Låt det ta tid. Steg för steg, bit för bit. Det är som att klättra upp för en brant klippa. Ibland halkar man bakåt men till slut kommer du till toppen om du fortsätter.
Ha inte för bråttom med tv:n. Det kan komma tillbaka. Jag körde mest dvd när jag var nere i en svacka lite härförleden.
Visst är det så. Platser, saker, låtar, filmer kan väcka minnen och så kommer fulgråten. Den är som vårfloden, svämmar över alla bräddar, dränker en nästan men när den lagts sig är naturen/ själen renad och blir med tiden ett stilla höstregn som rensar bort det förvissnade och av känslostormarna lossbrutna styckena från en förlorad epok i ens liv. Den behövs och är renande.
Det går en tid som man inte kan lyssna på musik, inte koncentrera sig på tv, inte läsa bok, inget. Men det går över. Tro mig. Så småningom kan du kanske se en film. Bara njuta en stund på soffan. Jag har fortfarande svårt med allt detdär efter 8 månader. Mina älskade böcker ligger på rad och väntar. Har alltid läst mycket men nu går det bara inte. Men … det kommer igen, efter sorgetiden , eller vad man nu skall kalla den… småningom… nu läser jag bara feel good romaner som jag inte tidigare har tyckt om. Deckare som har varit min grej får vänta lite…
Och jag är precis tvärtom…feel good får det att krypa i mig. Läste Emma Hambergs “Resten av allt är vårt” och kom på mig själv med att formulera egna sarkastiska meningar i mitt huvud i allt gullgull😄
Syrran och jag gjorde precis det här när vi läste Kitty-böckerna och tröttnade på att hon var såååå snygg och såååå duktig och såååå smart och dessutom kunde hon parkera sin sportbil på en femöring.
Fast de sarkastiska meningarna skrev vi in i böckerna…
Känner så igen mig i din sinnesstämning.
Detta är mitt första inlägg, ska försöka ta mig orken att skriva min egen story i en egen tråd.
Jag vet egentligen inte varför jag svarar dig när jag inte kan ge några uppmuntrande ord, mer än att jag uppskattar att du delar med dig och hoppas att du finner tröst att vi är (tyvärr) många som går igenom det du gör. Och det är tur att forum som dessa finns så vi kan försöka hjälpa varandra igenom det.
Tack för dina tankar! Välkommen till forumet och ta vara på möjligheten att sätta ord på det du går igenom. Viktigt att inte vara ensam i det.
Jag trodde jag var tillräckligt hårdhudad av livets prövningar men förlusten av den jag älskar mest innerligt är bland det värsta jag gått igenom.
Så skriv och ge utlopp för dina känslor och ta emot den omtanke och visdom som finns hos alla på forumet.
Välkommen till forumet! Vi är många vilsna själar som behöver stöd i en jobbig tid. Kan vi hjälpas åt så känns tillvaron förhoppningsvis bättre och man orkar se framåt. Det kommer ta tid och det kommer vara bra dagar och jävligt jobbiga dagar.
Så skriv av dig om det hjälper!
En vecka till har gått och jag kämpar emot nollkontakt med exet. Hon sa att hon vill att vi ska vara vänner. Det känns som att vara vänner då har man inte släppt varandra helt. Det finns en del besvikelse, ilska och misstro hos mig mot henne för saker hon sagt och gjort som skulle göra det svårt att vara vän. Saker som hon inte ville ta ansvar för. Trots allt så saknar jag henne känslomässigt och fysiskt.
Mår inte så bra idag, tänker lite för mycket på framtid och allt som måste göras. Svårt att leva i nuet; att acceptera mitt nya liv som ensamstående. Men måste se framåt trots smärtan man känner.
