Hej MissCilla!
Blir så provocerad av din man eftersom jag läser om hur trasig och skör du är. Säger till dig som jag sa till en annan här på forumet, börja föra journal. Det är superviktigt vad han säger, vad han gör, hur fick det dig att känna, hur reagerar barnen, säger de ngt om hur de känner. Kommer det till en vårdnadstvist är det superviktigt att ha detta dokumenterat och ju längre ju bättre.
Kan ju inte veta säkert men inte sjutton skulle han eller kommer han att ta livet av sig. Han vill bara spela martyr och få dig att må dåligt. Vissa människor (ganska många) fungerar så att ju sämre de mår ju sämre vill de att alla andra runt omkring dem mår. Du kan ju tänka dig in i hans situation. Nej, inte för att du ska tycka synd om honom utan för att påvisa varför han beter sig som han gör och du ska kunna avfärda honom.
Tror att jag fått detta rätt. Han är otrogen, lämnar dig och barnen och bara valsar iväg utan en tanke på någon annan än han själv och sin lycka. Alla kan ju bli förälskade i någon ny fler eller färre gånger, men förälskelse är ju inte lycka. Jag tror att på många sätt är lycka att kunna samla på sig alla goda minnen och stunder ich kunna bearbeta och glömma de svåra stunderna. I alla fall så kanske det inte var så grönt gräs på andra sidan staketet och hursomhelst kommer vardagen ikapp. Räkningar ska ju ändå betalas och att sakna barnen tar ut sin rätt. Svårt att mätta magen med förälskelse eller betala räkningar för den delen. Sedan kommer den andra parten in eller tredje parten i detta fall och ställer krav. Kostar tid, engagemang, energi och ta reda på hur den andra vill ha det samtidigt som han ska tillgodose sin egen vilja. Med dig visste han ju hur det fungerade och det kanske inte var så dumt trots allt. Men nej, nu har han ju betett sig som ett svin, blockerat sina reträttvägar och möjlighet till att komma tillbaka genom att ha betett sig som han gjort. I slutändan inser han kanske att han offrat allt det trygga och fina som han inte uppskattade innan för något/någon som inte existerar.
Vad gör ditt X då? Antingen skulle han ju kunna erkänna att han ångrar sig, börjar jobba med sig själv och sin personliga utveckling, gå i terapi, inbjuda dig till parterapi samt visa i handling att han ska försöka göra bot på det han raserat.
Nej, det är för jobbigt och smärtsamt att jobba med sig själv. Lättare att springa till mamma och övriga dysfunktionella medlemmar av familjen och få stöd i att fortsätta att grisa och få negativ bekräftelse. I den världsåskådningen måste det finnas en syndabock och eftersom det var för smärtsamt att se sin egen del i det hela, vem skyller han då på? DIG förstås, för att du alltid stått vid hans sida och stöttat honom. Tyvärr stöttar du honom fortfarande i att han trycker ned dig eftersom du inte säger ifrån. Jag klandrar dig absolut inte!!!
️ Detta har smugit sig på genom årens gång. Han är van att att du ska stötta och att han bara kan kräva och ta. Se dig själv som den misshandlade hustru du är. Det mönstret behöver du hjälp att bryta och det måste du göra för din och dina barns skull. Du vill ju att de ska träffa bra sunda partners att leva i sunda förhållanden med. Tyvärr minskar de chanserna radikalt om du inte föregår med gott exempel.
Jag vill dig så väl och det gör mig så ont att höra hur tillplattad du blir av honom. Du vet ju att du är kärleksfull och hänsynstagande, han är det inte och du kan bara ändra på dig själv.
Försök att inte bli sårad. Jag vet, så svårt, kanske inte funkar på en gång men det fungerar till sist. Börja med brorsan, han måste ju ändå vara den som du har lättast för att ignorera. I och med detta förlorar han makten över dig ytterligare. Varför tror du att han är så hemsk nu? Jo, för att han känner att han tappar greppet och livet ät ändå inte som han trodde att det skulle bli. Ju starkare du blir ju mer kommer han tyvärr att försöka att bryta ned dig. Låt honom inte göra det:muscle:
Var till familjerätten igår. De har frivilliga samarbetsavtal där de kan hjälps er att komma överens om hur vårdnad, övernattning och umgänge ska se ut. Samtalen är som sagt frivilliga såvida det inte blir vårdnadstvist men då gäller helt andra lagar och det är mycket mer petitessigt. Detta gäller om ni har svårt att samarbeta kring barnen.
