Det som jag har svårt med är att det är alltid jag som tar initiativet till att ses eller göra saker bland dom ”vänner” jag har kontakt med. Vet inte hur jag ska ställa mig till det. T.ex. förra sommaren så bjöd jag över tre väninnor som jag har känt i flera år. Vi hade en väldigt rolig kväll och alla sa att vi skulle bli bättre på att ses efter det… nu har det gått ett helt år och det har inte blivit något alls efter det. Alla tre har kontaktat mig och sagt att vi borde hitta på något, jag ger förslag sen blir det inget mer.
Förstår ju att alla dom tre har sitt och sina partners så det är svårare för dom att få tid.
Men tycker det ofta är blir så här och det är gör ju att man tappar kontakten till slut. För samma som med att hitta en ny parter så är det ju lite lika med vänner. Man vill ju umgås och träffa dom som också visar att dom vill ses.
Känner igen mig i din situation. Min kanske största skräck efter separationen var ensamhet. Visst har jag känt av den och den känslan kommer ibland. Men har också insett att den känslan nog fanns där tidigare också men jag valde att trycka bort den.
Vid separationen för 4-5 månader sedan hade jag endast någon vän och några mer ytligt bekanta. Jag hade nog inte förstått hur viktigt det faktiskt var för mig tidigare utan lagt all tid på familjen och exet.
Men jag utökar hela tiden mitt sociala nätverk. Dels fördjupar jag befintliga relationer genom att vara mer inbjudande och också ta mer initiativ. Tidigare har jag oftast tackat nej eller undvikit. Nu kan jag föreslå en aw eller bjuda hem folk på en drink eller grillning.
Flera kollegor håller också på att bli vänner. Jag blir inbjuden till saker genom dem och träffar där nya människor. Cirklarna blir större och större.
Samtidigt har jag ett ganska stort behov av att vara ensam och ha egentid. Men kombinationen är perfekt för mig. Är också enkelt när man känner sig ensam att bara skicka ett meddelande till någon och ”tjata” lite en stund.
För mig var nyckeln att börja våga. Sen vet jag inte hur jag kommer känna längre fram och vad som blir beständiga relationer.
Jag har fått nya vänner efter separationen och det är främst genom min nu 11-åriga dotter. Några är själva separerade och med en åker jag på semester i år, vi åkte skidor i vintras och vi kör träffar med barnen både vardagar och helger. Jag skjutsartill aktiviteter, blir därför bekant med andra vuxna därmed.
Trots att jag är inflyttad i staden där jag bor och mitt X är härifrån sen generationer verkar jag ha mer vardagsumgänge än han. Men jag tycker också om ensamheten, jag läser mycket, promenerar, kollar serier, pysslar i mitt hem. Har förlikat mig med tillvaron även om sorgen efter en sprucken familj finns där.
Kanske kan dina barn bli en språngbräda- deltar de i några aktiviteter tex?
Det är ju en förhoppning att kunna hitta iaf nån via barnen men vv och tyvärr det jag är med på så är alla fokuserade på mobilen eller mkt mammor som inte har intresse av att prata med en man.
Får såklart hoppas det lättar något i höst när aktiviteter drar igång igen men långt tills dess o varit typ isolerad sedan december nu även om jag är på gym, kontoret, ute på lekplatser osv.
Det var trögt i början, direkt efter separationen. Jag hade gjort som så många andra och mest deltagit i mitt X umgänge istället för att stå på mig att vi även borde firat midsommar/nyår/liknande även med mina vänner. Dessutom pågick en pandemi, som gjorde mig väldigt ensam men åtminstone hade den fördelen att ingen annan heller verkade göra något roligt i grupp.
Anordna eller gå på en forumträff där du bor, så är du garanterad att hitta många nya vänner som vet precis vad du går och har gått igenom. På Facebook finns det grupper och communitys för olika intressen, jag gick med i ett par olika sådana för att komma iväg på aktiviteter och events med likasinnade. Jag tackade ja till en styrelseplats i min bostadsrättsförening och lärde känna mina grannar. Jag gick olika kurser på studieförbund. Och så vidare! Jag kunde även tänkt mig att börja som volontärarbetare på något sätt.
