Ensamheten är värst

Jag har tänkt precis samma sak eftersom mina ungar är lika datorberoende som ungdomar brukar vara, och de har sin bästa datorutrustning hos pappa.

Och jag vet att det låter helt osannolikt, men nu brukar de istället klaga över att pappa låter dem vända på dygnet och att han köper hem för mycket chips och godis… :grin:

De uppskattar mina något stramare rutiner, konstigt nog.

2 gillningar

Detta var en bra råd :+1: Jag tog ditt råd och har sökt nytt jobb. Jag fick en intervju i nästa vecka så nu hoppas jag på detta jobbet. Hade varit skönt med en nystart känner jag!

1 gillning

Ja, det kanske blir för mycket av det goda ibland :wink: jag vill såklart att de ska vilja vara hos mig men just nu är de inte så stora att de får välja själva. Den minsta är hos mig hela tiden men den stora har varannan vecka öven om vi varit lite flexibla också. Men det är så en invänjningsprocess såklart.

1 gillning

Jag var själv i ett långt förhållande och ville inget annat än att det skulle fungera men trots allt som hon gjorde så kunde jag aldrig förmå mig att lämna då hon alltid vägrade att erkänna något så var det väl för mig ett hopp om att det bara var i mitt huvud det hände saker.
Hon lämnade och lurat mig och barnen på alla möjliga sätt och vägrar kontakt och har sina sk flying monkeys så trots allt man ville undvika så sitter man själv när man ej har barnen.
Vart bor du i landet?

Usch, det låter inte som en rolig situation du hamnat i heller. När gick ni isär? Hur gamla är dina barn? Ger de dig umgänge de veckor du har dem? För mina är så små att det är mest att pyssla om dem när de är här. Och jag har min minsta hela tiden så jag har ingen möjlighet att hitta på saker som inte innefattar barn… jag bor lite norr om Göteborg…

Helt sjuk situation och tyvärr törs jag ej skriva detaljerna då jag misstänker hon är på detta forum.
Tänkte om det var nära mig så kunde kanske vi efter pm kanske träffas och älta men jag misstänker att jag tyvärr aldrig kommer på riktigt må bra efter detta.

1 gillning

Helt bra kommer man kanske aldrig bli igen. Men helt ok och ändå tillfreds hoppas jag att jag kommer till. En samtalskontakt kanske hade varit bra för dig? Var bor du?

1 gillning

Har en samtalskontakt men känner att jag vet vad jag ska göra mm men omöjligt att hålla i då det enda jag har är mina barn vv men ingen vuxen i mitt liv.
Jag är ute på mkt och försöker socialisera mig på alla möjliga sätt och har inga problem med att klicka in men det utvecklas aldrig till något då alla redan har det som de behöver i livet.
Att prata med någon varje dag i vården hjälper inte när sanningen är att vissa av oss är i ofrivillig ensamhet och då är det upplever jag svårare att sluta tänka på det förgågna och varför exet har och skapat en situation som gör det omöjligt att göra det bättre.
Sörjer att barnen ska växa upp så här.

4 gillningar

Jag håller med. Om man har provat och det inte blir bättre så är det inte rätt väg.

Här vet jag inte om det verkligen är så att alla har det som de behöver i livet. Kanske. Men man får hitta andra vägar. Ni har nyss flyttat? Kan ni inte flytta tillbaka igen? Har du släkt eller familj någon annan stans? Vänner via jobb?

Jag tror inte på att älta för evigt. Man får sörja och sen försöka gå vidare. Så får man försöka hitta någon form av harmoni i det som man har.

Tror du barnen mår dåligt av att vara med dig för att du mår dåligt? För ni är ju en familj ändå och om du är nöjd med ditt liv blir barnen nöjda och tvärt om.

Men ja, det suger att vara ensam.

3 gillningar

Det blev ett för långt citat i förra inlägget. Detta var det jag menade att citera. Jag håller med dig.

1 gillning

Skulle bara bli mer ensam av att flytta tillbaka.
Problemet är att jag vill leva familjelivet och det är ju kört så att säga att jag är nöjd med livet kommer jag aldrig bli men såklart skulle det aldrig blivit bra med en människa som lever dubbelliv.
Hur går det för dig då det inte var meningen att ta din tråd.

Det är ändå intressant hur olika det kan vara. Min f.d man hatar familjelivet. Han tycker att vårt liv hade varit såååå bra och vi hade inte haft några problem om det inte vore för barnen…. Att han vägrar växa upp och har en kronisk missbrukssjukdom men noll sjukdomsinsikt har liksom inget med vår separation att göra enligt honom. Allt är bara mitt fel och ingen sund människa kan tycka om familjelivet enligt honom. Sen om jag skulle ha mage och kräva något för mig själv som en utekväll eller sovmorgon så får jag minsann höra hur jobbigt det är för honom och hur dåligt han sovit och hur jobbigt det är med minsta pojken. Jag ska alltid veta att han gör detta enbart för min skull och ingen annans.

