Ja det finns hopp för oss som är kvar i uppförsbacken.
Tack för de orden 
2 gillningar
Så roligt Hej_och_hå, att höra av dig igen…och att läsa, vartenda ord du skriver…om du visste vad du inger hopp!
Jag har tänkt på dig tidigare och undrat hur det går…minns att du berättade för oss om någon du träffade genom nätdejting. Och många andra av dina inlägg har betytt mycket för mig.
Den här formuleringen kan jag mer och mer känna igen:
“Tillsammans med honom var jag van vid en ständig underliggande ångest, mer eller mindre, en ständig beredskap för att reparera, laga, fylla i, kompensera…”
Till och med: “Idag mår jag bra…” även om jag ännu inte kan lägga till / säga “hela tiden”…men, just idag mår jag extra bra…och jag har börjat lyssna inåt vad jag behöver och följa det. Den här helgen har jag lärt mig en ny dans och haft så kul och så har jag träffat en fosterbror och hans familj (ja, jag ha både halvsyskon och fostersyskon och som jag nu sen kraschen har fått förnyad kontakt med)
Att dansa var sååååå rooooligt!!!
Egentligen skulle jag inte ha kunnat gå på den, men…jag såg liksom till att det blev så ändå…för att jag så gärna ville och för att jag tycker att jag haft tillräckligt många “sk-tmånader” nu…
Så kanske jag också snart kan säga att jag är mer levande än på åratal…för den här helgen har i alla fall känts så…
Fortsatt lycka till för dig, Hej_och_hå och hoppas du kikar in och skriver här emellanåt…och igen!
2 gillningar
Vad fantastiskt roligt att höra att man kan känna så efter ett tag. Jag kommer för ca ett år sedan ur nästan exakt samma situation som dig. Jag har otroligt stark åsikt om att man kämpar för familjen. Jag var den som planerade och tänkte långsiktigt inte han. Det låter ärligt talat som om du beskriver mig och min relation när du summerar… Även om jag mår bättre de flesta dagar nu för tiden så har jag ändå en ganska lång bit kvar till att kunna känna det du skriver här.
Får jag fråga hur det ser ut med er kommunikation kring barn o dyl nu för tiden. Bor barnen fortfarande v v, jag har för mig att de gjorde de förra året när du skrev… Bor han ihop med den han var otrogen med? Massa frågor - svara om/på de du vill… 
Kram!
Ja @Jane Det kommer bli helt bra igen! Tid behöver avverkas! Och lärdomar och insikter behöver komma…för det krävs distans! Har det blivit bättre redan nu så kommer det bara bli ännu bättre framöver!
1 gillning
Det låter som en toppenhelg @Dalkullan Härligt att läsa att det ändå vänder! Det gör ju det, även om man i stunden känner att man dör!
Jo, det stämmer att jag träffade en man genom nätdejting. Och han finns kvar! En fin man som kompletterar mig, som ser mig, som lyssnar, men också utmanar mig. En smart, tänkande, varm och modig man som hjälper mig att växa.
3 gillningar
Wow, låter fantastiskt! Förstår att du mår bra och verkar så nöjd, trots allt du gått igenom!
Får’ an plats i kopiatorn, tro?
Jag önskar mig i s f direkt en “dansant likadan”!
1 gillning
Kommunikationen är ganska strandad @Myranmamma …men barnen börjar bli stora…närmar sig vuxna. Hur mycket kontakt behöver man egentligen då? Prata över huvudet på ungdomar som i och med det inte får ta ansvar för något kring sig själva känns väldigt fel. Så det får liksom vara som det är. Är han otrevlig eller går in och kommunicerar sådant han inte har med att göra ignorerar jag honom.
Han lever med henne han var otrogen med. Men de har nog inte flyttat ihop än. Känner att jag allt mindre bryr mig! Ju mer han ägnar sig åt deras gemensamma liv, desto mindre hör jag av honom. Win win! Jag började på allvar undra här ett tag om han inte bara skulle kunna lägga ner sitt krånglande, pikande, förtal, elakheter och liksom gå vidare med sitt och strunta i mig. Det verkar börja hända nu! (Peppar peppar!)
Ena barnet bor mer hos sin pappa och andra bor 50/50. Vi får väl se vad som händer i framtiden vad gäller det…
1 gillning
En ny reflektion!
Läget fortsätter att vara fint! Precis som jag beskrivit i de senaste inläggen här i tråden för över ett år sedan. Mitt förhållande djupnar. Vi är sambos sedan ett halvår.
Båda mina unga vuxna barn bor hos sin pappa nu mera. Det är nog bra för dem! Jag har förändrats mycket, vilket för min yngste nyvuxna barn har varit svårt att hantera. Det äldre barnet skulle nog helst vilja flytta hemifrån, men ex hem får fungera som motell.
