Har alltid gillat att vara själv. En riktig ensamvarg. Men efter separationen avskyr jag ensamheten. Känner mig inte bara ensam hemma, utan även med folk runtomkring.
Vet inte heller hur länge det håller i sig?
Men vad bra att du pratar med psykolog. Ett myrsteg i rätt riktning.
Lider med dig . Min x gjorde nästan samma sak efter 14 ihop.
Har en dotter med henne som är 11 o plötsligt är jag visst en fara o får ej träffa henne:-)
Det gick bra att jag va hemma ensam med henne dom sista 6 helgerna när hon stack ut o kom hem nån dag senare.
SÅ från en kanon pappa vilket jag vet jag är till ett monster med nu soc o allt med i bilden.
Jag vet ej heller vad som händer 
VAr dag känns som det är ej lönt mer gå vidare:-(
Ursäkta jag tog din tråd vännen.
Ja, det där beteendet att bli behandlad som paria är ilidligt. Hon höll distans genom att ha en gullig och vänlig ton och attityd via SMS hela tiden men så fort jag föreslog att ses så blev det plötsligt jobbigt och hon kunde bli otrevlig, gå i försvar och hitta fel på mig och vår relation. Jag misstänkte ganska tidigt att hon kanske hade en annan just för avståndstagandet. Så här har det hållt på sedan vi tog beslut att vara särbo. Hon föreslog att vara vänner när hon gjorde slut på telefon efter tio år tillsammans för hon vill inte förlora mig ur sitt liv. Vad hon vill med vänskap efter att ha behandlat mig som persona non grata övergår mitt förstånd. Hon har under ett halvårs tid sagt att hon tror på oss och så avslutar hon med ett telefonsamtal. Jag har under de senaste tre veckorna pendlat mellan melankoli till att inte se meningen med livet. Jag känner mig och är väldigt ensam trots stöttande släkt. Under vårt långa förhållande har jag försummat gamla vänskapsrelationer och inte odlat nya. Jag har levt för tvåsamheten och våra respektive barn och varit tillfreds med det, vilket är det största misstaget när relationen tagit slut. Jag är så mentalt slutkörd och vet inte hur jag ska gå vidare i livet. Bra att du skriver av dig och välkommen till forumet!
Känner igen det mesta i det du skriver, att allt är meningslöst och att man tappat bort sig själv och hela sin identitet. Det är en jävlig period det här, där det ena dagen går att uthärda medan andra dagar mest känns helt meningslösa. Har också märkt den där splittrade personligheten som du beskriver, ditt ex verkar dock inte riktigt vilja klippa helt och det är så klart väldigt tärande.
Vet inte riktigt vad jag ska säga för att stötta mer än att det är ok att känna sig dränerad och att det är helt förståeligt att bäva inför framtiden med högtider, semesterresor som inte blir av och allt det där. Det är förfärligt när dessa tankar greppar tag men förhoppningsvis kan du komma ut på andra sidan och vara stärkt av den här situationen. Du vill ändå inte vara med någon som inte respekterar dig eller för den delen inte vill vara med dig.
Är lite tjurig, och tänker att han minsann ska få se. Att jag klarar mig utan honom.
Oftast känns det inte så. Vet inte ens vem jag är, utan honom? Men fake it untill you make it? Är det enda hoppet för mig nu. Måste ju leva utan honom. Även fast jag inte vill.
Jävla skit! Om det är någonting jag lärt mig, så är det att jag aldrig ska bli beroende av någon annan.
Vet inte hur, men ska bli den mest självständiga kvinna, som jag kan!
Nej, jag vill naturligtvis inte vara med någon som inte respekterar mig och inte umgås med mig.
Vi har nollkontakt idag och hon har gått vidare för hon var den som lämnade och dikterat villkoren under det här halvåret. Hon har haft tiden att hitta sig själv och jag levt kvar i en förhoppning att vi har en chans att hitta tillbaka.
Jag lever i en mardröm och känner mig helt tom. Jag har inte någon självkänsla och självrespekt kvar. Jag sover dåligt att det har blivit en negativ spiral. Jag har hamnat i en livskris och vet inte hur jag ska orientera mig framåt.
