Kära ni. Ett år sedan kraschen. Det är semestertider och jag har inte har en enda vän eller nära (mina syskon) som inte är i en relation. Under sommarledigheten åker nu mina vänner och nära bort med sina kärnfamiljer och kvar är jag i stan. Jag har min dotter hos mig varannan vecka i sommar och veckorna med henne är fulla med inplanerade grejer men veckorna utan henne… jag har känt mig otroligt låg och ledsen. Min allra närmsta och bästa vän, vi brukar höras flera gånger i veckan normalt och ses regelbundet, är bortrest hela sommaren och upptagen av sin familj och jag känner mig så ensam. Som att de inte förstår att bara ett litet sms, tänker på dig, eller hur har du det?, gör stor skillnad för mig just nu. Har förlorat både en partner, även om jag absolut inte vill tillbaka, och min mamma som diagnostiserats med demens under våren. Hon var alltid den jag kunde ringa oavsett om vad och prata. Hon har alltid stöttat mig och funnits. Jag har skippat sociala medier just nu, det går inte med alla myspysiga semesterbilder på leende familjer… även om det såklart kanske inte är så fint som det verkar så orkar jag inte…
mitt x har gått vidare med sin nya och planerar semestra på min sin ”nya” lilla bonusfamilj. Corona-helvetet gör det också svårare att ta kontakt och söka nya vänner och bekantskaper.
Senaste dagarna har jag varit så ledsen över att min bästa vän knappt hört av sig, samtidigt är jag rädd att det ska bli för jobbigt för mina närmsta med denna uppenbart, stora kris jag går igenom. Att de ska orka. Eller att jag ska förlora dem. Men om jag gör det när jag berättar hur jag mår, vad är det för typ av vänskap då? I nöden prövas vännen säger man ju…
jag har nyss också erkänt för mig själv att destruktiviteten i mitt förhållande har påverkat mig in i ett beteende att döva det som gör ont med hjälp av insomningstabletter och bensodiazepiner och jag utvecklade ett beroende de sista åren i min relation. Jag bestämde mig efter min relation tog slut att jag helt ska sluta och har på egen maskin lyckats göra det. Jag har inte tagit någon sådan tablett på flera månader. Jag berättade för min bästa vän om det här och fick ett fint svar tillbaks men sedan dess har vi knappt hörts…
Jag har gått i samtalsstöd genom svenska kyrkan och det har varit så bra, men under sommaren har dom stängt och jag kan börja först i september igen.
Det kanske är en svamlig text det här.
Jag funderar på hur jag ska göra för att må lite bättre i min ensamhet och inte ätas upp av den. Lägga en plan för mina dagar? Träna mer? Acceptera att jag är själv? Våga höra av mig till mina vänner och berätta hur jag har det? Hade tänkt tapetsera om köket men vet inte hur man gör, annars skulle jag ju kunna sysselsätta mig med lite renoverande av min lägenhet i sommar men är total novis…
Så starkt av dig både att berätta här om ditt beroende men också att klara av att sluta! Stor eloge till dig!
Träna är absolut en bra idé, funkar för många.
Att bara gå ut och gå om du har möjlighet är annars alltid skönt.
Vad gäller tapetsering - skulle det fungera att istället måla om? Jag har lärt mig via YouTube, började med att måla tills jag nu senast satte upp renoveringstapet, målade, slipade och oljade ett golv. Börja smått så blir det bra. Om du ska prova tapetsera - prova Easy Up-tapeter de andra vet jag att i allafall jag skulle bli intapetserad istället för väggen… 
Vad gäller dina vänner - de har säkert fullt upp med sitt och försöker hinna med allt de planerat och de kanske tar för givet att också du har fullt upp - det behöver inte vara annat än att de inte tänker på att du kanske inte har det så längre.
Börja med att bara skicka ett sms om att du funderar på att göra om i köket kanske, få igång en konversation och vänta med att berätta hur dåligt du mår - det kanske underlättar för dem att ta mer kontakt?
