Jag förstår inte riktigt
Bor ni ihop fast hon skaffat ny?
Jag kastade ut mitt x när allt uppenbarade.
Hon fick sova hos sin mamma eller “nya”
Aldrig nånsin skulle jag utsätta mig för annat…
Sedan…planerar ni fortfarande saker ihop?
Varför?
Jag (för att inte deppa ihop)…mer eller mindre hade minimal kontakt
Det var ju också för att inte tappa självrespekt och, hennes attityd till mig, hade ju förändrats.
Kanske en form av självförnekelse, iom. Att hon hade gått bakom ryggen på mig, var hon klagande och letade fel på allt jag gjorde m barnen, då slipper hon ju själv ha dåligt samvete…
1 gillning
Jag tänker att svaret är just ”verkar”. För du vet inte mer än exakt de orden som skrivs. Du vet inte om de känslor, minnen, stress, sjukdom osv som döljer sig eller som finns där men som aldrig utrycks. Av olika skäl. Det är alltid upp till den som skriver att välja vad och hur mycket man vill berätta. Och för oss som läser till att försöka förstå.
2 gillningar
Ja, vi bor kvar tillsammans. Dels för barnens skull, vi vill inte ha ett för plötsligt uppbrott… sen så är det så… vi har inte bråkat (jag trodde verkligen att allt var bättre än någonsin mellan oss när hon sa att hon ville göra slut om jag ska vara helt ärlig) utan hon har väl tappat känslorna för mig samtidigt som hon fått känslor för någon annan.
Det är tufft. Vi försöker leva någon form av familjeliv för barnen. Samtidigt fixar jag i min lägenhet när jag kan så att jag kan flytta in när julen är avklarad.
Vi har ju en grundläggande vänskap som hållit ihop oss i tio år att luta oss tillbaka mot. Jag vet inte, kanske mina känslor inte har hunnit ikapp med verkligheten men att bara kapa av en människa som betytt och ändå på något sätt betyder så mycket för mig fortsatt skulle göra ont och vara konstigt. Både för mig och mina barn.
Jag vill väl göra det rätta och rediga även under separationen.
Sedan jag skrev senast så gör det fortsatt ont de gånger hon ses med den nya killen men det ska erkännas. Någonstans har jag börjat vänja mig och det gör inte lika ont längre. Jag försöker fokusera på annat och jag har slutat förvänta mig saker från henne helt och hållet. Vill hon gå iväg till honom så får hon göra så. Men det gör såklart ont ändå, att om vi ser till i somras så var situationen helt annorlunda.
Hon klagar inte på mig eller letar fel. Visst har vi bråkat under denna tid men jag känner inte att hon varit orättvis eller otrevlig mot mig. Häromdagen när vi gjorde en grej med barnen hade vi väldigt bra samspel och jag tänkte “varför ska vi ens gå isär? Vi fungerar ju så bra ihop…”
Men nu närmar sig verkligheten med stormsteg. Snart stängs dörren bakom mig i min “nya” lägenhet. Inga barnljud (varannan vecka såklart), ingen som frågar om vi ska kolla på film, ingen att laga middag till, ingen att prata med dagen med, ingen att planera framtiden med… bara jag och en konstig lukt.
1 gillning
Visst är det så att vi har möjligen olika syn på uppbrottet. Jag tror att hon i perioder tvekat. Jag har alltid varit väldigt tillgiven och känslan har väl varit att jag är mer “kär i henne” än vad hon är i mig. Men samtidigt, hon är lite sån. En person som inte visar upp allt medan jag inte kan hålla tillbaka vad jag känner i många fall (utom när barnen är inblandade såklart, ingen gråtande pappa inför barnen).
Vi har ju haft bättre och sämre perioder. Vi har alltid pratat när vi haft det dåligt mellan oss och jag tänkte nog att vi löst det för det mesta men jag tror att hon inte har sett det på det sättet. Ibland har saker blivit bättre för att sedan kanske åter falla tillbaka i samma spår.
