Har idag samlat ihop nycklarna som jag gömt från mitt ex första älskarinna till den nuvarande. Första var hans PT andra var hans frisör som även är fd vän med PTn. Jag tittar på nyckelknippan där båda kvinnors nycklar nu hänger. Jag analyserar hur jag hamnat här. Hur jag blivit så oberörd. Från att ha skrikit och kastat ut honom för 3 år sedan så sitter jag nu och pratar med honom kallt om vad hans otroheter gör. Han hävdar bestämt att vi är ett avslutat kapitel men ändå söker han sig hem hela tiden. Och jag är för trött och svag för att orka kasta ut honom. Så nu sitter jag här… nycklarna vilar i min hand. Beviset på mitt självvärde. Beviset på att man kan älska trots att den andra inte älskar tillbaka.
Sitter och hör kommentarer om att jag är för labil för Tinder och att om folk hörde vad jag sa så skulle de kalla mig för psykiskt sjuk. Att jag kommer hitta någon som inte är lika snygg som mitt ex är.
Låst till mitt ex ekonomiskt, låst till en stad jag inte trivs i längre då två kvinnor i denna stad anser att de var mer värda en jag.
Med barn som inte vet vad som händer. Och jag tittar på dessa nycklar. Nycklar som jag nu knutit ihop till en knippa. Nycklar som visar att jag ej längre har plats i min familj. Nycklar som visar att mitt liv är en lögn.
Nycklar som visar att jag slösat bort 3 år av mitt liv. För att samla på fler nycklar.
Så nu knöt jag ihop de båda. Funderar på om jag ska smsa älskarinna ett om att hennes nycklar är hittade och lämnade på älskarinna tvås knippa.
Funderar på hur jag ska komma ut ur detta. Hur jag ska bli av med mina känslor. När han varje natt kryper nära och håller om mig. Säger att det ska bli bra, och hur jag varje dag känner hur ilskan avtar och kämparglöden försvinner. Hur livet är lättare olycklig i tvåsamhet än i det okända kaos som komma skall. Där han kommer använda barnen på ett sätt så jag aldrig kan träffa en ny.
Där man liksom ser hur han växer medans jag krymper.
Har blivit inbjuden till en väldigt anonym dejtingsida men vågar inte ta steget. För tänk om jag är så trasig som han säger?
Så här sitter jag i mitt sålda hem med en nyckelknippa i handen. Och ingen runt mig vet vad som pågår…
Du skriver ingenting om hur länge ni varit tillsammans, om han är ett ex eller om ni fortfarande lever tillsammans, om barnen är era gemensamma, var någon av er ska bo då du säger att “hemmet är sålt”, var ska du, han och (era?) barn flytta, tillsammans eller var för sig, hur och var ska barnen bo osv.
Beskriv hur du/ni har planerat det praktiska nu när hemmet är sålt och mao måste överlämnas inom kort. Långtgångna planer måste det ju finnas, hur ser dessa ut?
Om du inte har en samtalskontakt så vad tänker du när det gäller att nu, direkt i morgon, skaffa dig en professionell och utomstående samtalskontakt för att börja bygga upp dig själv igen?!
Vi har levt ihop i 18 år. Barnen är gemensamma och vi hade redan köpt nytt gemensamt boende som jag får tillträde till i januari 2024. Från 1a augusti behöver jag nytt boende. Han planerar inget för sig. Han tittar på en tvåa tre mil från barnens skola.
Vad jag menade med ovan är att jag vet att han aldrig kommer fixa att jag eventuellt träffar en ny. Då vill han hellre ha det som nu. Att jag har barnen hela tiden och att han kommer hem då och då.
Känner väl att allt i historien alltid kretsar runt honom. Vår parterapi kretsar runt honom.
Min terapi kretsar runt honom.
