Skild, läkt - och nydumpad igen

Trassel, vill tacka dig för allt du delat med dig av. Min historia påminner om din. Först skilsmässa (på mitt initiativ) för 10 år sedan (hade varit tillsammans i 10 år). Två döttrar (nu tonåringar) från det äktenskapet.

Nyligen lämnad av min sambo sen 7 år, han har redan flyttar till en ny lägenhet. Trodde verkligen det skulle vara vi livet ut.
Vi har sålt bostadsrätten och jag och mina döttrar (13 och 16) får flytta in till vårt nya boende i januari. Ex sambon behöver fortfarande hjälpa till och sälja/tömma lägenheten. Så jobbigt att behöva ha kontakt, försöker stålsätta mig och har sagt att vi bara får ses korta stunder och då med enbart praktiskt fokus!

Tårar och ilska om vartannat. Varvat med ”förståelse”, ”godhjärtad” som jag försöker vara. Men nu börjar ilskan också visa sig, vilket jag tror är ett gott tecken! Han vill tillbaka till ungkarlslivet, har satsat på stor TV och fåtöljer och lämnat vårt gemensamma boende ”bakom sig”. Så jävla skönt för honom då! :face_with_symbols_over_mouth:

Men din historia ger mig hopp! Tack! :pray::smiling_face_with_three_hearts: Tack också alla ni andra som delat med er i tråden!

3 gillningar

Beklagar att du också har fått uppleva det trista med att bli lämnad och sårad. Förstår att du är arg nu och att du varit ledsen. Som du säger så går man igenom olika faser, men det kan också hoppa fram o tillbaka mellan de där faserna. Ibland kan det kännas bra för en stund, kanske t o m några dagar eller veckor, men sen kommer en dipp så man får acceptera att det är lite guppigt på vägen med upp o nedgångar i känslorna. Med tiden kommer det kännas bättre o bättre tror jag. Det viktiga är att du får ditt boende och kan bygga upp ditt nya liv där. Allt det där praktiska är lite jobbigt, men också nödvändigt för att kunna vända till nytt blad.

1 gillning

Det gläder mig att någon kan dra nytta av min oändligt långa tråd. :hugs: Jag minns att jag själv läste igenom så många olika öden här ifjol sommar. Jag hade ett sånt stort behov av igenkänning. Och tänk alla otroligt insiktsfulla svar man har fått!

Om det hade funnits ett pris att dela ut för bästa psykologiska krisstöd online skulle jag ha nominerat det här forumets medlemmar pronto.

Det skriker verkligen flyktbeteende om den sortens reaktion. :grimacing: Utnyttja ilskan till din fördel! Det är en kraft som kan göra underverk.

2 gillningar

Vad de anger för skäl ska man nog ta med en nypa salt. Ibland ljuger, men ibland inte själv insikt i vad de egentligen vill. Min fd påbörjade en ny relation några månader senare, kanske ännu tidigare t o m. Ibland vill de inte säga sanningen vad som är orsaken bakom uppbrottet. I mitt fall så kände man i efterhand att något i stil med “Jag har tröttnat på dig och vill hitta en annan man som passar mig bättre” hade varit mer ärligt svar med tanke på slutresultatet.

Ord betyder inget om det inte resulterar i leverans. Om någon gör tvärtemot vad de har sagt så blir jag fundersam.

1 gillning

Den destruktiva kampen har ju i stort faktiskt handlat om mig, och det har handlat om konflikten mellan att känna sig arg, sårad och nonchalerad och vs att vara förstående, söka lösningar, bita ihop för husfridens skull.
För att kämpa för ett förhållande har i praktiken för mig handlat om att stå ut, vänta på bättre tider och hoppas att han återigen ska visa de fina sidor han visade när vi först blev tillsammans.

Och vad är det för kamp, förresten? Är det ens en kamp? Är det inte bara naivt och dumt?

Jo, det är naivt och dumt. Ändå är det så många som går runt med en känsla av att man ska kämpa, i betydelsen härda ut, precis som du skriver. Som att det vore en dygd. Eller plikt.

