Redan för femton år sedan skrev jag i min anteckningsbok att vi har tappat förmågan att göra varandra glada. Det är så otroligt sorgligt att tänka på!
Vi har varit världsbäst på att ta hand om hus och hem, två underbara vuxna barn som är utflyttade nu, och här är vi kvar, på ett gungfly av förväntningar som inte infrias, besvikelser… Vi har aldrig bråkat och skrikit, gör det inte nu heller. Gråter tillsammans. Träffar familjebehandlare/parterapeut som hjälper oss att ställa frågor, formulera oss för varandra.
För ett och ett halvt år sedan lättade han sin hjärta för mig och berättade att han tvivlar på att han någonsin (efter vår förälskelse) har haft den kärnan av kärlek för mig som jag hela tiden letar/längtar efter. Vi är båda uppväxta i ett sammanhang där det inte var så mycket att fundera på; vi var kära, hade liknande intressen, gifte oss, fick barn, fortsatte livet tillsammans. De flesta skiljer sig inte i vår omgivning.
Jag längtar efter bekräftelse i vardagen, antagligen mer än vad någon orkar med. Jag undrar så mycket om det är normalt eller onormalt att längta efter glada ögon, en kram i förbifarten, en överraskning, en allvarlig titt in i ögonen och en undran om hur det är när jag är trött och nere. Har jag sett för många romantiska filmer, inbillar jag mig att man kan förvänta sig sådant?
Nu när vi befinner oss på ett sluttande plan och jag har alla känselspröt ute på allt han säger, gör, inte gör, inte säger, gör det mig helt utmattad.
Vi har (två gånger senaste veckorna) bestämt att vi ska separera av respekt för varandra men jag vill egentligen inte. Jag hoppas fortfarande att vi ska kunna hitta ett sätt att kommunicera som kan hjälpa oss att se varandra på nytt, hitta nya sidor. Vi har så mycket som är bra! Vi kan ha dagar då vi gör saker tillsammans och har det fint! Till och med nu, i denna förtvivlade tid. Dock ingen fysisk närhet nu, förutom kramar som känns sorgliga och tröstande.
Men någonstans längst inne bränner tanken att det finns antagligen inget hopp när han säger att han egentligen inte känner kärlek. På det sättet. Och ev aldrig har gjort.
Och jag då, vad känner jag? Jag hänger som vanligt upp mig på hans känslor först! Om han bara kan bekräfta mig, älska mig, så kan jag älska honom. Jag vet egentligen inte vad jag känner. Tycker om honom mycket, trivs med vad vi har byggt upp, tycker han är fin, saknar hans kroppsvärme, vill inte vara ensam när jag blir gammal…
Jag lutar åt att kärlek är ett beslut, han mer åt att det är en känsla.
Vi har jobbat på detta så länge nu. Han har pratat om att OM han hade vågat (för min skull, konventionerna) hade han nog avbrutit vår relation (och senare äktenskap) för länge länge sedan.
Är det den känslan jag hela tiden har känt av, analyserat, petat i, förväntat mer, bekräftelse och kärlek och eftersom jag aldrig har fått den äkta varan har jag aldrig känt mig lugn och trygg i det, bara behövt mer och mer? Och han har inte kunnat svara upp mot allt detta. Alltid känt sig otillräcklig. Och jag har blivit besviken.
Och däremellan har vi varit så duktiga på att ha det fint med barnen, grejat med hus och hem, och även haft passionerade stunder, perioder av avslappnad samvaro.
Men speciellt i de perioder då jag tvekar mycket på mitt eget värde över huvud taget (har lätt för att hamna i dessa svackor) har jag ju behövt mer kärlek, och då inte fått så mycket som jag önskat.
Allt detta har slitit hårt.
Våra barn vet att vi kämpar med vår relation. De skulle bli jätteledsna om vi separerade men acceptera det så klart.
