Vi har levt ihop i 18 år. Barnen är gemensamma och vi hade redan köpt nytt gemensamt boende som jag får tillträde till i januari 2024. Från 1a augusti behöver jag nytt boende. Han planerar inget för sig. Han tittar på en tvåa tre mil från barnens skola.
Vad jag menade med ovan är att jag vet att han aldrig kommer fixa att jag eventuellt träffar en ny. Då vill han hellre ha det som nu. Att jag har barnen hela tiden och att han kommer hem då och då.
Känner väl att allt i historien alltid kretsar runt honom. Vår parterapi kretsar runt honom.
Min terapi kretsar runt honom.
Behöver en plats som kretsar runt mig. Där jag kan växa utan att vara en del av honom och hans problem
Hmm… så du går alltså i enskild terapi om jag förstår dig rätt. Det är ju jättebra och kanske är det inte så konstigt att allting kretsar runt honom för dig, för det är ju som det är och har varit iaf hittills.
Förhoppningsvis så har du en terapeut som successivt leder in det hela på hur du ska komma ifrån det liv du lever med honom. Men för att ta steg inom sig så kan ju saker som hänt tidigare behöva bearbetas, men jag förstår ju att det aldrig tar slut på sådana saker så länge du fortsätter att leva med honom.
Men… OM du skulle träffa någon ny, vad är det då för honom att fixa med eller inte fixa med för hur skulle han kunna komma hem till dig i ditt hem, nu och då?
Det kan han ju bara göra om du vill att han ska göra det och tillåter honom att göra det. Isf är det ju inte han som hindrar dig att träffa någon ny, utan du själv om du förstår hur jag menar.
Skulle du ens vara redo att träffa någon ny?
Hmmm… som NI får tillträde till i januari 24 menar du kanske? Iom att ni köpt det gemensamt?
Så boendet från augusti detta år fram till årsskiftet ska ni ha på var sitt håll, men sen ska ni flytta in i ert gemensamt köpta boende tillsammans januari 2024… eller vad är det som jag eventuellt missförstår här
Vi äger nya huset ihop men har beslutat att jag ska flytta in där.
Det här med att han kommer stoppa det är sjukt svårt att förklara. Så fort jag lämnar kopplar han på all charm för att få som han vill. Och jag kan VETA detta. Jag kan se mönstret… men att bryta det är inte det enklaste.
Just nu vill han inte ha mig. Men när jag då börjar planera för min framtid så skapar han grejer som han vet att jag inte kan säga nej till. Oftast gör han detta genom att säga det till barnen först. Så att jag sedan inte kan säga nej.
Och ja, här behöver jag jobba på mig själv. Men just idag så räcker det att titta på nycklarna… att det har gått 3 år! 3 år är liksom hur lång tid som helst. När man är i det så bara flyter tiden på men när man stannar upp i det så är det sjukt!
Ja, det är ju just det här som är det riktigt svåra… tyvärr
Har du någon familj som du kan släppa in i den här historien och som du kan få stöd och hjälp av… och ffa. som du kan ta emot det av, bara för att du vet bortom minsta tvivel att de vill enbart ditt bästa?!
Jag tror, med betoning på tror för jag vet såklart inte, att du kommer att ha svårt att gå iland med detta över tid helt på egen hand…
Bor inte i samma stad som min familj och har ej tillgång till dom på det sättet. Pengar ja, men emotionellt nej. Mina vänner är gemensamma till mitt ex och de backar. Så det är faktiskt inte så många. Min psykolog och en barndomskompis.
Märker att jag isolerar mig mer och mer. Orkar inte hitta på något och blir ej inbjuden till något. Bara till saker där VI är inbjudna.
Så jag kämpar i motvind. Och har insett på denna sida att man blir ensam i en separation. Så börjar landa i att det är så det får vara.