Det är väl där jag måste börja. Att älska mig själv. Att trivas i mitt eget sällskap. Om inte jag gör det, varför ska då andra göra det? Att leva för och genom något/ någon annan är stoff och aska. För att kunna älska andra måste jag först älska.mig själv. Du är unik. Det finns ingen som du. Det har aldrig före och kommer aldrig efteråt att finnas någon som du. Sedan finns det de som vill knäcka dig, få dig att känna att du inte duger för att få makt över dig, trycka ner dig för att själva öka sitt värde men det säger mer om dem än om dig och de devalverar sitt eget värde. Börja med att trivas med dig själv, hitta saker du vill göra, se dig själv i ögonen i spegeln. Se bortom det yttre, längst in i din egen själ och se hur fantastisk du är innerst inne och vilken kapacitet du har, hur fin du är och låt ingen ta det ifrån dig.
Jag är unik som person och jag har ett värde, men också en mörk livshistoria som påverkar mitt mående gruvligt när jag är ensam. Det handlar om förluster i familjen.
Det är psykologiskt och svårt att värja sig emot. Hade jag haft vänner och en kvarvarande familj som stöd så hade min panik och ångest inte varit så påtaglig. Jag får panikkänsla att vara ensam i min bostad. Jag bygger upp katastroftankar och blir orolig när veckoslutet närmar sig. Hur ska högtiderna bli, vem vill ha mig i framtiden?
Saknaden efter tvåsamhet är stor. Det är ju trots allt norm Jag har varit godtrogen och naiv när jag trodde att förhållandet skulle gå att rädda. Trots att det bästa är nollkontakt så är den här totala tystnaden mellan oss brutal för mig. Hon mår kanske också dåligt men kommit så mycket längre som lämnaren. Hon har kvar sina vänner och sin familj. Hon var min bästa vän och kärlek. Jag vill ringa men förstår att det är lönlöst, det skulle förvärra än mer för mig.
För vem/ vilka är tvåsamhet en norm?
Är det bättre att leva i en dålig relation än i ensamhet för att det är norm? I så fall är det många som inte lever efter normen. Tror antalet ensamhushåll i Stockholm är rekordstort.
Ja. Förluster i familjen i barnaären eller dåligt föräldraskap sätter sina spår. Det kan man behöva professionell hjälp med. Livet är orättvist och drabbar oss alla olika. Trots det måste vi hitta vårt egenvärde, finna trygghet i oss själva och trots det vi tror/ uppfattar som normer hitta vår väg, hur vi vill leva, hur vi vill ha det. Att leta efter en livskamrat för att jag tror det är så livet ska vara kan leda fel. Det är bättre att leva sitt liv själv och skulle jag sedan träffa eller aktivt leta efter någon för att jag - inte för att normen säger att jag ska ha - en livskamrat må det vara hänt.
Känner en person som är negativ till och bitter på livet och haft ett komplicerat förhållande till sin äkta maka - antagligen gifte de sig för att hon oplanerat blev med barn och på den tiden var det skam och skamligt att skiljas så mer eller mindre mot bådas vilja men för att de kände att omgivningen förväntade det sig höll de ihop resten av livet och gjorde pliktskyldigast mot varandra det som såg bra utåt men hjärtat var inte med.
Normer kan ta sig i häcken och vad andra tänker och tycker kan de ta och stoppa upp någonstans där solen inte lyser så länge jag inte skadar eller inkräktar på någon annas liv, hälsa, egendom och relationer. Det gäller även storhelger. Det finns inget “så ska det vara” bara “så, vad hittar jag på som känns bra för mig utifrån de förutsättningar jag har? Klär ut mig till jultomte och går på stan på julafton? Eller far och pimplar? Går på gym? Ställer upp som funktionär på något alternativt julfirande? Jagar påskharen till påsk eller gömmer ägg i grannarnas trädgård? Klär ut mig till påskhare och delar ut ägg? Gör en långvandring och övernattar i ett vindskydd/ raststuga?” Bry dig inte om vad andra anser eller vad du tror omgivningen tycker. Hitta din väg, gör det du vill, det som känns bra för dig utifrån de möjligheter och förutsättningar du har. Vet du inte det, så ta reda på det. Lär känna dig själv och uppskatta dig själv med eller utan professionell hjälp för du är ditt eget sällskap som du kommer att få dras med dygnet runt året om i alla situationer och under alla omständigheter. Det är det enda sällskap som du inte kan göra dig av med utan får dras med det livet ut.