Behöver en plats som kretsar runt mig. Där jag kan växa utan att vara en del av honom och hans problem
Hmm… så du går alltså i enskild terapi om jag förstår dig rätt. Det är ju jättebra och kanske är det inte så konstigt att allting kretsar runt honom för dig, för det är ju som det är och har varit iaf hittills.
Förhoppningsvis så har du en terapeut som successivt leder in det hela på hur du ska komma ifrån det liv du lever med honom. Men för att ta steg inom sig så kan ju saker som hänt tidigare behöva bearbetas, men jag förstår ju att det aldrig tar slut på sådana saker så länge du fortsätter att leva med honom.
Men… OM du skulle träffa någon ny, vad är det då för honom att fixa med eller inte fixa med för hur skulle han kunna komma hem till dig i ditt hem, nu och då?
Det kan han ju bara göra om du vill att han ska göra det och tillåter honom att göra det. Isf är det ju inte han som hindrar dig att träffa någon ny, utan du själv om du förstår hur jag menar.
Skulle du ens vara redo att träffa någon ny?
Hmmm… som NI får tillträde till i januari 24 menar du kanske? Iom att ni köpt det gemensamt?
Så boendet från augusti detta år fram till årsskiftet ska ni ha på var sitt håll, men sen ska ni flytta in i ert gemensamt köpta boende tillsammans januari 2024… eller vad är det som jag eventuellt missförstår här
Vi äger nya huset ihop men har beslutat att jag ska flytta in där.
Det här med att han kommer stoppa det är sjukt svårt att förklara. Så fort jag lämnar kopplar han på all charm för att få som han vill. Och jag kan VETA detta. Jag kan se mönstret… men att bryta det är inte det enklaste.
Just nu vill han inte ha mig. Men när jag då börjar planera för min framtid så skapar han grejer som han vet att jag inte kan säga nej till. Oftast gör han detta genom att säga det till barnen först. Så att jag sedan inte kan säga nej.
Och ja, här behöver jag jobba på mig själv. Men just idag så räcker det att titta på nycklarna… att det har gått 3 år! 3 år är liksom hur lång tid som helst. När man är i det så bara flyter tiden på men när man stannar upp i det så är det sjukt!
Ja, det är ju just det här som är det riktigt svåra… tyvärr
Har du någon familj som du kan släppa in i den här historien och som du kan få stöd och hjälp av… och ffa. som du kan ta emot det av, bara för att du vet bortom minsta tvivel att de vill enbart ditt bästa?!
Jag tror, med betoning på tror för jag vet såklart inte, att du kommer att ha svårt att gå iland med detta över tid helt på egen hand…
Bor inte i samma stad som min familj och har ej tillgång till dom på det sättet. Pengar ja, men emotionellt nej. Mina vänner är gemensamma till mitt ex och de backar. Så det är faktiskt inte så många. Min psykolog och en barndomskompis.
Märker att jag isolerar mig mer och mer. Orkar inte hitta på något och blir ej inbjuden till något. Bara till saker där VI är inbjudna.
Så jag kämpar i motvind. Och har insett på denna sida att man blir ensam i en separation. Så börjar landa i att det är så det får vara.
Det kommer inte bli varannan vecka och mitt ex byter dagar när det passar honom. Ingen har någonsin sagt emot honom. På parterapin fick vi rådet att vi behövde befinna oss i detta ingenmansland ett tag till.
Så det finns inget slut. Huset är sålt men nu blir det lgh han kommer komma till för att träffa barnen. Hur ska man då få tillräcklig distans för att kunna läka?
Och ja det är lätt att säga sätt ned foten. Men då får jag ju höra att jag håller barnen från sin pappa.
Vill egentligen bara åka långt bort ett tag för att få skala av alla dessa trauman och hitta tillbaka till mig.
Du kommer att få höra både ett och annat från honom och från andra inklusive oss på den här sidan. Men inget av vad någon, inklusive han, säger spelar någon roll när DU väl har bestämt dig och kommit i det läge att du kan göra kloka val för dig själv.
