Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

Jag är med

1 Like

raderat

3 Likes

Bra att du äntligen kommer loss!

2 Likes

I den här tråden kommer du inte att bli flådd! Det var därför jag ville starta den här så att vi lämnade kan prata lite friare utan att stöta oss med de som har blivit sårade och lämnade.

Skönt för dig att du har kommit loss🤗 Nu får du börja att tänka mer på dig själv och inrikta dig på din hälsa.

1 Like

När man läser här i forumet så ser jag att de som har blivit lämnade, nästan alltid nämner att en av de svåraste sakerna är att de inte fick reda på problemen i tid så att de kunde rädda förhållandet.

Jag skulle vilja höra er syn på saken.

Själv har jag klagat över hur vi har det i vårt förhållande i över 10 år. Jag har skällt och gnällt, tjatat och bett om förändring. Till slut så kom jag fram till att jag kan inte ändra på en annan människa, bara mig själv. Så jag började att läsa böcker om personlig utveckling och om relationer. När inte det hjälpte så började jag att bli likgiltig inför situationen. Och nu sitter jag här kall utan känslor.

Det känns som att han har fått hur många chanser som helst. Om jag ska göra som de säger i det här forumet ska jag alltså gå på familjeterapi och försöka rädda förhållandet. Ge honom en chans till. Men jag vill inte!! Det är över för mig nu.

Det faktiskt väldigt goda orsaker till att man lämnar. Det är ingen lätt sak att göra. Så tror dom inte att man har tänkt på detta i en väldigt lång tid?

5 Likes

Yep. Jag talade länge om att jag ville skiljas. Jag ville få henne att inse att vi inte var bra för varandra. Ingen av oss trivdes, relationen sög ur mer energi än den gav. Till sist kände jag att det inte gick längre. Hon ville fortsätta försöka, jag sade stopp, nu räcker det.

Vi hade det på samma sätt. Återkommande kriser. I stort sett varje gång han hade haft ett vredesutbrott, ibland ofta, ibland mer sällan. Vet att vi hade kriser när vi aktivt bestämde oss för att försöka igen ett par år innan det verkligen sket sig. Ett halvår innan separationen blev av sa jag att jag ville separera men det rann liksom ut i sanden. Då bestämde jag mig för att nästa gång han får vredesutbrott är det verkligen slut. Den gången tog det ovanligt lång tid, nästan ett halvår. Ändå var det som att han inte fattade förrän han fick klart för sig att jag börjat dejta.

raderat

6 Likes

All kärlek till dig! :heart::heart::heart:

1 Like

Det är tufft att bli anklagad för att göra någon illa när man försökt allt i så många år som du (och jag också) gjort. Har du pratat med dina barn om hur du ser på det och varför du lämnar?
Jag har varit tydlig med min 19-åriga dotter om varför jag lämnade samtidigt som jag försökt undvika att prata skit om mitt X. Det har funkat bra och hon och jag har en bra relation. Jag tror det funkar helt OK med pappan också, men jag frågar inte så mycket om det.
Du kanske kunde prova att skriva att du finns där när dottern är redo och sen låta det vara ett litet tag?

Skönt i alla fall att få komma vidare och slippa vara den som alltid ska ta hand om allt och sätta den andres behov i första hand. Det är ovant tycker jag och jag tror det kommer ta ett tag innan jag vant mig.
Kram!

1 Like

Jag tror det till en viss del är ett olösligt problem. Ena vill lämna och andra stanna. Om lämnaren lämnar genast efter att hen bestämt sig är den lämnade arg på att de inte fick chansen att försöka. Om lämnaren tar upp det gång på gång känns det lätt elakt, ingen vill ju om och om bli ratad. Om lämnaren försöker att undvika problemet genom att tex jobba mera, bli kär i någon annan, dricka för mycket, blir det inte heller bra.
Tror inte man kan göra det på ett ”bra” sätt som lämnare, bara mer eller mindre dåligt.
Jag hade också först försökt reparera relationen och problemen i många år och sen i många år talat om skilsmässa, ändå var brytningen lite som en blixt från klar himmel för mitt ex.

4 Likes

Jätte bra initiativ. Jag har hängt här ett tag och jag har inte lämnat, men har haft funderingar av och till under mycket lång tid. Det känns som att det så gott som alltid är den som lämnar som får bära hundhuvudet, utom när det är uppenbart misshandel och annat. Men om man känner att man dräneras, för att förhållandet bara är på den enes vilkor och ingen som helst intresse att ens försöka komma på samma bana finns. Vad gör man då? Hur länge skall man “försöka”. har man varit goft ganska kort tid brukar det ju heta att man skall ge det lite tid, men om man varit gift länge, som i muitt fall 30 år, heter det att “varför slänga bort alla dess år?” Hur man än göt så gör man fel, så när man bitit ihop så länge, förväntas man fortsätta bita ihop livet ut. Skall man bli en bitter gammal gubbe, som ångrar hela sitt liv, för att man inte “vågade” stå på sig och följa sin egen dröm, för att man är lojal.