En sak vi båda varit överens om är vi den senaste tiden har haft en väldigt bra period. Jag trodde att med tanke på att barnen börjar bli äldre så började vi få chansen att börja umgås tillsammans mer och göra saker ihop. Vårt sexliv som jag alltid lagt mycket tid och planering på att kunna upprätthålla (se till att barnen lagt sig i tid, se till att allt är fixat hemma inför kvällen osv.) blev ännu bättre under sommaren.
Jag kom därför in inför hösten med känslan att vi var på god väg att gå in i en period som skulle kunna vara en av de bästa vi haft tillsammans. Men istället blir jag helt chockad av hennes beslut och av att det har inte föranletts av något som skulle kunna förvararna mig. Snarare tvärtom, hon har veckorna innan uttryckt sig på ett sätt som hon aldrig gjort innan vilket stärkte min bild av att allt var riktigt bra mellan oss.
Men vem vet, kanske vi inte var ämnade för varandra och jag får försöka vara ett bra ex istället som inte tjafsar kring barn och praktiska saker. Något jag fokuserar på nu, för barnens skull och min med… även sjukt nog för mitt ex. Hon är ändå en viktig person i mitt liv fortsatt och jag bryr mig faktiskt om henne. Jag kan inte bara kasta bort henne ur mitt liv trots allt. Det är nästan så att jag skäms över det, att jag är för svag för att bara kasta ut henne eller flytta ut med allt på en gång…
2 gillningar
Det låter som en väldigt jobbig men ambivalent period.m och känsloliv. Jag har liknande känslor och situation för ex (minus otrohet), försöker att vara tillgänglig och bespara henne jobbigheter. Mitt mående säger jag inget om av rädsla för att ge dåligt samvete, vill vara reko och ett fint och bra ex.
Det jag har börjat fundera på i detta är varför jag gör så och vem jag gör det för? Är det för att hon ska tycka om mig på något vis fortfarande? För att jag själv ska må bra? Eller gör jag det för henne? Hon har bestämt att jag inte har ansvar för hennes känslor längre, varför tar jag det fortfarande? Hon har ju valt något annat och respekterar jag hennes beslut om jag fortsätter?
Jag tror jag har gjort det för jag har hoppats, precis som jag hör du gör. Att jag gjort det för att hålla fast för jag vågar inte släppa taget och kasta mig ut. För att jag vill vara duktig och omtyckt även i denna situationen. Kort sagt, jag gör det för mig. Men i det berövar jag mig också chansen att ta mig framåt och försvårar mitt eget läkande tyvärr. Jag har inte slutat helt men börjat iallafall.
Vad avser att visa känslor för barnen så har jag slutat hålla masken. Är jag ledsen så är jag ledsen och vi pratar om varför (nyanserat) för jag vill att de ska kunna visa sina känslor tillbaka och inte dölja dem. Mina är dock 8 och 11 så de förstår koncepten.
2 gillningar
Nu närmar sig utflytten med stormsteg. Min ångest har gått spikrakt uppåt.
Dum som jag är så erbjöd jag mig ta barnen på nyår. Jag hade ändå inget annat planerat. Hon ska ha en fest hemma i vår gamla bostad och hennes nya ska såklart vara där. Så medan jag sitter i min lägenhet med sovande barn och stressar om fyrverkerierna kommer att väcka dem så kommer hon kyssa och önska sin nya kärlek ett gott nytt år med champagne och fest. Då kan hon fira att hon lyckades bli av med mig.
Dessutom såg jag en sak som en av hennes vänner skrivit när jag skulle hjälpa till med en tekniskt sak. Vännen var lycklig för hennes skull att hon är “kär och galen”. När jag såg det så sjunk mitt mående som en sten. Jag vet ju detta men… hon har så mycket att se fram emot. När jag flyttar ut kommer hennes älskling kunna sitta här hela kvällarna.
Jag har verkligen ingenting att se fram emot just nu. Det är total ångest.
Jag inleder veckan efter nyår med barnvecka. Jag har semester hela veckan, så hon kommer att få två helger i rad för sig själv och sin nya. Det tänkte jag inte på när jag sa att jag kan ta nyår. När jag sedan fiskar om hon skulle kunna ta barnen någon av helgdagarna så att jag kan träffa mina vänner då kommer det fram att det går nog inte för det är kalas helgen efter osv (plus att hennes kille är barnledig). Jag får be min mamma ställa upp.
