Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ensam och mår inte bra

Tidigt i våras flyttade jag och min dåvarande sambo isär efter nästan 10 år tillsammans. Förhållandet har kantats av upp och nedperioder som för många andra. Beslutet att bryta var hennes men hon ville inte släppa oss helt utan leva som särbo. Jag hamnade i någon form av chock och var beredd att leva som särbo för jag ville inte förlora henne. Vi har försökt att hitta en framkomlig väg för relationen. Jag har velat träffas mer regelbundet men det har inte hon.
I slutet av augusti valde hon att avsluta relationen via telefon, vilket jag tycker är fegt och okänsligt. Jag hamnade åter i en form av chock även om jag någonstans tänkt att det kanske inte kommer sluta bra för hon drog sig mer och mer undan och vi träffades till slut inget de sista månaderna.
Det har hela tiden funnits en saknad och längtan från min sida efter henne men inte samma från hennes sida. Hon vill att vi ska fortsätta vara vänner för hon vill ha kvar mig i sitt liv. Känns ju underligt när man gör slut på telefon. För mig är det svårt att bara vara vän när jag har känslor kvar. Jag har verkligen levt i en berg och dalbana känslomässigt och hoppats hela tiden att vi skulle hitta tillbaka.
Har haft svårt att hitta min plats och bott i möblerade lägenheter under våren/sommaren. Nu sitter jag ensam i min egna lägenhet och mår bara så dåligt. Kontakten med gamla vänner har suddats ut genom åren och jag har ingen nära familj förutom mitt barn som bor hos sin mamma med familj. Har insett att jag har jättesvårt att hantera ensamheten och har inte lust eller inspiration att inreda lägenheten.
Där står möbler men det behöver dekoreras i bostaden. Tänker mycket på hur livet kommer vara framöver och att det kommer bli ensamt vid högtider och att inte finnas med i andra familjesammankomster.
Har ett arbete men känner ingen arbetsglädje och är rädd för att bli sjukskriven. Har sökt professionell hjälp men kan inte släppa panikkänslan att leva ensam. Det är fruktansvärt att känna så här!

3 gillningar

Kan bara säga en sak, du är inte ensam med alla tunga tankar och känslor.

1 gillning

Instämmer med föregående att vi är många här som mår dåligt av olika anledningar i våra relationer. Du är inte ensam, även om det känns så. Vad bra att du sökt professionell hjälp. Det är inte konstigt att du känner dig håglös, ensam och ledsen i ett sånt här läge. Sorgen och tårarna måste få komma. Var inte rädd för att be om hjälp. Ta promenader, ut i naturen, den stärker. Lyssna på musik som du tycker passar i den sinnesstämningen du befinner dig i. Prata m någon nära som stärker dig/lyssnar på dig. Titta på filmer el tv-serier du tycker om/mår bra av. This too shall pass. Ta hand om dig❤️

Det är en tröst och veta att man inte är ensam. Jag har alltid varit självständig och klarat mig själv men jag trodde aldrig att jag skulle hamna i källaren psykiskt. Det har varit en gradvis tystnad från hennes sida som fått mig att må dåligt.
Den sista tiden var rena ghostingen. Trodde att vi kunde prata men hon valde tystnaden som metod.
Jag har gråtit och släppt på känslorna under tiden men känner efter hennes slutgiltiga besked att livet förlorade färgen. Har varit frustrerande att hon inte velat prata och framförallt avsluta via telefon.

Nej det mörka hålet är hemskt.
Jag har varit i det en vända för 5 år sedan och kravlade mig upp.
Nu är jag här igen, än djupare och denna gången känns det oändligt svårt.

Låter tungt för dig igen. Är det efter nytt förhållande eller?

Ja tyvärr.
Du kan läsa om du vill i min tråd ”ärren från skilsmässan” så får du insyn.
Det gör så himla ont.