Det kommer inte bli varannan vecka och mitt ex byter dagar när det passar honom. Ingen har någonsin sagt emot honom. På parterapin fick vi rådet att vi behövde befinna oss i detta ingenmansland ett tag till.
Så det finns inget slut. Huset är sålt men nu blir det lgh han kommer komma till för att träffa barnen. Hur ska man då få tillräcklig distans för att kunna läka?
Och ja det är lätt att säga sätt ned foten. Men då får jag ju höra att jag håller barnen från sin pappa.
Vill egentligen bara åka långt bort ett tag för att få skala av alla dessa trauman och hitta tillbaka till mig.
Du kommer att få höra både ett och annat från honom och från andra inklusive oss på den här sidan. Men inget av vad någon, inklusive han, säger spelar någon roll när DU väl har bestämt dig och kommit i det läge att du kan göra kloka val för dig själv.
Och det är det enda som du inte kan göra hur mkt du än önskar att kunna fly från allt och alla jobbiga beslut, ansvar och situationer… och ffa. från att stå fast vid dem när du väl kommit en bit på väg .
Däremot så kan du göra många andra saker… men då måste du vara redo för det och du måste härda ut och inte falla till föga för hans strategier med love bombing (som du ändå inom dig vet är fake), barnen etc.etc.
Barnen kommer att klara er skilsmässa bra… men kommer du att klara det?
Det är förmodligen för att du upplever dig själv som svag.
Men vi alla klarar så oändligt mycket mer än vi någonsin kunde föreställa oss… innan vi verkligen blev tvungna. Vi har alla så starka åsikter om allt mellan himmel och jord och vad vi minsann aldrig, eller alltid, skulle göra om ditten eller datten hände.
När vi väl står där själva, då inser många av oss att vi inte alls handlar som vi i våra rosaskimrande fantasier trodde att vi skulle göra. Överlevnadsinstinkten är stark och när kniven ligger på strupen (bildligt talat) så gör vi det vi måste… för att genomleva själva och för våra barns skull.
Så då blir frågan om du har kommit till det stadie där du känner att du är tvungen att vara så stark att du kan lämna den här relationen, eller om du hellre lever kvar i den och låter dina barn växa upp bakom den fasaden?
Tuffa frågor, jag vet… men inget av det här är enkelt och det är bara du själv som kan förändra din situation… men för att göra det i verkligheten ( och inte önskedrömma) så måste DU bestämma dig för vad DU prioriterar.
Men först och främst så bör du skyndsamt se till att involvera någon som du litar på, kan vara 100% ärlig med och som kan hjälpa dig… syskon, föräldrar e.dyl som du kan lita på i alla lägen.
Håller med @Noomi. Du utsätts för en massa manipulation, din man framstår som en förövare som isolerar dig och kontrollerar dig efter hans egna behov. Du verkar har brutits ner helt och hållet och gett upp.
Om du väljer att stanna med honom och leva efter hans vilja så inbilla dig iallafall aldrig att du gör det för barnens skull. Vet ej hur gamla era barn är men tids nog kommer de drabbas av honom också. Han kommer inte att ta hänsyn till deras behov och de kommer förstå förr eller senare att han bara använder dem som redskap för att framstå på ett visst sätt och tillfredsställa sina egna behov och viljor.
Men jag är helt säker på att du kommer få nog till slut och hittar din självrespekt. Då kommer du byta lås till ditt hem och aldrig mer släppa in honom.
Det har pågått så länge. Jag vet ju att han inte älskar mig på rätt sätt. Jag vet att detta är ett trauma Bond. Men har man inte varit i ett så är det nog svårt att förstå. Han styr allt. Men säger att detta är för min skull. Att jag ska träffa någon. För att i senare tillfälle säga att hänger du på Tinder så får du en stämpel på dig.