Jag har tänkt försöka planera in aktiviteter varje dag under veckan jag är ledig med barnen. Bada, lekland, hälsa på mina föräldrar. Speciellt då hon sagt att hon kommer vilja komma förbi och hälsa på barnen… men jag känner att jag vill inte det. Jag kan släppa av de hos henne en stund om tid finns medan jag går och handlar eller går till gymmet men jag kommer inte orka umgås och prata om nyår eller vad vi ska göra i helgen.
Veckan efter är arbete och min första barnlediga vecka. Det vi sa var att jag skulle försöka komma förbi och hänga med barnen hos henne men just nu, mitt i all ångest jag upplever så ser jag inte hur det ska bli bra. Får se till att vara upptagen då med, kanske med att hälsa på vänner och familj. Kanske låtsas vara upptagen och bara kolla på film.
Ångesten över utflytten, hennes tappade känslor för mig, att hon är “kär och galen” i en annan har gjort att jag tappat mycket av min mentala kapacitet. Det tog mig en timme att ta mitt yngsta barn till förskolan idag. Alltså, klä på och ta sig dit. Det brukar gå på en kvart. Jag fick skriva och be om ursäkt för att vi var sena. Jag bara stirrar in i väggen.
Det kapitel i mitt liv jag hoppades skulle vara för evigt är några dagar från att vara slut. Jag undrar hur man gör. Hur ska jag göra. Ska jag bara ta mina sista saker i en ryggsäck, lämna nyckeln på bordet och säga “Tack för mig”? Hur stänger man dörren till det som varit ens hem för sista gången för att eventuellt komma förbi som en besökare i framtiden? Jag tänker att jag får göra det fort, som en vaxning. Inget utdraget. Tårarna får komma hemma hos mig när jag stänger dörren om mig på nya stället, i min egen ensamhet.
Vi hade en diskussion igår när jag drabbats av mycket ångest. Hon förklarade att hon har försökt i nio och hoppats att min kommunikation ska bli bättre. Jag har en tendens att antingen bli defensiv (något jag arbetat bort en hel del de senaste åren) samt att jag har svårt att i stundens hetta när vi haft en konflikt bara hålla tyst. Ofta har hon enligt henne sagt till mig att nu räcker det och vill lämna konflikten hängande eller att det kanske inte passar att lösa den nu. Då har jag i princip fått panik och velat lösa den på stört då jag inte klarat av ångesten över att hon är arg på mig. Det är ett dåligt drag som inte visat henne respekt.
Dessutom har jag haft svårt att tolka henne när hon är nedstämd. Hon är en person som håller upp en fasad väldigt bra. Jag har inte ens märkt flera gånger då hon varit ledsen. Jag tror att hon hållit den starkare gentemot mig ju längre tiden gått dessutom. Några gånger har jag vetat men inte lyckats trösta henne på rätt sätt. Några gånger har jag gjort det värre (ni vet, klassikern när man tror man hjälper genom att komma med lösningar)… hon säger att det fick henne att känna sig ensam i relationen och att det är därför hennes känslor dog. Att om jag ska skaffa en framtida relation så behöver jag arbeta på detta,
Själv känner jag att jag är nog inte gjord för detta, för förhållanden. Jag vill inte ha ansvar för andra människor annat än mina barn. Jag misslyckas och de lämnar mig för något bättre. Jag är djupt nere i ångesten nu och jul och nyår kommer inte göra något bättre. Jag saknar henne, jag saknar att få hennes kärlek riktad mot mig som hennes nya kille får. Få massa fina meddelanden och bilder hela dagarna.
Ännu en ångestfylld tanke är att han kommer hänga här även när mina barn är här. Han kommer bli en person i deras liv. Mammas nya kille. Usch… den dagen de berättar det för mig… jag kommer behöva resa bort eller något.
2 gillningar
Jag lider med dig @Vicks! Förstår stora delar av dina känslor, även om mitt ex ännu inte träffat någon annan mig veterligen.