Okej, det ska jag göra.
Jag är i ett känslomässigt limbo på så många plan just nu. Blir nostalgisk och gråtmild för minsta sak. Det kan vara sånt som inte har med mitt ex att göra utan saker i livet innan henne också. Livet passerar revy och gamla minnen från förr dyker upp. Det kan gälla miljöer, musik, filmer osv.

Jag hade själv en riktigt djup dipp flera månader efter att vi flyttat isär. Jag hade tänkt att det där med kris skulle vara en tydlig resa: först mår man sämre och sen vänder det och man mår bättre. Men nej, det är fram och tillbaka, lite bättre för att sen bli sämre igen. Och så några steg framåt. Jag tänker att det beror på att det kommer upp ”nya” saker som man inte bearbetat tillräckligt.

En anledning till att backa i processen för mig var när jag förstod att det som sagts vid separationen inte var sant. Jag hade byggt min förståelse av vad som hänt mig på helt felaktiga grunder, och plötsligt var inget sant längre. Det var bara att börja om för att fatta vad som hänt. Klarade inte att blicka framåt förrän det var gjort. Och jag tänker att du också byggt din bild av krisen på något som inte var sant - eller i alla fall inte är sant längre. Hon vill absolut inte vara ihop med dig, inte göra ett försök och verkar inte ha gjort det heller. Vad det här ”vara vän” står för, ja det undrar jag också. Jag tror att båda dessa delar snarare handlar om att hon tycker det är jobbigt att skiljas med ett svärdshugg, utan liksom vill linda in det. Och då blir det inte helt ärligt.

Det tar tid att bearbeta nya insikter, så länge du bearbetar så tar du dig framåt även om stegen är så små att du inte ser dem.

1 gillning

Du har rätt, hon vill absolut inte vara ihop med mig men konstigt nog vara vän. Hon sa att vill jag inte vara vän så kan hon inte tvinga mig. Nej,
men samtidigt vet hon att jag har känslor kvar för henne.

Vi har haft nollkontakt och jag tänker att det är bäst så, även om det är svårt. Oftast när jag försökte prata om oss var hon irriterad och nästan arrogant.
Jag inser att jag hamnat i en livskris och vet inte hur jag ska ta mig ur det. Målar upp katastrofscenarior och ser ingen ljusning.
Bara att jag inte vill vara i min bostad känns bisarrt, det erkänner jag. Finns kanske en förklaring till det.

1 gillning

Nej, och där kommer hon ju undan ansvar, HON vill ha en positiv relation, men DU vill inte, så skonar hon sitt eget samvete. Nej, jag tror inte att hon vill vara vän egentligen, för hur beter sig en vän? Just nu finns inte grunden för en vänskap mellan er. Jag tror att det är mer relevant att försöka se det som att ingen av er vill vara vän med den andre, men av lite olika skäl kanske. Att försöka att inte vara ovän kan ju vara ett första steg, men även det kräver väl någon slags process…

1 gillning

Oj, vad jag känner igen mig. Min sambo flyttade härifrån för 2 veckor sen. Känner precis som du, ensamhet och panik. Är en ganska introvert person, så högen med kompisar har under åren minskat rejält. En familjemedlem som bor här har jag visserligen.

Just känslan av ensamhet är så överväldigande! Orkar inte göra ett dugg.

Men! Tänker så här, det kanske är bra att jag tvingas gå igenom det här. Måste ju lära mig att trivas med mig själv. Svårt att få vänner och andra relationer, när man mår dåligt.
Vi får ta myrsteg, försöka omfamna ensamheten och bli nöjda med oss själva. Sen hitta på allt som kan tänkas, olika hobbys, fråga folk på jobbet om de vill umgås o.s.v. Till slut kanske vi hittar någon som det klickar med.