Ja du, det är väl den stora paradoxen som många av oss lever i. Vi ska som individer hitta och förverkliga oss själva samtidigt som vi matas med budskap att hitta den stora sanna kärleken. Varenda j…la dejtingapp är fylld av kärlekstörstande människor som vill ha en seriös relation och att man ska ha “lekt” färdigt. Läser man berättelserna här så är vi många sargade själar som bevisligen trott på tvåsamheten men valt att avsluta eller blivit lämnade. Många lever också väldigt mycket för sin relation och familj, jag är en av dem. Norm eller inte. Samtidigt verkar vi ha svårt att leva monogamt i våra relationer för ingen vill ju leva olycklig i en värld där allt finns tillgängligt.
Jag skriver här för att mitt avslutade förhållande får mig att må jäkligt dåligt och att händelsen väckt känslomässiga reaktioner från tidigare förluster i livet. Jag är inte kaxig just nu och lider så in i helvete för att ha förlorat mitt livs kärlek. Det har varit och är en process som tar sin tid. Jag känner mig jävligt vilsen och tycker det kan vara okej att få vara det. Har fått höra av personer att bara glömma mitt ex och gå vidare. Jo absolut, ge mig formulan som löser hjärtesorgen så jag slipper känna. Väljer att möta min smärta istället för att bedöva med substanser. Kanske når jag karma och tycker en ensam jul är okej i framtiden och skita i alla konventioner. Jag är en enkel människa som sörjer en förlorad kärlek och behöver skriva av mig. Jag har levt i tvåsamhet länge och har svårt att ta in ensamheten och känna mig bekväm i det. Ifall det jag skriver provocerar så får jag leva med det också.
Det är helt naturligt att du känner dig vilsen.
Självklart har du hjärtesorg och det är som du skriver inte bara att släppa och gå vidare.
Det du skriver är inte provocerande.
Det är just att leva för någon annan/ annat som är problemet. Jag kände aldrig på riktigt att mitt x älskade mig. Jag kände det som att hon valde mig för att hon inte fick tag på någon annan. Jag kände mig ofta utbytbar, det var inte jag utan att ha en relation som var viktigt - hur usel den än var.
Vad andra säger, tycker tänker hör inte hit. Dricker jag inte sprit eller kaffe är det inget som någon annan har något med att göra. Vad folk förväntar sig av mig är deras problem, inte mitt. Jag gör det jag vill, det jag mår bra av och känner för.
Det är en process och tar tid att bearbeta en förlust. Helt kommer vi aldrig över den. Men vi måste acceptera att livet består av förluster och lära oss att älska och trivas med oss själva.
Igår var en dag med långa videomöten på jobbet. Det är första dagen på en vecka som jag är i min lägenhet. Har hjälpt en nära släkting med husbygge efter arbetstid och bott hos dem.
Det är så tomt och tyst i lägenheten, bortsett från några barn som leker utanför. Barnens skratt får mig att må lite bättre.
Det finns en del kvar att göra inredningsmässigt och jag vet inte vilken ände jag ska börja. Har sovit dåligt under längre tid och har fått utskrivet sömntabletter men använder dom sällan. Igår tog jag dock en för att få några fler timmars sömn. Gud vad misslyckad jag känner mig. Känns som jag inte kommit någon vart i livet.
3 veckor nu och nollkontakt med exet. Folk runt mig säger: Glöm henne, tänk inte på henne!
Jag vet att de har rätt men så svårt att radera ut ett 10 årigt förhållande. Hur ska jag trivas med mig själv när man varit så inrutad i tvåsamhet?
Det tar tid… och det går upp och det går ner. Vissa dagar är jag stark som tusan i singellivet, andra dagar räcker det med att se andra par som går en promenad för att dippa ner i det mörkaste helvetet, inklusive fulgråt.
Har en levt länge i en relation så är en väl en person som trivs med att leva tillsammans, tänker jag, så det är mycket begärt att en bara snabbt ska ställa om och tycka att det är toppen att leva ensam.
Jag försöker se det som att det bara är tillfälligt som jag lever ensam. Det är ju inte det jag skulle välja om jag fick.
Starkt att hålla nollkontakten så länge, det är nog det enda sättet att kunna släppa taget så småningom. Så småningom upptäcker man att det gått en stund utan att en tänkt på X. Sedan ett par timmar. Där nånstans är jag. Kan släppa tankarna ett par timmar men det går inte en dag utan att jag tänker någon sorgsen tanke över det som var vi. Det har gått sju månader.
Är också mitt inne i en dipp! För mig har det gått 5 veckor. Var tvungen att räkna igen, är det bara 5 veckor? Känns som en lång evighet!
De första månaderna kändes lika långa som år…
Ja, veckorna känns oändligt långa och ser inte riktigt framemot helgerna. Alla är upptagna med sina liv och jag vill inte vara påträngande med mitt elände. Gamla vänner bor långt borta och kontakten saknats under en längre tid.
