Jag bor också i Stockholm. Jag har inte kommit lika långt i processen som du, då vi fortfarande velar fram och tillbaka men jag träffas gärna ändå. Skickar ett meddelande till dig.
Å! Känner så med dig! Min mamma lever ju fortfarande men diagnostiserades med demens för två månader sedan och kan inte finnas där som förut. Det är en stor smärta att förlora två så nära personer på kort tid!
Hög igenkänning!! 
Jag bor i Stockholm. Gör du också det så hör av dig så kanske vi kan ses för en fika eller promenad!
Det är tufft när vännerna har fullt upp med sina familjer. Ensamheten känns så mycket mer ensam under semestertider…
Kram till dig också!
2 gillningar
Allt detta är bra! Och fantastiskt att du slutat med tabletterna! Fortsätt så! Kan du skriva upp dig på någon utomhusträningsaktivitet med t ex Friskis & Svettis eller Friluftsfrämjandet? Åka till vandringsleder? Gå på museer/hembygdsföreningars arrangemang? Finns det någon Folkhögskole/Folkuniversitetetskurs med sistaminuten-anmälan du kan gå på (hantverk, kultur, yoga). Sök sig till ställen där du kan se/träffa folk. Renovera är också bra!! Förstår verkligen att det är tufft och ensamt. Hoppas du finner enkla små sätt att bryta detta!!
Och planera veckan är bra: passa på att shoppa höstgarderob till dig och dottern på rean, åk till olika köpcentra och ta din tid till detta, var stolt om du gör billiga klipp. Då har du ett mål och dagen går.
2 gillningar
Tack för pepp och för tips!
Ja, jag har nog inte riktigt tagit in vilken stor grej det varit för mig att jag slutat med tabletterna efter så lång tid, förrän jag berättade för min bästa vän och nu också min pappa. Det har liksom sjunkit in mer för mig själv då också. Har inte berättat allt för pappa än men tar det lite i omgångar.
Jag har varit bortrest denna helg med min lilla tjej hos min syster på släktkalas och det var väldigt mysigt men också lite jobbigt.
De allra flesta i min familj har en partner och deras familjekonstellationer är ”intakta”. Det känns så lätt som man hamnar lite avsides på något vis. Och det är fortfarande i vissa situationer nytt för mig att komma utan mitt x. Kände nu när jag kom hem att jag nog varit lite mer ledsen än jag orkade känna men har bara försökt erkänna ledsenheten och låta det få kännas som det känns sen jag kom hem…
sen var jag tvungen att träffa x’et för vår dotter skulle en kort sväng till honom ikväll och vara där till imorgon och jag orkade inte titta honom i ögonen. Kände mig ledsen och det är alltid jobbigt när min lilla tjej försvinner till honom även om det bara är för en dag eller två, som denna gång…
6 gillningar
Dipp dipp dipp. Dottern precis lämnat stan med sin pappa, hans nya och hennes dotter. De ska nu vara en vecka på xets familjs sommarställe där vi som familj spenderat de senaste nio somrarna innan förra sommaren då det kraschade. Jag har hjälpt honom och hans familj måla och dra spikar, ordna och fixa upp det där huset, Och nu ska hon vara där.
Och jag och min närvaro är som utsuddad.
Utbytt. Bara sådär.
Han lismar och smilar upp sig just nu när vi ses. Frågade om vi skulle äta lunch innan dom åkte. Trots att jag sagt Sååå många gånger att jag inte vill ha den typen av relation med honom just nu.
När det blir denna typ av tillfällen så blir jag så arg på honom igen.
Hur kan jag sakna någon jag Vet inte är bra för mig, som jag vet jag inte ska leva med. Hur kan jag ha känslor för någon som gjort mig så
Illa?
När blir det lättare?
Eller är det den kraschade drömmen som gör ont?
I alla fall är smärtan brutal just nu och saknaden efter älskade dottern som ett stort hål. Det kommer kännas bättre om någon dag det vet jag men just nu känns det tungt.
10 gillningar
Skickar en styrkekram. Vi är många som vet exakt hur de där ambivalenta känslorna känns. Naturligtvis är det jobbigt när ens barn försvinner iväg med den nya partnern, och själv får en bara tugga i sig och se glad ut - för barnets skull.
Eftersom du så bra kan sätta ord på det du känner, och ifrågasätta dina känslor och tankar, är det bara en tidsfråga innan det blir bättre. Kämpa och håll ut!
Sorgen finns nog där för alltid. Fast så småningom kommer du till insikt om vad det är just du sörjer. Kanske är det inte sorg över känslor för personen som gjort dig illa, kanske är det den framtid som borde varit din, kanske är det sorg över att barnen är de som får ta konsekvenserna av hans beslut för all framtid. Någon kommenterade till mig för ett tag sedan att jag inte ska se mig som utsuddad - för det är jag inte. Det är inte du heller. Du har ju målat och dragit spikar i det där huset - jag lovar dig att den nya damen känner din närvaro. Och känner sig ny och utanför historien.
11 gillningar
Tack Caro! Så fint du skriver. Jag vet inte heller än riktigt vad jag sörjer mest.
Jag har ibland tänkt att om jag nu ändå är så övertygad om att jag inte vill leva med honom, borde det inte vara lättare då. Men den där känslan av övertygelse är inte konstant, det kommer och går. Och när han är så trevlig och glad som idag gör det ont i mig igen och jag tänker att smärtan är på riktigt även om jag kan se att jag mådde dåligt med honom på många sätt också.
