Tack för dina tankar! Välkommen till forumet och ta vara på möjligheten att sätta ord på det du går igenom. Viktigt att inte vara ensam i det.
Jag trodde jag var tillräckligt hårdhudad av livets prövningar men förlusten av den jag älskar mest innerligt är bland det värsta jag gått igenom.
Så skriv och ge utlopp för dina känslor och ta emot den omtanke och visdom som finns hos alla på forumet.
1 gillning
Välkommen till forumet! Vi är många vilsna själar som behöver stöd i en jobbig tid. Kan vi hjälpas åt så känns tillvaron förhoppningsvis bättre och man orkar se framåt. Det kommer ta tid och det kommer vara bra dagar och jävligt jobbiga dagar.
Så skriv av dig om det hjälper!
2 gillningar
En vecka till har gått och jag kämpar emot nollkontakt med exet. Hon sa att hon vill att vi ska vara vänner. Det känns som att vara vänner då har man inte släppt varandra helt. Det finns en del besvikelse, ilska och misstro hos mig mot henne för saker hon sagt och gjort som skulle göra det svårt att vara vän. Saker som hon inte ville ta ansvar för. Trots allt så saknar jag henne känslomässigt och fysiskt.
Mår inte så bra idag, tänker lite för mycket på framtid och allt som måste göras. Svårt att leva i nuet; att acceptera mitt nya liv som ensamstående. Men måste se framåt trots smärtan man känner.
3 gillningar
Åh, vad man skulle vilja att det fanns en knapp att trycka på så att man slutar tänka på X hela tiden. Nu finns ingen sådan och det närmaste jag kommit på är att hålla mig sysselsatt - hela tiden. Grannarna berömmer mina fina pedantskötta pallkragar med grönsaker som växer så det knakar, men det finns ju en anledning till att jag anlagt dem. Och det är inte att jag tycker det är roligt att äta egenodlat…
Mitt hus är också pedantskött. Jag bakar bröd och lagar krånglig mat. Går långa promenader. Försöker hitta nya sammanhang där jag inte är en del av ett par. Umgås med “mina” vänner.
Känner mig ändå ensam. Hela tiden.
7 gillningar
@Caro Du är fortfarande i problemlösar-mood, vilket triggar hjärnan. Om det till slut blir så att du verkligen ger upp relationen med Gråtis kommer du att kunna gå in i en lugnare slags ensamhet, tror jag. Visserligen sorgsen, men inte lika stressande. Men man måste nog först nå botten i form av att verkligen släppa och inse att relationen är över. Jag säger inte att du måste komma dit, ni kanske också hittar tillbaka, bara att det tillstånd du är i nu är en slags fortsättning på det limbo du levde i när ni fortfarande bodde ihop, och jag tror att det är limbot som gör att tankarna inte kan sluta mala och att ständig aktivitet känns nödvändig. Det positiva är att mycket blir gjort! Att göra en @Ike varje dag! Men det kan vara vilsamt att tillåta sig att bara vara precis så ledsen och ensam som man känner sig också, och märka att man inte går under av det heller. Kram!
6 gillningar
Dito
2 gillningar
Du är inte ensam @Caro.
Det är sjukt jobbigt och panikartad känsla som ligger där och pyr hela tiden. Hur lång tid har gått? 2,5 månad för mig.
2 gillningar
Usch ja, det är så himla tufft. Tur att vi är här och bara kan sträcka ut handen för att känna att någon mer är där och håller i en för en stund. Kram
1 gillning
Tack för att du skriver trajja 1050!
Din berättelse och hur du sätter ord på vad du känner är exakt vad jag går igenom.
Nu är jag 10 månader in i vad som varit ett rent helvete. När jag läser din text minns jag månad för månad exakt hur det var och känner så igen mig i ditt.
Har märkt att det ända som nästan hjälpt mig ur paniken är TIDEN. Hatar ordet TID numera för man orkar ju inte vänta på att saker ska bli bättre, man vill ju bara må bra direkt. Men tyvärr så är det just acceptera och låta tid gå som verkar läka mig iaf.
Kämpa på det blir saaaaakta bättre 
Kan nog bara hålla med i det @Jonas79 säger @trajja1050.
Men förutom tiden tror jag den viktigaste komponenten i sitt bearbetande är acceptansen.
Att acceptera vad som händer och sker.
Men acceptans är inte samma sak som att förlåta eller förstå.
Vad gör du för att försöka finna lite energi, skaka av dig och finna ett andrum.