Viktigaste lärdomen är nog att i processen accepterade jag att jag är singel, och att det är helt OK att vara ensam och ha tråkigt ibland. Jag behöver inte vara en del av ett par för att duga eller för att någon ska vilja umgås med mig. Egentid kan vara riktigt skönt, och att våga åka iväg på semester ensam har gjort att jag känner mig starkare än någonsin!
Håller med @Caro Det är inte fel att vara själv. Tidigare så saknade jag ensamtid, plötsligt blev det negativt. Vad kan bli bättre och en större trygghet än att lära sig älska sig själv mer och vara sin egna största trygghet.
Men det är inte enkelt. Bara idag har jag tänkt på hur alla går omkring två och två. Någonstans är vi nog också många som befinner oss i både en sorgeprocess och en process att försöka skapa ett nytt liv samtidigt vilket komplicerar saker.
Jag är lyckligt lottad som har en familj med syskon som bryr sig väldigt mycket. Några vänner och även kollegor och bekanta som vill spendera tid med mig. Ändå kan jag ibland känna ensamhet, ofta korrelerar det med mitt mående i övrigt. Jag behöver då fundera på vad som är vad - är det en allmän dipp i mitt mående som skapar tankarna eller behöver jag socialisera?
Jag försöker också att inte lägga så mycket värdering i ojämn kontakt med många. Alla har mycket och många har en egen familj och barn att prioritera. När jag känner mig ensam är min snabba lösning att skicka iväg några sms eller meddelanden på Messenger. För mig räcker det ganska långt. Kanske har du några gamla barndomsvänner @Nils42 som du kan kontakta lite försiktigt eller någon kollega. Föreslå en AW eller anordna en gemensam aktivitet på jobbet som du vet några andra gillar.
Ett annat alternativ är att faktiskt boka samtalsstöd på något sätt. Finns gratis via kyrkan och ibland via arbetsgivaren. Ibland kan det också ge styrka att komma framåt och hitta nya vägar.
När det inte kunde bli mera ensamt så har det kommit fram att vovven som varit ett stöd i hela processen nu måste tas bort också pga sjukdom.
Kommer aldrig klara detta då det enda jag ser är att antingen har man vänner, släkt som stöttar eller så har man det inte.
Det och hur min skilsmässa är gör att detta finns inget ljus kvar längre.
Ofrivillig ensamhet i kombination av allt detta gör att jag har svårt att se poängen med något längre…
Det låter som att du har det jobbigt just nu.
Mycket tråkigt med ett älskat husdjur, jag förstår den smärtan.
Jag har inte någon släkt kvar utöver mina barn. Jag har bytt stad, eller ja, ett mindre samhälle i närheten till stad. Och de flesta gemensamma vännerna försvann i skilsmässan, dock inte alla.
Ofrivillig ensamhet är ett stort problem i vårat samhälle idag.
Vad kan du göra för dig själv just nu?
Vad kan du göra för att bryta ensamheten?
Hur kan vi på forumet hjälpa dig?
Du kommer att klara detta, också, om så bara en kvart i taget
Var bor du? Vi är många som varit där du är och kanske bor nån av oss i närheten för att träffas o prata. Det finns en framtid men det tar tid ibland att finna ro.
Förstår att du har det tungt, men ge inte upp! Att våga tro på att det blir bättre även om det inte går att känna det, är ett otroligt viktigt verktyg.
Styrka till dig!
Hej @Nils42!
Psykisk misshandel skrev du i starten på yråden…
Hoppas verkligen att du sökt eller har professionell hjälp!!
Annars ring genast till vårdcentralen för ett läkarbesök. Du behöver absolut samtalsstöd och kan mkt väl hamnat i en depression. Den botas kemiskt med medicin och samtal med kurator eller psykolog ett MÅSTE.
Ta hand om dig!!!
