Jag som nyskild man och separerad sedan ett halvår tillbaka, lever själv på halvtid och har mina två barn den andra halvan av tiden. Någon som har tips på hur man “accepterar” ensamheten? Den är helt klart värst för mig och tär sakta men säkert. Och inte bättre blir det ju i mitt i en pandemi. Hur kan man tänka för att klara av detta utan att ta på sig offerkoftan och tycka synd om sig själv? Jag har inte många vänner kvar från förr, mina föräldrar är inte vid livet sedan flera år tillbaka och syskonen är utspridda på lite olika platser i landet. Veckorna när jag har barnen känner jag absolut inte så här. Men så fort de lämnar mig, så känner jag mig som ett tomt skal som saknar ett syfte med livet just nu. Har alltid tyckt att ensamhet är riktigt jobbig på något sätt, som att man är misslyckad när man ser andra “lyckliga familjer”. Jag vet att det är dumt att tänka så, för det är ju inte så egentligen. Men när hjärnspökena sätter igång så…snälla ge mig lite tips.
Känner igen mig i det du skriver. För mig har det varit viktigt att tillåta känslan viss dagar, var ledsen. Samtidigt som jag aktivt fått akta mig för att inte fastan med offerkoftan som du säger.
Har fått ta mod till mig och våga ta lite kontakt med gamla vänner,
Ser till att komma ut och gå, även om det i början välde över mig av ensamhetskänslor och som du säger reflektioner över att alla andra såg lyckliga ut. Promenaderna har mer och mer blivit ett sätt att rensa tankar och vända till det positiva tankar och gott mående.
Sedan trivs jag på social medier m.m så chattar mig igenom en del kvällar. Väntar på att pandemin ska få komma lite i bakgrunden.
Jag hanterar ensamheten genom att hålla mig aktiv… med tusen och ett projekt hemma. Jobbar hemifrån dessutom, pga corona. Det blir lite av en sport att varje dag se till att prata med en annan vuxen IRL! Om det så är kassapersonalen på Hemköp.
Jag har bakat mig igenom mer än en kokbok vid det här laget. Lagar mat från grunden, varje dag. Minns inte när barnen och jag åt takeaway senast. Nu när våren närmar sig, förbereder jag min miniträdgård med diverse odlingsprojekt. Det intresset hade jag inte innan skilsmässan, kan jag säga.
10 000 steg per dag, minst, och annan träning på det.
“Träffa” vänner via Skype, Teams och Messenger videosamtal. De som finns på lite närmare håll kan en boka in en promenad med för att ventilera med.
Tanken på att ingen annan heller umgås som förr bär mig litegrann. Låt gå för att andra kanske har en trygg partner hemma, men parmiddagar och stora fester och gemenskap går en inte miste om iallafall, pga corona.
Sist men inte minst får jag väl slå ett slag för tråden Mallans Inn 2.0 här på forumet. Där finns det nästan alltid någon annan sällskapssjuk!
@Caro Oj, du var mig aktiv! Jag jobbar också hemma faktiskt men blir snart illamående av alla Teams-möten man har varje dag Men det är väl klart att det är bättre än ingenting alls. Jag försöker också aktivera mig genom att gå och träna på gymmet, gå promenader och sen tar jag ju fram min gitarr ibland och “spelar av mig”. Det är faktiskt terapeutiskt.
Men mina demoner besöker mig ibland och säger att det är mig det är fel att det blivit så här, att det är mitt egna fel att jag hamnat där jag är och att ensamheten är självförvållad. Jag önskar att jag kunde slippa tänka att jag måste vara med någon eller ha en partner för att kunna känna lycka. Och att jag faktiskt kan vara glad genom att bara ha mig själv som sällskap.
@fiia Hur jobbar du aktivt med att inte fastna i sådana offertankar? Jag försöker nämligen med det jag med. Vissa dagar lyckas jag verkligen inte hålla de tankarna borta och andra dagar flyter det på hur bra som helst.
Hur togs du emot av dina gamla vänner när du kontaktade dem?
Vänd på det! Se det som att du har chansen (tack vare Coronaskiten) att leva ett tag med bara dig själv och landa i det utan att omgivningen tjatar om att det är dags att börja dejta och träffa någon ny partner alldeles för tidigt (det är inte lösningen på någonting nämligen…). Vila ut. Läk. Utforska livet. Utveckla dina egna vänskaper. Ägna dig åt dina barn. Välj ditt liv!
