag ändå inte är passiv har kommit noll steg framåt o tyvärr känns det som att händer det inget i sommar så kommer det aldrig att hända något nytt då man ej kommer orka försöka år efter år …
1 gillning
Nu är jag varken gymmänniska eller föreningsmänniska så där har jag inga tips. När det gäller socialt liv så har man de man känner sedan lång tid tillbaka… att göra nya sociala kontakter är verkligen inte lätt i medelåldern, men mtp hur många timmar man tillbringar på sitt arbete så tycker iaf jag att det är allra lättast att få till utökat umgänge bland de människor man jobbar med och trivs och passar ihop med.
Men det kräver att man engagerar sig själv i att börja bjuda hem, ta en fika, föreslå/arrangera någon AW eller liknande. Allt och alla faller inte väl ut, men de som nappar är med stor sannolikhet sådana som man faktiskt vet att man själv kan trivas med 
5 gillningar
Får jobba mer på det men svårt att få till det utanför arb tid då de flesta har sitt med sina familjer mm.
Är även ofta på lekparker mm men inte direkt så man kan spontat tränga sig på där bland paren.
Tyvärr har man ju inte prioriterat rätt då jag la all energi mm på att leva med exet och hennes projekt mm.
Vart hittar ni era kompisar som lycktas i vuxen dvs runt 40 år o uppåt nya bekantskaper?
På universitetet, när jag gick en specialistutbildning i min bransch. Det är några år sedan nu men jag har fortfarande fin kontakt med de människor jag lärde känna då.
Själva urvalet gjorde att många matchade med mig. Det var vi som var intresserade av just det här området som hade sökt oss till vidareutbildningen och det innebar att vi redan hade mycket gemensamt. Vi var alla över 40 och hade liknande inställning till livet i stort.
Sen har jag ett fritidsintresse som gör att jag träffar mycket folk. Ofta blir det ytliga engångsmöten, men då och då klickar det till och man finner några själsfränder. Så här har jag också utvecklat ett nytt stabilt kompisgäng som i sin tur leder till fler möten med nya människor.
Senast igår mötte jag en kvinna (via hobbyn) som jag aldrig hade träffat förr, men vi hade så himla lätt att prata. Det bara flöt på! Nu leder just det mötet förmodligen inte alls vidare, men det stärker min sociala självkänsla och gör att det känns lättare för mig att våga vara social.
Men visst är det svårt. Många har fullt upp med sitt. Man får nog vara beredd på att prova flera arenor, och på att det kan ta tid. Inte tro att bara för att man inte hittar ett socialt sammanhang snabbt så måste det vara något fel på en.
Ungefär som med dejting. 
2 gillningar
Det som jag har svårt med är att det är alltid jag som tar initiativet till att ses eller göra saker bland dom ”vänner” jag har kontakt med. Vet inte hur jag ska ställa mig till det. T.ex. förra sommaren så bjöd jag över tre väninnor som jag har känt i flera år. Vi hade en väldigt rolig kväll och alla sa att vi skulle bli bättre på att ses efter det… nu har det gått ett helt år och det har inte blivit något alls efter det. Alla tre har kontaktat mig och sagt att vi borde hitta på något, jag ger förslag sen blir det inget mer.
Förstår ju att alla dom tre har sitt och sina partners så det är svårare för dom att få tid.
Men tycker det ofta är blir så här och det är gör ju att man tappar kontakten till slut. För samma som med att hitta en ny parter så är det ju lite lika med vänner. Man vill ju umgås och träffa dom som också visar att dom vill ses.
4 gillningar
Känner igen mig i din situation. Min kanske största skräck efter separationen var ensamhet. Visst har jag känt av den och den känslan kommer ibland. Men har också insett att den känslan nog fanns där tidigare också men jag valde att trycka bort den.
Vid separationen för 4-5 månader sedan hade jag endast någon vän och några mer ytligt bekanta. Jag hade nog inte förstått hur viktigt det faktiskt var för mig tidigare utan lagt all tid på familjen och exet.
Men jag utökar hela tiden mitt sociala nätverk. Dels fördjupar jag befintliga relationer genom att vara mer inbjudande och också ta mer initiativ. Tidigare har jag oftast tackat nej eller undvikit. Nu kan jag föreslå en aw eller bjuda hem folk på en drink eller grillning.
Flera kollegor håller också på att bli vänner. Jag blir inbjuden till saker genom dem och träffar där nya människor. Cirklarna blir större och större.
Samtidigt har jag ett ganska stort behov av att vara ensam och ha egentid. Men kombinationen är perfekt för mig. Är också enkelt när man känner sig ensam att bara skicka ett meddelande till någon och ”tjata” lite en stund.
För mig var nyckeln att börja våga. Sen vet jag inte hur jag kommer känna längre fram och vad som blir beständiga relationer.
1 gillning
Vad har du för fritidsintresse?
Jag har fått nya vänner efter separationen och det är främst genom min nu 11-åriga dotter. Några är själva separerade och med en åker jag på semester i år, vi åkte skidor i vintras och vi kör träffar med barnen både vardagar och helger. Jag skjutsartill aktiviteter, blir därför bekant med andra vuxna därmed.
Trots att jag är inflyttad i staden där jag bor och mitt X är härifrån sen generationer verkar jag ha mer vardagsumgänge än han. Men jag tycker också om ensamheten, jag läser mycket, promenerar, kollar serier, pysslar i mitt hem. Har förlikat mig med tillvaron även om sorgen efter en sprucken familj finns där.