Det är min förändring som är min reflektion. Min djupa och vedervärdiga kris som jag tvingades uppleva fick mig att börja leta efter mig själv på fler än bara ett plan. Att mina relationer och min egen roll i dessa har påverkat hur mitt liv har sett ut på fler plan än jag tidigare har förstått.
Jag har kompenserat i så väldigt många fler sammanhang än med mitt ex. Det samma har gällt i min relation med föräldrar, syskon, många vänner och mina barn på en otroligt osund nivå. Jag har genom åren anförtrott den känslan, att jag vill bryta mina mönster och den roll jag haft till en närstående vid många tillfällen. Men jag har inte hittat vägen till hur. Men det kom i samband med separationen. Den var nog nödvändig som startskott för att även kunna ta tag i resten.
En känsla jag inte landat klart i är hur alla upplevt min förändring. Den har ju inte tagits emot så väl från flera som varit vana vid min tillgänglighet och förlåtande natur. Och många skyller den på min sambo. Han dör inte av att ha fått den rollen! Både han och jag är trygga med varför jag gjort de val jag har gjort. Han har varit mitt stöd, men alla beslut och alla handlingar har jag varit tvungen att stå för och genomföra själv. Det handlar mycket om att våga tänka på ett nytt sätt. Min sambo har varit det fina stöd han är, mycket för att även han har behövt göra förändringar i sitt. Gissa vem som ses som boven i den processen? 
3 gillningar
Hur tycker du att din förändring har påverkat din relation med och till dina barn?
Även jag har både tvingats och delvis även önskat en förändring för egen del, kanske inte så dramatiskt som du beskriver din men ändå märkbart för ett antal människor i min närhet. Men det är väl egentligen relationen till barnen som är den enda relation som jag personligen är så rädd ska försämras.
Förändras, javisst… men “försämras” (fast vad är egentligen sämre och vad är bättre 
)… neeeeeeej 
Nu har de ju gått ut gymnasiet i juni och flyttat hemifrån i augusti för studier på universitet. Så delvis kanske man kan säga att det inte borde vara något att fundera på längre… *suck
2 gillningar
Ja, vad är egentligen sämre och bättre?!
Mitt förhållningssätt och min relation till mina barn är väl det som har förändrats allra mest.
I min goda intension att göra rätt och ha en fin relation till mina barn som skulle göra dem trygga och skulle få dem att tro på och lita på sig själva genom deras uppväxt fann jag mig plötsligt en dag med söndercurlade barn.
Att det var som det var är givetvis inte bara jag som har skuld i. Mitt ex spelade givetvis stor roll. Hur jag förhöll mig speglade hur han agerade och reagerade. Jag kände ett behov att kompensera och skydda. Mitt mönster fortsatte efter separationen, men balansen var rubbad. Det jag fortsatte att kompensera för var ju inte längre kvar.
Att jag mådde dåligt så sjukt länge gjorde ju inte saken bättre. Det är smärtsamt att läsa i början av min tråd här där jag både förstår, inser, vill, osv…men jag vet ju nu efteråt att mitt ex fortsatte hålla mig fast länge till. Och det bröt ner mig! Och det gjorde att mitt äldsta barn tog över hemma totalt.
Jag behövde, för mina barns skull, ta makten! Tvinga dem att både ta ansvar och bidra. Att inte ta tag i det och kämpa för det hade varit att svika dem!!! När jag äntligen förstod! Vad hade jag gett dem för bild av kvinnans roll, föräldraskap, självrespekt, osv annars? Vilket föredöme hade jag blivit då?
Men någon popularitetstävling vann jag inte på detta sättet! De har, som sagt, valt att bo hos pappa båda två. Och det har gjort ont helt ärligt! Men det känns också bra! De är ju, som du säger, i en ålder här mycket ändå ska förändras!
Och de börjar komma tillbaka nu! Äldsta främst, som bott hos pappa 1,5 år på heltid. Den gamla fina relationen finns där i grund och botten. Och yngsta var det inte lika kraftiga uppgörelser med, fast det var nog jobbigt ändå. Där är relationen bra idag!
Utan separationen hade allt givetvis varit annorlunda idag vad gäller min relation till barnen, men inte nödvändigtvis bättre för det. Som du säger, vi har barn i en ålder där förändring ändå ska ske. Jag känner nog att jag blev bättre förberedd till slut på den.
2 gillningar
Tack för ditt svar. Du vet, jag tyckte att jag redan hade förlorat så mycket (egentligen allt, förutom mina barn) som betydde något och bara tanken på att förlora även dem var outhärdlig.
Nu tvingades jag till vissa förändringar ändå, helt enkelt på grund av att marken rämnade under mina fötter och jag helt enkelt inte klarade att vara navet för alla människor längre. Barnen har alltid varit min prioritet och så fick det förbli men resten var jag tvungen att skära ner på radikalt. Barnen var fantastiska under många månader efter att allt hände. Den ena slutade aldrig vara det och med henne så är allting alltid så enkelt, även om jag våndas över att hennes eventuella tonårsrevolt gick om intet. Den andra däremot, hon la band på sig ett antal månader, med den äran. Men sedan kom det, som ur den berömda ketchupflaskan 
Men vi tog oss igenom det med, även om jag inte klarade av att vara lika stabil, omöjlig att provocera och konsekvent som jag hade önskat. Hon och jag är så lika varandra vilket gör det lättförståeligt att hon visste exakt var mina triggers fanns och under en period så tvekade hon inte att utnyttja den vetskapen.