Nu har det gått drygt ett år sedan min Krasch (min man var otrogen efter 23 år tillsammans - det gick såklart inte att reparera) och jag har landat helt i att jag inte vill ha en nära relation med honom någonsin mer. Jag är öppen för en ny kärlek, men tänker inte jaga den. Och jag vill inte ha någon som jagar runt heller… är liksom klar där. Ibland ledsnar jag såklart på mitt eget sällskap… det är då jag går ut i skogen.
Jag har också svårt med ensamheten, uppvuxen med att det alltid fanns folk hos oss, grannar, vänner, middagar, lagade mat ihop, bakade osv. Jag har ett socialt arbete och ett ganska så stort nätverk men jag saknar verkligen det här med att leva tillsammans med någon.
Jag vill tipsa om fysisk träning. Jag blev själv trött på mitt soffhäng med godis och bestämde mig för att alltid gå ut när jag var uttråkad, ensam, trött, ledsen osv. Därefter belönade jag mig med något bättre, t ex färska hallon och blådär, sedan godis. Jag skapade snabbt nya vanor. Jag fick så mycket energi av träning och bättre mat, det påverkade också mitt psyke positivt.
Vill även betona hur viktigt det är med mental styrketräning. Att lyssna på poddar som ger bra energi, musik som gör oss glada eller harmoniska. Vi har redan massor av jobbiga tankar, mer av sånt behövs inte! Jag känner enorm skilnad på mitt självförtroende nu, det är tack vare all mental träning.
För mig har bl.a. podden ” the life coach” varit till hjälp för att få lite tankevurpa kring att jag styr över mina tankar.
Har haft mycket hjälp av att läsa på denna sidan. Ta del av andras erfarenheter.
Ett annat sätt har varit att sätta fokus på arbete och jobba, mindre bra kanske
k[quote=“Mando, post:6, topic:16206”]
Hur togs du emot av dina gamla vänner när du kontaktade dem?
[/quote]
Fick positiv respons av alla jag kontaktat men jag är lite i otakt med dem, vuxna barn och singel medan de är där familjen tar mycket tid.
Så hade varit kul med några mer… hur man nu hittar det som vuxen?
@Buenita Bra tips där! Fysisk träning hjälper helt klart för psyket. Men jag tror också på mental träning! Det är nog nyckeln i allt detta. Allt sitter i skallen. Ja, jobbiga tankar har man nog av ändå precis som du säger. Man skulle egentligen behöva en personlig coach som följer en varje dag, peppar och motiverar, så att man sakta men säkert kan “programmera om sig”
@fiia Ska kolla upp podden!
Jag blev medlem på den här sidan strax efter nyår och började läsa lite grann utan att skriva. Men efter en riktigt tung och motig vecka, kände jag att behövde skriva av mig. Och jag har inte sådär jättemånga i min närhet jag kan prata om sånt här med tyvärr.
Vet faktiskt inte hur man bär sig åt för att skaffa nya nära vänner som vuxen. Bekanta har man ett gäng, men nära vänner vet jag inte. De flesta i min ålder (nära 40) är ju fullt upptagna med sitt och sina familjer.
@Caro Precis, pandemin har ju gjort att det är mer acceptabelt att vara själv och distansera sig, så på så sätt så blir det aningen lättare. Och visst är det väl så att att det är mycket pga yttre förutsättningar och förväntningar från samhället, som man tänker som man gör, i alla fall jag. Om alla hade varit ensamma och levt som singlar hade det inte varit samma press. Jag vill vara så pass stark i mig själv att jag inte låter mig påverkas av sånt. Men tyvärr är den bit dit. Det där själsliga tomrummet som jag ofta känner, sitter kvar sen barndomen. Bekräftelsebehov kanske, att känna sig älskad av en annan människa!
Det låter verkligen som att du har hittat ett sunt sätt att leva dit liv på!
Tipsen har sammanfattats bra. Kan inte nog understryka hur bra det är för hälsan med träning och passa på så mycket du kan att vara ute i solen/dagsljuset. Människan behöver dagsljuset för att må bra och för att sömnen ska fungera bra.
