Har tackat nej till tabletter, men ja till sömntabletter. Inser dock nu att jag nog inte kommer att klara mig utan. Jag är ingen bra mamma, ingen bra vän eller person över huvud taget! Någon som testat och kan rekommendera?
Jag kommer verkligen inte vidare i min sorg/besvikelse. Jag känner mig skyldig till hans bortgång och så jäkla ratad och bortvald av den personen jag spenderat 26 år ihop med. När han lämnade mig, såg han aldrig tillbaka eller önskade ha ngn kontakt med mig. Så från en dag till en annan var jag utbytt. Hon stod ju i kulissen och hade väntat i nästan 3 månader… så länge hade de haft ett förhållande och planerat bakom ryggen på mig. Och sveket kommer jag inte över, hur jag än kämpar!!! 
2 gillningar
Oj herregud. När man tror att ens egna känslor och bekymmer i en separation är så jobbigt det bara kan bli så finns det ju dom som har det värre. Förstår att du är splittrad i din sorg, sveket blir ju inte mindre för att han gått bort. Hur tog barnen allt detta? Träffade han dom den sista tiden eller bröt han där också?
Ja, vi har alla en stor sorg att jobba med när vi har blivit svikna av den som stått oss så nära. Min och barnens sorg är tung Nä, det som är jobbigt är ju att jag aldrig kommer att få ngn ursäkt eller upprättelse eller komma vidare och visa att jag klarade det. Äldsta dottern bröt med sin pappa helt, de andra 2 har haft viss kontakt, sporadiskt med honom. Tjejerna vet varför han gått bort och kämpar med sin skuld och sorg nu. Han trodde att barnen skulle vänja sig och han trodde att vi aldrig skulle få veta vad han gjort, att han var otrogen och en svikare. Dock tror jag att han kämpade med sin ångest och självmedicinerade mot slutet för att slippa sina jobbiga tankar. Han trodde aldrig att det skulle ta hans liv… @Trillian
Läste denna tråd igen och ville bara tipsa om kyrkans rådgivning och samtalsstöd. Jag hade bara råd att gå till en privat psykolog fem gånger efter separationen från mitt ex, då det blev alldeles för dyrt att fortsätta.
Pratade med en vän som gått igenom en tuff separation och fick tips av honom att kontakta kyrkan. Det kostar i princip ingenting och de är proffsiga och erfarna.
Jag skickar en kram och varma tankar.
Det du gått och går igenom låter brutalt svårt och jobbigt.
1 gillning
@Nyatag Tack för ditt svar! Försökte använda kyrkans rådgivning i våras, men i coronatider stängde de ner helt här tyvärr. Men får kanske ta ny kontakt! Just nu har den värsta ångesten släppt lite, den tunga stenen i hjärtat lättat och snaran runt halsen sitter lite lösare. Har börjat med antidepp tabletter men vet inte om det är dem, eftersom jag bara ätit dem i 2 veckor… Jag försöker komma förbi sveket, men det är tungt. Försöker se att han hade en psykisk ohälsa kanske? Då han tog till sprit och tabletter för att försöka må bättre… Men samtidigt så är det svårt att förstå hur han kunde riskera så mycket för ett liv med sprit, droger och sex? Vem var han ens? Så fruktansvärt elak som han blev mot slutet… så tom han kunde ju inte leva med det han gjorde. Så många tankar och så få svar, eftersom han inte finns längre…
2 gillningar
Har mått… ganska bra… ett tag. Men i sommar har det varit student, födelsedagar, sommarjobb, midsommar… Och allt har fått mig så ledsen. Jag drömmer om att vi återförenas, att allt är bra, att vi tycker om varandra igen. Jag sätter honom på en pedestal, för det var ju inte bra, han var en gammal och sur, irriterad lögnare och missbrukare de sista 5-6 åren. Så varför tror min hjärna att jag vill ha honom tillbaka? Vilket ju inte ens går eftersom han snart varit död i ett år?! Varför släpper jag inte taget? Känner mig så ensam? Är det därför? Jag har inte valt detta livet… Men varför ser jag inte honom för den han faktiskt var? Sjukt irriterande!
