Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

En väldigt komplicerad separation :(

En lång och tragisk berättelse ngt kortare:

Min man lämnade mig för en annan kvinna utan att någonsin berätta att de var ngt annat än vänner. I slutet på januari i år kom han hem och sa att han ville skiljas och att han skaffat sig en lägenhet, en etta till sig själv en bit bort. Vi hade 3 barn ihop och varit ett par i 26 år. Jag fick inte vara med utan alla beslut var redan tagna och han hade inte träffat ngn annan, utan han ville bara att vi delade på oss från och med nu. Jag bönade och bad honom tänka över allt och inse vad han gjorde mig och barnen. Men han hade redan bestämt sig. Jag tyckte då att han efter mycket om och men faktiskt fick flytta så snart han bara kunde. Inga protester utan han tog sina kläder och drog ett par veckor senare. Jag hamnade i en stor sorg och satt själv i huset med allt ansvar med barn, hund, katt, bil och vårat liv som skulle fungera. Han försvann och det blev tyst.

Visade sig senare att han träffat en ny kvinna som han nu umgicks med varje helg och de jobbade också ihop. Så enkelt han vände sitt gamla liv ryggen och började ett nytt. Till saken hör att han var sjuk och åt starka morfintabletter mot smärta. Så under vårat gemensamma tak var det väldigt lite fest, eftersom man inte ska dricka alkohol ihop med dessa tabletter och eftersom han hade ett missbruksproblem var det inte heller något vi gjorde ändå. Lite tråkigt kan tyckas, men allt för hans bästa. Jag har också förstått i efterhand att han självmedicinerat och använt andra droger, alkohol och anabola sen han flyttade ut. Det eskalerade under sommaren och efter ca 5 månader i sin nyvunna frihet, utan ansvar och med en ny kvinna som inte såg hans problem, så gick han bort i en stor hjärnblödning.

Nu står jag ensam med en otroligt komplicerad sorg. Jag sörjer ju den mannan han var för många år sen, som jag bildat familj med och byggt 26 år ihop med, men är så otroligt ledsen för allt han så respektlöst gjort mig. Att han så enkelt vände mig ryggen och aldrig mer ville se mig. Hur kommer jag vidare? Hur läker jag? Den personen som jag såg som min livskamrat gjorde mig så illa och jag kommer aldrig att få en upprättelse eller en ursäkt… Men samtidigt är han död, och saknaden är trots allt stor och tung. Men jag måste erkänna att jag tror att hans svek är det värsta just nu!

12 gillningar

Så sorgligt och jobbigt för dig! Jag kan bara ge ett vettigt råd, och det är att gå i psykodynamisk terapi under en längre tid. Prata, prata, prata, men med någon klok och utbildad person som hjälper dig framåt.
Kram!

3 gillningar

Oj vilken hemsk historia. Jag har också erfarenhet av att förlora någon genom död. Det var en stor sorg men något jag sällan erkänt för andra är att jag också var lättad. Han var så sjuk så länge, jag var ung och kämpade vid hans sida i många år men sörjde faktiskt min egen förlorade ungdom, att vi inte fick barn osv. När han dig kände jag skuld men blev nästan helgonförklarad. Jag har bearbetat detta nu och har förlåtit mig själv de svåra känslorna och sörjer istöllet det liv vi inte fick ihop och det liv han berövades. Kanske kan du försöka ha en tvådelad sorg också? En över sveket (som var stort!) och en annan över den han en gång var? Kram

3 gillningar

Det var en jobbig historia, två svåra sorger sammanflätade i ett enda virrvarr. Håller helt med @Honungspaj att en välrenommerad och bra psykodynamisk terapeut vore guld värd för dig.

Det är svårt att ensam bena i den komplicerade sorgen och alla känslor som dessutom följer med pga hans svek, lögner och uppbrottet. Svårt, för att inte säga omöjligt kanske, att kunna tillåtas att få vara öppen med sin ilska och besvikelse någonstans öht, nu när han är död och det blir så lätt för alla att “glömma bort” hela förhistorien och vad den gjorde med dig.

Med en terapeut kan du i din takt få bearbeta ALLA dessa känslor och du kommer att komma vidare men var beredd på att det tar både tid och emotionell/mental ansträngning i anspråk.

Lycka Till :revolving_hearts:

PS: Om jag tillåts, så hoppas jag av hela mitt hjärta och för din skull att skilsmässan inte hann vinna laga kraft innan han gick bort :pray:

3 gillningar

Tack, ja det är en så fruktansvärd sorg, så svår eftersom jag är så otroligt besviken på hur han har behandlat mig.
Jag har börjat träffa en psykoterapeut, 3e gången imorgon. Det känns ganska bra, vi får se vad det ger!
Dessvärre räknas en inlämnad skilsmässoansökan som en skilsmässa om ngn går bort under betänketiden… så ytterligare en sak att ordna med i all bedrövelse.