Är inte riktigt läge och börja mata duvorna än.
Måste komma igång med något. Några tips?
Jo. Jag har väl yttrat mig mindre välbetänkt i tidigare inlägg till dig.
Men.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte kommer att glömma henne. Att du inte kommer att sluta tänka på henne. Annars skulle dessa 10 år varit totalt meningslösa.
Det finns flickor jag i min ungdom varit intresserade av men de hade noll intresse av mig.
Ändå undrar jag ibland hur deras liv har gestaltat sig och hur det kunde ha varit om det hade blivit vi.
Jag har ingen kontakt med min första flickvän - höll en månad hösten 1986 - samt en flamma jag trodde jag höll på att få ihop det med kort därefter men det tog slut precis när jag trodde det skulle börja. 33 år sedan utan kontakt men tänker på henne i bland. Så hur i h-e ska du kunna sluta tänka på ditt x? Sorgen måste få finna där, saknaden måste få finnas där, tankarna måste få ströva fritt så att de kan blekna med tiden.
Jo, tiden läker alla sår. Som blodet måste koagulera förr eller senare för att vi inte ska förblöda måste känslorna få blöda för att med tiden dämpas, annars dräneras man. Men. Det blir ett ärr. Ett illrött ärr som kan vara väldigt infekterat. Är man där och petar och drar loss skorpan fortsätter blödningen ett tag. Det kan blekna med tiden men försvinner inte helt. Det kan börja att klia och göra sig påmint vid de mest olämpliga tillfällen och ibland kan det spricka upp.
Tillåt dig att känna. Att minnas. Att sörja. Det är ett sätt att värka ut det värsta men stanna inte där - och låt det ta tid. Klart du saknar tvåsamheten. Ta dig tid. Ströva omkring. Känner du dig slut, trött och tom, ligg på sängen och stirra upp i taket. Gör bara alla absoluta måsten men strunta i resten. Kroppen kan bli trött av så väl fysisk aktivitet som emotionell påfrestning med starka känslor så den behöver vila. Lyssna på vad kroppen behöver.
Finns det något du vill/ kan göra? Spela golf? Minigolf? Bowla? Fiska? Någon klubb/ förening som har aktiviteter?
Jag kommer inte glömma henne och vårt 10 åriga förhållande. Det har varit fantastiska år med mycket skratt och på många sätt var vi själsfränder, vilket gör mest ont att förlora. Hon var på många sätt min trygghet i tillvaron. Jag inser ju nu att den tillgivenheten inte varit bra. Man tappar sitt egna jag i det.
Men där fanns ett mått av dominans hos oss båda som inte var sund i perioder. Hon var mer offensiv och jag passiv. Det ledde till en handfull större konflikter under åren som tyvärr satte djupa sår hos båda. Det naggade både på tilliten och känslorna. Min kärlek har alltid funnits där och finns fortfarande. Naivt har jag övertygat mig själv att allt löser sig bara man pratar med varandra.
Ja, den här mentala tröttheten är förödande i längden. Sömnlösheten är total vissa nätter och jobba dagen efter är dödsdömt.
Det är nog ganska mycket jag skulle vilja göra, men det är väl min nuvarande status som begränsar mig. Jag vet att det hänger på mig själv att ta tag i saker och ting.
Tack för dina uppmuntrande ord och tips!
Jo men så är det. Den fysiska och mentala statusen begränsar en. Det som förut har varit roligt känns trist och jobbigt.
Jag har suttit framför datorn och gråtit över krossade drömmar och brustet hjärta medan jag frossat i låtar som “Angel of the morning”, “Hold me”, “Feelings”, “The power of love”, “One last song” och andra tårdrypande, smäktande ballader. Jag har sett på film om olycklig kärlek eller filmer där jag inte behöver tänka. Ibland behöver vi tid att bara vara för att läka ihop så gott det går och det måste få ta tid.
Det var första gången på flera månader som jag körde igång min favoritlista på Spotify. Kom till låt 4 och fick lägga ner. Orkade inte lyssna mer, men borde fortsatt. Det blev för jobbigt…
Det är konstigt, men mitt TV tittande är som bortblåst. Har inget intresse och funderar på att sälja den. Det kan räcka att jag går i vissa miljöer så kan jag börja fulgråta och minnas händelser, även sånt som varit innan mitt x. Kan börja tänka på gamla barndomshändelser och bli känslomässigt rörd.