Kom på nu när @November skrev om Gofrendly (tack för tipset btw, ska nog kolla in denna) att för ett tag sen var det en som skrev i min lokala Facebookgrupp att hon söker nya vänner i samma sits - separerad varannanveckamamma. Vi var fyra som svarade och vi har nu setts ett par gånger med barnen som lekt och vi vuxna pratat. Det kanske känns svårt att “lämna ut sig” på det sättet men himla bra om det leder till något. I samma lokala Facebookgrupp har det också startats träffar för skräpplockning, promenader, träning mm. Tänker att nu i Coronatider finns det nog fler som känner sig ensamma så kanske världens läge att styra upp någon form av liknande grupp.
1 gillning
Tack!
jag ska iväg på ett litet läger i augusti för ensamstående föräldrar och hoppas det blir fint.
Jag kollade på lite kurser för sommaren men det fanns så lite just nu pga Corona. Nästa sommar blir det säkert lättare…
Idag har jag dundrande huvudvärk och har sovit hemskt dåligt. Det får bli promenad och sedan städa. Imorgon kommer min lilla tjej och så har jag henne en vecka. Det blir fint.
Jag tror som du säger, det är svårt för vänner att förstå hur lång tid det faktiskt tar att bearbeta en separation och jag tror de tänker att allt är mer ok nu än vad det är…
man lever ju i det nu man själv har.
Jag hoppas det blir lättare till hösten när inte så många är bortresta och jobb och plugg rullar igång för mig.vi ses säkert på Mallans In!
3 gillningar
Stort tack för tips!! Ska jag kolla upp!
1 gillning
Hej!
Här är ytterligare en ensam mamma. Har varit ensam rätt så länge (ett förhållande tog slut maj 2019). Precis igår installerade jag gofrendly och ska testa detta koncept.
Jag bor i Göteborg (om du vill träffas). Vi kan ta detaljerna på pm.
Det är svårt att träffa nya vänner i den här åldern. Känner igen det där så väl att alla verkar ha sina kärnfamiljer och glömmer oss singlar. Har gjort flera försök med nya vänner, men har svårt att komma in i “tjejgäng”, särskilt om de varit vänner länge. Längtar verkligen efter att träffa en riktig väninna, som jag kan prata förtroligt med. Så du är inte ensam om att känna så här!
Ps jag är en fena på att renovera!
4 gillningar
Attans att jag inte bor i Göteborg utan Stockholm! Hade så gärna träffats och fikat, promenerat, hängt och pratat💗
Och du hade Såå gärna fått hjälpa mig med tips om renovering 
Jag har också laddat ned appen GoFriendly nu och ska testa det. Hoppas det kan öppna för någon fin ny bekantskap!
Kram till dig och hoppas du kan hitta någon go vän som delar och förstår hur det blir att bli lämnad mitt i livet med barn och en helt ny verklighet att förhålla sig till…
1 gillning
Förstår hur det känns att vara ensam. Men - inget distraherar och dödar tid så effektivt som ett projekt - särskilt om man är nybörjare…
Så ang tapetsering - go for it! Finns massor med inspiration, tips o råd på youtube, instagram, pinterest - och massa forum och fbgrupper man kan ställa alla sina frågor i. Om det gäller DIY så finns tex ”hur fixar jag det här”- gruppen på FB där man man ställa alla sina frågor utan att bli skriven på näsan eller mansplainad.
Tänk sen att sitta o dricka morgonkaffet o titta på nya tapeter - och känna stolthet över att du vågade!! 
4 gillningar
Men jag bor i Stockholm! 
Kanske skulle vi kunna ses och ta en fika eller en promenad? Jag skickar ett dm.
3 gillningar
Du kan inte boka in dig på en kurs eller sommaraktivitet via någon organisation? Förstår att det inte löser grundproblemet och ensamheten kommer nog finnas där ändå, men det kan bryta upp lite och ge annat att tänka på? Man blir snabbt knäpp av långa, ensamma dagar utan tydlig struktur, särskilt om man är ledsen i grunden.
4 gillningar
Ja gärna! 
1 gillning
Har bokat ett läger för ensamstående föräldrar i början av augusti, kurser fanns det inte så gott om denna sommar och det vart lite dyrt för mig. Tack för omtanke!
1 gillning
#ensamistan Jag bor ca 6 mil utanför Göteborg. Vill du ha sällskap så kan jag gärna ses och fika/ prata.
1 gillning
Göteborgare: Gör ett event
3 gillningar
Jag känner igen mig i det du skriver.
Det känns konstigt att ha en semester framför sig utan några familjeplaner.
Första sommaren på över 25år som jag spenderar mycket tid med mina gamla föräldrar som bor 40mil iväg.
Mitt ex har också träffat en ny och hon verkar accepterad av våra vuxna barn som gärna följer med ut på båten.
Härom helgen satt jag vid havet själv medan mina barn, exman o nya flamman solade o badade på en annan klippa i närheten.
Det känns så förnedrande när det är han som varit otrogen, inte jag.
Det är hemskt att känna sig bortvald och exkluderad från sin egna familj.
Semester ska ju vara en rolig tid, men iår får jag kämpa. Mantrat; det är okej att vara själv, njut av blommorna, värmen, naturen.
Men vad svårt det är att acceptera det här nya konstiga livet.