Nu var vi hos vänner och han pratade om hur husrenoveringen på nya huset ska gå till och vad som behövs. Och jag ville egentligen bara ställa mig upp och skrika i hans ansikte att han inte vill bo där med mig. Att han bara ljuger och ljuger och ljuger…
Men istället fick jag panik inne på Ica istället. För hur kan man påstå att man älskar någon och sedan göra det han gör?
Gör inte misstaget att tro att vi som svarar dig inte förstår vad du går igenom och hur grönsvedda djävulusiskt svårt det är.
Men likafullt så måste någon ställa de här frågorna till dig… inte för att du ska svara här utan för att du ska börja bekanta dig med det som på sikt kan ge dig en chans att ta dig ur och vad det isf kommer att kräva av dig. Men pratar du med ingen om detta, då kommer heller ingen att ställa de här obekväma frågorna till dig. Som när du får tänka ett tag på dem är vad du måste fronta och därifrån steg för steg ta dig därifrån.
För absolut ingenting kommer att förändra sig av sig självt, du kan inte fly fältet och låtsas som att det här inte händer och han kommer inte heller att bli annorlunda. Du kommer förr eller senare att tvingas ta itu med detta som i nuet ter sig fullkomligt oöverstigligt svårt för dig… för det är bara du som kan rädda dig själv ur den här relationen
Och gör du inte det för dig själv… då blir du kvar. I alla fall till dess han av någon anledning beslutar sig för att lämna dig, på riktigt.
Tro mig, det är INTE lättare… för då är du verkligen dubbelt sviken. Av honom såklart och för femtielfte gången, men även av dig själv och det svider…
Har läst och läst dina svar. Om och om igen. Skriver på för en lgh imorgon. Som tillfälligt boende innan jag får mitt hus. Försöker sakta banka in att jag måste vidare. Men just nu (twilight referens) så är han som mitt personliga heroin. Och jag vet att det är fel… varje dag blir % lite starkare på att lämna.
men det är ett trauma band mellan oss. Oftast så lyckas jag kapa några bara för att sätta ihop dom igen.
Ska åka iväg länge i sommar. Bara jag och barnen. Känns skrämmande men nödvändigt. Tror jag behöver se att han inte följer efter. Och jag behöver köpa en egen säng. En plats där vi inte varit vi.
Men inser också att detta kommer ta lång tid för mig. Så min tystnad är inte att jag inte lyssnar. Det är att jag stannar upp och tar det ni skriver och tittar genom de orden på min verklighet. Och det tar tid…
Jag förstår dig så väl och känner igen mig i en del av dina tankar och resonemang. Liknelsen med heroin, att veta vad man borde göra. Det är nästan mer skrämmande att läsa en annan persons berättelse för där finns inga egna känslomässiga band men ändå ser jag likheterna.
Så starkt av dig dig att du är på väg både i sinnet och i verkligheten! Hejar på dig
Tusen tack!
Tar nog lång tid att inse varför man hamnat där man hamnat och att byta glasögon från hopp till att realistiskt granska relationen. Rädslan är att man ser alla år som förlorade…
Rädslan för ensamheten. Samtidigt som det finns en stor kärlek om än ohälsosam.
Men första steget är insikt och att börja ifrågasätta som verklighet, och det är vad du verkar göra just nu. Sedan är det ofta en process. Och det är en process med bakslag och stunder av svaghet. Det är en process med tvekan och osäkerhet.
Men det är också en process som trots allt detta ändå tar dig framåt! Så bli inte för nedslagen över de gånger du kommer svaghet och tvekan. Det är en normal del i det hela. Men fortsätt som du gör nu, och fortsätt med steg, såsom din lägenhet, där du ändå tvingar dig själv framåt. För varje sådant steg är en liten seger i sig.
Det finns många här som känner igen sig i din historia. Många som gått igenom liknande situationer och som vet vilka känslor som rasar. Men också många som tagit sig ut på andra sidan och som är levande bevis för att det går, även om vägen inte är spikrak
Beror väl lite på situation. För mig var den springande punkten att jag innerst inne hela tiden visste att det var rätt beslut att lämna. Det blev den ledsagande stjärna som guidade i det mörker och vilsenhet som ett uppbrott alltid innebär.