Vi tar det i pyttesmå steg, är ännu bra på att vara snälla mot varandra. Han bor flera dagar i veckan i vår extrabostad på annan ort, kommer hem på helgerna, jobbar mycket hemma också (kontorsjobb) men vi grejar med huset, går promenader, lagar lite mat, tittar på tv, pratar ibland, gråter ibland.
Vet inte riktigt vad jag vill med det här brevet, kanske mest försöka formulera för mig själv, att det faktiskt verkar gå sönder nu. Svårt att ta in. Men ibland tänker jag att detta är det enda rätta, som en gåva vi ger till varandra efter lång och trogen tjänst. Att slippa känna efter, förvänta sig, bli besviken, inte kunna ge det som efterfrågas. Och meningen med alltihop var våra fantastiska barn!
Kanske finns det någon som känner igen sig. Någon som också har funderat över frågan: vad är kärlek egentligen, vad kan man förvänta sig efter 30 år, vad vinner man av att separera när man inte orkar kämpa mer, när det är mer mörka dagar än ljusa?
Kramar
Kämpa!!! Det finns en frihet i att ha någons axel att luta sig emot ibland. Ni har starka band och pratar vad det verkar som, som vänner. Passionen tycks komma och gå. Ni har kärleken. Vardagen, livet. Fortsätt ger själva tid, egentid och tillsammanstid. Uppmuntra till egna hobbies och aktiviteter med andra människor, där kan du få bekräftelse och energi att ta med ”hem” till er relation. 
Det här citatet säger ju att det kanske framför allt är han som faktiskt inte vill. Och då spelar det ju lite mindre roll vad du bestämmer dig för. När man säger ”kämpa” så måste man ju ha en anledning att kämpa. Han kanske tycker att det är precis det han gjort hela tiden pga konventioner osv. Så då kan det ju vara lite svårt att välja kamp en gång till. Det är inte världens ände att skilja sig. Du skulle ju faktiskt kunna träffa någon som har lust att ge och ta det som du längtar efter i en relation.
Bra att ni pratar ärligt med varandra! Men sen kommer man nog till en punkt då man måste lyssna på magkänslan och helt enkelt bestämma sig. Lycka till!
Ja, exakt så tror jag det är. Jag kan ju inte bestämma att han ska kämpa.
Det där med att vi har kärleken, jag vet ju inte det. Han anser ju att han inte har den. Och jag kan ju inte bestämma över honom…
Vill bara säga att känner mig rörd av att det finns människor som ni som tar er tid att läsa och svara. Tack!
Alltså kärleken kanske behöver gro med lite distans… ta inga förhastade ekonomiska beslut innan ni gett er tid isär. Och fundera även vilka ni frågar om råd. Är det par som lyckats rädda sina äktenskap efter kris, eller människor som lyckats med separationer? Svaren du får är beroende av den du frågats erfarenheter… så ställ frågor till många kloka!
@Maja3
Jag känner igen mig i vad du skriver och går med samma funderingar. 25 år tillsammans, bråkar inte, gemensamt trevligt kompisgäng, har det trevligt och trivs för det mesta med varandra och driver familjeprojektet med tonårsbarn väldigt bra tillsammans men vi har tappat något på vägen.
Jag saknar som du blickarna, närvaron i de fysiska mötena, ett genuint intresse för mig, jag känner mig som en möbel som bara tas för given.
Funderar ena stunden om jag begär för mycket, är rädd för att ångra mig om jag lämnar. Andra stunden tänker jag att vi kanske blir tillsammans igen på ett bättre sätt om vi lever separata liv ett tag, eller så ångrar jag mig bittert resten av livet att jag krossade kärnfamiljen.
Jag hoppas som du att någon form av gnista eller energi skall flyga in i relationen men hur realistiskt är det? Är nog mer troligt att åren bara går. Kommer jag se tillbaka om 15 år och ångra att jag inte lämnade, levde på gott och ont?
Någon annan som går i samma funderingar?
Vad är rimligt att förvänta sig efter 25-30 år som gifta?