Så visst jag är ensam nu. Men när jag känner efter så tror jag ensamhet är bättre för min och mina pojkars del istället för att få höra konstant gnäll och bråk…. Men ja, när man bråkar gör man det med någon. Annars är man ensam. Det är att välja mellan pest eller kolera anser jag.

1 gillning

Hej
Jag känner igen mig mycket i din trädstart. Första månaderna när jag separerat och inte hade barnen satt jag och grät ofta i min ensamhet. Kan bara säga att det blir bättre! Man hittar sina rutiner, under arbetsveckorna när jag inte har barnen rullar det mesta på och det är t.o.m. skönt!
Första semestern förra året själv var katastrof. Bara grät och grät. Tror känslorna kom ifatt mig då. Detta året har det varit mycket bättre mina ensamma semesterveckor, men långt ifrån bra. Känt mig ensam och nedstämd men känslan försvinner så fort barnen kommer. Jag tänker att det är en stor omställning som kan ta lång tid att vänja sig vid. Något annat hade ju faktiskt varit konstigt!
Jag försöker bygga upp mig själv och mitt liv, vilket jag ångrar jag inte gjorde mer som gift. Jag försöker träna och vara öppen för nya kontakter och tackar ja till sällskap när det erbjuds. Trots all lidelse under dessa år måste jag ändå säga jag växt otroligt mycket som människa av att vara ensam. Man får försöka se det positiva i det. Jag hoppas på att träffa någon också, men det ska vara rätt och jag ska vara stabil i mig själv. Inte den där klyschan att ha någon för sakens skull, då ökar nog risken med ännu en separation längre fram.

3 gillningar

Hej @Fri
Tack för dina värmande ord. Jag hoppas att jag ska kunna komma in i liknande rutiner som rullar på och man blir tillfreds med sig själv!

Jag ska också jobba på att bygga upp mig själv igen samt få igång ett socialt nätverk igen. Det har varit allt för frånvarande tyvärr. Just nu tror jag väl aldrig att jag kommer att söka ett nytt förhållande då jag känner mig nedbruten och trasig rakt igenom. Och så känner jag en skam att vara en 30-årig skild småbarnsmamma. En till i statistiken som inte klarade sig. Inte direkt ett kap. Men samtidigt är jag livrädd för att vara ensam för resten av mitt liv. Jag hoppas att mina känslor av hopplöshet kommer ge med sig ju längre tiden går och jag ska jobba på att hitta mig själv igen. Det är verkligen på tiden!

2 gillningar

HÖG IGENKÄNNING…vem vill ha en 37 - årig ensamstående trasig själ :frowning: Känner att (iom det tagit lång tid emellan mina tidigare förhållanden) jag kommer vara ensam livet ut och om jag träffar någon så är det inte ens nästa år.
Håller tummarna för många av oss som känner och lever med denna hopplöshet, att den ska släppa :heart:

Oj, ni har ju livet framför er. Unga kvinnor i bästa ålder…
Jag däremot är 56… vem skiljer sig ens i den åldern? Blir nog ensam resten av mitt liv…

4 gillningar

Förstår vad du menar, egentligen ska åldern inte spela roll, den är nog mest känslan :frowning:
Folk verkar gifta sig i 20 års åldern och skilja sig inom loppet av knappt ett år, inget fel på skiljas i 550+ års åldern. Jag kan väl anse att man kan kämpa lite för sitt förhållande vilken ålder man än är i, istället för att vara en otrogen idiot eller lämna pga tappade känslor och i sina tankar tänka nej detta kommer aldrig gå men aldrig göra ett skit i handling. (Lite arg ikväll :sweat_smile:)

1 gillning

Känner mig som 550 år , :rofl::rofl:

1 gillning

hahaha välkommen till klubben :rofl: :rofl: :rofl:
Känner mig:
Trasig
Hopplös
1000 år gammal
Vem fan vill vara med mig om jag inte kunde behålla ens mitt äktenskap :sweat_smile:

1 gillning

Jag håller med dig. Men vissa saker går inte att kämpa igenom. Jag kan inte stanna hos min man med risk för återfall. Då försätter jag mina barn i fara och är inte en trygg förälder. Även om det finns så mycket som jag saknar så går det inte att leva med någon som man inte kan lita på fullt ut utan att bryta ner sig själv i processen.

Är helt klart förbannad på att mannen jag valde att spendera mitt liv med visade sig vara någon annan och levde ett dubbelliv bakom min rygg. Det är inte lätt att vara gift med två personen varav den ena har man inte valt själv…