Jag tror att barn märker och förstår mer än vad man tror och långt tidigare än man tror. Man tror man är bra på att dölja, men man är sällan det. Mina äldsta barn frågade mig långt innan jag var där själv mentalt, om vi skulle skiljas oss. Jag bara viftade bort det.
När jag väl hade förmedlat beslutet till exmannen i augusti i år, och hade förberett mig för hur vi skulle berätta för barnen tillsammans, rusade exmannen in i huset (jag berättade det i vår gäststuga), in till barnen helt hysteriskt och ropade att “mamma avskyr mig, hon vill skiljas”. Jag hade inte alls sagt att jag avskyr honom, hade förklarat på alla möjliga vis hur vägarna hade lett oss till att vi måste gå isär, om inte hela familjen skulle braka. De blev helt vettskrämda. Så jag fick till slut ta det samtalet med barnen själv. Och de förstod, de hade förstått. Det jag hade förberett att vi tillsammans lugnt skulle berätta som sansade föräldrar fick jag berätta själv, jag kunde det ändå utantill. Jag berättade också för dem att det var mitt beslut. Strax efter sa min dotter till mig, “varför vill pappa att ni ska fortsätta vara ihop om det ändå bara är så mycket bråk”. Min äldsta son sa till mig, “det jobbigaste var hur pappa reagerade, han blev ju helt tokig”. Så med vår historia i bagaget så förstod barnen varför det blivit som det blivit, jag tror säkert det kan vara så i era fall också, även om det inte varit som i vår situation. Jag tror de ofta märker när det inte är bra mellan föräldrarna. Annars tror jag att de respekterar och accepterar det bara man är någorlunda nära sanningen när man berättar. Det är klart att de ser det som en stor sorg, men jag tror det är bättre att vara någorlunda ärlig än att dölja för mycket.
En vän till mig har en annan historia. Hennes man lämnade henne. De var utåt sett ett “lyckligt” par, men de hade haft det lite kämpigt senaste året/åren, eller det var mest mannen som hade haft en slags medelålderskris. Men de kom väl överens och särskilt deras äldsta barn kunde inte förstå varför de delade på sig. Mannen träffade strax efter en ny kvinna, och de bråkade mer än vad mannen hade gjort med min vän. Dottern kunde inte förstå varför hennes pappa valde bort mamman, när de verkade trivas mycket bättre tillsammans. Pappan gav aldrig någon förklaring varför han lämnade, det gick väldigt fort. Först nu, några år efter, har han berättat för dottern, att han såg det som att han och mamman var mer som kompisar än som ett kärlekspar, och då förstod hon det hela bättre, hon hade gått och grunnat på detta själv i flera år. Nu är hon också äldre och kanske själv kan relatera mer till det här med kärlek.
Ja, det finns ju mängder av historier, och detta är ju bara min erfarenhet. Som t ex otrohet det har jag ingen erfarenhet av, och kan därför inte uttala mig om det, det kan jag ju tänka mig är väldigt jobbigt och komplext när man ska berätta för barnen osv. Så respekt för alla som går igenom det. Som sagt, detta var bara min historia.