En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

raderat

3 gillningar

Läste någonstans att män ändrar sig (generaliserat förstås, men nog så sant i endel fall, bl.a mitt) först när kvinnan verkligen är på väg att lämna och de förstår att de förlorar henne annars, men sen är det för sent.
Jag lämnade inte vid den tidpunkten, men det var ändå för sent. Kunde ha undvikit mycket smärta genom att lämna tidigare, men å andra sidan orsakat mer smärta då barnen var mindre och ekonomin sämre, mannen mindre förberedd osv.
Som någon skrev så är det aldrig ”rätt” tid, man har antingen varit tillsammans för kort tid eller för länge :neutral_face:

3 gillningar

Modig och bra tråd. Jag har hängt här ett i över 1 år och går in då och då och tittar. Detta ämne behövs. Vi är många som vill lämna för att vi inte mår bra i relationen men som inte vågar. Jag gjorde det tillslut, för 7 månader sedan. Eller vet ni, jag samlade kraft länge och gick mer och mer in i mig själv några veckor. Mannen sa i ren desperation, nu är det lika bra att vi skiljer oss och beställer hem papprena. Detta har han sagt många gånger de sista åren när han inte tyckt att jag varit som han vill och jag har bönat och bett om att vi ska fortsätta. Men den här gången sa jag bara, ok! Så jag slapp konstigt nog men jag känner mig ändå som lämnaren. Jag har drivit på resten, beställt papper nästan tvingat honom att skriva under skilsmässopappret, köpt lgh …han köpte ut mig… Osv. Det har varit en tuff vår och det krävs mycket mod och blir många tårar. Sätt bara styrkan i pannbenet och köööör! Ni fixar det. Kommer känna er nöjda och fria. I mitt fall fall levde jag med någon väldigt olik mig själv och min uppfattning var att han i stort sett jämt var sur eller arg. Vi delade inga intressen tillsammans. Han var inte särskilt snäll mot mig och jag kände mig inte älskad. Jag ville försöka, gå i terapi osv men det avvisades. Det tunga har kommit nu, han saknade mig… Undrar varför vi inte försökte mer osv. Det är tungt och det känns som att jag går sönder helt. Tvivel om jag gjorde rätt. Våra barn… Men försöker gå tillbaka till den där känslan av hopplöshet och olycka som jag kände i många år. Det är tungt att lämna för det är inget man vill, splittra en familj och ha barnen varannan vecka. Men kanske är det enda alternativet om det gått för långt. All styrka till er andra, just DO IT😉 och fast jag sänkt min levnadsstandard massor med bostad och längre resväg så älskar jag redan mitt nya hem… Trots att det är långt ifrån mitt gamla hem i standard och läge - för det är bara mitt!

10 gillningar

Åh sån bra tråd! Jag känner mig redan som en bov även fast jag inte tagit tag i situationen än. Men jag har rannsakat mig själv och ja insett att nä jag älskar inte honom längre, inte som partner. Vi har gått i parterapi nu i sommar och ja iom de så har jag jobbat mycket mer med mig själv och mina tankar istället för relationen.T ex frågade Terap. Mig om jag trivs hemma, och nä jag blir deppad när ja måste vara hem. Stannar hellre på jobbet… Vi gör de uppgifter som terapeuten gett oss men mer på rutin… och ja jag har länge varit rädd för vad en separation innebär, delad vårdnad. Flytta, lämna umgängeskretsen… men jag har landat nu. Så jag hoppas o tror att jag äntlugen har modet till att genomföra detta svåra samtal som stundar. Men man tänker hela tideb, ja d kan ja inte göra nu för i helgen ska vi dit o nästa gör vi det… klyscha att skilhas efter semestern. Men jag tror att just nu har jag bah accepterat att ja jag är the bad guy och det är bara att ta tjuren vid hornen… lätt är det inte.

4 gillningar

Nej, lätt är det inte. Önskar dig styrkan att göra det du känner är bäst för dig. För mig var det att separera.

2 gillningar

Du og jeg har mye felles, kunne skrevet nesten ordrett det samme.

