Ja, där råder det inga som helst tvivel för min del! Jag är fullständigt ointresserad av en relation om inte syftet är att den ska vara livslång.
Men jag tänker mig att korten (dvs mitt undermedvetna! ) påminner om att det inte finns garantier. Hur goda intentioner man har kan det ju ändå bli fel.
Och åtminstone just nu har jag oerhört svårt att acceptera det. Hela min kropp känner att det inte är värt det.
Jag känner ingen som helst förväntan eller upprymdhet inför en framtida relation. För framtiden i stort gör jag det - jag har massor av idéer och planer som jag vill förverkliga!
Men på relationsfronten råder bara håglöshet och motvilja, eftersom jag har hamnat i en sinnesstämning där jag tar ut alla svårigheter i förskott. Jag vet redan hur usla oddsen är, och hur många nederlag och besvikelser det kostar att KANSKE få en trygg, långsiktig och jämbördig relation.
Ibland undrar jag vad som skiljer mig från andra som har inställningen att man måste chansa, tro på sig själv, våga lita på kärleken osv.
Är det självkänslan? Många är kanske mer övertygade än jag om att det självklart finns en massa bra personer som vill ha dem.
Eller är det den emotionella rustningen? Min är inte stark. Och den har redan åkt på ett par rejäla smällar. Jag tror inte den står emot ännu ett slag mot hjärtat, tyvärr. Andra har kanske ett bättre försvar än vad jag har, och kan därmed ge sig ut på slagfältet igen.
Eller är det avvägningen mellan vad man har och vad man kan få? Jag har det så bra nu, utan den ständiga besvikelse som det alltid inneburit för mig att aldrig få vara nummer 1, trots att jag har en partner.
Om det hade varit en annan december nu, ett år när jag hade en relation,.då hade jag varit både stressad och besviken just nu. När jag var gift var jag besviken över att min man var så komplett ointresserad av några julförberedelser. Allt hamnade på mig. Jag som ville att det skulle vara en gemensam familjegrej! Icke. Det slutade oftast med att jag och barnen förberedde tillsammans. Han suckade ju bara över allt från julklappsköp till städning.
Och i min senaste relation var jag stressad och besviken över att exet aldrig kunde planera in julfirandet med mig. Det var jobb och jour och mamma och jag vet inte allt som var viktigare. Så hela december flikade jag in frågor till honom gång på gång. Vet du hur du jobbar nu då? När kan du och jag ses? Hade jag tur fick jag veta det dagen innan.
Men i år som singel! Jag planerar precis som jag vill, involverar ungdomarna i sånt som de gillar och funderar med släkten hur vi ska förhålla oss till smittan. Ingen stress! Ingen besvikelse! Bara rolig förväntan, precis som jag vill ha det!
Och ofta tänker jag att finns det överhuvudtaget någon vits att riskera min själsfrid…? Vad har jag idag? Och vad missar jag som singel?
Mitt eget svar är att jag knappt missar något alls. Men många har nog en helt annan syn på det och tycker att en relation är värt väldigt mycket.