Det låter som att du är på en bra väg för att hitta dig själv igen. Psykoterapi är jättebra! Jag förstår att det är svårt med balansen med arg/ledsen. När mitt X fick sin svårare cancerdiagnos gick luften ur mig lite. Jag var ju så arg på honom, och samtidigt orolig (för jag älskade ju honom trots allt). Härinne på forumet fick jag ett råd i stil med att “det är OK att vara både arg och orolig på samma person, den personen har ju olika roller i ditt liv”. Arg på min fd som varit otrogen och sörja vår havererade relation, men orolig för barnens pappa, typ. Jag vet inte om just rollperspektivet hjälpte mig så mycket, men jag accepterade iallafall att det inte är vare sig konstigt eller ovanligt att ha många känslor mot fd partner på samma gång. Ge det tid.
Det löser sig med alla evenemangen också! Det kan kännas överväldigande att tänka på allting på samma gång. Som tur är kommer de inte att inträffa på samma gång! Och barnen blir äldre och mer självgående, och kan hjälpa till mer. Jag övningskör med min äldste nu, med målet i sikte att vi ska vara två personer hemma som har körkort! Då kan ju han avlasta mig när lillebror behöver skjuts! (Eller jag…) Studentkalas osv… ja, en har ju styrt upp väldigt mycket praktiskt i alla år. Det blir inte så stor skillnad tänker jag. Mer planering kanske.
Jag tänker att det nog varit betydligt värre för era barn om det var DU som gått bort!
@Caro
Ja, till och med barnen sa det att det var tur att det inte var jag, för då hade pappa säkert sjunkit längre ner i sitt missbruk, och så hade de stått helt utan föräldrar… Hans lösning var ju just nu att ta till alkohol och tabletter.
Och du har ju helt rätt i att allt kommer ju inte på en gång, en strid i taget.
Sitter med ett 4 sidor långt brev till svärmor där hon får ta del av allt som hänt. Hon blundar fortfarande och vill inte höra om hans missbruk, otrohet och hans skulder han dragit på sig sen han flyttade… vet inte om det är en bra ide ännu bara…
Skriv brevet, låt det vila. Skicka det, eller skicka det inte när det “vilat klart”. Men du behöver uppenbarligen få det ur dig?
Svärmor kan ju, om hon får brevet, välja att läsa, eller inte. Eller så skriver du ett helt annat brev där du berättar att det finns mycket att berätta, om hon vill höra. Antar att du (indirekt) blir drabbad av dessa skulder, och inte hon?
@Caro ja det har vilat sen i augusti snart…
Ja, jag bemöter bara det hon sagt utan att jag fått bemöta det. Hon säger bara stopp! Vill inte höra, hon måste ju tro på det han sagt. Att han träffade sin nya kvinna mycket senare, (han dog 5 månader efter han flyttat) att han hade så bra ekonomi (55 000 i skulder…) att han gick bakom ryggen och skaffade sig en etta utan att säga ngt, tog alla beslut utan att ta hänsyn till ngn annan än sig själv, att han tog anabola och andra droger, enligt henne höll han på att trappa ner på sin medicin… Att han bara ville mig väl osv osv.
Ja, skulden blir ju hans barns eftersom de ärver hans del i huset.
Jag förstår hur tufft du har det och alla mina sympatier ligger hos dig!
När det gäller din svärmor kanske du bara ska inse att det är en så annorlunda relation att vara mor till en ”hopplös” son som dött än exfru. Jag går till mig själv och tänker på min son, som bara är 14 nu. Han har gjort en del dumma saker och jag har verkligen ansträngt mig för att ha en klarsynt bild av honom och inte ”gulla” med honom för mycket för att han är min son. Jag tror jag har lyckats än så länge. Men det är svårt, svårt på ett speciellt sätt som kommer med modersrollen. Alla har nog inte den kraft och den kapacitet som krävs för att orka se sitt barn utifrån, särskilt inte när barnet sedan länge är vuxen och man redan har blivit ”lurad” ganska länge.
