Ensamheten är värst

Så nu sitter jag här ensam med barnen. Jag har ingen lust att träffa någon för jag känner att ingen förstår.

Alla tycker att jag är helt sjuk i huvudet som valt att stanna så länge som jag gjort med min destruktiva man. Mannen som jag skyddat genom vått och torrt för jag var så säker på vår relation. Jag känner mig så dum som trodde på någon form av förändring. Jag vet ju vad statistiken säger, men ändå trodde jag att han var undantaget som bekräftade regeln.

Men hur hanterar man ensamheten? Kommer jag någonsin bli glad igen? En del av mig känner att det är lättare att leva i misär än att vara ensam. För då hade jag ändå någon. Nu har jag ingen. Men det var inte för min skull jag lämnade. Det var för mina pojkars skull. För jag tänker inte låta dem växa upp och tro att man får behandla folk hur som helst och komma undan med det. Hur kan jag stanna hos min man som sviker mig gång på gång och samtidigt förklara för mina barn att man ska vara snäll och behandla alla med respekt när jag låter mig själv köras över gång på gång?

Så jag gör detta för deras skull. Men jag är så jävla ensam. Även om pojkarna är där så är det inte samma sak. Och på kvällarna när de sover så sitter jag där igen. Ensam

11 gillningar

Jag hör ditt lidande. Det är nog bra att komma o prata med någon om det hela.

Om man ser på det ur ett perspektiv av psykologisk hälsa så finns det väl vissa saker att beakta.

-Självanklagelser av för stora mått är väldigt destruktivt oavsett om de är korrekta eller ej.

Kanske undersöka sätt att försöka stoppa dina tankespår på när du självanklagar? Inte för att ifrågasätta din uppfattning utan för att försöka må bättre.

Om du reflekterar så säger säkert många till dig att du inte ska behöva känna si eller så. Men det känns inte som de förstår dig kanske? Men de vill dig väl troligtvis.

4 gillningar

Jag har pratat. Hos psykolog, terapeut, anhörigstöd, gruppsamtal. Jag känner verkligen att jag har provat allt. Men det hjälper mig inte. Det hjälper inte mig att få en klapp på axeln. Jag har stöd från mina föräldrar men jag kan inte prata med dem även om de menar väl för de har inte varit i min situation.

Men jag känner att jag gjort allt och inget hjälper. Vården i detta landet är ett skämt. Hur ska jag som inte har någon ork kvar klara av att ta tag i detta?

Jag lägger all energi på mina pojkar och känner just nu att jag själv kommer i andra hand. Även om jag går sönder på insidan.

4 gillningar

Ahh fy. Även om du inte tror det så tror jag bästa lösningen är att du finner din styrka.

Kan du se nåt gott i det du gjort? Håll fast i det. Hur litet det än må kännas. Var stolt över det. Låt det andra vara där bara.

3 gillningar

Tror du inte att det här hänger ihop och att det sistnämnda om din gigantiska rädsla för att vara ensam är vad som fick dig att stå ut så länge… och även vad som får dig att må så dåligt även nu som du gör?

Är det den här skräcken för ensamhet som du har, som du bearbetat med psykolog/terapeut osv. eller var det din destruktiva man/relation och hur att komma ur den som stod i fokus under din terapi?

1 gillning

Jag fokuserade på barnen och jobbet. Det lindrar ensamheten att träffa arbetskompisar, även om man bara pratar matrecept och TV-serier med dem. Barnen gav mig ett skäl att leva. Vad jag sysslade med den första jobbiga tiden:
Knarkade Netflix. Jag har sett alla bra serier som finns nu, för efter Netflix betade jag av ViaPlay och HBO.
Läste böcker. Bibblan är ett mycket bra ställe!
Städade bort allt som påminde om exet. Eftersom jag bor kvar, så har det funnits hur mycket prylar som helst. Jag har slängt och sålt. På kvällarna har jag varit på Blocket och Facebooks Köp o Sälj.
Jag köpte ett piano och försökte lära mig spela. Eller köpte - jag fick det nästan gratis.
Jag virkade. På 3 år blev det nästan hundra grytlappar. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, men snygga är de!

Men nej, jag tror aldrig mer jag blir glad. Det har jag accepterat. Jag har kommit så långt att jag kan vara nöjd, belåten och harmonisk. Det får räcka!

7 gillningar

Det är främst mitt medberoende som varit i fokus under terapin. Ensamheten har jag inte ens funderar över innan. Den har kommit nu när jag väl har stuckit.

1 gillning

Skönt att du har kommit så långt. Hoppas att jag också kan komma dit någon dag!

1 gillning

Tror du inte att det skulle vara läge med en terapisväng till där du fokuserar på det som verkar vara en stor del av hela problematiken… så att du inte riskerar att hamna tillbaka, eller gud förbjude i en ny liknande relation, som i ett av citaten nämligen att “hellre leva i misär än att vara ensam” :muscle: :v:

3 gillningar

Jag tänker så här, att du har levt i en oförutsägbar berg-och-dalbana :roller_coaster: och “abstinensen” när vardagen plötsligt blir alldeles lugn, tyst och även relativt förutsägbar kan nog vara svår att uthärda. Kan upplevas som att livet tog slut (när det egentligen precis har börjat), allt blev så tråkigt, inget händer, ensamhet och tristess…

Har sett det på nära håll hos en kvinna som äntligen blev av med sin sambo som var hetlevrad både verbalt och även fysiskt (aldrig slag mot henne men väldigt mycket av hennes fina saker gick sönder i hemmet när han fick sina utbrott), ständigt överaktiv, impulsiv och förhastad, monetärt överkonsumerande, aldrig stillasittande, alkoholiserad och kedjerökande (men för henne fortfarande attraktiv, för han ser iof rätt bra ut)… och när allt äntligen blev till ett normalt liv för henne + barn så har hon i ett par år nu upplevt precis det jag beskrev ovan.