Godt at du har det bedre nå :hugs::hugs:

1 gillning

Är helt färsk i detta forum, ja i forum överhuvudtaget. Har väl läst lite ibland men aldrig själv skrivit. Reggade mig nu och känner att jag är i en livssituation då jag har nytta av att både skriva av mig och att kanske få råd av andra. Hittade denna tråd som kändes träffande!

Jag är en kvinna, 30+ som står i startgroparna av en separation initierad av mig själv. Har varit tillsammans med min man i snart 14 år, vi har tre barn under 7 år. Jag hade ingen erfarenhet av förhållanden innan jag träffade min man, medan han hade mycket erfarenhet och kom från ett långvarigt förhållande samt hade haft flera flickvänner innan dess. Under våra år tillsammans har jag tvekat mycket fram och tillbaka och varit osäker på om vi passar ihop. Vi har brutit och hittat tillbaka men tveksamheten har funnits kvar vilket han fått höra och hunnit ruttna på genom åren, vilket är förståeligt.

När vi först träffades var jag ung och osäker på mig själv och vad jag ville, han var något äldre och väldigt självsäker och säker på att han ville ha mig. Under åren som gått har jag mognat i mig själv, utvecklat min självkänsla och självsäkerhet, blivit mamma och byggt upp en karriär. Samtidigt har jag tagit på mig en roll där jag sköter i stort sett allt hemma och med barnen, lagar maten, planerar inköp, sköter ekonomin och har “kollen”. Jag har ett stort kontrollbehov och kan erkänna att jag inte riktigt släpper in mannen, tycker inte han lägger manken till när han väl gör nåt så då är det bättre att jag gör det så blir det ordentligt gjort. Det tycker jag han utnyttjar till max dock, och undviker att göra saker med hänvisning till att jag ändå inte blir nöjd.

Sen att han har ett krävande jobb och jämt är trött gör ju inte saken bättre. Blir också galet förbannad på att när han mår dåligt av vilken anledning det nu må vara så släpper han allt och det är bara hans behov som spelar roll. Då får barnen sig en avhyvling om de är för högljudda och jag får höra att nu måste jag visa honom omtanke och ömhet. Att jag går på knäna för att hålla allt flytande spelar ingen roll, han ser liksom inte det.

Har några stora kriser utöver detta vardagliga bakom oss senaste åren som också spelar in. Är tokless på allt nu och har flaggat sen ett drygt ett år att jag vill inte mer. Vi går i terapi där vi pratar om detta. I svagt ögonblick har jag dock sagt att det finns en strimma av chans kvar att vi skulle kunna väcka liv, men efter en halvdan sommar har den chansen krympt.

Skulle helst vilja dra igång separationen nu men mannen går just nu igenom en kris så känns inte som läge. Har barn i känslig ålder också och känner ångest över hur de ska ta det när separationen blir verklighet.

Vet dock inte hur jag ska orka mer, är så lättirriterad och kan inte stötta min man på ett bra sätt i hans kris. Funderar på hur jag ska göra. Försöka lägga mina egna känslor på is och rida ut det värsta? Kanske det lägger sig om några månader (OH vad långt fram det känns!) och ta upp faktumet om separation då?

Vill ju få till en bra separation och att vi kan ha ett bra samarbete även efteråt, kunna umgås tillsammans med barnen och gärna vara vänner. Men ju längre tiden går desto mer föraktar och ogillar jag honom! Jag är just nu en person som jag själv inte gillar. Vill heller inte ta upp frågan om separation igen just nu då han har sin kris, kommer då definitivt få höra hur egoistisk jag är och att jag vill dra nu när han mår så dåligt…

3 gillningar

Angående när det är rätt tidpunkt att separera. Det finns alltid nåt att ”skylla” på, semester, jul, födelsedagar… så den rätta tidpunkten är kanske nu? Eller kanske efter din mans kris är ”färdig”?