Jag har lust att hyra en buss och åka landet runt för att sprida budskapet:

I en bra relation behöver du inte kämpa för att bli respekterad, lyssnad på och mötas av normal hänsyn.

Det kommer av sig själv, bara du är tydlig. Om inte - då är det en dålig relation och den ska du inte kämpa för. Det kommer ändå aldrig fungera. Lägg ner i tid. Kämpa inte. Du räddar ingen, du blir inte lycklig och du får ingen cred.

Utifrån min personliga erfarenhet vill jag även säga att man inte ska behöva kämpa för balansen i relationen.

Om inte partnern spontant är lika engagerad i relationen, inte lika intresserad av dig och dina göromål, inte är lika mån om att ni ska få tid tillsammans osv - lägg ner.

Kämpa inte för sånt. Det är en Sisyfoskamp.

Kämpa istället för att hitta tid att göra roliga saker, att hjälpas åt när det är motigt, att se det underbara i vardagen, att inte falla in i gnäll och anklagelser, utan att vara konstruktiv istället.

I’m on a mission from God. :sunglasses:

7 gillningar

Amen!

1 gillning

You sure are :blush:

1 gillning

Det där både märkas som ett tvångsläsningsinlägg!

Snälla, gör det!

Efter pesten! :sweat_smile:

2 gillningar

Oj vad tiden går. Jag märker att jag nästan undviker att skriva inlägg, för jag trivs så löjligt bra med livet. Då får jag mitt sedvanliga dåliga samvete gentemot alla som inte alls har det lika lätt.

Någon gång ska jag fundera ut varför jag inte är helt bekväm med att må bra.

Mitt ex fortsätter hålla kontakten. Jag utvärderar det lite grann. Funderar på hur det påverkar mig. I kort perspektiv påverkar det mig inte alls. Förr kunde ett samtal - eller ett uteblivet samtal - från honom styra hela min dag. Och så är det inte alls nu.

Men i det långa loppet, det vet jag ju inte. Han ringer alltid av någon mer eller mindre påhittad anledning. Idag var det för att varna för ett bedrägeri med bluffakturor. Fast han pratar mest om allt annat. Påminner om lustigheter som mina barn har sagt och lyssnar efter tänkbara praktiska problem som han kan lösa åt mig. Jag svarar snällt, men ganska undanglidande.

Han är alltid på bra humör, och det smittar av sig. Jag har lika lätt att bli smittad av stress och dåligt humör också, men nu för tiden ringer han ju enbart när han är glad. Det är kanske den stora skillnaden jämfört med när vi var tillsammans. Jag slipper ta över alla frustrationer som han själv inte kunde hantera! Nu ser jag bara hans positiva sidor.

Vi har liksom hamnat i samma läge som vi var innan vi blev tillsammans. När vi var kompisar som pratade nån gång i månaden och sågs några gånger per år för att göra spelningar tillsammans. Men känslomässigt är det förstås inte alls samma sak för mig. Vissa band går inte att backa. Fast han kanske tror det.

Själv är jag så otroligt ointresserad av dejting, av något nytt förhållande och av män i största allmänhet. Jag är ungefär lika lockad av det som jag är av att börja spela korpfotboll nu på höstkanten. Klafsa runt på en grusplan två ruggiga kvällar i veckan och bli kall och genomblöt. Härligt! Var skriver jag på?

Om det ligger någon fara i att bli för bekväm när det gäller eventuella framtida relationer, då har jag redan passerat den kritiska gränsen med råge. :smile:

6 gillningar

Men vad tror du att han vill med allt detta?

Låter som att han försöker tassa lite närmare, tycker jag. Kollar upp lite hur du tar emot. :paw_prints:

Det är omöjligt att avgöra. Förmodligen vet han inte själv heller. Det enda jag vet är att han inte spelar några spel eller försöker manipulera. Bli sams, tror jag är det som ligger närmast till hands, fast vi inte är ovänner.