4 gillningar

Ja, här är ytterligare en ensam själ. Introvert, har verkligen INGA vänner och minimal kontakt med mina släktingar och ovanligt liten kontakt med mina vuxna barn. För mig blev det jag som bor kvar och exet som flyttade ut, samma kväll som han släppte bomben att vi skulle skiljas för tre veckor sedan. Åttaåriga sonen bor fortfarande hos mig, men var hos exet nu i helgen och kom hem i morse. Det blev en tung helg helt i ensamhet. Har tyvärr inget råd att ge.

2 gillningar

Nej, så beter sig inte en vän .
Hon har inte velat träffas heller utan har nästan varje gång ursäktat sig med att vara upptagen med annat. Tyvärr har min misstanke landat att hon träffat en annan innan det slutgiltiga beskedet.

Jag har barn i övre tonåren och träffas inte regelbundet då hon bor på avstånd.
Har inte tidigare haft problem att vara själv men nu är det en plåga och jag ser det svårt att lära mig att tycka om mig själv

Du är inne i den värsta perioden nu raring. När livet kliar och värker och det är svårt att fokusera på något annat än just det.

Jag var där för ett år sedan. Min man (21 år ihop) hade bestämt sig och han var redan klar med tänkandet. Efter månader av kämpande att tala honom till rätta, få honom att ändra sig, få en förklaring (som funkade för mig) förstod jag att jag var tvungen att släppa taget. Jag skulle aldrig få svaren jag önskade och min önskan om att “tala ut” för att få “rätt” svar, drog bara ut på lidandet. Det känns som jag gått genom eld, men ute på andra sidan varken saknar jag honom eller vill ha honom tillbaka. Om jag kan komma dit, så kan du, jag var så j-a ledsen! Min man ville ocks å vara kompis. Det funkade inte för mig, jag behövde noll-kontakt, allt annat ledde till falska förhoppningar fr min sida. Fast det förstod jag som sagt först efter flera månader.

En stund och dag i taget. Tänk inte långt fram, det blir för jobbigt. Om du tror hon har en annan, försök vänja dig vid den tanken genom att stanna kvar i den när den kommer. På så sätt kommer den bli mindre skrämmande för varje gång. Till slut, långt där framme, kommer du känna glädje till livet igen❤ Så länge finns vi här för dig.

8 gillningar

Det värmer i hjärtat att detta forum finns, en eloge till alla som engagerar sig
Jag konstaterar att min separation öppnade upp dammluckorna på andra plan som skett i livet rent känslomässigt och psykologiskt. Det har varit en konstant flashback av minnen om tidigare förluster i livet, allt från vänskapsrelationer till djupaste sorg efter dödsfall i familjen. Det har skadat min självkänsla så till den grad att jag tar anstöt om någon tittar lite snett på mig. Vem fan tycker om mig på riktigt? Mitt barn älskar mig och det är den största trösten. Men att inte längre få höra de tre magiska orden från en partner får mig att reagera existentiellt. Det är att tänka i långa perspektiv när man vill vara i tvåsamhet. Det som man inte ska göra, men så svårt att låta bli

1 gillning

Så fint uttryckt! Har haft samma upplevelse som du. Andra jobbiga delar av livet får större proportioner än tidigare, både gamla och nya upplevelser. Att bli avvisad rubbar ens existens, så är det bara. Den känslan har följt med mig i många situationer året som gått. Tar nog tyvärr lång tid att bli av med den känslan.

Det har rubbat min existens till den grad att jag har svårt att känna min nya bostad som ett hem.
Efter flytt har jag knappt varit där och har fått bo hos släkt för jag pallar inte vara ensam, så illa har det blivit. För mig handlar det om att känna grundläggande trygghet. Det känns både pinsamt men också livsnödvändigt att ha det såhär. Går hos psykolog och hen säger att det är naturligt att söka sig till trygghet. Hur länge ska man känna såhär undrar jag?

1 gillning

Tungt för dig också förstår jag mitt i krisen.
Jag har så svårt att hantera ensamheten och tar myrsteg för stunden. Har en kollega som är stödjande och lyssnar.