4 Likes

At du ofrer deg vil ikke gavne noen av dere. Risikoen er stor for at du blir bitter gjennomårenes løp, og du ender opp med å klandre deg selv for et “bortkastet liv” og det vil gå ut over din kone og eventuelle barn. Klart det er vanskelig å bryte ut, men man kan faktisk vokse fra hverandre i løpet av et langt samliv. Det kan man ikke gjøre noe med, dessverre. Det skjer at man forandrer seg i hver sin retning, og samlivet føles ikke riktig.
Personlig tror jeg at man er sin egen lykkes smed, og man har selv ansvar for eget liv og egen lykke. Dessverre vil det såre den andre, kanskje ekstra mye når man er så godt voksen som dere er, og din kone må starte på nytt. Forstår at dette er vanskelig for deg.

Relationen ska ju vara något som tillför o berikar m massa kärlek ej att det dränerar. Förstår båda sidorna. Bara i mitt fall så var mitt ex otrogen o det är svårt att komma över. Men har inte blivit bitter då det tar för mkt energi. Är dock fortf arg på nåt sätt…och besviken. Ha en fin dag!

1 Like

Att man inget anat och att det kom som en blixt i från ovan, är nog i de flesta fallet bara självbedrägeri. Givetvis finns undantag, men oftast har man fått mängder med signaler,men inte velat lyssna och valt att köra huvudet i sanden. Det är också ett sätt att framstå som det oskyldiga offret, som gjort “allt rätt” och blivit sviken. Får man höra den typen av förklaringar skulle i alla fall jag dra öronen åt mig och velat höra den andres version också.

6 Likes

@ubbe65 vad har du för belägg för detta? Har du egen erfarenhet? Din fru är helt införstådd med att ni har en urusel relation? Och att du tyckt så i 20 år men ändå av någon anledning inte lämnat? Har du berättat för henne vad du skriver här?

1 Like

Låter som du är i just den sitsen. De som från en dag till nästa bara kommer på att de vill skiljas är extremt få undantad. Det har garanterat föregåtts av en lång process. Det läcker och pyser alltid ut på något sätt, även hos de som inte säger något rent ut. Har man då inte märkt någonting, kanske det är en del av problemet, för då är man troligen inte särskilt lyhörd på den andre, vilket i sig är grogrund för att glida isär. Om jag har belägg, vet jag inte mer än allt annat fritt tyckande i alla andra riktningar. Det kan ju inte bara vara de lämnade som är bittra som har tolkningsföreträde, på hur saker förhåller sig.

7 Likes

Jag frågade faktiskt parterapeut som jag och min f d man gick till - dvs han gick bara med en gång, men jag gick ytterligare ett par gånger.
Vid ett av de tillfällen som jag var där själv så berättade jag att X:et blivit helt ställd när jag sa att jag ville skiljas, trots att jag varit väldigt tydlig med att det var det som skulle hända om han inte ändrade sitt beteende (missbruk, aggressiv). Terapeuten sa att det var ganska vanligt och att det framför allt var män enligt hans erfarenhet.
Jag frågade då varför det var så och hans teori var att de har så fullt upp med sig själva att de inte tar till sig vad deras partner säger.
Kanske inte ett supertätt statistiskt underlag, men rätt intressant att han gjort den reflektionen ändå. Sen är det ju uppenbart när man läser olika historier här att det även finns kvinnor som inte vill höra.

2 Likes

Kan säkert stämma :pensive:. Jag är dock kvinna, och hade förväntat mig att en separation skulle föregås av samtal och diskussioner. Inte ett färdigt beslut.

Ja, och det märktes på mitt ex sista halvåret att han grubblade på nåt. Det var inte en blixt från en klar himmel, men efter 15 år ihop och ganska små barn hade jag förväntat mig att han pratade med mig om han var missnöjd med något. Lite svårt att vara tankeläsare. Att gå på eget håll och muttra och vara irriterad, och sen lämna och gå sin väg är inte ok beteende tycker jag. Att beröva sin partner sina barns uppväxt utan att ha någonting att säga till om är så elakt.

När någon som funderar på att lämna frågar om råd (vilket inte var fallet nu) så vill jag framhålla att man ska prata med sin partner. Förslå familjerådgivning. Att gemensamt försöka lösa de problem som finns. Om sen partnern inte vill ställa upp på det, ja då kan man inte göra så mycket mer. Det är ju inte förbjudet att skilja sig, och ska inte heller vara, men man bör så långt det är möjligt vara två i den processen. I många fall är det inte så.

Det är solklart är att kommunikationen brustit rätt rejält när det blir infekterade skilsmässor. Förmodligen från båda håll. Den ena har försökt säga nåt (indirekt, lr direkt) som inte gått fram till den andre.

2 Likes

raderat