Känslan att vara ensam i ett rum fullt av folk, nästan mer ensam när man är med barnen än utan. Den mentala kapaciteten som bara imploderar och man blankar.
Jag ska inte linda in det, jul och nyår kommer bli tuffa för oss. Men du gör nog helt rätt. Boka upp goda vänner och familj, människor som bryr sig om dig och som kan fånga dig om du faller.
Ta dig igenom, kriga, sök tröst och hjälp var än du kan finna den. Ensam är inte stark!
1 gillning
Jag har inte läst hela din tråd men svarar på det senaste. Jag vill bara säga att jag är i ungefär samma sits. De här två veckorna som kommer med jul och nyår vill jag bara sova förbi. Ångesten är så vidrig och jag kan bara tänka på hur kul och hur tillfreds mitt ex kommer vara i sin hemstad med sin familj och gamla vänner.
Nu ska mitt ex åka iväg med vår son och det är ingen ny (vad jag vet) inblandad. Så jag kan bara tänka mig din sits… känner med dig! Och alla andra som är i dessa fruktansvärda situationer.
3 gillningar
Tack! Tack! Tack!
På något sätt är det skönt att inte känna att man är ensam i detta men samtidigt är det… det är tragiskt. Nästan så att jag vill säga orättvist.
Ring klocka ring, första gången på 10 år som vi inte håller om, kysser varandra och skålar. Nu när han är där antar jag att jag får ett trött sms med “Gott nytt år” fem minuter efteråt.
Tänker inte svara. Ska låtsas sova. Det är inget gott nytt år. 2023 började bra och sommaren var fantastisk men slutade med mitt livs trauma (hittills). 2024 börjar med totalt mörker, ensamhet och totalångest.
Jag funderar på att köpa något gott alkoholfritt och någon påse med något snacks. Jag brukar aldrig äta det annars. Men även om det är gott så är det så himla tragiskt… i mitt gamla hem kommer det vara dans, skratt, kyssar, glädje och kvällen kommer avslutas med att de två hamnar i den säng som jag sovit i 10 års tid. Jag får tårar i ögonen av bara tanken. Varför kan jag inte sluta vara kär i henne eller älska henne? Vara så attraherad att det inte finns några andra på radarn?
2 gillningar
Hej @Vicks,
Jag har läst din tråd, sedan du skapade den. Har inte skrivit i den, men gett ”likes” till andra som skrivit i din tråd.
Jag lider verkligen med dig. Förstår att du går igenom ett helvetes kval och jobbar med och mot jobbiga känslor.
Men det är hög tid att du börjar fokusera mer på dig själv (!). Se ditt ex för den hon är. Så här, som utomstående (visst, det du skriver är din partsinlaga!), så tycker jag inte att ditt ex har skött det här uppbrottet speciellt snyggt.
På det här forumet finns det ett uttryck som heter ”rosa glasögon”, ditt ex är ”kär och galen”.
Men hon verkar mer upptagen av att kunna upprätthålla sitt sociala liv, träffa sin nya, gå på fest, se till att vara ”barnfri” kommande helgdagar. Snarare än att ta sitt ansvar i ert uppbrott, i er familj, i den situation ni befinner er i.
Man får ju känslan att hon är ute och ränner i tid och otid, och lämnat dig och barnen hemma, var-och-varannan kväll, helg…
Och du står med mössan i handen. Vilket är förståeligt, för du vill inte detta (!).
Men.
Lite food-for-thoughts – det är inte bara du som flyttar. Dina barn flyttar ju med dig till din/er lägenhet, iaf varannan-vecka (då jag förutsätter att så har ni ”avtalat”?!). Ja, jag förstår givetvis känslan i att det är du som flyttar ut… men att frasera saker på ett liiitet annorlunda sätt, för dig själv, kan göra milsvid skillnad i just detta nu, för dig (!).
Blocka bort saker, sociala media, som handlar om ditt ex. Sluta följ henne, gemensamma vänner (iaf ett tag). För just nu så sjunker du som en sten när du läser vad en vän skriver, och ger för ”omdöme” kring ditt ex. Det är inget du behöver veta, inget du behöver läsa. I detta nu!