Men det är som du skriver, dubbla känslor.
Det är oerhört svårt att acceptera att jag ska tvingas vara utan min dotter en hel vecka igen. Hon är mitt enda barn och jag älskar henne så jag går sönder nästan. Tomheten efter att ha haft henne en hel vecka blir som ett stort hål. Alla hennes saker, hennes favorit-gosis, hennes kläder slängda på en stol.
Ibland undrar jag hur jag någonsin ska ta mig igenom detta och komma ut på andra sidan… och känna tillit och livsglädje och självförtroende igen. Kram och tack igen för dina kloka ord!
6 gillningar
Jag känner så igen mig i det du skriver.
Jag ser min dotters grejer ligga lite här och var i mitt nya hem: men hon, min dotter, är med sin pappa nu.
Jag gråter varje gång hon åker. Det gör liksom så ont i hjärtat.
Nu åker hon iväg till sommarstället som jag älskar att vara på. Där var det återhämtning på somrarna.
Nu är jag inte längre en del av det. Det tillhör mitt ex släkt.
Ibland känner jag mig levande fast död. Jag skulle rycka upp mig ikväll, åkte till maxi sent o köpte syltsocker med gråt i halsen som jag svalde bort gång på gång.
Jag gjorde sylt, jag grät och mådde dåligt men jag tvingar mig att leva på och inte låta deppigheten ta över.
När inte min dotter är här känns det som att entusiasmen försvinner. Inget känns viktigt eller roligt.
Förlåt för deppigt inlägg men jag är ledsen ikväll.
Så är det att tvingas skilja sig när man helst av allt inte vill. Jag hatar skilsmässor.
12 gillningar
Varma tankar till dig! Jag känner så med dig.
Jag tvingade mig ut på en promenad med gråten i halsen, plockade lite blommor och ställde på köksbordet när jag kommit hem. Muntrade upp mig lite iaf. Städade och plockade. Lättare när man håller sig sysselsatt tycker jag.
Jag önskar mitt uppbrott varit annorlunda. Jag önskar han inte gjort som han gjort. Jag önskar han inte hade fyllt vårt liv med lögner, för vår dotters skull framförallt. Men nu är han den han är och gjorde som han gjorde.
Det smärtar att det jag hoppades och drömde om för min lilla tjej och för mig inte blev som jag ville men jag vill inte leva med honom. Kan inte se en väg tillbaka.
Kram och hoppas morgondagen känns bättre för dig!
3 gillningar
Här kommer fler varma tankar. Känner så väl igen mig i den sorgen. Nu är det många år sedan min krasch, och jag kan ärligt säga att det blir mycket bättre. Men det tar sin tunga tid, dessvärre.
Ramlade över denna podcast för en tid sedan, och tycker den är riktigt bra. Enkla evidensbaserade tips för att må bättre, inte bara när man är nere i separationsträsket: kolla in Just One Thing - with Michael Mosely.
6 gillningar
Även fast man vet det är det ändå så skönt att läsa att det blir lättare.
Ibland känns det inte så… men tiden läker mycket och nya saker tar plats och form.
Tack för tips!! 
Ska lyssna in mig!
3 gillningar
Åh vad tufft. Känner igen den där känslan. Mitt ex åkte till sin familjs ställe under sin egen semester och det var tufft även om jag både hade barnen och han åkte dit själv, bara med sina syskon. Men minnena av det som vi haft där poppade upp som brev på posten. Det är tufft att bearbeta. Och jag tycker att det är tufft att inte veta hur länge jag ska behöva göra det.
3 gillningar
Exakt så känner jag. Du skriver som om det vore jag. Just nu saknar jag min lilla flicka så jag blir tokig och X tror att vi kan bara vänner som vanligt trots att han har ny tjej - som han träffade i smyg före kraschen. Gör så ont. Känner med dig.
1 gillning
Ja, usch! Igår ringde min lilla tjej och berättade glatt att hon varit på ett roligt vattenland med den nya och hennes dotter. Hon pratade om alla roliga saker de gjort och hur ”den nya” åkt med henne och det hade gått bra.
Hon berättade att hon sov i egen säng för pappa skulle sova med ”den nya”.
De sover i den säng jag och x köpte tillsammans till hans familjs sommarställe.
Jag är såklart glad över att min lilla verkar ha det bra men fy f-n vilken rutten känsla.
Idag vaknade jag outsövd klockan 5 efter en natt av konstiga oroliga drömmar.
Att detta påverkar mig så mycket är så jobbigt. Medan han har frid och fröjd med sin nya 17 år yngre tjej i det hus vi delat så många somrar.
Jag skrev ett långt mail till honom igår som jag aldrig skickade. Jag tänker inte ge honom möjlighet att snacka skit om mig med sin nya.
Så det är bara att härda på och hoppas att jag sover bättre inatt…
Kram till dig! Jag vet hur det känns!
6 gillningar
Ja, verkligen tufft att bearbeta. Jag håller också med om att det är tufft att inte veta hur länge man ska behöva bearbeta. Hoppas ju förstås att dessa saker blir lättare med tiden men kan inte komma ifrån känslan att hon får värdefull tid med mitt älskade barn som egentligen är min. Och att det är kvinnan han bedrog mig med gör det förstås värre också.
3 gillningar