Och det är det enda som du inte kan göra hur mkt du än önskar att kunna fly från allt och alla jobbiga beslut, ansvar och situationer… och ffa. från att stå fast vid dem när du väl kommit en bit på väg .
Däremot så kan du göra många andra saker… men då måste du vara redo för det och du måste härda ut och inte falla till föga för hans strategier med love bombing (som du ändå inom dig vet är fake), barnen etc.etc.
Barnen kommer att klara er skilsmässa bra… men kommer du att klara det?
Det är förmodligen för att du upplever dig själv som svag.
Men vi alla klarar så oändligt mycket mer än vi någonsin kunde föreställa oss… innan vi verkligen blev tvungna. Vi har alla så starka åsikter om allt mellan himmel och jord och vad vi minsann aldrig, eller alltid, skulle göra om ditten eller datten hände.
När vi väl står där själva, då inser många av oss att vi inte alls handlar som vi i våra rosaskimrande fantasier trodde att vi skulle göra. Överlevnadsinstinkten är stark och när kniven ligger på strupen (bildligt talat) så gör vi det vi måste… för att genomleva själva och för våra barns skull.
Så då blir frågan om du har kommit till det stadie där du känner att du är tvungen att vara så stark att du kan lämna den här relationen, eller om du hellre lever kvar i den och låter dina barn växa upp bakom den fasaden?
Tuffa frågor, jag vet… men inget av det här är enkelt och det är bara du själv som kan förändra din situation… men för att göra det i verkligheten ( och inte önskedrömma) så måste DU bestämma dig för vad DU prioriterar.
Men först och främst så bör du skyndsamt se till att involvera någon som du litar på, kan vara 100% ärlig med och som kan hjälpa dig… syskon, föräldrar e.dyl som du kan lita på i alla lägen.
Håller med @Noomi. Du utsätts för en massa manipulation, din man framstår som en förövare som isolerar dig och kontrollerar dig efter hans egna behov. Du verkar har brutits ner helt och hållet och gett upp.
Om du väljer att stanna med honom och leva efter hans vilja så inbilla dig iallafall aldrig att du gör det för barnens skull. Vet ej hur gamla era barn är men tids nog kommer de drabbas av honom också. Han kommer inte att ta hänsyn till deras behov och de kommer förstå förr eller senare att han bara använder dem som redskap för att framstå på ett visst sätt och tillfredsställa sina egna behov och viljor.
Men jag är helt säker på att du kommer få nog till slut och hittar din självrespekt. Då kommer du byta lås till ditt hem och aldrig mer släppa in honom.
Det har pågått så länge. Jag vet ju att han inte älskar mig på rätt sätt. Jag vet att detta är ett trauma Bond. Men har man inte varit i ett så är det nog svårt att förstå. Han styr allt. Men säger att detta är för min skull. Att jag ska träffa någon. För att i senare tillfälle säga att hänger du på Tinder så får du en stämpel på dig.
Nu var vi hos vänner och han pratade om hur husrenoveringen på nya huset ska gå till och vad som behövs. Och jag ville egentligen bara ställa mig upp och skrika i hans ansikte att han inte vill bo där med mig. Att han bara ljuger och ljuger och ljuger…
Men istället fick jag panik inne på Ica istället. För hur kan man påstå att man älskar någon och sedan göra det han gör?
Gör inte misstaget att tro att vi som svarar dig inte förstår vad du går igenom och hur grönsvedda djävulusiskt svårt det är.
Men likafullt så måste någon ställa de här frågorna till dig… inte för att du ska svara här utan för att du ska börja bekanta dig med det som på sikt kan ge dig en chans att ta dig ur och vad det isf kommer att kräva av dig. Men pratar du med ingen om detta, då kommer heller ingen att ställa de här obekväma frågorna till dig. Som när du får tänka ett tag på dem är vad du måste fronta och därifrån steg för steg ta dig därifrån.