Oberoende av hur mycket ni talatom en eventuell separatiom, kommer det att vara en kris, åtminstone för din man. Men också kanske fördig, det blev det för mig, fast drt var jag som tog initiativet till separation. Du skriver att dina barn är i en känslig ålder. Jag var väldigt rädd att vårt barn skulle reagera alltför starkt, men med facit på hand, gick det bra. MEN alla barn är olika.

En bra separation är möjlig, men tror att det är viktigt att då båda parter respekterar varandra under processen. Och att barnens bästa är det som är viktigast.

2 gillningar

Nu är det sagt! I förrgår så frågade han om jag inte hade några känslor för honom för jag har inte velat ta på honom i flera veckor. Hade han inte frågat så hade jag hållit tyst ett tag till. Konflikträdd.

Jag försökte att vara så lugn och snäll i tonen sim möjligt. Inte dra upp gammal skit som orsak till att jag går. Jag har sagt så otroligt många gånger att jag vill ha ändring i vårt förhållande. Men inget har hänt. Du får väl påminna mig sa han🤬Nä, vi är förbi det. Han har fått 1000 chanser. Jag sa igen att jag vill gå och prata. Men nej, det vill han inte.

Igår så sa han att han nog har tagit mig för given. Och det stämmer bra det sa jag. Varje dag nu så har han sagt:Du måste ge mig en ny chans. Hänger efter mig hela tiden. Innan detta så visade han sig bara om han ville ha mat eller sex.

Det var väldigt jobbigt i magen att prata om det. Men samtidigt så känner jag mig lättad. Nu har jag inte den hemligheten för honom. Känns schysstast.

Stor kram till er alla som har hittat till tråden! Trodde aldrig att det skulle bli så stort gensvar. Kämpa på!

9 gillningar

Bra gjort! Lycka till nu, det kommer bli många upp och nedgångar. Tungt även för dig. Försök att hålla fast vid ditt beslut, det kan vara det svåra. Bli inte förvånad om han försöker gå dig att stanna fast han var sansad nu.

Men förhoppningsvis är det värt det tänker jag ändå även om det är jobbigt att skilja sig. Jag upplevde att beslutet var rätt lätt så här i efterhand. Det svåra har kommit nu, 7 månader senare. Fast jag är nöjd med mitt beslut så är det svårt att glömma det dåliga när man inte lever ihop. Min exman har svårt att släppa mig trots att det var han som inte ville söka hjälp, sa dumma saker till mig osv. Det gör det svårt även för mig att släppa också… men en dag i taget…

2 gillningar

Sorry, jag missade att du skrev att han hänger efter dig osv… Jag förstår det. Du kommer behöva stålsätta dig… Räkna med mååånga diskussioner innan papper och allt praktiskt är ordnat. Att lämna någon som inte vill ( fast den inte velat jobba på äktenskapet heller) är en kamp. Men det går. Tyvärr måste du vara sådär taktisk och snäll hela tiden men samtidigt bestämd. Det funkade för mig. Men som sagt, vissa dagar undrar man om det var värt, saknar sammanhanget kärnfamiljen osv… Och jobbigt att fortfarande höra att han hellre hade sett en annan lösning. Lycka till!

2 gillningar

@Storstadstjej . Vad mer exakt var jobbigt för dig 7 månader efteråt. Jag har inte så mycket erfarenhet av skilsmässor i vår närhet. Men jag räknar väl med att det blir jobbigt i ett år. Sen så blir det bättre. Är jag någorlunda rätt ute?

Jag befarade att han skulle bli väldigt arg på mig. Det blev han förra gången jag ville lämna. Men han har hållit sig sansad. Han frågar varje dag nu hur jag står i frågan. Så svårt😫 men det gäller väl att stålsätta sig som ni säger. Jag har sagt att jag inte kommer att göra något drastiskt än. Även jag måste ju sjunka in i det jag har sagt. Men samtidigt så får jag ju inte ge honom för mycket hopp så han tror att jag stannar.

Nu har han äntligen fattat att han har tagit mig för given. Ska det vara så svårt att inse det? Att man behöver skilja sig för att han ska inse det?

