Hej.
Har faktiskt läst på detta forum i flera år. Jag antar att jag är neurotisk, men vid tillfällen då jag har känt att jag och min sambo… eller ex nu då (jag man i 30-års åldern, hon några år äldre) har haft svåra perioder har jag alltid varit rädd för att bli lämnad. Jag har nog en neurotisk syn på detta kring förhållanden och separation då mina föräldrar skilde sig när jag var liten och hade en väldigt dålig relation med varandra. Jag har fått mycket mod och uppmuntran ändå av att läsa här, båda att tyvärr då, läsa att andra har haft det värre och att det blir bättre.
Nu är dock dagen här då jag faktiskt hamnat här själv som skribent… det känns som att mitt liv har rasat ihop och gått i tusen bitar och jag sitter där på golvet och försöker limma ihop bitarna.
Jag och mitt… ex… träffades och blev tillsammans 10 år sedan. Vi hade en passionerad och problematisk start på vårt förhållande. Men det var samtidigt väldigt fint. Alla problem som uppstod tog vi oss igenom och vi fick kort därpå vårt första gemensamma barn. Så vi gick fort från dejting och nykärsfasen in i föräldrafasen. En omställning men inget jag någonsin skulle önska hände på något annat sätt.
Jag var mycket yngre då och även om jag gjorde allt jag kunde för min familj så hade jag kanske en förhoppning om att kunna umgås med mina vänner också. Jag stannade hemma och tog mitt ansvar men suget fanns alltid där och frågorna om jag kunde gå ut på en öl med mina vänner kom rätt ofta upp. Allt som oftast blev det nej på den frågan.
Sedan följde år av jobb, studier för oss båda och nya anställningar med långa pendlingsavstånd. Några år in i relationen drabbades vi av flera livskriser, dödsfall, sjukdomsfall som vi tog oss igenom och problem med barn, Vi fick även ett till barn och flyttade till ett större ställe.´
Vi har även haft några stora kriser, ett tag sov hon borta i över en vecka för att vi skulle få en paus från varandra. Men vi hittade nästan alltid tillbaka.
För att förstå förhållandet kanske jag borde nämna att jag är väldigt osäker av mig runt relationer och att mitt ex alltid har varit sparsam med sina kärleksförklaringar och närheten. Egentligen en dålig match men vi har försökt mötas halvvägs.
Sen till frågan om sex… jag får vara ärlig och säga att vi har kompletterat varandra extremt bra sexuellt. Vi har haft samma fantasier och båda har vågat prova nya saker ihop. Vi har även gjort det ofta trots småbarnsår under i princip nästan hela vår relation. Det har även lett till att vi har om vi säger såhär… vi har provat mycket.
Detta året har varit speciellt. Äntligen började barnen växa upp och vi kunde umgås mer på egen hand. Vi gick ut och hittade på saker. Vi träffade vänner och det kändes som att vi nästan började få tillbaka samma känsla som vi hade i början av vårt förhållande.
Två månader sen började jag dock känna av en förändring. Hon gick ut och träffade vänner väldigt ofta. Hemma var hon låg och trött. Sa att det berodde på stress på jobb och andra sociala aspekter,
Tillslut för en månad sedan så kommer orden “vi måste prata”. Jag tror att hon kommer att berätta om att hon fått cancer eller någon annan kronisk sjukdom. Men istället berättar hon att hon inte är kär i mig längre, Världen kraschar. Alla planer, hela vår framtid försvinner på några sekunder.
Jag försöker förhandla. Fråga vad det är frågan om men det är lönlöst. De rätta känslorna finns inte där och det är enligt henne då fel mot både henne och mig att vara kvar i förhållandet. Jag kan inget göra, bara dagarna innan skrev hon att hon älskade mig och vi kysstes lika passionerat som alltid. Förvisso hade vi inte haft sex på två veckor vilket var ovanligt länge för oss men hon hade som sagt pekat på att det var mycket och att hon var trött de kvällar hon var hemma.
Enligt henne kom det fram när jag hade i ett svagt ögonblick i princip ifrågasatt om hon verkligen älskade mig längre då jag tyckte att hon var off. Hon började då ifrågasätta allt och insåg att hon inte längre kände för mig som innan.
Sedan detta hände så bor vi fortfarande tillsammans, hon är dock iväg nästan varje dag och träffar sina vänner. Jag låg i fosterställning i en vecka och gick endast upp för att ta hand och ta barnen till och från skolan. jag har träffat några vänner men har väldigt låg social ork.
Jag älskar henne fortfarande lika mycket som dagen då jag började älska henne och är fortfarande kär i henne. Det är så svårt att se henne om dagarna och känna hur det brinner i mig för henne. Vi har inte berättat för barnen ännu och när det är mer är det som om inget har hänt (inga pussar dock, men det har det aldrig varit speciellt mycket av ändå i vardagen).
På nätter och kvällar när barnen har lagt sig och jag sitter ensam hemma (hon kommer oftast hem väldigt sent, efter midnatt när jag sover) så känner jag bara hur ångesten och ensamheten äter upp mig.
Aldrig mer kommer jag att få en kyss från henne eller ha sex med henne. Aldrig mer kommer hon att vara min respektive eller jag hennes.
Vi har ändå en bra relation då det inte vart några bråk eller så mellan oss. Hennes önskan är att vi ska kunna ha en fin relation ändå trots detta för barnens skull. Jag skulle också vilja det men samtidigt kommer det att göra så ont… jag letar med ljus och lykta efter någonstans att bo som inte är för långt bort från där vi bor nu men det går väldigt trögt.
Det var månad ett av mitt nya singelliv. Kan inte minnas att jag har gjort något denna månad än att gå runt och känna ångest och sorg på en nivå jag aldrig trodde fanns inom mig tidigare. Jag har suttit och gråtit i princip varje dag. Barnen märker dock inte då jag faktiskt klarar av att hålla ihop det för dem. Jag tänker inte på det just då, när jag är med barnen är jag mest tom men då lagar jag mat, diskar, städar, nattar liksom håller mig upptagen.