4 gillningar

Vad bra att du börjat träffa en terapeut, det kommer att leda dig framåt :muscle: :v:

Men så oerhört tråkigt att höra att reglementet ser ut så att en skilsmässoansökan leder till fullföljd om någon går bort under betänketiden… förstår verkligen att det lägger lök på laxen och komplicerar alltsammans ytterligare och verkligen inte lite heller :cold_face:

1 gillning

Bouppteckningen är inte färdig från Skatteverket, så jag tar en strid i taget. Men nästa är ju att köpa loss barnen :frowning:
Han har verkligen lämnat oss med många problem, både mentala och ekonomiska. Allt för sin egen vinning och sitt eget “välmående”. Vilket ju visade sig inte stämma eftersom han dövade med alkohol och tabletter.

Beklagar sorgen. Så klart att du bär på massor av känslor. Bra att du redan har en samtalskontakt. Fortsätt boka samtal så att du regelbundet har möjlighet att ventilera dina känslor och alla tankar som snurrar i huvudet. Om du har familj och vänner omkring dig så var öppen mot dem om hur du känner kring din sorg. Din kärlek till mannen du levt med i 26 år har inte försvunnit. Tillåt dig att sörja honom som den livskamrat han var innan han tog det märkliga beslutet att flytta. Ens känslor för en livskamrat slocknar inte bara över en natt eller några veckor. Förbered dig själv och din omgivning på att du behöver tid för att landa i din sorg. Många här på forumet beskriver sveket från sin partner (när partner lämnar förhållandet) som att sörja att hen dött. Du sörjer dubbelt, både sveket och döden. Ingen av orsakerna är värre än den andra. Det är lika tungt att hantera båda. Ta hand om dig! Ta dig ut och promenera, träffa familj och vänner (går det inte att ses fysiskt så håll kontakt digitalt). Glöm inte att äta och sova.

2 gillningar

Är det så? Det hade jag ingen aning om. Inte för att jag är gift, men ändå.
Nåja, det blir väl barnen som ärver honom i alla fall, så det kunde ju varit värre.

Stor medkänsla till dig i din stora sorg. Jag tror att det är bra att prata, älta osv. Här är ett bra ställe för det!

1 gillning

Fast hans känslor kunde ju försvinna så enkelt och han kunde utan att bry sig om varken mig eller barnen bara lämna allt… jag förstår inte riktigt hur det är möjligt. Jag har ju svårt att gå vidare trots att han faktiskt inte ens finns längre. Och han gick bakom ryggen och ordnade en ny kvinna och tyckte det var helt ok att göra det mot mig… Och jag bär på skuldkänslor, kunde jag förstått innan kunde jag gjort ngt annorlunda, kunde jag… Och är det kanske mitt fel att han gjorde detta, får jag skylla mig själv. Man är ju alltid 2 i allt.

Du ska INTE tänka att du får skylla dig själv! Min man var otrogen och träffade en annan kvinna i 9 månader. Vi levde som vanligt och jag märkte ingenting. Vi planerade byggprojekt och resor. Åkte på resor, jag kände mig sedd och älskad. Vi var båda aktiva med olika fritidsaktiviteter och sysselsatta med våra 3 barn, men att någon annan fick uppmärksamhet av min man var för mig uteslutet. Även nu 1 1/2 år senare så har jag svårt att förstå att det är sant. Vi lever fortfarande ihop och min man gör sitt bästa för att läka alla sår han orsakat hos mig. Jag har fått svar på många frågor och vi har tillsammans gått till botten med min mans agerande. Det finns så många olika historier om varför en person beter sig illa och omdömeslöst. Med min erfarenhet så vill jag ge dig styrka att inte ta på dig din mans lögner och svek. Det var han som brast i sitt omdöme. Inte du! Att han sa “att hans känslor tagit slut” betyder inte att dem gjorde det. Däremot så tappade han omdömet och svek dig. Det är en stor sorg att hantera. Hur upplevde du er äktenskap? Se tillbaka på åren ni fick tillsammans. Var han känslokall hela tiden? Eller var det bara sista tiden när han lämnade dig? Kriser förändrar människor och människor som inte själva märker det eller får hjälp att hantera krisen tar ogenomtänkta beslut. Din man har sig själv att skylla att hans liv blev sämre och förkortat. Du ska inte ta på dig skulden för det. All styrka till dig.