Kanske kan dina barn bli en språngbräda- deltar de i några aktiviteter tex?
1 gillning
Det är ju en förhoppning att kunna hitta iaf nån via barnen men vv och tyvärr det jag är med på så är alla fokuserade på mobilen eller mkt mammor som inte har intresse av att prata med en man.
Får såklart hoppas det lättar något i höst när aktiviteter drar igång igen men långt tills dess o varit typ isolerad sedan december nu även om jag är på gym, kontoret, ute på lekplatser osv.
2 gillningar
Det var trögt i början, direkt efter separationen. Jag hade gjort som så många andra och mest deltagit i mitt X umgänge istället för att stå på mig att vi även borde firat midsommar/nyår/liknande även med mina vänner. Dessutom pågick en pandemi, som gjorde mig väldigt ensam men åtminstone hade den fördelen att ingen annan heller verkade göra något roligt i grupp.
Anordna eller gå på en forumträff där du bor, så är du garanterad att hitta många nya vänner som vet precis vad du går och har gått igenom. På Facebook finns det grupper och communitys för olika intressen, jag gick med i ett par olika sådana för att komma iväg på aktiviteter och events med likasinnade. Jag tackade ja till en styrelseplats i min bostadsrättsförening och lärde känna mina grannar. Jag gick olika kurser på studieförbund. Och så vidare! Jag kunde även tänkt mig att börja som volontärarbetare på något sätt.
Viktigaste lärdomen är nog att i processen accepterade jag att jag är singel, och att det är helt OK att vara ensam och ha tråkigt ibland. Jag behöver inte vara en del av ett par för att duga eller för att någon ska vilja umgås med mig. Egentid kan vara riktigt skönt, och att våga åka iväg på semester ensam har gjort att jag känner mig starkare än någonsin!
4 gillningar
Håller med @Caro Det är inte fel att vara själv. Tidigare så saknade jag ensamtid, plötsligt blev det negativt. Vad kan bli bättre och en större trygghet än att lära sig älska sig själv mer och vara sin egna största trygghet.
Men det är inte enkelt. Bara idag har jag tänkt på hur alla går omkring två och två. Någonstans är vi nog också många som befinner oss i både en sorgeprocess och en process att försöka skapa ett nytt liv samtidigt vilket komplicerar saker.
Jag är lyckligt lottad som har en familj med syskon som bryr sig väldigt mycket. Några vänner och även kollegor och bekanta som vill spendera tid med mig. Ändå kan jag ibland känna ensamhet, ofta korrelerar det med mitt mående i övrigt. Jag behöver då fundera på vad som är vad - är det en allmän dipp i mitt mående som skapar tankarna eller behöver jag socialisera?
Jag försöker också att inte lägga så mycket värdering i ojämn kontakt med många. Alla har mycket och många har en egen familj och barn att prioritera. När jag känner mig ensam är min snabba lösning att skicka iväg några sms eller meddelanden på Messenger. För mig räcker det ganska långt. Kanske har du några gamla barndomsvänner @Nils42 som du kan kontakta lite försiktigt eller någon kollega. Föreslå en AW eller anordna en gemensam aktivitet på jobbet som du vet några andra gillar.
Ett annat alternativ är att faktiskt boka samtalsstöd på något sätt. Finns gratis via kyrkan och ibland via arbetsgivaren. Ibland kan det också ge styrka att komma framåt och hitta nya vägar.
4 gillningar
När det inte kunde bli mera ensamt så har det kommit fram att vovven som varit ett stöd i hela processen nu måste tas bort också pga sjukdom.
Kommer aldrig klara detta då det enda jag ser är att antingen har man vänner, släkt som stöttar eller så har man det inte.
Det och hur min skilsmässa är gör att detta finns inget ljus kvar längre.
Ofrivillig ensamhet i kombination av allt detta gör att jag har svårt att se poängen med något längre…
2 gillningar
Det låter som att du har det jobbigt just nu.
Mycket tråkigt med ett älskat husdjur, jag förstår den smärtan.
Jag har inte någon släkt kvar utöver mina barn. Jag har bytt stad, eller ja, ett mindre samhälle i närheten till stad. Och de flesta gemensamma vännerna försvann i skilsmässan, dock inte alla.
Ofrivillig ensamhet är ett stort problem i vårat samhälle idag.
Vad kan du göra för dig själv just nu?
Vad kan du göra för att bryta ensamheten?
Hur kan vi på forumet hjälpa dig?
Du kommer att klara detta, också, om så bara en kvart i taget 
3 gillningar
Var bor du? Vi är många som varit där du är och kanske bor nån av oss i närheten för att träffas o prata. Det finns en framtid men det tar tid ibland att finna ro.
1 gillning
Linköping
1 gillning
Skriv till mig, jag finns nära.
3 gillningar
Förstår att du har det tungt, men ge inte upp! Att våga tro på att det blir bättre även om det inte går att känna det, är ett otroligt viktigt verktyg.
Styrka till dig!
1 gillning
Hej @Nils42!
Psykisk misshandel skrev du i starten på yråden…
Hoppas verkligen att du sökt eller har professionell hjälp!!
Annars ring genast till vårdcentralen för ett läkarbesök. Du behöver absolut samtalsstöd och kan mkt väl hamnat i en depression. Den botas kemiskt med medicin och samtal med kurator eller psykolog ett MÅSTE.
Ta hand om dig!!!
1 gillning