För absolut ingenting kommer att förändra sig av sig självt, du kan inte fly fältet och låtsas som att det här inte händer och han kommer inte heller att bli annorlunda. Du kommer förr eller senare att tvingas ta itu med detta som i nuet ter sig fullkomligt oöverstigligt svårt för dig… för det är bara du som kan rädda dig själv ur den här relationen
Och gör du inte det för dig själv… då blir du kvar. I alla fall till dess han av någon anledning beslutar sig för att lämna dig, på riktigt.
Tro mig, det är INTE lättare… för då är du verkligen dubbelt sviken. Av honom såklart och för femtielfte gången, men även av dig själv och det svider…
Har läst och läst dina svar. Om och om igen. Skriver på för en lgh imorgon. Som tillfälligt boende innan jag får mitt hus. Försöker sakta banka in att jag måste vidare. Men just nu (twilight referens) så är han som mitt personliga heroin. Och jag vet att det är fel… varje dag blir % lite starkare på att lämna.
men det är ett trauma band mellan oss. Oftast så lyckas jag kapa några bara för att sätta ihop dom igen.
Ska åka iväg länge i sommar. Bara jag och barnen. Känns skrämmande men nödvändigt. Tror jag behöver se att han inte följer efter. Och jag behöver köpa en egen säng. En plats där vi inte varit vi.
Men inser också att detta kommer ta lång tid för mig. Så min tystnad är inte att jag inte lyssnar. Det är att jag stannar upp och tar det ni skriver och tittar genom de orden på min verklighet. Och det tar tid…
Jag förstår dig så väl och känner igen mig i en del av dina tankar och resonemang. Liknelsen med heroin, att veta vad man borde göra. Det är nästan mer skrämmande att läsa en annan persons berättelse för där finns inga egna känslomässiga band men ändå ser jag likheterna.
Så starkt av dig dig att du är på väg både i sinnet och i verkligheten! Hejar på dig
Tusen tack!
Tar nog lång tid att inse varför man hamnat där man hamnat och att byta glasögon från hopp till att realistiskt granska relationen. Rädslan är att man ser alla år som förlorade…
Rädslan för ensamheten. Samtidigt som det finns en stor kärlek om än ohälsosam.
Men första steget är insikt och att börja ifrågasätta som verklighet, och det är vad du verkar göra just nu. Sedan är det ofta en process. Och det är en process med bakslag och stunder av svaghet. Det är en process med tvekan och osäkerhet.
Men det är också en process som trots allt detta ändå tar dig framåt! Så bli inte för nedslagen över de gånger du kommer svaghet och tvekan. Det är en normal del i det hela. Men fortsätt som du gör nu, och fortsätt med steg, såsom din lägenhet, där du ändå tvingar dig själv framåt. För varje sådant steg är en liten seger i sig.
Det finns många här som känner igen sig i din historia. Många som gått igenom liknande situationer och som vet vilka känslor som rasar. Men också många som tagit sig ut på andra sidan och som är levande bevis för att det går, även om vägen inte är spikrak
Beror väl lite på situation. För mig var den springande punkten att jag innerst inne hela tiden visste att det var rätt beslut att lämna. Det blev den ledsagande stjärna som guidade i det mörker och vilsenhet som ett uppbrott alltid innebär.
Men även om man är otålig att komma ut på andra sidan får man försöka komma ihåg att bearbetningsfasen är viktig att gå igenom. Och det kan ta tid. Det är lite som att orka rehabilitera och nyorientera sig efter en fysisk skada. Dvs, om man påskyndar det hela riskerar det att slå tillbaka igen.
Så det kommer. Det kan ta olika lång tid, och ibland kan man behöva professionellt stöd längsmed vägen. Men det kommer. Och ju bättre man bearbetar nu, ju snabbare blir man fri på sikt.
