Detta är den svåraste utmaningen i mitt liv just nu.
Även om det redan är två år sen skilsmässan känns detta extra relevant eftersom jag märker att barnen 13 och 8 verkar trivas bättre hos sin pappa där tonåringen har jämnåriga bonussyskon och sonen favoritspelet på PS 
Hemma hos mig, barnens hem sen födseln, verkar vara tråkigt, trist, samma gamla vana och inget jag gör verkar intressera dem att ta del av 
Måste medge att jag själv hamnat i en svacka då det gäller att hitta på roliga saker. Inget känns kul just nu, mycket pga coronan och annars också.
Svårt att få dottern medryckt då mitt eget liv tycks stå med paus-knappen intryck.
Känns som om barnens motstånd påverkar min egen påhittighet och eftersom jag inte orkar aktivera mig och med det dem, så var vi inne i en negativ spiral som föder det andra 
Så dippa kan man tydligen göra ofta och länge längs med vägen. Ganska tungt ibland. Det vore ju kul om man kunde sätta ett stoppdatum på det efter skilsmässan 
3 gillningar
Fick en liten dipp till just nu.
Fick ett sms att imorgon är sista gången du behöver betala mig får vi hoppas och en smiley…
Aj! Jag ville bara svara massa saker jag inte ska svara… Inget jag skulle säga tjänar nått till så jag raderade smset utan att svara…
1 gillning
Mitt hemmaboende barn (numer vuxet) med funktionsvariation och psykisk ohälsa visar alltid en mycket trevligare, aktivare och mer funktionell sida med andra. Relationen är komplicerad och späs på av att hens funktionsvariation just innefattar svårigheter som socialt samspel och kommunikation och den psykiska ohälsan innebär en ständigt hög ångestnivå.
Ibland tappar jag det helt. Vid ett sådant tillfälle då jag bara inte orkade längre och for ut lite mot hen sa hen ”men mamma, var ska jag annars få vila och bara vara mig själv?”. Detta är egentligen så solklart, om all kommunikation och socialt samspel kräver att man i detalj måste ha ett självfokus samtidigt som man ska försöka tolka andra, så är det klart att det är skönt att det finns ett ställe där man just bara vågar och får vara sig själv hur jävlig man än uppfattas.
Så jag tänker såhär @Vilsenmamma , det är inte alls säkert att dina barn trivs bättre hos sin far. Ni kanske bara fått olika roller. Hos dig kanske dina barn faktiskt bara får vara sig själva och leva ut, medan de hos pappan har fullt upp med sina relationer. Dina barn kanske inte heller är så sugna på att göra saker om de har fullt upp hos pappan…
4 gillningar
Du gjorde helt rätt att radera meddelandet 
1 gillning
Ja jag visste att skriver jag vad jag känner så skiter hon i det ändå… ledsen är man.
Tack för de snälla orden.
Det är obegripligt svårt att inte falla i gropen och känna sig övergiven när barnen väljer det andra hemmet som mer intressant.
Barnen kom faktiskt hem idag och direkt dottern såg mig drogs mungiporna ner och de fula orden började hagla ur henne. Hon säger ordagrant att hon inte tycker om mig.
Exet var fortfarande kvar då ännu och vi pratade om hur avig hon alltid är mot mig här hemma. Han hade bett henne vara som folk även hemma hos mig och berättade att hon blir på dåligt humör direkt hon vet att de skall ”lämnas” tillbaka. Han sade att hon trivs så mycket bättre där då det finns två bonussyskon och mera människor omkring…som en förklaring till hennes humör.
Gissa om det svider att få höra 
Jag bad aldrig om att barnens far skulle lämna sin familj. Och som plåster på såret anser dottern att hans nya familj är trevligare att umgås med än ensamma mamma. Mitt hjärta brister, det var ju inte valfritt att förbli ensam.
Och visst tröstar jag mig med att barnen vågar visa sitt riktiga jag hos mig. Men det är jobbigt att inte räcka till och att våga släppa barnen och förlita sig på att de kommer tillbaka i något skede.
4 gillningar
Det hör till tonåren att frigöra sig. En dotter gör det från sin mamma. Det är helt normalt. De säger fula saker, vill inte sitta bredvid en i bussen osv. Man får som mamma mycket skit men… Hon kommer nog tillbaka och tackar dig sedan för att du stod ut med henne. Tänk såhär,… det är inte lätt att vara tonåring, hormonerna snurrar och de skall hitta sin stil, sin väg. Det är tufft och tungt. Då måste de spy på någon och det är den som de vet älskar dem mest.
1 gillning
@Vilsenmamma, gissar att dottern är 13-åringen… Mamma-dotter-tonår, du har inte de bästa förutsättningarna just nu 
Jag känner mig kanske inte övergiven av mitt barn. Tror mer avvisad är rätt ord för mig och mitt barns relation. Ständig avvisad. Hen kan inte heller säga att hen älskar mig. Bara att jag är till nytta, men hur mycket vet hen inte förrän hen inte längre har mig till hands. Ungefär så är hens beskrivning av mig när jag frågade rent ut om hen älskar mig. Så jag vet att det svider.