Fokus på dig, dina barn. Släpp ditt ex, hennes nya, försök undvika att spekulera i vad de gör. Fastna inte för mycket, för länge. Känner du att du gör det? Bryt av med något! En promenad, en film på Netflix, kolla något på Youtube. Vad som, bara du bryter ditt tankemönster…
Nyår. Här kommer en annan take på det hela.
Fy fan va kul att du får vara med dina barn på nyår!! (as opposed till att du skulle sitta helt själv!). Nu framgår inte hur gamla dina barn är (gissningsvis ett lägre åldersspann). Även om de är små, unga, gör något av nyår. Inte sjutton måste du lägga barnen ”i tid”. Ha en uppesittarkväll, gör det lite festligt. Fixa några glitter-hattar, några ballonger, godis. Skapa dans, skratt och glädje. Oroa dig inte över nyårsraketer på sena kvällen. Samla kraft, gå in i en roll, om så än för dina barn! Jaga bort stressen. Fokus där fokus skall vara.
Sen, på andra sidan. Då är det dags att du står upp för dig själv, gentemot ditt ex. Det ni har, kommer ha gemensamt, är ett föräldraansvar. Ta inte på dig någon ”extra-helg”, bara för att. OM det inte är så att du vill det givetvis. Stålsätt dig. Kan liksom inte riktigt släppa känslan att ditt ex har ”åkt lite räkmacka” den här hösten… på din bekostnad…
Kom igen. Du har det här!
7 gillningar
Tack. Jag har läst. Jag ska reflektera ordentligt över det du skrev. Det gav mig massa tankar. Jag återkommer.
1 gillning
Okej. Nu har jag läst och tänkt och sovit och tänkt igen.
Jag älskar henne fortfarande. Jag tror att det kommer att gå över någon dag. Alltså på något sätt kommer hon alltid vara en person jag älskar på ett sätt, hon är mamman till mina barn och den jag ansett vara mitt livs kärlek under ett decennium.
Ja, hon har varit iväg väldigt mycket. Hon har träffat vänner och sin nya kille så fort hon kunnat. Jag har slutit mig och orkar inte gå ut. Om jag inte går ut och ses med någon eller hittar på något så gör hon det istället. Alltså har hon kunnat göra det i väldigt stor utsträckning. Men även innan detta så var jag alltid mer bekväm med att sitta hemma på helgerna och ta hand om barnen medan hon alltid haft en stort socialt behov. Så på ett sätt har det alltid varit lite vår dynamik. Speciellt de senaste åren. Jag har tänkt att det är bra att hon kan gå och ses med vänner och ventilera, jag har inte haft några problem alls med det. Det blev väldigt jobbigt först efter att hon gjorde slut. Att hantera tankar och ångest när man är själv och barnen sover är oerhört tufft.
Däremellan måste jag dock säga att hon har gjort väldigt mycket för barnen och försökt på något sätt även vara schysst mot mig. Det är inte så att hon har kastat något i ansiktet på mig eller ens sagt att jag måste flytta ut. Det är mer jag som känt att jag kan inte fortsätta sitta hemma medan hon sover borta när hennes kille inte har sitt barn hemma. Jag måste bort så att jag kan precis som du skriver släppa tankarna på det.
Tack för peppen vad gäller jul och nyår. Jag hade tänkt inte göra något alls för att jag kände bara avsmak för hela dagen. Men du har rätt. Fokus på barnen. Vi kan äta på något ställe som de gillar (lär ju bli McDonald’s eller Max men ändå, det stämmer vad du skriver, ena är under 10 och andra under 5) och sedan ha lite mys i soffan tills de inte orkar mer. Jag fixar lite nyårspynt så blir det en fint minne för dem också. Första högtiden hos pappa med pappa.
Det blir nog ett bra sätt att distrahera mig från vad som händer i mitt gamla hem den kvällen. Skulle jag fastna så får jag bryta det. Jag fastnade precis innan jag skrev detta i en tanke på de två. Hur hon och jag förr alltid skickade bilder och meddelanden till varandra under dagarna på jobbet. Nu skrivs det mest om praktiska saker och hon skriver så till sin nya kille. Jag saknar att ha någon att skriva sånt till. Men så satte jag på en ljudbok istället om att “sluta bry sig om saker” och så släppte det.