Du kanske ska fundera framför allt över vad det är du vill åstadkomma med brevet? Är det verkligen viktigt att hon ser på honom på samma sätt som du gör, lika klarsynt? Eller kan det vara så att hon behöver skydda sig själv ett tag till och bearbeta sin sorg över hans död lite mer först? Får det någon praktisk betydelse för dig eller barnen om hon har skygglapparna på? Om inte så kanske du kan skriva brevet mest för din egen skull, men inte skicka det. Äldre människor kan nog komma till en punkt där de helt enkelt inte orkar ta in hela verkligheten, särskilt när det rör deras egna vuxna barn och deras tillkortakommanden.
@Honungspaj
Ja, tänker att vi måste ha samma syn på vad som hänt… Enligt henne så hade han alla rätt att behandla mig som skräp, han fick träffa en ny kvinna bakom ryggen på mig, han hade inga problem med pengar, alkohol eller droger. Och jag har precis sopat upp resterna efter hans turné, står med 3 trasiga ungdomar och min sorg, jag har betalat hans skulder och kämpar med att få ngn sorts upprättelse. Och ska svärmor och jag ha en relation i framtiden så måste vi nog ha sanningen mellan oss. Alternativet är att hon och jag bryter helt.
Skönt att sorgen faktiskt är randig. Nu inne i en ljusare period, för första gången. Innan har allt varit nattsvart…länge. Så hopp finns! Och jag inser att jag kommer att klara detta, att det kommer att bli bra. Att hans svek och otrohet och allt äckligt han gjort, kommer att blekna och vi kommer att gå vidare och kunna lämna det bakom oss. Skulden ligger helt hos honom, han löste sin kris med att dricka alkohol och självmedicinera och i förlängningen gå bort, och jag genom att prata med kuratorer, sova, äta och umgås med mina barn och vänner. Skillnaden är stor på hur vi hanterade en kris… Har också insett att jag inte behöver hans mamma i mitt liv… om hon inte vill ta till sig det som hänt så kommer jag inte vara ngn förlorare här heller. Så skönt med nya insikter
Och som ett brev på posten, kom det svarta tillbaks… En ensamhet, med 3 barn i sorg, det ekonomiska, den som ska vara stark och styra runt oss alla, men som inte ens kan sätta upp en lampa i taket… mycket att göra inför jul, men ingen att prata med eller dela allt med.
Tuff situation. Det känns som om jag kan förstå dig, jag har varit skild från fd man i 3 år. Han hade alk problem under vårat 19 år långa förhållande/äktenskap. Jag gick från att vara en glad livsbejakande kvinna till en urtrist bevakande, bitter medberoende hemsk sur person. Han bedrog mig, han hotade mig bort från pengar jag hade rätt till vid bodelningen. Han flyttade ihop med en annan kvinna, hans barn valde att bo hos mig under de första åren. Han söp, han blev av med sitt arbete. Helt fri och “lycklig”, hamnade i slagsmål och blev till sist utslängd från nya kvinnan, jag tog tillbaka honom flera ggr under dessa år. På familjerådgivningen sa terapeuten, “han är psykopat och du är ett vrak”, hela livet kollapsade, soc anmälningar då vårat gemensamma barn mådde dåligt och inte ville vara hos honom, han drack. Jag kände hela tiden skuld, trots att jag polisanmälde honom flera ggr, han hotade mig och gjorde intrång i min telefon och skadade min egendom. Han självmordshotade och det var ett under att han klarade sig. Att han inte körde av vägen på fyllan eller annat vansinnigt. Jag har haft en härlig relation med svärmor som varit en mkt viktig människa i mitt liv, vi har pratat och skrattat och drivit företag tillsammans. Hon har tagit hans parti till hundra procent, vår relation är bruten för alltid. Jag sörjer så många saker/människor/miljöer samtidigt. Forfarande, efter 3 år finns det timmar när jag nästan inte kan andas, ångest from hell. Känner mig ibland så ledsen. Jag har alla känslor samtidigt, hat, förakt, skam, skuld, vrede, sorg, oro, ångest, kamplust, övergivenhetskänsla, kraft, matthet. allt detta ryms ofta inom en dag. Det är så otroligt ansträngade. MEN, det blir lite bättre hela tiden. Fler bra dagar. Försöker numera att inte tänka så mkt, det går inte att tänka fram svar på alla frågor om varför det blev så här galet. Ser min skuld. Men den är liten i sammanhanget. Försöker andas. Hoppas att du kan bringa lite reda i alla känslor du oxå. Jag kan verkligen rekommendera att gå i medberoendebehandling, jag har gått både individuellt och i grupp. Så lärorikt. Sänder medkänsla åt ditt håll och var rädd om dig. Självkärlek är så viktigt och svårt!