Hoppas att detta styrker och hjälper dig. Var trotsig, ju självständigare du blir, ju sämre mår han och då vet du att du är på rätt väg. Jag skulle fråga honom hur han tänkt gå tillväga då han tar livet av sig och sedan bara nicka instämmande när han berättar det. Vet han inte skulle jag svara, ok. Fast bättre är förstås om du kan gränsa honom och säga att du faktiskt inte vill höra när han börjar tugga på om sitt. Det får han ta med någon annan! 
Ta hand om dig! 
Tack snälla EMU för ditt svar. Du är så klok och känns som du har en hel del erfarenhet själv! Tänk att du stöttar mig fast du inte känner mig! Kram till dig o än en gång tack!
Tack själv MissCilla!
Du verkar så ödmjuk och fin och då blir jag extra förbannad när han beter sig så mot dig. Som jag sagt tidigare så känner vi inte varandra som fysiska personer, men vi känner varandra på ett djupare själsligt plan. Det är bara att skriva så svarar jag, det vet du.
Försök att hitta dig och vad du vill. Jag vet inte riktigt själv, men jag vet i alla fall vad jag inte vill och det är en början. Jag vill inte vara en våt fläck på golvet.
Kram på dig!
EMU! Var på familjerådgivning själv idag och det ger mig oerhört mycket! Hon har träffat exet med och har så mycket kloka saker hon säger. Hon sa till mig idag när jag sa att jag ibland är rädd för honom "det har du sagt vid flera tillfällen innan med för länge sen…"hon sa att han nog fått mig att sjunka djupare när jag “gått in i väggen”. Hon frågade mig rakt ut om han är paranoid - det är precis så han är, hon sa att hon tror han är deprimerad. Så mycket man egentligen inte tänker på när man är i det. Jag har låtit mig bli behandlad på det viset och det kommer nog ta ett tag innan jag kan värdesätta mig själv efter alla år med honom. Är det nån som känner igen sig? Var bara tvungen att skriva av mig lite
Haha precis som min x man. Som också reste med henne i smyg. Ringde och sa att hon inte var där fast jag frågade. Jävla idioter
Jag känner igen mig kära miss Cilla. Min x man är också paranoid och deprimerad enligt hans psykolog. Jag är också rädd för honom och har låtit honom behAndla mig illa i alla dessa år.
EMU! Vet inte om jag gjorde fel nu men jag är så jävla trött på att mitt ex dyker upp som gubben i lådan. Nu var han med barnen o skulle hämta grejor o jag sa faktiskt till honom att du behöver inte komma hit barnen kan hämta sina saker och jag väljer själv om och när jag träffar dig. Han är liksom så löjlig, fick ett sms innan om att mitt halvljus på bilen inte funkar… Så jävla trött på fanskapet.
Hej MissCilla!
Jag är stolt över dig. Hur kändes det när du sagt det eller nu så här efteråt? Du ska stå på dig precis så! Du kommer att må bättre och din självkänsla och självrespekt kommer att öka och rätt som det är kommer du inte att bry fig om vad ditt X sysslar med.
Grattis 
Det kändes faktiskt bra. Jag hade ju planerat en ensam mysig kväll och då ville jag verkligen inte se honom. Kändes som att jag står upp för mig själv och sätter gränser. Kram till dig!
MissCilla grattis till vad jag ser som ett stort framsteg. Jag önskar att du kommer att känna så ofta även i framtiden och även att jag också ska få känna så. Jag har svårt att släppa taget, för jag vill ju så gärna ha någon. Där är mannen och jag lika.
EMU - det kommer en bättre tid för oss med det är jag ganska övertygad om. Det är mest jobbigt att inte veta när. Hade underlättat. Du verkar ha så otroligt många fina sidor… Kram
Tack MissCilla!
Jag hör som en helt annan “spänst” i ditt skrivande. Så skönt att du verkar må bättre. Jag har lite ny energi idag. Har visserligen bara använt den till att städa, tvätta och stryka samt handla, men ändå. Yngsta barnet hos mormor och morfar och det ger lite skönt andrum även om jag saknar det lilla yrvädret.
Kram på dig!
Faktiskt EMU så har du helt rätt - otroligt hur du kan tolka i skrivet ord, det är svårt. Jag låter exet ta sin del nu och sätter gränser (tack för ditt stöd där). Det har fått mig att må bättre faktiskt. Kanske är det att jag står upp för mig själv och ser mig som viktigare än mannen jag älskade (väldigt osäker på om det finns några sådana känslor kvar). Jag tror det ligger mycket i det!!!
Precis MissCilla!