Annars finns alltid detta forum - vi är alltid här och kan prata. 
Jag hoppas du hittar en väg genom sommarsemestrarna - hur gammal är din dotter? Kanske ni kan hjälpas åt med att välja färg/tapeter/lära er på YouTube?
Kramar från en annan semestermamma som tar kort semester bland annat för att jag inte orkar vara utan nåt att göra (så jag ska kanske egentligen vara tyst med råd…)
Säger som mordillo: Heja dig som försöker ta dig framåt och lyckats bryta ditt beroende!
Förstår helt din känsla med vännerna. Är i lite samma sits. Har försökt att boka in grejer i sommar med vänner de veckor jag inte har barnen men alla är upptagna. Det heter att vi kan ju se och höras längre fram… men flera av de sakerna jag förslagit kräver bokning i Coronatider så jag har nu accepterat att det inte kommer att bli något. Har nu valt att jobba alla veckor jag inte har barnen. Känner att jag kanske behöver göra något för att få in fler singelvänner i livet.
Du kan inte resa iväg på någon gruppaktivitet om du har lite egen semester? Finns ju t ex träningsresor där många åker själva och dagarna fylls av gemensamma aktiviteter, middagar etc. Har själv tänkt att jag kanske skulle prova något sådant. Där kanske det också samlas lite folk som är i samma sits.
Vad gäller vännerna i övrigt kan det även vara så enkelt att de tror att du nu efter ett år kommit vidare och har fullt upp själv. Jag tror inte att det går att föreställa sig hur lång tid det tar att komma tillbaka efter en separation/sorg för den som inte har erfarenheten själv. Men också att de flesta tyvärr också har fullt upp med sitt. Jag märker att om jag väntar på att mina vänner ska höra av sig av sig själva så är det tyst, men om jag själv skickar ut små “hej, hur har du det?” eller liknande så får jag ändå svar.
Skriv av dig här när det känns ensamt, Mallans in är alltid öppet. 
(Vet inte hur jag länkar till en tråd men går kanske att söka fram).
Jag har rekommenderat appen förut här på forumet men har ingen aning om hur bra den är och jag antar du är kvinna men kan ha fel. Gofrendly är en app för kvinnor som söker nya vänner. Hänger säkert på var man bor osv hur många som finns på den och i närheten. Men tydligen ordnar man också med bokklubb, vandringsresor mm. Jag kikade på den i början av min skilsmässa men då jag aldrig blev “tredje hjulet” hos vänner i förhållanden så blev den aldrig av.
Tack för ditt svar!
och tips och pepp! Tapeterna är tyvärr inte självhäftande och redan inköpta…
men hade tänkt måla om sovrummet också och det skulle jag ju kunna börja med. Min far som är en fena på allt möjligt hade lovat mig hjälpa mig tapetsera, men nu med hur min mamma mår, så är det svårare.
Ja. Du har nog rätt. Ensamheten gör att tankarna blir väldigt påträngande och att mitt x har dundrat vidare så snabbt gör det inte lättare. Även om jag inte längtar tillbaka, som sagt. Att bli singel i en viss ålder är ingen lek. De som har familj och relationer har kanske haft det ett tag och har, som du skriver, fullt upp med det. Det är liksom inte att de inte bryr sig, eller älskar en, men de lever helt enkelt ett annat typ av liv. Jag har nog också kommit så långt i bearbetningen att jag nu är i den sk nyorienteringsfasen. Jag är övertygad om att jag inte vill tillbaka till det jag hade med mitt x men vill försöka skapa mig ett ok liv som ensamstående förälder.
Och det är tydligt att jag saknar vänner som delar min upplevelse och är i liknande situation, vilket är rätt naturligt då jag levt mitt liv i en relation de senaste tio åren innan allt brakade.
Jag har anmält mig och min lilla tjej till ett litet läger för ensamstående föräldrar i augusti och hoppas att det blir en fin upplevelse.