Men även om man är otålig att komma ut på andra sidan får man försöka komma ihåg att bearbetningsfasen är viktig att gå igenom. Och det kan ta tid. Det är lite som att orka rehabilitera och nyorientera sig efter en fysisk skada. Dvs, om man påskyndar det hela riskerar det att slå tillbaka igen.
Så det kommer. Det kan ta olika lång tid, och ibland kan man behöva professionellt stöd längsmed vägen. Men det kommer. Och ju bättre man bearbetar nu, ju snabbare blir man fri på sikt.
Hej Anni1
Jag själv varit i den situation flera gånger är du….
För det första så är du INTE mindre värdig för det som har hänt dig.
Ingenting i det som har hänt är dit fel.
Allt han säger till dig är för att försöka sänka dig ännu mer och kunna ha dig där han vill…
Om han har sagt till dig att första gången som han var otrogen var ett misstag har han ljugit till dig… 1.- han valde att flörta med den person
2.- han valde att ge den person hans info 3.- han valde att träffa den person i smyg 4.- han valde först att kyssa med den personen och sen ta av sina kläder och ligga med den person 5.- han satt DIN hälsa i risk om Han inte använda kondom 6.- han valde att göra dig illa genom att vara med nån annan 7.- han valde att strunta i dina känslor o din tillit… Han kan säga att det bara hände men det är inte sant, han kanske förväntade sig att bli tagen eller förväntade sig att inte känna sig lika skyldig, och kanske befria sin egen skuldkänslor genom att erkänna för dig. 8.- OCH ANDRA GÅNGEN han viste vist hur du skulle må och han gjorde det endå.
Så länge du mår dåligt vinner han
Så länge du inte lifter upp dig själv och lämna honom vinner han.
När han säger att du kommer inte att hitta ett bättre människa som älskar och respekterar dig, gör han dig illa för att kunna må bättre själv
Du är kapabel
Du är värd mycket mer
Hans ord har värde så länge du ge dom värde
Du och dina barn är bättre utan han och han vet det.
Har nu meddelat mitt ex att jag måste sluta ha kontakt med honom. Att vi inte kan göra saker som familj längre eftersom att det skadar mig för mycket då jag ser vad vi kunde ha haft och vad jag fick.
Nu är det den totala ensamheten som kommer. Alla vänner har försvunnit, min familj är inte mer närvarande än att de frågar hur jag mår.
Känns som alla runt mig kör en Charlotte och säger Sorrow sorrow and prayers…
Så kom dagen då jag släppte min bästa vän. Där vi fyra som hade så kul ihop ska bli två kompisgäng. Där det närmar sig att berätta för barnen att pappa inte ska med. Där jag nog får inse att flytten kommer jag få lösa själv.
Att bo i en stad där två kvinnor går runt och liksom som de som är andra kvinnan i texter här ”ser mig som den patetiska kvinnan som inte gjorde min man lycklig”
Kan verkligen inte förstå hur man kan ingå en fysisk relation med en man som har barn. Och sedan se sig ha en framtid med denna?
Barnen tar sååå mycket skada. Och de som säger något annat ljuger. De kanske läker men den sorgen de tvingas in i lämnar märken för livet.
Så när ska man berätta. Mitt ex vill berätta precis innan jag och barnen åker ensamma på semestern 1 månad. Men jag tycker det är orättvist. Då får ju jag ensam ta hela den initiala sorgen och ilskan. Men sedan så får jag ju ta alla smällar ändå.
Vill egentligen bara ligga kvar i sängen en hel dag och bara gråta. Men alla andra behöver mig (jobbet m.m)
Känns som jag ger och ger och ger ut delar av mig till hela världen utan att någonsin få något tillbaka.