Tror att det är viktigt att få hitta en fristad där man kan släppa ut allt, tankar, känslor mående men också reflektion och känna att det är okej att känna.
Det finns inget manligt eller kvinnligt i känslor, enbart mänskligt att känna.
2 gillningar
Ja instämmer helt i känslorna , låt det komma och ut med det. För oss som älskat med hela hjärtat tar det tid och det finns mycket tårar som måste få spillas! Det tar olika tid för oss alla att ta sig framåt och igenom, men jag tänker inte be om ursäkt eller skämmas för att jag varit extremt nere och ledsen. Jag gråter när jag känner att det behövs, och detta får ta den tid det tar. Mår ändå så väldigt mycket bättre nu 10månader in än jag gjorde mitt i helvetet .
2 gillningar
Du har rätt @Martor. Jag gick in i en dimma de två första veckorna. Ville ärligt talat inte existera, tog hjälp av släkt och bodde inte hemma under en period. Fick prata, landa, gråta och grotta ner mig i mörkret. Få distans helt enkelt. Jobbade på distans men gick väldigt mycket på autopilot.
Gradvis har jag kommit längre i min bearbetningfas men känner av ensamhet.
En stor del handlar om att programmera om sig och släppa identiteten om tvåsamhet.
1 gillning
Ja och den omprogrameringen är sjukt skrämmande efter alla år i 2-samhet, iaf för mig.
Man får på många sätt bygga ett helt nytt liv.
Jobbigt som fan men ibland försöker jag tänka att det även är lite spännande med vad som kommer hända nu. Man får en ny chans att göra allt ännu bättre liksom.
Välja in människor med energi i nya livet, folk som gör en glad och som bryr sig.
Och sen givetvis hoppet om en framtida kärlek som kanske slår den man hade ? 
1 gillning
Torsdag kväll, slänger på TV som jag inte tittar på särskilt ofta längre. Hittar en film på svtplay av alla ställen. Dagen har känts halvbra, känt mig ensam där jag sitter hemma och ska försöka producera något vettigt.
I slutet av filmen rullar hjärta och smärta in och det är jag inte beredd på. Plötsligt slår en oerhörd kraft emot mig, jag hamnar i en gråtattack som inte liknat något annat. En panikattack plus okontrollerad gråt river i mig. Från ingenstans är saknaden efter henne fullständig. Vetskapen att det aldrig blir vi igen gör så ont.
Jag som stålsatt mig och hållit nollkontakt så länge får en sådan längtan att ringa och höra hur hon har det. Men jag vet att det inte är lönt för det kommer inte rädda något. Jag måste fortsätta vara stark och fokusera på annat. Inte släppa fokus.
45 dagar har gått och det känns som en evighet men är inte så lång tid.
Undra hur jag känner mig om ett år?
1 gillning
Hur har du det?
Hösten och mörkret påverkar mig negativt och är trött och håglös precis som jag tänker många andra är vid årstiden @Buenita.
Känner mig ganska okej vissa dagar och känner mig oerhört ensam andra dagar. Omställningen går långsamt framåt. Med coronans fortsatta spridning har möjligheterna till social samvaro begränsats till nästan noll.
Jag försöker hålla modet uppe och arbetet räddar mig en del.
Tack för att du frågar! Hur har du det själv?
1 gillning
Tack för ditt svar, har tänkt på dig! Du saknar precis som jag familj i närhet och i dessa tider kan det kännas extra tufft.
Jag mår bra! Eller så bra jag kan just nu 
Träning och att strukturera veckan hjälper mig hålla mitt humör uppe. Jag saknar dock just tvåsamheten, att kunna prata och vara med varandra, få närhet. Jag längtar inte efter gamla ex utan vet att det finns en orsak att det blivit så. Jag har fått många insikter här på forum och det tycker jag är guld värd!!
Stor kram och kämpa på 
3 gillningar
Tack för din omtanke, det värmer @Buenita!
Trots omständigheter och mående är jag lycklig för att ha en fin kontakt och relation till mitt barn.
Vi kunde tyvärr inte ses idag men jag har fått en otroligt fin och varm farsdag hälsning som gör mig både sentimental och väldigt glad. Ett erkännande att jag är en bra förälder och är älskad.
Önskar också dig en fortsatt välgång i din resa till ett helt och lyckligt liv. Jag har följt din resa här och förstår vilken tuff kamp du utkämpat på flera plan.
Kram
1 gillning