@Avanti, tråkigt att läsa din historia… så mycket vi kämpar för att i slutändan bli bedragna och totalt överkörda. Jag försöker också att inte tänka så mycket, men ibland är jag där och kan inte förstå hur illa han tyckte sig ha rätt att behandla mig… Jag ser också min skuld, men i sammanhanget är den så liten mot allt han utsatte mig och barnen för. 3 fantastiska ungdomar som nu är utan en pappa och det är så jobbigt med den skulden jag känner mot dem, att jag inte skaffade dem en bättre pappa… Jag har gått till missbrukarenheten och fått förklarat för mig hur en missbrukare saknar empati, saknar förmågan att se konsekvenser och hur han blev så egoistisk. han levde sina sista månader i ett rus, där han inte förstod att det sättet han löste sin ångest och sin sorg var väldigt destruktiv. Han älskade nog inte sig själv och jag älskar inte mig själv, det så svårt… Men insikter kommer till mig, del för del lägger jag ett pussel där jag nu ser en väldigt olycklig person som sökte kickar i en ålderskris blandat med ett bruk/missbruk av morfin sedan 6 år tillbaka för en ständig värk. Ingen ursäkt för det han gjort mig och barnen, men en liten förklaring. Kram på dig och lycka till med din kamp!
Jag tänkte att årsskiftet skulle sätta punkt för mina tårar och att jag skulle sluta gräva ner mig i det som varit. Stå rak i ryggen och bara se framåt… så fel jag hade Riktigt så enkelt var/är det ju inte, tyvärr. Jag har blivit så sviken och det kommer nog att ta ett tag till innan jag kommer att kunna lägga det bakom mig. Men jag kämpar på! Försöker ta mig vidare och inse att jag inte kommer få en ursäkt, han är ju död, han finns inte. Han kommer inte förklara något, inte ge mig en ursäkt, inte någonsin finnas där för mig och barnen. Det fanns han ju inte sedan han lämnade oss heller iofs, men nu är det helt tomt… jag står ensam med allt. Tung dag idag…
Sådan jättetuff situation och sorg för dig att bearbeta så mycket. All styrka till dig!
Jag blev lämnad för en annan kvinna efter tio år och med en liten treåring tillsammans.
Jag har verkligen inte haft den tuffa utmaning du blivit tvungen att möta i och med din före detta mans bortgång men kan föreställa mig att sorgen måste bli dubbel och extra tufft och svårt måste det också vara att vara stark för barnens skull i deras sorg.
Jag skrev väldigt mycket. Jag skrev långa brev och förde dagbok. Har genom kyrkans familjerådgivning fått väldigt mycket stöd och regelbunden terapi. Det har också hjälpt mycket.
Att gå ut och gå en sväng om man kan när ångesten är som värst har hjälpt mig även om fötterna känns som bly och det knappt känns som man kan andas. Att tillåta sig känna det tuffa man känner och låta känslorna få ta plats tycker jag har varit ett sätt att sakta komma framåt, att inte trycka undan det svåra för att man inte orkar känna sig så ledsen eller arg, har bara fått känslorna att öka i kraft. Tid som så många ovan skriver, har jag väl sakta känt är den viktigaste faktorn. Även om alla kanske behöver hitta sitt sätt att ta sig vidare såklart. Kram till dig!