Min dotter är bara fyra år så hon skulle nog tycka det vore toppen att hjälpa till att måla men mindre toppen för mamma sen…
Nästa sommar får jag nog ta och jobba mer. Inte all denna tid själv.
Det blir också lätt att jag spenderar pengar på att gå ut och äta på krogen med mera då jag bara vill känna lite folk omkring mig i min ensamhet och dessutom får svårt att orka laga mat när jag är själv och låg… och så rik är jag inte så jag måste hitta något sätt att orka med att stå och laga mat till mig själv och sitta inne och äta själv… får väl äta och sen gå ut och ta en öl eller en kaffe… mycket som påverkas i denna förändring… många nya utmaningar och ibland svårt att se att allt kommer bli bättre… men när jag tänker efter har det hänt så mycket det här året så mycket viktigt och stort, att leva i en destruktiv relation är hemskt svårt och jobbigt och nu har jag chansen till ett annat typ av liv…
Kom på nu när @November skrev om Gofrendly (tack för tipset btw, ska nog kolla in denna) att för ett tag sen var det en som skrev i min lokala Facebookgrupp att hon söker nya vänner i samma sits - separerad varannanveckamamma. Vi var fyra som svarade och vi har nu setts ett par gånger med barnen som lekt och vi vuxna pratat. Det kanske känns svårt att “lämna ut sig” på det sättet men himla bra om det leder till något. I samma lokala Facebookgrupp har det också startats träffar för skräpplockning, promenader, träning mm. Tänker att nu i Coronatider finns det nog fler som känner sig ensamma så kanske världens läge att styra upp någon form av liknande grupp.
Tack! jag ska iväg på ett litet läger i augusti för ensamstående föräldrar och hoppas det blir fint.
Jag kollade på lite kurser för sommaren men det fanns så lite just nu pga Corona. Nästa sommar blir det säkert lättare…
Idag har jag dundrande huvudvärk och har sovit hemskt dåligt. Det får bli promenad och sedan städa. Imorgon kommer min lilla tjej och så har jag henne en vecka. Det blir fint.
Jag tror som du säger, det är svårt för vänner att förstå hur lång tid det faktiskt tar att bearbeta en separation och jag tror de tänker att allt är mer ok nu än vad det är…
man lever ju i det nu man själv har.
Jag hoppas det blir lättare till hösten när inte så många är bortresta och jobb och plugg rullar igång för mig.vi ses säkert på Mallans In!
Stort tack för tips!! Ska jag kolla upp!
Hej!
Här är ytterligare en ensam mamma. Har varit ensam rätt så länge (ett förhållande tog slut maj 2019). Precis igår installerade jag gofrendly och ska testa detta koncept.
Jag bor i Göteborg (om du vill träffas). Vi kan ta detaljerna på pm.
Det är svårt att träffa nya vänner i den här åldern. Känner igen det där så väl att alla verkar ha sina kärnfamiljer och glömmer oss singlar. Har gjort flera försök med nya vänner, men har svårt att komma in i “tjejgäng”, särskilt om de varit vänner länge. Längtar verkligen efter att träffa en riktig väninna, som jag kan prata förtroligt med. Så du är inte ensam om att känna så här!
Ps jag är en fena på att renovera!
Attans att jag inte bor i Göteborg utan Stockholm! Hade så gärna träffats och fikat, promenerat, hängt och pratat💗
Och du hade Såå gärna fått hjälpa mig med tips om renovering
Jag har också laddat ned appen GoFriendly nu och ska testa det. Hoppas det kan öppna för någon fin ny bekantskap!