Ta upp gamla kompiskontakter. Så lätt att man blir lite extra folkskygg i början och skäms lite för att det var länge sedan man hörde av sig, men det ska man inte göra. Man har inget att förlora på att testa o ringa dem. Är det så att du behöver få nya vänner/nätverk kan det vara klokt att gå med någon aktivitet eller så. Jag själv började med kajakpaddling ett par månader efter relationen tog slut med min fd fru och var då ute och paddlade i tre timmar varje tisdagskväll samt åkte på en helgutflykt med kajakklubben. Det ger oerhört mycket att börja med en ny aktivitet.
Min erfarenhet är att ensamhetskänslor blir värre om man är understimulerad. Själv så började jag gå ut på restauranger själv, bio, resande osv. Håll hjärnan aktiverad med sådant du tycker är roligt så känns livet lättare!
Många bra tips redan skrivna här.
Någon månad efter att “bomben” släpptes började jag göra lite listor på min mobil. En hette " saker att göra som singel". Om jag kom på någon sak som jag skulle kunna tänka mig att göra skrev jag ner det. Efter hand blev det över 30 saker t.ex. friluftsliv, musik, lära mig crawla, laga mat, läsa mer, pröva olika typer av träning etc.
Gjorde också en liten lista om “drömmar” (den blev betydligt kortare) och en var att göra en långresa i Japan. Då kom jag på att ska man åka dit skulle det vara bra att kunna lite japanska så då hamnade “läsa en kurs japanska” på den förra listan som ett delmål.
Mycket av sakerna har ju inte blivit gjorda och går inte under pandemitider, men vi fpr se längre fram.
Min man eller ja ex har inte flyttat ut än men jag fruktar verkligen den stunden. Känner mig ensam redan nu. Jag har i hela mitt liv haft relationer känns det som, bara få månader emellan där jag varit själv. Nu i efterhand förstår jag att jag ingick relationer just för att jag varit rädd att vara ensam. Men det känns ju mycket värre efter 11 år tillsammans nu och med barn inblandad…
Så jag har tacksamt läst igenom era tips här. Tror också på träning och poddar. Allt annat får man se. Är dock livrädd på nåt sätt när Corona tar slut och man får träffa folk igen för jag har bara några få vänner som jag kan träffa, alla lyckliga i sina relationer. Känns som en utmaning att lära känna nya människor, att skaffa vänner när man är vuxen…
Hur gör man?
@hbsc Du har verkligen prickat in exakt hur jag kände innan separationen och känner även nu stundvis. Tittar jag i backspegeln så har jag också varit en sån person som hela tiden letat efter en partner och haft gått in i förhållanden som kanske inte varit de bästa, “men hellre detta än att vara själv”. Nu som gift och med samma partner i över 10 år innan kraschen, så har de senaste åren mer känts som att allt fokus varit på allt annat än att ge vår relation näring - kampen att bli med barn, barnen, jobb, hus, ekonomi osv. Relationen kom längre ner på listan. För min del resonerade jag som så att relationen kan ligga på paus tills vidare, åtminstone till barnen blivit lite större och mer självständiga. Men senaste två åren har det gått mer utför än någonsin och vår relation är tvärdöd. Dock var jag inte beredd att ge upp på den. Mest för barnens skull och just för att inte bli ensam. Fruktan för att bli ensam var skräckfylld. Jag förstår idag att separationen var nödvändig. Min och mitt ex relation var ju väldigt spänd och nära bristningsgränsen dagligen. Ofta irritation och nära till tjafs och bråk. Och helt kärlekslös. Barnen kände såklart av den dåliga stämningen mellan oss, för idag mår de bättre än innan, trots varannan vecka-modellen. Det trodde jag inte innan.
Jag vet att jag måste lägga energin på att läka och hitta mig själv igen. Och göra saker jag tycker om att göra, vad det nu än är. Men sen kommer tankarna om att jag vantrivs som ensam och jag frestas av att skapa konton på dejtingsajter för att hitta någon ny partner. Men det är som gjort för misslyckande, i alla fall just nu. Barnen kommer först och får inte komma i kläm nånsin igen.
Men jag ska definitivt ta till mig tipsen som skrivits i denna tråd. Vill inte bli en soffpotatis som tycker synd om mig själv, även om jag ofta fastnar i sådant beteende just nu. Måste hitta ett sätt att styra om tankarna fort när de börjar komma. Jag är den enda som kan göra något åt situationen, inte någon annan.