9 gillningar
Känner så med dig! Så tufft att veta att x och ny med era barn leker och badar i närheten. Så tung och jobbig känsla 
I år är det mitt x nya flamma som följer med till x’ets familjs hus på Gotland, är med vår dotter, tar med sin, så är de där allihop. Och jag är, precis som du, då hos mina föräldrar i deras hus i Dalarna. Långt ifrån allt det som var naturligt bara för ett år sedan.
Men jag är nu helt övertygad om att det är rätt att x och jag inte lever ihop, att jag inte mådde bra med honom. Så jag är glad att jag är fri från det destruktiva även om vi förstås hade fina och bra stunder också. Och att det nu är kvinnan han var otrogen med dessutom som han fortsatt ha en relation med… nej. Fy!
Liksom du kämpar jag verkligen med ensamheten! Försöker göra något vettigt av den och njuta av semester fast jag ibland är tung av saknad efter min älskade dotter och blir väldigt låg.
Kram och styrka till dig!
5 gillningar
Hej!
Jag har tyvärr inget konkret svar till dig men jag vet precis vad du talar om. Jag har det exakt likadant.
Dock kom kraschen nu i sommar…, min mamma gick bort i våras. Vill ringa henne 5764 ggr om dagen! Det var ju hon som alltid stöttade. Och det här med vänner…, samma här. Ingen som har tid riktigt. Det är familjemiddag, resor och allmänt upptagna hela sommaren. Jag har heller ingen ”bästa” vän. Min syster som skulle kunna vara den personen bor 50 mil bort…
Så jo jag vet vad du talar om. Denna ensamhet är fruktansvärd…
Bara skriv om du vill slå ihjäl nån timme!
Kram på dig!
Ps. Vart bor du?
4 gillningar
Jag bor också i Stockholm. Jag har inte kommit lika långt i processen som du, då vi fortfarande velar fram och tillbaka men jag träffas gärna ändå. Skickar ett meddelande till dig.
Å! Känner så med dig! Min mamma lever ju fortfarande men diagnostiserades med demens för två månader sedan och kan inte finnas där som förut. Det är en stor smärta att förlora två så nära personer på kort tid!
Hög igenkänning!!
Jag bor i Stockholm. Gör du också det så hör av dig så kanske vi kan ses för en fika eller promenad!
Det är tufft när vännerna har fullt upp med sina familjer. Ensamheten känns så mycket mer ensam under semestertider…
Kram till dig också!
2 gillningar
Allt detta är bra! Och fantastiskt att du slutat med tabletterna! Fortsätt så! Kan du skriva upp dig på någon utomhusträningsaktivitet med t ex Friskis & Svettis eller Friluftsfrämjandet? Åka till vandringsleder? Gå på museer/hembygdsföreningars arrangemang? Finns det någon Folkhögskole/Folkuniversitetetskurs med sistaminuten-anmälan du kan gå på (hantverk, kultur, yoga). Sök sig till ställen där du kan se/träffa folk. Renovera är också bra!! Förstår verkligen att det är tufft och ensamt. Hoppas du finner enkla små sätt att bryta detta!!
Och planera veckan är bra: passa på att shoppa höstgarderob till dig och dottern på rean, åk till olika köpcentra och ta din tid till detta, var stolt om du gör billiga klipp. Då har du ett mål och dagen går.
2 gillningar
Tack för pepp och för tips! Ja, jag har nog inte riktigt tagit in vilken stor grej det varit för mig att jag slutat med tabletterna efter så lång tid, förrän jag berättade för min bästa vän och nu också min pappa. Det har liksom sjunkit in mer för mig själv då också. Har inte berättat allt för pappa än men tar det lite i omgångar.
Jag har varit bortrest denna helg med min lilla tjej hos min syster på släktkalas och det var väldigt mysigt men också lite jobbigt.
De allra flesta i min familj har en partner och deras familjekonstellationer är ”intakta”. Det känns så lätt som man hamnar lite avsides på något vis. Och det är fortfarande i vissa situationer nytt för mig att komma utan mitt x. Kände nu när jag kom hem att jag nog varit lite mer ledsen än jag orkade känna men har bara försökt erkänna ledsenheten och låta det få kännas som det känns sen jag kom hem…
sen var jag tvungen att träffa x’et för vår dotter skulle en kort sväng till honom ikväll och vara där till imorgon och jag orkade inte titta honom i ögonen. Kände mig ledsen och det är alltid jobbigt när min lilla tjej försvinner till honom även om det bara är för en dag eller två, som denna gång…
6 gillningar
Dipp dipp dipp. Dottern precis lämnat stan med sin pappa, hans nya och hennes dotter. De ska nu vara en vecka på xets familjs sommarställe där vi som familj spenderat de senaste nio somrarna innan förra sommaren då det kraschade. Jag har hjälpt honom och hans familj måla och dra spikar, ordna och fixa upp det där huset, Och nu ska hon vara där.
Och jag och min närvaro är som utsuddad.
Utbytt. Bara sådär.
Han lismar och smilar upp sig just nu när vi ses. Frågade om vi skulle äta lunch innan dom åkte. Trots att jag sagt Sååå många gånger att jag inte vill ha den typen av relation med honom just nu.
När det blir denna typ av tillfällen så blir jag så arg på honom igen.
Hur kan jag sakna någon jag Vet inte är bra för mig, som jag vet jag inte ska leva med. Hur kan jag ha känslor för någon som gjort mig så
Illa?
När blir det lättare?
Eller är det den kraschade drömmen som gör ont?
I alla fall är smärtan brutal just nu och saknaden efter älskade dottern som ett stort hål. Det kommer kännas bättre om någon dag det vet jag men just nu känns det tungt.
10 gillningar