Stopp och belägg @Carolina , det var inte du som krossade kärnfamiljen. Det var han som krossade familjen med sitt agerande, glöm inte det. Du kan inte ta på dig ansvaret för att alla andra ska ha det “som vanligt” till priset av din sinnesfrid.
Jag tror att vi är många som satt sig fast med en partner alltför lättvindigt. Jag vet att jag gjorde det, när vi i många avseenden inte passade särskilt bra. Att under de förhållandena kämpa för kärnfamiljen är som att kämpa för en graal som visar sig vara gjord av papper.
Varför skulle det vara viktigt att kämpa för kärnfamiljen när man inte blir lycklig i den?
Det är svårt att lämna någon för att man blir så sammanvuxna. Man lutar sig mot varandra så det är svårt att stå själv.
Jag vet iaf att efter mitt uppbrott efter 24 år så kände jag att jag äntligen fick blomma ut! Så oerhört glad att jag valde att inte nöja mig med trygghet och "tillräckligt bra "
Nu har jag istället träffat en man som accepterar och uppskattar mig och ger mig bekräftelse. Att vi dessutom delar intressen gör det inte sämre.
Tänk om jag inte vågat? Vilken förlust!
Vilken fin historia och hög igenkänning. Har din man ögon för någon annan? Det känns lite efterkonstruerat att han bara stannat för konventionen och vanan osv… 30 års självuppoffring, vet inte om jag tror på det.
Jag är helt fräck nu och citerar en annan användare (@Trassel) här på forumet som skrev ett tänkvärt inlägg i sin egen tråd härom dagen:
Jag känner nämligen igen känslan som du beskriver, nämligen att man önskar att känna sig lite mer sedd i vardagen för att på så sätt känna sig trygg i relationen. Det kan ofta vara väldigt små saker som inte tar mycket kraft att ge, såsom en kram, ett snällt ord, en varm blick etc. Och annat som du beskriver, såsom att någon frågar hur man mår eller ser om man är nere, borde vara självklart i en kärleksrelation. Åtminstone hoppas jag det, även om jag själv aldrig har upplevt det (men så har jag också lämnat relationer där sådant inte funnits).
Personligen vill jag inte leva ett liv där jag sväljer mina inre behov, tvivlar på vilken uppmärksamhet jag är värd eller känner att jag måste nöja mig, trots att mitt inre är tomt och sorgset. Jag skulle också ha väldigt svårt att orka leva med en man som sagt att han egentligen inte känner så mycket för mig och bara är med mig för konventionens skull. Det skulle såra väldigt mycket och tära på mitt självförtroende.
Sen kan man givetvis inte förvänta sig nyförälskelse och presenter varje dag, men det läser jag inte heller att du gör.
Jag kan inte ge något handfast råd, men det jag ändå skulle önska är att du fokuserar lite mer på dig själv och är ärlig med vad du behöver för att må bra. Och varför du biter ihop? I väntan på vad? Vad tror du kommer att ändras? Och hur länge av ditt liv är det värt att vänta?
Det är lite de funderingar jag får, och sådant som jag även frågat mig själv i tidigare relationer.
Ni älskar varann. Du honom och han dig! Sen har ni kanske inte kär kärleken och den vill man ju gärna ha!
Kanske är det värt att lämna varann och vara de vänner ni faktiskt är, och ge er själva chansen att finns kärleken.
Eftersom ni är så goda vänner så behöver det ju inte påverka er relation och traditioner med barnen!
Tänk om du kan ha kvar en god vän och hitta någon som kan ge dig detta? Inte nu kanske men lite längre fram. De finns.
Nej, ingen annan, tror på honom där. Men han som jag har tagit stort ansvar för att ha det bra i familjen och hålla ihop, tacksam för det mitt i allt, att vi jobbade på så bra när barnen växte upp och hade det verkligen gott nog.
Ja, det är det vi tänker, han hela tiden tror jag och jag i mina bästa stunder när jag inte är ledsen.