Vet faktiskt inte hur man beter sig i vuxen ålder för att skaffa nya vänner. Det verkar väldigt svårt, särskilt när de flesta i ens egna ålder är fullt upptagna med sina familjeliv.
Men om du vill, så kan vi ju skriva till varandra lite mer där vi kan dela erfarenheter och tankar?
@Mando: Det har varit samma för oss dem senaste åren att man inte direkt prioriterade sig som par utan att det varit mycket annat som var “viktigare”. Vi har ingen familj nära och har inte haft nån avlastning alls. Det har varit mycket jobb med udda tider och ja barnen… Jag resonerade precis som dig att det är småbarnsåren och att det är så det är, att man kan fokusera på parrelationen senare… Jag har under året tänkt på skilsmässa jag med (annan skit som hänt också, du kan läsa min tråd “Är jag en dålig människa?”) men hade aldrig genomfört den, mest pga barnen också och för att jag var så rädd för vad som skulle hända… Känns så tråkigt och jag skäms för att man har nöjt sig med det egentligen…
Det är samma för mig, jag måste också hitta mig själv. Jag har dem senaste åren bara haft barnen som prio och helt glömt bort mig själv. Man “vet” ju teorin men det känns så tungt, svårt och hopplöst.
Kan verkligen förstå att har tänkt på att anmäla dig på nån dejting sida. När man förlora sin bästa kompis och den man mest pratat med (iaf är det så för mig) så saknar man ju verkligen den där uppmärksamheten och bekräftelsen att nån finns där som man kan höra av sig till när som helst. För mig har det endast gått 4 veckor men jag har ändå också tänkt tanken även fast det är dömt från början.
Ja, skriv gärna till mig så kan vi skriva av oss lite, verkar som vi har en del paralleller
Känner igen allt du skriver. Är i samma läge själv och lördagar som den här är inte så kul. En tröst är att vi är många som har det såhär, så på så sätt är vi inte så ensamma…
Känner igen mig! Det är hemskt de veckor barnen inte bor hos en så är det bara! Jag avskyr också att vara ensam, alltid gjort! Väldigt lätt att ångesten tar överhanden och man bara sitter och gråter och hetsäter mackor för att dämpa ångesten! Man har ju i så många år alltid haft fullt upp med barnen och att vara separerad från dem är bara omänskligt och onaturligt! Det allra värsta är när man längtar ihjäl sig och så vet man att en annan kvinna är med dem och jag sitter själv!
Det gäller att fylla sin tid så att den går fort!
Jag har “turen” att ha ett jobb där jag kan jobba hur mycket som helst vilket jag gjorde i början, nästan alla kvällar och Lördag och Söndag när barnen inte var här. Men fick rådet att jag inte skulle göra det utan måste tillåta mig att sörja och känna.
Bra råd! Har försökt följa det. Men kan alltid ta fram datorn och jobba lite om det blir en seg kväll utan något planerat.
Jag har egen villa som jag håller på och renoverar och stor trädgård så det finns alltid saker att sysselsätta mig med hemma vilket är jättebra. Hade jag bott i lägenhet hade jag nog blivit tokig. Jag älskar att promenera i skogen så det gör jag varje dag. Jag har flera nära väninnor som jag känt i massor av år, som bor nära så jag bokar alltid in att träffa någon av dem på helgerna när barnen inte är här. Sen träffar jag faktiskt barnen en hel del även de veckor de inte bor här och varje sådan minut är såklart otroligt värdefull.
Så mitt råd är nog att tillåt dig att känna och sörja men begränsa tiderna för det. Tex det är OK att gråta/tycka synd om sig själv nu men klockan 19 går jag ut och går minst en timme eller sätter upp en tavla eller vad man nu kan göra. Inte sitta en hel kväll och deppa ihop för det gör bara saken värre.
Och att lyssna på glad musik och titta på komedier som inte handlar om kärlek!
Men det är väl klart att det är bättre än ingenting alls. Jag försöker också aktivera mig genom att gå och träna på gymmet, gå promenader och sen tar jag ju fram min gitarr ibland och “spelar av mig”. Det är faktiskt terapeutiskt.