Då det gäller att hysa kärlek till mannen i min fråga så vet jag exakt vad du menar. Det jag känner står så mycket i relation till vad jag investerat och hur sviken jag blivit. Tar jag bort alla sentimentala känslor, skuldkänslor, ilska, förakt, äckelkänslor och sorg finns det nog inte så mycket kvar. Vet inte riktigt när kärleken dog, om det var före eller efter upptagandet av sveket eller då han skaffade ny flickvän eller då jag till slut insåg hur skev och utagerande han verkligen är.
Det svåra nu är att gränsa som du gör samt att bearbeta alla ovan nämnda känslor.
Hej MissCilla! Har läst ifatt ett par dagar här. Jag känner att jag mår så mycket bättre när jag sätter gränser å inte har kontakt med x:et. Jag håller med tidigare “talare” här om att det hjälper att begränsa all kontakt till ett kommunikationssätt, vi sköter allt via sms och kontakten är minimal… Jag har ibland dåligt samvete gentemot barnen för detta för det känns som att de blir mer utsatta pga detta men jag fixar inte något annat just nu. Stå på dig och bestäm hur du vill ha det!
Gäller samma sak här för mig. Minimala kontakt för att man Har barn annars helst ingen alls.
Myranmamma! Jag har faktiskt inte jättedåligt samvete över det för det har gått så kort tid ännu. Jo jag har dåligt samvete över att han inte ska va med på julen för barnen vill det. Men familjerådgivaren tyckte det var okej att de var hos honom en stund och sen med mig eftersom det är min vecka. Stämningen hade annars varit jättejobbig och hela min jul hade varit fördärvad. Nästa år har det gått lite längre tid och då får vi se hur det blir.
Hej alla!
Efter idag vet jag inte ifall han kommer att ta kontakt ang helgen då han ska träffa den yngsta ena dagen och flytta åt sin mamma den andra. Kan ju tycka att man borde kunna planera det lite tidigare och inte låta oss andra hänga och dingla, men det är så likt honom när han ska fatta egna beslut eller så är det den där skatan som inte kan bestämma sig, men det låter faktiskt inte likt henne heller.
Det är i stort sett alltid jag som tagit initiativ till att han ska träffa barnen. Nu har jag lärt mig att ju mindre de vet hur jag försöker få till träffar och möten ju bättre är det. De blir ju ändå bara besvikna och även om de kommer ( i alla fall den yngsta, den äldsta vet redan och förstår alldeles för mycket för att ett ska vara bra för henne) att förstå senare så får det gärna lugna ner sig lite först innan den yngsta inser vilken svikare han är.
Detta gör ju att julen hänger löst också.
MissCilla, jag tycker att du gör helt rätt som håller honom kort och inte låter honom ta över din jul och fp dig att må dåligt. Du har lyckats bättre än jag att dölja för dina barn hur illa han gjort dig. Det är starkt!
Lycka till till oss alla över jul och nyår!
Idag är jag så glad över skilsmässan! Tack gode Gud att jag kom ur det förhållandet!!! 
Så fantastiskt att få en ny chans i livet!
Drygt 20 år tillsammans, två barn och gifta ca 12. Som tur är finns det positiva sidor att minnas, men väldigt mycket var fel och skevt. Tror jag stod ut med mycket för att jag hade en så stark åsikt om att har man valt familj och barn så får man kämpa och löpa linan ut. Jag släppte inte ens in något annat alternativ än att se styrkor istället för svagheter, det positiva istället för det negativa och att det var upp till mig att se till vad jag kunde förändra istället för att förändra honom.
Så resonerade inte han. Han var mer känslostyrd och sökte omedelbar bekräftelse. Han hade svårt för att planera och tänka långsiktigt. Det ledde till otrohet och ett jäkla velande med både henne och mig. Det var nog ganska bra, för iom det satte han definitivt spiken i kistan för oss (det såg jag ju inte då eller mitt i när han behandlade mig så vedervärdigt illa). Tack gode Gud för att han såg till att rasera ALLT! Tack för att jag till slut tvingades vända mig bort och resa mig.
Idag är jag mer levande än på åratal! Jag utvecklas och växer mer än någonsin. Tillsammans med honom var jag van vid en ständig underliggande ångest, mer eller mindre, en ständig beredskap för att reparera, laga, fylla i, kompensera… Idag mår jag bra hela tiden! Livets upp och ner är mest spännande!
Livet har blivit sååååå braaaa!
Skönt att läsa om hur bra du har det!! Du skrev första gången i april för tre år sedan och då hade din kris pågått sen i oktober året innan, eller hur? Det är alltså tre och ett halvt år sen drygt? För mig har det gått 1,5 år. Jag har det också bra men är inte lika sprudlande som du. Det tar tid men det kommer nog att bli helt bra igen. Tack för ditt sköna inlägg 