Kram till dig och hoppas du kan hitta någon go vän som delar och förstår hur det blir att bli lämnad mitt i livet med barn och en helt ny verklighet att förhålla sig till…
Förstår hur det känns att vara ensam. Men - inget distraherar och dödar tid så effektivt som ett projekt - särskilt om man är nybörjare…
Så ang tapetsering - go for it! Finns massor med inspiration, tips o råd på youtube, instagram, pinterest - och massa forum och fbgrupper man kan ställa alla sina frågor i. Om det gäller DIY så finns tex ”hur fixar jag det här”- gruppen på FB där man man ställa alla sina frågor utan att bli skriven på näsan eller mansplainad.
Tänk sen att sitta o dricka morgonkaffet o titta på nya tapeter - och känna stolthet över att du vågade!! 
Men jag bor i Stockholm! Kanske skulle vi kunna ses och ta en fika eller en promenad? Jag skickar ett dm.
Du kan inte boka in dig på en kurs eller sommaraktivitet via någon organisation? Förstår att det inte löser grundproblemet och ensamheten kommer nog finnas där ändå, men det kan bryta upp lite och ge annat att tänka på? Man blir snabbt knäpp av långa, ensamma dagar utan tydlig struktur, särskilt om man är ledsen i grunden.
Ja gärna! 
Har bokat ett läger för ensamstående föräldrar i början av augusti, kurser fanns det inte så gott om denna sommar och det vart lite dyrt för mig. Tack för omtanke!
#ensamistan Jag bor ca 6 mil utanför Göteborg. Vill du ha sällskap så kan jag gärna ses och fika/ prata.
Göteborgare: Gör ett event
Jag känner igen mig i det du skriver.
Det känns konstigt att ha en semester framför sig utan några familjeplaner.
Första sommaren på över 25år som jag spenderar mycket tid med mina gamla föräldrar som bor 40mil iväg.
Mitt ex har också träffat en ny och hon verkar accepterad av våra vuxna barn som gärna följer med ut på båten.
Härom helgen satt jag vid havet själv medan mina barn, exman o nya flamman solade o badade på en annan klippa i närheten.
Det känns så förnedrande när det är han som varit otrogen, inte jag.
Det är hemskt att känna sig bortvald och exkluderad från sin egna familj.
Semester ska ju vara en rolig tid, men iår får jag kämpa. Mantrat; det är okej att vara själv, njut av blommorna, värmen, naturen.
Men vad svårt det är att acceptera det här nya konstiga livet.
Känner så med dig! Så tufft att veta att x och ny med era barn leker och badar i närheten. Så tung och jobbig känsla 
I år är det mitt x nya flamma som följer med till x’ets familjs hus på Gotland, är med vår dotter, tar med sin, så är de där allihop. Och jag är, precis som du, då hos mina föräldrar i deras hus i Dalarna. Långt ifrån allt det som var naturligt bara för ett år sedan.
Men jag är nu helt övertygad om att det är rätt att x och jag inte lever ihop, att jag inte mådde bra med honom. Så jag är glad att jag är fri från det destruktiva även om vi förstås hade fina och bra stunder också. Och att det nu är kvinnan han var otrogen med dessutom som han fortsatt ha en relation med… nej. Fy!
Liksom du kämpar jag verkligen med ensamheten! Försöker göra något vettigt av den och njuta av semester fast jag ibland är tung av saknad efter min älskade dotter och blir väldigt låg.
Kram och styrka till dig!
Hej!
Jag har tyvärr inget konkret svar till dig men jag vet precis vad du talar om. Jag har det exakt likadant.
Dock kom kraschen nu i sommar…, min mamma gick bort i våras. Vill ringa henne 5764 ggr om dagen! Det var ju hon som alltid stöttade. Och det här med vänner…, samma här. Ingen som har tid riktigt. Det är familjemiddag, resor och allmänt upptagna hela sommaren. Jag har heller ingen ”bästa” vän. Min syster som skulle kunna vara den personen bor 50 mil bort…
Så jo jag vet vad du talar om. Denna ensamhet är fruktansvärd…
Bara skriv om du vill slå ihjäl nån timme!
Kram på dig!
Ps. Vart bor du?