Så han får väl hållas. Själv ser jag fram emot en jul där jag inte kommer vara frustrerad eller besviken över hans agerande. Det var faktiskt en stor lättnad redan ifjol, men då var jag fortfarande så ledsen och arg.

Ja, kontakt vill han ha, men jag kan inte avgöra på vilken nivå. Jag vet inte om han tycker att han har landat i ett lagom engagemang nu, eller om han vill trappa upp.

Jag ligger lågt. Den där karln har redan tagit så enormt mycket av min kraft de senaste åren. Även om han har gett mycket också så är det jag som har gått minus.

Mest försöker jag fokusera på mig själv varje gång han hör av sig. Hur får han mig att må? Hur reagerar jag? Vill jag ha den här kontakten med honom?

Stor skillnad mot ifjol när jag alltid bara tänkte på vad som rörde sig i hans huvud!

4 gillningar

Ikväll gjorde jag en liten tarottolkning på mig själv. Jag gör det inte så värst ofta, nån gång i månaden kanske. Med det intervallet brukar jag få riktigt träffsäkra svar.

Nåväl, frågorna jag ställde var följande:

Vad behöver jag lära mig av mina tidigare relationer? Döden

Var befinner jag mig i dagsläget när det gäller relationer? Eremiten

Vart är jag på väg när det gäller relationer?
Ödeshjulet

Alla tarotnördar ser förstås genast att alla korten kommer från Stora Arkanan, vilket tyder på att jag befinner mig i en mer livsavgörande fas av livet just nu. Det jag erfar nu kommer fortsätta ha betydelse i framtiden.

Döden säger åt mig på skarpen att jag måste lära mig att släppa taget. Hur jobbigt det än är, så innebär vissa förluster att det görs plats för något bättre. Jaja, jag håller ju på för fullt med den saken, kära Död, men jag råkar behöva mycket tid bara.

Nuläget på relationsfronten symboliseras av Eremiten och det är knappast förvånande. Det är någon som väljer ensamhet för att söka vishet och upplysning och kunna utvecklas själsligt. Ett behov av att stå utanför bruset för att hitta svaren inom sig.

Min framtida väg vad gäller relationer illustreras av Ödeshjulet. Här handlar det om att acceptera livets alla skiftningar och att förlika sig med tanken på att inget varar för evigt. Varken lycka eller olycka. Livet är ständig förändring.

Det här kortet drog jag omvänt, vilket brukar stå för hinder, oförmåga, ovilja etc att leva upp till kortets budskap.

Så min oförskämda kortlek antyder därmed att jag behöver jobba mer framöver med min förmåga att hantera att relationer inte nödvändigtvis varar för evigt. Va? Skulle jag? Moi?

Ja, som vanligt kommer inte mina kort med några rafflande budskap från framtiden, utan de säger det som jag någonstans redan vet innerst inne. :innocent:

3 gillningar

Men det där handlar lite om personlighet också.
Många tycke att förändring förnöjer, och för många verkar det mer viktigt att få känna himlastormande förälskelse och lust snarare än en lång och stadig relation.

Men vi som har lite mer lojalitetstänk? Som vill ha en livskamrat?
För oss blir det lite märkligt att tänka på relationer som något man går in i med tanke på att bara ha kul ett tag, så länge det varar.

3 gillningar

Ja, där råder det inga som helst tvivel för min del! Jag är fullständigt ointresserad av en relation om inte syftet är att den ska vara livslång.

Men jag tänker mig att korten (dvs mitt undermedvetna! :smile: ) påminner om att det inte finns garantier. Hur goda intentioner man har kan det ju ändå bli fel.

Och åtminstone just nu har jag oerhört svårt att acceptera det. Hela min kropp känner att det inte är värt det.

Jag känner ingen som helst förväntan eller upprymdhet inför en framtida relation. För framtiden i stort gör jag det - jag har massor av idéer och planer som jag vill förverkliga!

Men på relationsfronten råder bara håglöshet och motvilja, eftersom jag har hamnat i en sinnesstämning där jag tar ut alla svårigheter i förskott. Jag vet redan hur usla oddsen är, och hur många nederlag och besvikelser det kostar att KANSKE få en trygg, långsiktig och jämbördig relation.