Jag har under hela detta uppbrott velat vara en schysst man. En person som kan se på hur jag betedde mig och hur jag är och tänka, “Fan, det var skit men jag agerade ändå på ett korrekt och fint sätt”. Både för barnens skulle och sjukt nog även för hennes. För oavsett hur vår relation kommer att se ut i framtiden så vill jag inte att den ska präglas av konflikt eller illvilja mellan oss. Dock känner jag att ju närmare flytten kommer kommer det bli svårare och svårare att ses med henne tror jag när flytten väl är genomförd. Varför skulle jag vilja ses med flickvännen (även om det är mamman till mina barn) till en man jag ogillar skarpt mer än nödvändigt? Det gör också ont. Insikten att vår nära relation, även den vänskapliga, kommer att snart vara… borta. Vänskapen kanske vi kan bygga upp på nytt längre fram förhoppningsvis, kanske när jag inte känner för henne som jag gör idag…
Jag ska försöka fokusera på mig själv. Jag ska försöka gå till gymmet nästan varje dag som barnen är hos henne, jag sitter för mycket på jobbet, jag mår bra av att röra på mig. Jag ska läsa mer böcker och jag har tänkt börja spela ett instrument. Jag har länge velat börja men det har inte funnits tid i vardagen. Nu kanske det kan gå. Jag funderar också på att byta karriär. Jag tog mitt nuvarande jobb mest då hon inte gillade att jag behövde jobba på kvällar och helger i mitt förra jobb. Så jag bytte till ett tråkigare men där jag jobbar kontorstider. Men det är oerhört trist vissa dagar. Jag drömmer om något annat.
6 gillningar
Det här låter som ett klockrent tecken på att ni egentligen inte passar ihop. Om man har olika sätt att hantera t.ex. konflikter så går det bara att anpassa till en viss grad. Bortom det är att göra våld på sig själv.
Ja du @Vicks
.
Bra som fan att du rör på dig, både i skallen och i kroppen.
.
Sen kan jag som man ha ganska många synpunkter på att " hon går ut skitmycke å ofta och är med vänner ", jaha - detta kan mycke väl varit dörröppnaren för henne att ni gick isär.
Naturligtvis är det andra faktorer oxå, även om ni är plus å minus i livet så kan man leva ihop, men då tycker jag att man måste ha glasögonen putsade och se att något skaver, att behöver jag ut å träffa kompissar varje vecka, jag lever ju i en familj med mer än två vuxna.
Just det för med att vara en schysst man och göra rätt för sig under separationen känner jag igen väl. Tror det till en viss gräns är helt rätt inställning då barnen finns i mitten och det gynnar inte dem eller de vuxna med barnsligheter eller elakheter såklart. I vårt fall har det fungerat väldigt väl men har då inte heller funnits tex otrohet med i bilden.
Sen tror jag, eller kanske har lärt mig, att man måste lyssna på sig själv och försöka vara sann mot sig själv också i detta. Våga vara snäll mot sig själv. Våga sätta sina gränser. Det kan man göra snällt och trevligt. Utan hårda ord eller bråk tror jag.
Är svårt när man fortfarande delvis hoppas. Inte släppt. Man är kvar i den gamla relationen och vill ta hand om och värna den andres känslor fortfarande. Tyvärr är den relationen över. För att lägga lök på laxen i ditt fall har tyvärr även ex redan startat en ny relation. Det är tyvärr dags @Vicks. Dags att bara tänka på dig själv gentemot ex. Jag vet hur svårt det är och är inte där själv ännu, men ditt trauma är större. Behöver bandaget nu.
Är övertygad om att du kommer må bättre när du flyttat. Att inte gå på varandra. Se varandra. Se. Mitt värsta är just att träffas eller hamna i situationer som är oplanerade just nu. Kan tänka att det är sju resor värre för dig. Tycker inte hon agerar snyggt under rådande situation får jag säga.