Hon har inte mått bra alls, men hon har inte gått tillbaka :crossed_fingers: :pray: Men jag känner mig inte alls helt säker ännu på att det inte kan hända, men jag hoppas och gör vad jag kan. Så avgiftningen tar lång tid :see_no_evil:

1 gillning

Det låter exakt som att du beskriver min relation. Den har verkligen varit en bergochdalbana de senaste fem åren. Så jag får väl räkna med att det kommer ta lika lång tid att komma tillbaka igen som jag varit i detta förhållandet. Men det är svårt att hålla ut för man ser aldrig ett slut.

Jag hamnar lätt i tankebanorna ”när det är bra är det såååå bra”. Och jag är så rädd för att jag inte orkar stå emot. Barnen vet ju inte. De vet bara att jag har tagit detta beslutet men förstår inte varför. Och nu är jag mer ledsen även om jag försöker vara glad och engagera mig i dem så mycket jag orkar. Och när jag inte är 100 där så vill de (eller den stora iaf) till sin pappa direkt. För då är jag tråkig…

1 gillning

Ja, ni har väl åkt med i berg-och-dalbanan allesammans, för idéerna är ju säkert många och det hittas på det ena och det andra, hej och hå och snabbt ska det gå… men tålamod och uthållighet är det tvärtom med och humöret oxå. I synnerhet när det går på tok, eller allt inte blir som han tänkte :space_invader:

Förbered dig på att det tar tid, ta omedelbart hjälp för att bearbeta och stå emot/komma vidare och nog kan väl iof barnen åka till pappan inte fråga om det… men förmodligen behöver även de få lära sig hur ett mer normalfungerande vardagsliv ser ut där det inte går upp och ner i hundra knyck hela tiden och att det är helt okej, tom önskvärt att ibland ha lite tråkigt. Det är inte jordens undergång och hur ska man veta vad som är roligt på riktigt om man aldrig har upplevt tråkigt.

Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, men i takt med att de blir äldre så kan inte en förälder (eller så småningom någon annan som får anta den rollen) underhålla och sysselsätta lite större barn 100% av tiden. Att successivt få lära sig att självständigt sysselsätta sig stundvis tillhör själva livet och mänsklig utveckling :v:

1 gillning

Detta låter som ett medberoende i ett missbruk för mig?
Har han ett eller är det vara hans sätt att vara du skyddat?

2 gillningar

Ja, det är det också. Under två år använde han amfetamin utan min vetskap och sen när det väl kom fram så möjliggjorde jag genom att åka bort samt att jag stannade kvar i förhållande i hopp om bättring. Han tog droghjälp och sökte sig till vuxenpsykiatrin för att få utreda om ev ahdh. So far so good. Men när han slutade med drogerna försvann hans livslust och han blev arg och butter. Men det var ju mitt fel i hans ögon eftersom jag satte ner foten och tog ”allt roligt från honom”. Men trots detta har jag stått upp för honom mot familj och kompisar med resultatet att nu är stora delar av mitt sociala liv som bortblåst.

3 gillningar

Åhh, du milde. Precis det jag anade och precis samma problematik som för min närståendes fd sambo, där såklart inget var hans fel någonsin :face_exhaling:

Kontakta asap den terapeut/psykolog som du hade hjälp av ang medberoendet och att kunna bryta upp, för att få stöd och hjälp så att du inte till något pris går tillbaka :muscle: :v: :pray: :heart_hands:

3 gillningar

Ja så klart det är ditt fel… NOT !!

Du kanske skulle gå i en medberoendegrupp…kolla om det finns i din stad eller närheten❤️

Jag har kontaktat min tidigare terapeut men inte fått svar där ifrån än. Antar att det är semestertider än. Tack för råd @Noomi @Tompa2

Idag har jag bara min lilla pojk hos mig. Den stora är hos sin pappa. Han är helst där för det är där alla roligheter är med grannbarnen och de älskade TV-spelen….

Och jag är ju såklart världens tråkigaste mamma som vill vara ute i det fina vädret och säger till att lägga bort mobilen…. Hur kan man ens få barnen att vilja vara hos mig när pappa är så mycket roligare. Att han har varit frånvarande och en riktigt kass pappa spelar såklart ingen roll så länge det finns godis och TV-spel. Det går ju inte att vinna den fighten. Jag får helt enkelt ställa in mig själv på att resten av mitt liv kommer vara ensamt och när barnen är här så kommer det vara gnäll….

Det ena utesluter ju inte det andra och finns väl ingen motsättning i att du oxå har godis och TV-spel om dina pojkar tycker mycket om det. Även om du uppmuntrar/styr upp till annan sysselsättning. Sedan behöver du ju inte låta dem sitta där 24/7, oavsett hur pappan gör hos sig.

Barn lär sig snabbt vad som gäller även om det blir initialt gnäll… iaf om man är hyggligt konsekvent, annars blir det ändlöst gnäll :+1: :sweat_smile:

1 gillning

Haha, det har du helt rätt i :sweat_smile: det kommer såklart bli bättre när skolan drar igen nu. Men hoppas iaf att jag kan locka med lite bad nu när det ska bli så himla fint väder i helgen!

2 gillningar

Ta med lite gofika ska du se att det blir roligt.
Är magen glad är kroppen glad :sun_with_face:

2 gillningar