Idag har jag fyllt år.
Lägenheten har varit full av barn (mina), min bror och hans fru.
Ex. svärmor ringde och gratulerade mig. Snällt.
Nu när alla har gått är det så tyst och tomt.
Försöker njuta av gemenskapen, men har svårt. Njuter jag för mycket blir jag tyst och avvaktande.
Vet att denna stund kommer med ensamheten…
@Noomi, känner mig inte alls speciellt modig och @Tellix, det tar på krafterna att nätverka.
Dessutom är inget klart vad gäller något jobb och jag befinner mig lite i limbo.
Nu är det denna malande känsla som gör sig påmind igen här, som bankar i bröstet, som får luftvägarna att snörpas åt, får mig att vilja gå ut en runda, en flykt från mig själv och mitt tragiska liv.
Jag kan inte säga att något är dåligt egentligen, det närmar sig en lösning på det mesta,
men ändå infinner sig den där känslan av rastlöshet, otillräcklighet och uppgivenhet.
Hur skulle du vara ditt bästa jag ekar i mitt huvud.
Hur skall jag kunna veta det? Jag är ju bara liten och obetydlig. Fråga Mollgan, han har svaren på allt.
Har svårt att få tummarna loss. Satte upp det där skåpet till cd-skivorna precis, men det är inte naturligt.
Det är inte roligt. Jag är inte rolig. Jag är inte trevlig eller trevlig att vara inpå.
Skall det kännas såhär? Oföretagsam, ovillig att göra saker (pappren hamnar inte i de pärmar jag önskar och samlas på hög), inte lat men distraherad och ofokuserad. Initiativlös.
Jag känner mig som en dålig person.
Varför kan inte livet vara lätt? Varför kan jag inte få må bra?
Ville göra en sak för min egen skull för att jag skulle få må bra (lämna detta sk_tår som en ny människa, sade jag till en handledare), men enda dagen jag inte kan - tisdagar - vill hon boka in. Hur tånker hon där?
Flytten närmar sig och bara jag tänker på det får jag en klump i magen.
Så många lösa trådar.