Hej Anni1
Jag själv varit i den situation flera gånger är du….
För det första så är du INTE mindre värdig för det som har hänt dig.
Ingenting i det som har hänt är dit fel.
Allt han säger till dig är för att försöka sänka dig ännu mer och kunna ha dig där han vill…
Om han har sagt till dig att första gången som han var otrogen var ett misstag har han ljugit till dig… 1.- han valde att flörta med den person
2.- han valde att ge den person hans info 3.- han valde att träffa den person i smyg 4.- han valde först att kyssa med den personen och sen ta av sina kläder och ligga med den person 5.- han satt DIN hälsa i risk om Han inte använda kondom 6.- han valde att göra dig illa genom att vara med nån annan 7.- han valde att strunta i dina känslor o din tillit… Han kan säga att det bara hände men det är inte sant, han kanske förväntade sig att bli tagen eller förväntade sig att inte känna sig lika skyldig, och kanske befria sin egen skuldkänslor genom att erkänna för dig. 8.- OCH ANDRA GÅNGEN han viste vist hur du skulle må och han gjorde det endå.
Så länge du mår dåligt vinner han
Så länge du inte lifter upp dig själv och lämna honom vinner han.
När han säger att du kommer inte att hitta ett bättre människa som älskar och respekterar dig, gör han dig illa för att kunna må bättre själv
Du är kapabel
Du är värd mycket mer
Hans ord har värde så länge du ge dom värde
Du och dina barn är bättre utan han och han vet det.
Har nu meddelat mitt ex att jag måste sluta ha kontakt med honom. Att vi inte kan göra saker som familj längre eftersom att det skadar mig för mycket då jag ser vad vi kunde ha haft och vad jag fick.
Nu är det den totala ensamheten som kommer. Alla vänner har försvunnit, min familj är inte mer närvarande än att de frågar hur jag mår.
Känns som alla runt mig kör en Charlotte och säger Sorrow sorrow and prayers…
Så kom dagen då jag släppte min bästa vän. Där vi fyra som hade så kul ihop ska bli två kompisgäng. Där det närmar sig att berätta för barnen att pappa inte ska med. Där jag nog får inse att flytten kommer jag få lösa själv.
Att bo i en stad där två kvinnor går runt och liksom som de som är andra kvinnan i texter här ”ser mig som den patetiska kvinnan som inte gjorde min man lycklig”
Kan verkligen inte förstå hur man kan ingå en fysisk relation med en man som har barn. Och sedan se sig ha en framtid med denna?
Barnen tar sååå mycket skada. Och de som säger något annat ljuger. De kanske läker men den sorgen de tvingas in i lämnar märken för livet.
Så när ska man berätta. Mitt ex vill berätta precis innan jag och barnen åker ensamma på semestern 1 månad. Men jag tycker det är orättvist. Då får ju jag ensam ta hela den initiala sorgen och ilskan. Men sedan så får jag ju ta alla smällar ändå.
Vill egentligen bara ligga kvar i sängen en hel dag och bara gråta. Men alla andra behöver mig (jobbet m.m)
Känns som jag ger och ger och ger ut delar av mig till hela världen utan att någonsin få något tillbaka.
Jag vill ge dig ett annat perspektiv. Min pappa var deprimerad av o till under min barndom och mina föräldrar hade en riktig krisig period då de funderade på att skiljas. Jag var tonåring då. Det jag såg och hörde var att pappa mådde dåligt men vi barnen fick inte höra ngt om orsaker, hur el vilken hjälp pappa får, hur det påverkade mina föräldrar. Det var som om allting sopades under mattan. Men jag kände tydligt massa olika saker i luften och kunde höra pappa gråta på nätterna. Det var som att gå på äggskal i mörker, jag visste att ngt var fel men inte vad. Först när jag var runt 30 fick jag höra av mamma av en slump hur tuff den tiden var, att hon grät i duschen på kvällarna och hur hon inte ville stanna kvar men kände sig tvungen.
Det har påverkat mig mycket. Den där tystnaden. Att veta att ngt är fel men inte förstå min roll el de vuxnas ansvar. Jag gjorde allt för att vara en duktig dotter i förhoppningen om att kunna ändra läget.
Det finns ingen rätt tajming. Det är alltid fel läge på något vis. Men jag önskar att mina föräldrar hade pratat med mig. Berättat det de kunnat.
Med mina egna barn har jag valt att agera tvärtom. När jag insåg att jag och mitt ex inte skulle lyckas reparera så valde vi att berätta för barnen. Det var ingen lyckad tajming, alla barnen skulle börja i nya skolor, men vi valde att göra det ändå. Jag hade inte kunnat leva normalt med vetskapen om att vi ska separera.
Det finns inget rätt eller fel. Mitt bästa tips är att fundera vad som blir bäst för dig