3 gillningar

Cissi, tror att vi står precis i samma fas du och jag. Jag sa till min man i november att jag ville skiljas, han fick en chock. Han övertalade mig (fast jag visste hela tiden vad jag ville) att vi skulle försöka och sen se vad jag stod efter några månader. Jag gick med på det och under den här tiden har han varit som en duracellkanin, fixat och donat med precis allt. Det som inte hänt på 10 år har hänt på några månader.
Har kämpat med mig själv för att våga igen att säga att jag fortfarande vill skiljas och för två veckor fick jag modet. Han sa att han nästan känt på sig det men var lugn och sansad.
nu står vi i startgroparna att berätta för barnen, 18 år samt 20 år, så skönt att de är lite äldre. Får panik i magen bara jag tänker på det. Trodde det skulle vara lättare att prata med dem än men mannen men nu tycker jag nog tvärtom.

Har tänkt tanken att efter vi gemensamt har pratat med barnen att ta med dem till ett fik eller nåt där jag kan få ge mitt synsätt och varför jag har tagit det här beslutet. Kan det vara en bra idé? men utan att svartmåla honom, det vill jag absolut inte göra.

3 gillningar

Ta dem med dersom de spør om det, eller fortell dem at du er villig til å forklare dersom de ønsker det :blush: Lykke til :hugs:

Eftersom jag behövde koncentrera mig så mycket i vår på att komma vidare, värdera vår bostad, köpa ny lgh, skriva papper och bodelning…så har jag inte kunnat känna efter. Det kommer nu. Jag har varit ledsen någon vecka nu när jag är tillbaka efter semestern i min nya lgh…som jag visserligen älskar… men det är tomt. Så visst, det kan vara en god idé att ta det lugnt… men kan också bli svårare… det blev tillslut riktigt påfrestande att dela bostad de 3 månader innan jag fick tillträde. Man bara väntade…

Och ja, det är helt ofattbart att dessa män ifråga förstår att de tagit en för givet när det är försent…ältar det om och om igen.

2 gillningar

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag var verkligen tvungen att stålsätta mig för att genomföra skilsmässan under våren och försommaren. Det är som att när vardagen nu kommer efter semestrarna, så kommer sorgen över det som inte blev som jag hade velat.
Mitt X var också helt oförstående till varför jag ville skiljas trots att jag så många gånger verkligen sagt ifrån att det var så det skulle bli om han inte ändrade sitt beteende.
Men det är ju som att de filtrerar vad man säger tills det blir tydliga konsekvenser och då är var det för sent, i alla fall för mig.

4 gillningar

Hittade detta forum och vill skriva av mig och höra om ni tycker som jag och om jag gjorde rätt.

Jag meddelade min man sen 15 år tillbaka (20 år ihop) om att jag ville skiljas för ca 4v sen. Det var inte så svårt denna gång, då vi har varit uppe på tapeten för ca 3 år sedan fast då var det maken som ville.

Jag/vi var en av de paren som var först med att få barn i min vänskapskrets.
Vid första händelsen så var mina barn 10 & 13 år gamla. Vi (jag mest seriöst) bestämde oss för att skaffa oss en “sladdis” tillsammans, då några av vännerna fick bebisar. Det var då det började.
Min man fick någon slags sen 40års -kris och började förändra sig med allt som hör till. Dessutom la han till sig en ny vana, att ta kontakt med kvinnor (han visste vilka dem va) på olika plattformar. För att korta ner storyn:
5 år sedan en kvinna som han pratade av sig(ej fysisk kontakt) med om oss och våra problem. Hon lyckades på något sätt styra honom mot att stanna kvar, vilket var positivt i sig. Tänk att vara 2 månader gravid, hormonell och höra detta, det gick ändå vägen och vi hade det bra tyckte jag, som vi brukade.