Jag försöker, så hårt att gå vidare men halkar in HELA tiden på hur han var otrogen, gick vidare på ett så enkelt och respektlöst vis. Utan att sakna det vi hade, utan att reflektera över hur illa han gjorde mig, utan en vettig plan över hur vår relation skulle vara. Han var ju i ett rus där han hade ett nytt liv med en ny kvinna. Det gamla livet hade han lämnat. Hans nya visste inte vem han var, vilka problem han hade, vilka svagheter han hade, de hade bara ett roligt liv, de träffades varje helg, festade, var på krogen eller umgicks med hennes vänner. Han trivdes så fint utan sin familj, utan det gamla 26 år tråkiga liv. Där jag kände till alla hans problem, alla hans svårigheter. Men det gör så ont, när jag vet hur illa han tyckte om mig, hur han med en enkelhet bara gick. Bara lämnade mig helt ensam med 3 barn. Aldrig en tanke på om jag ville ha allt ansvar, för hus och barn och en vardag med allt vad det innebär. Jag stod bakom honom i alla år han slogs mot fk och sjukvården. Jag var med i hans kamp. Jag tyckte synd om honom, jag försökte underlätta genom att vara praktisk, betala räkningar, boka in resor, semestrar, städa och handla och missade nog helt det emotionella. Han tittade inte mig i ögonen på 5 år, han såg mig inte. Min sorg började nog för länge sen, och slog helt undan mina ben när han så tydligt tyckte att han kunde behandla mig så illa, efter allt jag gett honom. Hur kommer jag över det? Hur kan jag någonsin acceptera det han utsatt mig för? Han finns ju inte längre, jag kan inte fråga eller ifrågasätta honom.
Sicken jävla gris din man var @Miann, visst fan är det så att hans nya flamma å han vandrar i rosa skimmer just nu, sen när vardagen å lunken kommer så blir allt grått.
@nuggen visst var han en gris! Kan bara inte förstå hur han hittade kraft efter alla år att behandla mig så illa. Någon respekt fanns inte… och jag känner mig så lurad och sviken… Han gick bort 5 månader in i deras saga, eftersom han självmedicinerade, tabletter och alkohol och anabola i en skön blandning. Något han inte berättade för sin nya kvinna. Så deras liv byggdes på lögner och ett rus av uppmärksamhet och en njutning av att slippa ansvar och att få vara en helt annan person i hennes sällskap, helt utan ansvar och ärlighet. Har 2 samtal kvar hos en psykoterapeut, och vet inte vart jag ska vända mig sen…är inte färdig med att söka svar.
Om det är så att han inte finns mer så tycker jag att den bördan bör lätta från dig, du har kvar det mentala som han skadat dig.
Där behöver du proffs på att prata osv… kolla med facket och på kommunsidan.
@nuggen , ja han är död. Och sorgen är så komplicerad. 26 år, en framtid som inte alls blir som jag tänkt. Om han hade levt idag, vet jag inte vart jag befunnit mig i sorgen. Men hans otrohet och hans respektlösa behandling av mig är just nu det tyngsta. Tror inte jag orkat ta in hans bortgång ännu på riktigt, det skaver så av hur illa han behandlade mig.
Får nog ta kontakt med kommunen alt kyrkan kanske, för samtal.
Är det ingen som provat psykologhjälpen man kan få här via skilsmässa.se? På startsidan står det att det går att få både röstsamtal och videosamtal, samt att frikort gäller.
Riktigt så enkelt var/är det ju inte, tyvärr. Jag har blivit så sviken och det kommer nog att ta ett tag till innan jag kommer att kunna lägga det bakom mig. Men jag kämpar på! Försöker ta mig vidare och inse att jag inte kommer få en ursäkt, han är ju död, han finns inte. Han kommer inte förklara något, inte ge mig en ursäkt, inte någonsin finnas där för mig och barnen. Det fanns han ju inte sedan han lämnade oss heller iofs, men nu är det helt tomt… jag står ensam med allt. Tung dag idag…