Mina var/blev också curlade hemma, så på det sättet så var nog denna flytten (hur mkt för tidig den än kändes) av godo. Inte för mig, men för dem. De behövde få chansen att lära sig att stå på egna ben och ta ansvar för sig själva och de val de gör.
2 gillningar
Känner väldigt väl igen din känsla om att vara ett nav. Jag har dess värre ursäktat, förstått och kompenserat för massa människors tillkortakommanden. En ”snäll” och bra egenskap till en viss grad, men inte som jag gjorde det, för det gick ut över mig själv. Fick också rensa ut rätt mycket och fokusera på mina barn.
Att se, förstå, bekräfta och alltid finnas där för sina barn kändes självklart och är väl fint. Det tycker jag fortfarande inte att jag gjorde fel. Jag tyckte nog att jag hade en balans eftersom jag inte överaltiverade mina barn, utan de fick jobba på att vara kreativa. Men så här i efterhand när man studerar sig själv med ett backspegelperspektiv borde jag inte ha låtit alla andras behov gå ut över mig själv så mycket. Och jag borde ha rensat bland det jag engagerade mig i mycket tidigare.
Det är dock lätt att vara efterklok. Jag jobbar också på att förstå att jag faktiskt gjorde mitt bästa. Det måste ändå få lov att vara gott nog!
Jag tror precis som du att genom att släppa iväg ger man sinabarn möjlighet att växa och börja ta ansvar. Det är mycket starkt och bra gjort! Och alla behöver så småningom ta det steget.
1 gillning
Dippar idag! Är säker på att det är högst tillfälligt! Vet att jag inte kommer känna något av det här om några dagar!
Men!
Jag inser att det har funnits en tillfredsställelse hos mig i att ex har levt i ett uppenbart dåligt förhållande med den han bedrog mig med! Att de till och med har levt i ett till-från-förhållande (suprice suprice) senaste åren har varit lite gött för mitt lilla ego. Erkänner!
Det är slut med det och en ny kvinna har börjat presenteras för mina barn mm.
Kul för dom! Och bra för mina barn! Mitt ex verkar dessutom i och med detta ha börjat släppa på all bitterhet som han av oförklarlig anledning har gått runt och pyst ut om mig för både mina barn och andra. Det är ju också bra! Äntligen!
Men han har gjort mig så jävla illa. Så mycket som han baktalat! Så mycket som han kränkt! Så mycket som han utstuderat har valt att sabotera! Så mycket som han har utnyttjat! Han har till och med i perioder bidragit till att vända mina barn emot mig. Jag har såååååå svårt att känna att denna nyhet är kul! Klart han måste få gå vidare! Det tycker jag verkligen!
Det kommer gå över! Snart! Kanske till imorgon? Det är så himla länge sedan jag ens var i närheten av varma känslor för honom! Eller känslor över huvud taget! Och behövde jag hämnd för att kunna gå vidare så har jag absolut redan fått den! Han fixade den så bra själv genom att så tydligt inte må bra i sitt sammanhang. Det är bra att han äntligen går vidare! Fast just nu känner mitt primitiva jag att han inte förtjänar det!
Du kommer må bättre imorgon och jag kan nästan garantera att även det här nya förhållandet kommet ha sina dippar. Utav det du skrivit tidigare verkar han oförmögen att vara ärlig. Se till att leva ditt liv efter vad du behöver.
2 gillningar
Det är för närvarande ett av de viktigaste ledorden i mitt liv för tillfället, på så många sätt, inom mer än ett område. Efter vad jag behöver, utifrån vad jag tror på, mot mål jag vill nå.
Fokus på andra som har bidragit till att dra ner och hålla tillbaka leder åt fel håll. Deras sätt att vara, att välja, får stå för dem. Och jag måste lära mig att bli ännu bättre på att lämna det där hän. Man måste aktivt välja sitt eget fokus i livet!
Tillbaka på banan igen! Snart!
1 gillning
Vindrutan är större än backspegeln!
Absolut!
Fast samtidigt sitter backspegeln där den sitter av en anledning. Emellanåt behöver man slänga en blick bakåt för att bättre planera framåt.
1 gillning
Sprang på ex häromdagen och vi pratade lite!
Jag kom på mig själv med att storögt kolla på honom och i mitt stilla sinne undra hur i hela friden jag har kunnat ha en relation med det här exemplaret?!?! Har är liksom pinsam! Osmidig! I en 40-årskris som börjar gå över till 50-årskris. Och jag behöver inte längre skämmas! 
5 gillningar