3 gillningar

Tack för ditt svar, jag började gråta… Jag tvivlar så på mig själv och tar på mig allt han sagt och gjort. Han var helt utan skuld, enligt sig själv. Han var sjuk och gick på morfin de sista 5-6 åren och han självmedicinerad en del. Sen hade han nog en ålderskris och tyckte att livet med mig var tråkigt, Det var ju så mycket vi inte kunde göra. Men med sin nya kvinna var livet bara fest och kul, han fick uppmärksamhet och växte av det hon sa och gjorde. Han berättade nog inte att han missbrukade både alkohol och tabletter och anabola. En fantastisk frihet och ett liv utan ansvar. Som slutade så tragiskt. Jag är så ledsen över att han så enkelt valde bort sin familj.

1 gillning

@Restenavlivet Ja, barnen ärver ju så absolut, det kunde ju vara värre… Tack :heart:

1 gillning

@annamaria2, mitt svar var till dig, missade att tagga dig bara.

Hej
Det var väldigt tråkigt att höra och jag förstår din sorg just nu
Mvh / Jens

1 gillning

Just nu anklagar jag mig för att jag kanske varit en tråkig fru, som mest varit till för barnen, men glömt bort mannen lite. Sen har jag märkt att jag och x inte var särskilt lika. När vi träffades så var jag 21 och han 29, och då var vi nog på samma nivå. Nu när han drog var han fortfarande kvar i det kravlösa och bekräftelsebehövandet, men jag styrde med en familj, jobbade framåt, ville få ordning på huset, bokade semestrar, såg till att barnen fick körkort…osv.
Och kanske att jag skämdes lite för hans barnsliga och naiva framtoning. Och han skämdes kanske för min alfa och starka vilja.
Men så mycket annat i denna separationen som ändå blev skit, iom att han träffade sin nya bakom ryggen osv. Tror att hon såg upp till honom och tyckte han var rolig, eftersom han inte hade några gränser eller ngt ansvar.
Skönt att skriva av sig här. Hoppas det kommer fler insikter och att jag snart kan ta ett andetag utan att behöva anstränga mig…

6 gillningar

Tråkig fru? var din man en omtänksam och uppvaktande man då som avlastade dig i vardagen så att du även kunde finnas där för honom?
Min vän, detta är inte ditt fel. Ett förhållande är inte ens ansvar. Är man missnöjd pratar man om det och tar ansvar och försöker rätta till det, man går i terapi och sedan om det inte reder ut sig så kanske man behöver inse att man måste separera. Man ger sin partner en chans.
Den chansen fick inte du.

6 gillningar

@Lisa0987, tack för ditt svar!
Nej, han var mest arg och bitter. tror inte att han tittat mig i ögonen på 6 år… eller frågat mig hur jag mår…
Får insikter nu som hjälper mig framåt.
Bla att han sökte kickar. En ny kvinna, ett nytt liv, när det inte blev bättre i hans sökande så tog han fler tabletter, drack mer alkohol, ännu mer tabletter, mer anabola, mer kickar.
Var på VC och pratade med en klok kvinna igår, som förklarade att han självmant skulle gått av alla smärtstillande för många år sen men att en missbrukare bara vill ha mer. Du och jag hade försökt gå av, för familjen, för kärleken och för livet. Men han ville bara ha mer…

3 gillningar

Skönt att skriva av sig och få ner känslor och tankar på print.
En ganska bra dag, de är väldigt få, så jag tar vara på den. Försöker finnas för barnen och se till att vardagen fungerar. Däckbyte på båda bilarna denna veckan, samtal med psykoterapeut och missbruksenheten, för att förstå en missbrukare. Små steg framåt, för att förstå, men jag kommer aldrig förlåta, bara förstå.

1 gillning

10 månader sedan han släppte bomben och 4 månader sedan han gick bort… Kan känna att det går åt rätt håll, men har en lång väg att vandra för att hitta mig själv. Så svårt att vara arg och ledsen samtidigt. Att sörja det han utsatte mig och barnen för, dels sveket och sen det som blev hans död. Men också våra 26 år, varav alla inte var dåliga??? Hur hittar jag mig själv och hur hittar jag glädjen i att vara ensam? Och alla krav som ligger på mig, ensam med 3 barn. Ensam vid jul, nyår, skolavslutningar, körkort, studenter, flytt, hus, hund… Har dock varit ganska ensam i att styra upp mycket förut, men nu finns han inte att fråga eller ens skylla på… Annars en hyfsat bra dag. Tid till psykoterapi och sen en kaffe hos en god vän.

4 gillningar