5 gillningar
Hej @Miann! Har du hittat någon bra terapeut och möjlighet att fortsätta bearbeta allt som hänt dig sedan du skrev sist?
Ibland tänker jag att jag sörjer mer det jag ville vi skulle bli och vara än det vi faktiskt var.
Att sörja det som brustit och det som aldrig blev som man ville. Kram till dig!
2 gillningar
Hej @Nyatag
Jag har pratat med 3 olika terapeuter och det har varit jätteskönt. Nu går jag till Hälsoenheten och har fått förklarat hur en missbrukare tänker och där pratar vi lite kbt. Jättebra och en fantastisk person som tar väl hand om mig.
Tror som du skriver att jag sörjer det jag ville att vi skulle bli, men aldrig blev. Och tyvärr så tycker jag ibland dessutom synd om den personen han var, att han inte klarade av sitt liv utan mig. Och att han inte uppskattade eller förstod vad jag gjorde för honom…och det kommer han ju aldrig inse. Han hade levt idag om han inte hade flyttat och det tär på mig, att jag inte kunde hjälpa honom, att jag inte kunde få honom att förstå.
Kramar!
1 gillning
Nu har det gått ca 20 månader sedan mannen släppte bomben och allt blev kaos.
Och det har gått ca 14 månader sedan han gick bort och allt blev ännu värre.
Mycket har hänt och mycket sorg och ilska och sökande efter svar har jag och barnen gått igenom. Jag börjar inse att han är borta och att jag har blivit helt ensam med mina fantastiska barn. Men jag inser nu också att jag löser det! Jag har landat i det ekonomiska och mentala, det är såklart tungt men det måste ju gå. Nu kan jag sakna att ha deras pappa närvarande i deras liv. Att få hjälp med deras liv, deras frågor, deras studenter, flyttar, födelsedagar, högtider och även med mitt liv, jag räcker inte alltid till. Jag vill så gärna backa och göra om allt med den erfarenheten jag nu har. Tänk om vi kunde haft en fortsatt bra och fin relation och prioriterat barnen och vår familjs bästa fast vi inte skulle leva ihop. Hur kunde allt bli så fel? All skuld jag känner nu när allt inte längre känns som ett stort öppet sår. När jag har slutat kämpa för att förstå och för att lägga all skuld på honom. Det spelar inte längre ngn roll. Jag behöver inte vinna.
Ta hand om er och våga tro på att det blir bättre!
8 gillningar
Jag kan vara lite flummig ibland och t ex lägga viss betydelse vid mitt drömmande om drömmarna känts symboliska & starka. Har känt mig läkt av vissa drömmar oxå, som i sorgen efter min mormor - då är det faktiskt drömmarna som har hjälpt mig mest i all sin passivitet. Så i jämförelse med dagens aktiva grubblerier, som du nu oxå måste stå ut med - har du haft någon särskild dröm om ditt ex, som du kunnat se som nån ledtråd till förståelse eller till och med till förlåtelse?
Om du inte haft så vore det härligt om det kom en sån läkande dröm till dig. Själv började jag drömma om min mormor först 1,5 år efter att hon dog.
1 gillning
Oj, så jäkla sjukt. Jag har inte läst din tråd, får göra det i morgon, men det du upplevt verkar vara precis samma som jag, tom de 26 åren är samma. Fast jag är man då.
Har också haft svårt att få hjälp i och med alla coronarestriktioner. Tex kyrkans och kommunens stödgrupper som varit stängda.
Vore kul att utbyta erfarenheter med dig, då man känner sig vilsen och ensam ibland.
2 gillningar
Snart ett nytt år… igen. Smärtsamt att läsa tråden! Så mycket ångest och så otroligt osäker på framtiden, så osäker på allt. Nu har jag landat och börjar hitta ett liv igen som fungerar bra ibland och mindre bra ibland men som ändå är stabilt. Jag inser att jag överlever, att jag med tidens hjälp kommer att klara detta. Den jag har blivit eller den jag kommer att bli kommer att visa sig. Det skrämmer inte mig längre. Förändringen på alla plan är jag inte längre rädd för. Men vilken tur att jag inte visste då vilken kamp detta skulle bli… Stor kram till er alla som kämpar! Det blir bättre!
4 gillningar