Du framstår som en ömsint och omhändertagande person så du kommer finna ett sätt att prata med ex om detta som blir tydligt men inte elakt. Jag tror på dig!
Avseende resan framåt så tror jag på att göra som du gör. Aktivera kroppen. Fortsätt aktivera hjärnan med saker för dig. Ta den hjälp du får. Värdesätt stunderna när du mår bra. Värdesätt tiden med barnen. Sug märgen ur allt som är bra så kommer du, så kommer vi, komma vidare.
4 gillningar
Mmm, precis så. Att hitta en strimma ljus i ett ogenomträngligt mörker. Det är utmaningen. Men försök att anta den, så mycket du bara kan, så mycket du bara orkar. Speciellt när du är med dina barn.
Inget fel på McDonken eller Max… är det vad dina barn gillar (som så många andra!). Go with the flow säger jag!
Kör take-a-way (om nu inte döttrarna propsar på att äta på “restaurang”… 
). Även om du inte kommit helt i ordning i din/er nya lägenhet. Gör något kul av det hela. Nyårspicknic i er nya lägenhet. Glitterhattar, några tomtebloss. Skapa ett eget minne och en rolig stund. Utan att du ska vända ut och in på dig själv (givet hur du mår, brottas med känslor, energinivå etc).
Missförstå mig rätt. Jag vill verkligen inte låta “klyschig” i detta. Men jag tror att små.små.steg. för dig och tillsammans med dina barn är ack så viktiga i detta nu.
Hoppas att det blir bra!
3 gillningar
25 dagar sedan skrev jag här senast. Det är inte ens en månad sen men det känns som att jag har levt ett helt liv på de här 25 dagarna.
Julen kom och vi firade hemma hos henne. Det var som om att inget hade hänt. Vi hade en jättefin jul. Hennes föräldrar kom och vi bytte presenter. Hon hade fixat det så fint. Mina barn sa att det var en av de bästa jularna någonsin (tack vare perfekt kurerade presenter från hennes sida). Jag pratade sedan med exet på kvällen och det var som ett avslutande samtal. Fint faktiskt, vi kramades och sa båda att vi hade uppskattat tiden vi haft tillsammans. Det var oerhört bittert men ändå fint.
Under mellandagarna fixade jag sedan det sista i min nya lägenhet och flyttade in lite raskt. De första dagarna försökte jag komma förbi och hälsa på men det var som om något hade ändrats över en natt. Allt blev plötsligt väldigt… opersonligt mellan oss… jag fick inte ens hjälpa till med disken när jag ätit trots att det alltid varit min uppgift då “Gäster inte ska eller får städa upp efter sig hemma hos henne”. Det var ganska jobbigt att höra.
I min lägenhet slog jag ihjäl tiden med att ha vänner över och kolla på tv i soffan. Inte något som gav någon större livsglädje men det gick okej.
Så kom nyårsafton. Jag hade tagit över barnen och vi hade en enkel kväll tillsammans jag och barnen. Vi åt ute och kollade på fyrverkerierna. När barnen sen sov så blev jag översköljd av en enorm känsla av ångest och ensamhet. Det var som om allt som hänt kom ikapp mig. Så någonstans där mellan 00-01 satt jag och grät så att det bildades pölar på golvet. Kan aldrig minnas att jag gråtit så mycket. Var ledsen men samtidigt tacksam för mina vänner och mina barn och mina föräldrar. Det var så mycket olika känslor just där och då.
Veckan efter hände ännu fler konstiga saker… då det var jullov hade jag planerat in saker varje dag. En av dagarna följde exet med på en aktivitet. Där och då började jag känna en känsla av irritation och agg mot henne. Hon märkte av detta och började kommentera att jag var väldigt undvikande och att det kändes konstigt. Jag blev ännu mer irriterad av att höra det och fortsatte dagen ut. Min känsla av irritation och någon form av… ilska mot henne fortsatte under veckan. Jag hade inte mycket till övers för att kommunicera med henne och undvek att komma förbi där hon bodde.
