Min man vill skiljas efter 7 år tillsammans. Han älskar mig inte längre och ser oss som “kompisar”.
Kompisar. Det är vad han ser oss som.
Vi har haft ett tufft år där jag märkt att han dragit sig undan och inte visat så mycket kärlek. Samtidigt har misstankar väckts att han träffat någon bakom ryggen på mig. Konfronterat honom med detta och då har jag sårat honom. Det är pågrund av detta han säger att han tappat känslorna för mig, för att jag trott att han varit otrogen.
Jag har bett om ursäkt och har släppt de tankarna men ändå blir det en skilsmässa. För att han inte älskar mig. Och jag känner mig så fruktansvärt ensam, trött och uppgiven.
Kanske är det så att känslorna bara försvunnit, kanske är han ärlig. Och då beklagar jag att han tappat sina känslor. Men då är han iaf ärlig och ni kanske kan få till en hyfsat bra separation, även om det inte är vad du vill.
Med det sagt vill jag också säga att du ska lita på din magkänsla, varför har den uppkommit? Den finns oftast av en (eller flera) anledningar.
Jadu… Känslorna kom när han började dra sig undan. Samtidigt börjar han träna med en kollega, åka bil med henne till jobb och finns plötsligt överallt på varandras sociala medier. Det blev liksom det ena efter det andra. Men träffade vi på henne där vi bor så hälsade dom knappt. Jag känner henne från förr.
Hon är gift med barn hon också. Och det är säkert att jag bara fått det för mig att det skulle vara något mellan dom men det var väldigt mycket som gjorde att tankarna kom.
Å fan @Marialoppan vilken skit du hamnat i.
Att han välte över offerkoftan på dig efter du frågat gör att jag anar att han varit i lag med nån annan, var han snabb med att beskylla dig ?
Nej det var han inte… Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro. Men jag tycker inte min reaktion varit fel… Berättar man ut högt allt detta så tror ju alla att han varit otrogen. Samtidigt svär han på att det inte varit så…
Ojoj. “Välkommen” hit. Tyvärr tror jag att du snart eller senare kommer få bekräftat att din intuition har rätt. Var glad att du har din intuition, du är iallafall förberedd.
Inte tappar man känslorna för att den officiella partnern tror att man varit otrogen och ställer en mot väggen. Om det känns jobbigt borde den normala reaktionen vara att boka tid hos familjerådgivningen och kämpa. Det finns såklart mer bakom ett sådant uttalande. Även om det kan vara så att “det inte hänt något” med kollegan. Än.
Skit i vad han svär på. Svikarna lovar vad som helst och det betyder ing-en-ting! Du känner honom, och känns något fel är det något fel. Tyvärr!
Uselt för övrigt av honom att lägga över skulden på dig!
Du är inte ensam. Här på forumet finns Sveriges (och stor-Sveriges) samlade expertis inom ämnesområdet. Vi har varit med om allt, sett allt, läst allt. Fortsätt skriv här inne. Det ger dig kraft som du behöver för att möta tröttheten, även om du är övergiven.
…och jag som tänkte inleda en tråd med samma meningsuppbyggnad…min kvinna var på en meditationsweekend strax innan påsk, och efter ha varit där så ser hon mig numera som en kär vän, och vill lämna efter 11 år…vet hur du känner. Balanserar på en slak lina ovanför en djup avgrund just nu…
Antar att hon inte berättat vad, eller snarare vem, som hände på meditationsweekenden @Gemighopp ? Eller vad som inte hände, som hon hoppades på?
Det är ingen tröst alls, men det verkar vara något slags mänskligt flyktbeteende som får våra svikarpartners att bete sig på typ exakt samma sätt, dra samma valser, sätta igång samma kedja av händelser. Om och om igen. Men en sak har de inte - stödet från det här forumet!
Min man svor på att han inte varit med en annan kvinna. Hur kunde jag ens tro det? Vad var jag för en människa som fått för mig något så hemskt? Han var så sårad att han inte ens orkade vara hemma, utan han höll sig hemifrån så mycket som möjligt. Och det var mitt fel. Jag fick honom att känna sig ovälkommen i sitt eget hem.
Då, när jag konfronterade honom för första gången, så hade han haft en kvinna på sidan om i runt 9 månader. Den sanningen upptäckte jag inte förrän senare. T o m då, när jag hade bevis, så påstod han att alltihop var mitt fel.
Så kan det också vara. Om det är fallet för just dig, vet jag förstås inte.
Nä, jag tog till och med upp idag att andra kan förstå vad jag har menat med att det verkat misstänksamt. Då sa han igen att han iallafall inte varit otrogen…
Det blev skilsmässa till slut, men det var inte hans val. Han verkade ganska nöjd med att ha hus och familj här, med mat och tvätt fixad och utrymme att förvara sina saker. Sedan hade han älskarinnan i en lägenhet, där han bara hade tandborste och rakapparat. Han fick förstås mat där också. Lägenheten var hennes, så den kostade inte honom ett öre.
Om han fått bestämma, så hade han nog fortsatt likadant i åratal, men jag lade fram bevis och lyckades få ut honom ur huset till slut.
…jag ska samla kraft och skriva av mig min egen historia så jag inte stjäl denna tråd, men hon har alltid varit på väg i sin utveckling, medans jag varit lycklig, ovetande och nöjd med livet.
…då är vi två. Senaste dagarna har jag bara kommit på mig själv att jag inte vet vad jag gör för stunden, hittar mig själv stirrandes i vardagsrummet, utan att veta vad jag var på väg att göra.
…jo hon har gett en förklaring, som bottnar i hennes livslånga problem som hon jobbat med, problemet är att fram till kvällen hon åkte levde vi ett lyckligt, harmoniskt och respektfullt liv tillsammans, som över den helgen förvandlades till en mardröm…
Hur kan det gör ens hända?