Åh, vad man skulle vilja att det fanns en knapp att trycka på så att man slutar tänka på X hela tiden. Nu finns ingen sådan och det närmaste jag kommit på är att hålla mig sysselsatt - hela tiden. Grannarna berömmer mina fina pedantskötta pallkragar med grönsaker som växer så det knakar, men det finns ju en anledning till att jag anlagt dem. Och det är inte att jag tycker det är roligt att äta egenodlat…
Mitt hus är också pedantskött. Jag bakar bröd och lagar krånglig mat. Går långa promenader. Försöker hitta nya sammanhang där jag inte är en del av ett par. Umgås med “mina” vänner.
Känner mig ändå ensam. Hela tiden.
@Caro Du är fortfarande i problemlösar-mood, vilket triggar hjärnan. Om det till slut blir så att du verkligen ger upp relationen med Gråtis kommer du att kunna gå in i en lugnare slags ensamhet, tror jag. Visserligen sorgsen, men inte lika stressande. Men man måste nog först nå botten i form av att verkligen släppa och inse att relationen är över. Jag säger inte att du måste komma dit, ni kanske också hittar tillbaka, bara att det tillstånd du är i nu är en slags fortsättning på det limbo du levde i när ni fortfarande bodde ihop, och jag tror att det är limbot som gör att tankarna inte kan sluta mala och att ständig aktivitet känns nödvändig. Det positiva är att mycket blir gjort! Att göra en @Ike varje dag! Men det kan vara vilsamt att tillåta sig att bara vara precis så ledsen och ensam som man känner sig också, och märka att man inte går under av det heller. Kram!
Tack för att du skriver trajja 1050!
Din berättelse och hur du sätter ord på vad du känner är exakt vad jag går igenom.
Nu är jag 10 månader in i vad som varit ett rent helvete. När jag läser din text minns jag månad för månad exakt hur det var och känner så igen mig i ditt.
Har märkt att det ända som nästan hjälpt mig ur paniken är TIDEN. Hatar ordet TID numera för man orkar ju inte vänta på att saker ska bli bättre, man vill ju bara må bra direkt. Men tyvärr så är det just acceptera och låta tid gå som verkar läka mig iaf.
Kämpa på det blir saaaaakta bättre
Kan nog bara hålla med i det @Jonas79 säger @trajja1050.
Men förutom tiden tror jag den viktigaste komponenten i sitt bearbetande är acceptansen.
Att acceptera vad som händer och sker.
Men acceptans är inte samma sak som att förlåta eller förstå.
Vad gör du för att försöka finna lite energi, skaka av dig och finna ett andrum.
Tror att det är viktigt att få hitta en fristad där man kan släppa ut allt, tankar, känslor mående men också reflektion och känna att det är okej att känna.
Det finns inget manligt eller kvinnligt i känslor, enbart mänskligt att känna.
Ja instämmer helt i känslorna , låt det komma och ut med det. För oss som älskat med hela hjärtat tar det tid och det finns mycket tårar som måste få spillas! Det tar olika tid för oss alla att ta sig framåt och igenom, men jag tänker inte be om ursäkt eller skämmas för att jag varit extremt nere och ledsen. Jag gråter när jag känner att det behövs, och detta får ta den tid det tar. Mår ändå så väldigt mycket bättre nu 10månader in än jag gjorde mitt i helvetet .
Du har rätt @Martor. Jag gick in i en dimma de två första veckorna. Ville ärligt talat inte existera, tog hjälp av släkt och bodde inte hemma under en period. Fick prata, landa, gråta och grotta ner mig i mörkret. Få distans helt enkelt. Jobbade på distans men gick väldigt mycket på autopilot.
Gradvis har jag kommit längre i min bearbetningfas men känner av ensamhet.
En stor del handlar om att programmera om sig och släppa identiteten om tvåsamhet.
Ja och den omprogrameringen är sjukt skrämmande efter alla år i 2-samhet, iaf för mig.
Man får på många sätt bygga ett helt nytt liv.
Jobbigt som fan men ibland försöker jag tänka att det även är lite spännande med vad som kommer hända nu. Man får en ny chans att göra allt ännu bättre liksom.
Välja in människor med energi i nya livet, folk som gör en glad och som bryr sig.
Och sen givetvis hoppet om en framtida kärlek som kanske slår den man hade ?