Samtidigt så hade jag under denna tid fått kontakt med en trevlig tjej som jag känt sen innan. Vi bestämde oss för att äta och prata helgen efteråt. Jag tänkte att jag verkligen behövde komma ut lite och skingra tankarna på allt. Vi hade en fantastisk kväll, väldigt bra samtal och allt kändes… väldigt bra. Jag blev chockad hur bra det kändes. Vi spenderade natten och dagen efter tillsammans.
När hon hade åkt insåg jag dock att detta var kanske något förhastat med tanke på var jag är i livet just nu. Så jag skrev det och fick ett svar som var förstående och instämmande. Vi bestämde oss för att ge det lite tid. Jag har märkt att jag tänker mycket på den här tjejen och samtidigt är jag orolig att det endast är min hjärna som suktar efter närhet från första bästa… men å andra sidan hade jag inte längtat efter någon jag inte genuint tyckt är trevlig. Konstig situation. Dock tror jag att jag redan bränt den bron då jag i princip skrev att jag trots vårt gemensamma beslut om att ge oss lite tid berättade för henne att jag gärna ses igen och tänker på henne, något som jag inte hört svar på än, vilket är tecken nog för mig.
Men det jag tar med mig från denna lilla episod är att en känsla jag bar på inom mig är i varje fall borta nu. Jag undrade om jag någonsin skulle kunna känna kemi och samhörighet med en annan människa efter mitt ex. Men nu blev jag överbevisad ganska fort och det är en fin känsla att ha med sig framåt. Det finns tydligen andra människor som jag kan känna för och vilja vara med där ute. Helt otänkbart för mig bara för några veckor sedan.
En annan sak som jag reflekterat kring är att jag hör från barnen att hennes nya kille hälsar på väldigt ofta. Hon har till och med hälsat på honom med barnen. De vet inte om deras förhållande då de officiellt bara är kompisar ännu. Det jobbiga är att minsta barnet tjatar om honom en del. “Igår var vi hemma hos ZZZ”. Jag försöker bara svara kort och byta ämne men den lille fortsätter “Det var kul”.
På ett sätt är det jobbigt. Men samtidigt mindre än jag hade förväntat mig. Jag vill inte höra om det men på något sätt så blir jag inte totalknäckt av det heller. Jag funderar på att prata med exet då vi tidigare sagt att vi skulle prata med varandra innan vi introducerar nya inför barnen. Nu är han en kompis och en bekant sen innan men att de ses med barnen varje dag är lite… kanske borde hon berätta det för barnen redan nu i så fall? Jag vet inte. Jag landar väl i att egentligen vill jag inte lägga mig i eller ha med det att göra men samtidigt är det mina barn det handlar om och jag skulle utan tvekan berätta för henne om jag skulle introducera någon inför mina barn, även om det bara är som en kompis till en början.
Idag när jag skriver detta är min känsla deppig. Men jag vet inte riktigt över vad. Jag kan se framtiden med viss tillförsikt men samtidigt känns allt så grått och tråkigt. Livet känns väldigt tungt just nu. Det är många saker som snurrar i huvudet och jag har inte någon riktig grund att vila på. Jobbet kanske… men även där börjar jag känna mig trött på saker. Jag har gått till gymmet eller simmat i princip varje barnfri dag. Måste lösa ett sätt att även kunna gå under barnveckorna.
Ett rörigt inlägg efter de 25 rörigaste dagarna i mitt liv.
4 gillningar
Broder.
Att gråta rensar systemet.
Den irritation du känner mot ditt x kan vara ett tecken på att hon är ute ur systemet.
Du lever bara en gång här och nu.
Min erfarenhet är att flickor/ kvinnor som man hamnar i säng med det första man gör kan vara opålitliga och flyktiga, fjärilar som fladdrar från blomma till blomma. Personligen rekommenderar jag att vänta minst ett halvår, helst ett år, innan en ny relation inleds men jag följde inte mina egna rekommendationer så jag ska inte säga så mycket.
“Varför försaka en enda liten flirt, flirten kanske aldrig kommer tillbaka” som det heter i sången.
Hej! Känner igen mig så mycket i din historia.
Kan jag skriva privat till dig?