3 år sedan kom det som en chock för mig när han ville skiljas, som en blixt från klar himmel i precis, vi hade det ju bra, inga bråk, inga problem inget sådant vad jag visste. Men det kom fram att han ville vara med en kvinna på jobbet (såg detta av misstag i ett sms), han tyckte att jag inte visade tillräckligt med ömhet, gav honom bekräftelse att jag älskade honom osv. Den gången var oxå inför sommaren, jag pluggade vanligtvis och jobbade hela sommaren men vi tog en paus, han skaffade ett tillfälligt boende, barnen fick info osv. Men vi fixade det när han insåg att han ville vara med familjen, och allt blev som det brukade med undantaget att jag sa till honom att jag pallar inte räddar äktenskapet en tredje gång. Jag ändrade mig lite och försökte visa lite mer ömhet, men vi har aldrig varit såna personer nån av oss egentligen. Det blev som vanligt igen

5 veckor sen: Har i princip varit misstänksam mot honom och mobiltelefoner sen den gången, det senaste året mer och mer, då han kunde sitta och le, när han skrev, gick iväg med mobilen och tryckte bort när jag kom i närheten, vände sig med ryggen mot osv.
Så en ljummen kväll går han ut och sätter sig på altanen med ryggen mot fönstret. Jag går förbi och kan då se honom chatta de med någon.
Jag är extremt misstänksam och nyfiken vid det här laget så jag går ner i källaren, där vi har en dator som han mestadels sitter vid.

Då jag efter 20 år känner den här karln utan och innan loggar jag utan problem in på hans Messenger (ja, jag vet att det är olagligt, dumt och jag gillar det inte alls men det var det enda sättet kände jag då att få reda på något) och hittar en 1,5 års lång konversation med en kvinna inte så långt från var vi bor.
Jag får då reda på att de en gång har käkat middag ihop och han sjukskrivit sig från jobbet för detta
Han har åkt till henne på hennes födelsedag med tårta
Han satt t om på min examensfest och skrev att han tyckte festen var tråkigt(han var chaufför)
Han använde mitt namn när han frågade en annan kvinna om info ( för att inte bli påkommen). Detta för att HON uppenbarligen var svartsjuk på att han haft kontakt med henne
Han kallade mig efterbliven på kort som han skickat till henne (ångrade sig om ordvalet sen, men ändå)
Detta är bara några av grejerna jag fick reda på som gjorde att bägaren rann över.

Så vad tycker ni, jag är väl inte helt ute och cyklar när jag tycker att detta är någon slags otrohet, även om det inte skedde intima saker och att jag gjorde rätt att välja mig själv först denna gången och inte oss

Jag tycker det verkar helt rätt att skiljas. Han respekterar dig ju uppenbarligen inte. Visst kan man ha vänner av andra könet, men om man inte kan visa för sin respektive eller iaf känner att man måste hålla det hemligt, då är det inte ok. Vad säger mannen?

Hur har ni det annars, med barn och bostäder?

1 gillning

@Restenavlivet när han fick reda på att jag visste så kom han och sa att han älskade mig fortfarande och att han inte ville skiljas och att det berodde på att han inte har vänner eller något liv utanför hemmet.

Under de tre år jag pluggade så jobbade han bara helg, vilket gjorde att det sociala livet blev lidande, vi träffade inga kompisar, ingen hörde av sig till oss osv. Så på ett sätt förstår jag längtan efter att prata med någon men kan tycka att vända sig till andra kvinnor är väl inte den rätta vägen.
Jag är inte arg, bara besviken. Vi är vänner då han förstår varför och har accepterat det

Vi bor annars i hus på liten ort, söker lägenhet båda två, barnen vet men vet inte om de förstår allvaret, i alla fall inte sonen. Nån kommer bo kvar i huset i alla fall

Alltid skönt att man inte är ensam. Sorgen är jobbig… jag vet att jag gjorde rätt… men ändå! Självklart tar en skilsmässa tid att läka det får vi nog acceptera. Jag har bättre och sämre dagar. Ibland undrar jag om jag är girig efter lycka som valde att skiljas… Men om man varit olycklig i flera år… Och har så olika intressen? Tror det där med att tycka om att göra samma saker är viktigt…
Har du också flyttat?

3 gillningar