Ibland undrar jag vad som skiljer mig från andra som har inställningen att man måste chansa, tro på sig själv, våga lita på kärleken osv.

Är det självkänslan? Många är kanske mer övertygade än jag om att det självklart finns en massa bra personer som vill ha dem.

Eller är det den emotionella rustningen? Min är inte stark. Och den har redan åkt på ett par rejäla smällar. Jag tror inte den står emot ännu ett slag mot hjärtat, tyvärr. Andra har kanske ett bättre försvar än vad jag har, och kan därmed ge sig ut på slagfältet igen.

Eller är det avvägningen mellan vad man har och vad man kan få? Jag har det så bra nu, utan den ständiga besvikelse som det alltid inneburit för mig att aldrig få vara nummer 1, trots att jag har en partner.

Om det hade varit en annan december nu, ett år när jag hade en relation,.då hade jag varit både stressad och besviken just nu. När jag var gift var jag besviken över att min man var så komplett ointresserad av några julförberedelser. Allt hamnade på mig. Jag som ville att det skulle vara en gemensam familjegrej! Icke. Det slutade oftast med att jag och barnen förberedde tillsammans. Han suckade ju bara över allt från julklappsköp till städning.

Och i min senaste relation var jag stressad och besviken över att exet aldrig kunde planera in julfirandet med mig. Det var jobb och jour och mamma och jag vet inte allt som var viktigare. Så hela december flikade jag in frågor till honom gång på gång. Vet du hur du jobbar nu då? När kan du och jag ses? Hade jag tur fick jag veta det dagen innan.

Men i år som singel! Jag planerar precis som jag vill, involverar ungdomarna i sånt som de gillar och funderar med släkten hur vi ska förhålla oss till smittan. Ingen stress! Ingen besvikelse! Bara rolig förväntan, precis som jag vill ha det!

Och ofta tänker jag att finns det överhuvudtaget någon vits att riskera min själsfrid…? Vad har jag idag? Och vad missar jag som singel?

Mitt eget svar är att jag knappt missar något alls. Men många har nog en helt annan syn på det och tycker att en relation är värt väldigt mycket.

4 gillningar

En fråga att ställa sig…“Varför vill jag vara i en relation?”

Happydating har kommit ut med 5 pod-avsnitt där hon coachar en och samma tjej…både klokt och roligt att lyssna på. Och just den frågan kom upp…och med tanke på att den här tjejen har dejtingpanik och letar för fullt efter en pojkvän, så borde ju svaret komma direkt utan en sekunds betänketid.
Det gjorde det inte.
Tips: Lyssna på det!

Det ska jag sannerligen göra!

Jag märker att jag har blivit väldigt snabb att hugga på alla antydningar och normbundna förväntningar på att det självklart ska inledas en ny relation. Att det bara är en tidsfråga.

Jag stör mig på relationsartiklar som är fulla med diverse tips och alltid avslutas med Innan du går in i nästa förhållande…

Hur svårt kan det vara att skriva Om du i framtiden vill ha ett nytt förhållande… istället?

Och jag stör mig på alla som inte tror mig när jag säger att jag inte alls är säker på att jag vill ha en ny relation någonsin. “Jaja, så säger du nu! Men du kommer ju ändra dig!”

Wtf? Ja, ändra mig kommer jag sannolikt göra genom livet, åt alla möjliga håll. Men här är det minst lika troligt att jag ändrar mig ännu mer åt nej-hållet.

Just nu vet jag ju bara att den närmaste tiden vill jag absolut inte ha in någon ny person i mitt innersta liv. Inte på några villkor. Om framtiden vet jag inget.

Men om fem år är jag kanske tvärsäker på att jag vill fortsätta sköta mig själv i överskådlig tid? Hur kan halvbekanta människor yttra sig så övertygat om mina känslor och behov när jag själv inte kan göra det?

Det måste ju vara sådana människor som inte ens kan ge en anledning till varför de vill ha en partner. :thinking: :grin:

2 gillningar