Jag bad inte heller om att bli lämnad. Jag bad inte om att vara heltidsförälder till ett barn som redan innan hade det svårt. Det finns tillfällen då jag önskat att mitt barn trivts bättre hos sin far och velat flytta dit så att han skulle få ta lite ansvar och jag bara få vila. Slippa allt vad relationer heter. Det är svårt att älska, när mottagaren inte riktigt vill ta emot. Men desto mer uppmärksammar och uppskattar man de små guldkornen som kan komma när man minst anar det. Som när mitt barn från ingenstans helt plötsligt ville bygga sin dator med mig och det visade sig att vi är världsbäst på att samarbeta kring praktiska saker.
2 gillningar
Det är så tungt, precis som du skriver. Jag bad inte heller om att barnens pappa skulle lämna familjen och bo kvar i vårt hus där alla kompisar finns i närheten.
Försöker trösta mig med, när det är som jobbigast, som igår, att det nog ofta är mammorna som får ta den största smällen. Oftast, jag säger inte alltid, men hos oss har det varit så, så har jag nog varit den som varit lite hårdare mot barnen, men ändå alltid funnits där. Förhoppningsvis ger det utdelning lite senare, även om det är väldigt tålamodsprövande just nu.
2 gillningar
Känner så igen mig i hela din historia. För mig har det gått 6 mån. Hade våren och sommaren som skulle bli min. Chans till en nystart och började väl känna lite så i mars. Men sen kom viruset, låg sjuk i 4 v. Å allt bara rasade igen, tillbaka på ruta ett. Isoleringen gjorde verkligen att jag kände mig så ensam. Har stora barn som valt att vara kvar i huset där vi bott så länge. De har sin trygghet där, sin bas. Jag vet att barnen så klart oxå bearbetar detta på sitt sätt. Att jag varit och fortfarande är ledsen när vi ses, tårar och sorg de ser i sin mamma gör så klart ont även i dem. Men jag tänker att det får ta den tid det tar de kommer att komma till mig och förhoppningsvis får vi en bra relation när vi ridit ut detta. De som skiljer våra historier är att barnen vet att det var otrohet som utlöste skiljemässan (även om x:et gjorde och sa att det inte var det som orsakade separationen) men det har ju så klart visat sig med tiden då x träffar den nya och även gjort försök i att barnen ska träffa henne. Å det kan jag säga har gjort mig galen. De har nämligen bestämt sagt nej (då hon i sin tur är otrogen mot sin sambo och inte berättat nått för honom) geggigt de e va det är. Så ungarna vill i dagsläget inte träffa henne då hon kör med fula kort. De e så pass stora så när de känner sig mogna för det kommer de själva att säga till att de vill träffa henne. Den enda som har bråttom i all bearbetning är x:et. Ja jag hoppas att vi alla som blivit svikna och kämpar varje dag med att komma vidare och få må lite bättre kommer dit. För det gör vi ju så klart. Men det är viktigt att inte stressa på processen det gör det bara värre och tar längre tid att komma framåt. Omfamna sorgen, frustrationen och besvikelsen när den kommer och så småningom hitta acceptansen. För ingen av oss kan förändra det som hänt vi kan bara ta en dag i taget tills vi en dag vaknar och allt känns ok. Att vi accepterat och därmed kan börja fokusera på våra behov och det som gör oss lyckliga, tacksamma och glada. Livet kommer le mot oss en dag det är jag övertygad om.
Vi sade direkt att pappa hade en ny. Jag vägrade gå med på att sitta och ta del i skulden varför vi skulle skiljas. Även här förundrar jag mig över hur han fick dem med på sin sida så lätt.
Och det intressanta är att jag inbillade mig att deras barndomshem (som jag behöll) skulle väga mera, men så verkar det inte vara.
Ibland är livet verkligen inte lätt
2 gillningar
Så fint att höra <3
Och det är de små guldkornen som gör det värt!
1 gillning
Jag tror att du kan vara lugn. Du är deras mamma å kommer alltid att vara det. Tänker att de e omtumlande å de kanske gör precis tvärtemot vad de egentligen känner. Att se sin mamma ledsen å sorgsen e kanske mer än de orkar med just nu. Ha tålamod å va bara rak å ärlig i dina känslor. Det kommer komma nått fint ur det till slut. 
1 gillning
För att ta upp något på den positiva sidan som verkligen väger upp alla dippar.
Mina barn åkte till sin pappa igår. Liten brukar i stort sett aldrig höra av sig själv när han är hos pappa om jag inte sms:ar eller ringer. Då svarar han förstås.
Så ser jag att han ringer på kvällen. Hinner såklart nästan bli orolig att det hänt något (vet att han varit på träning), just i och med att han aldrig ringer. Då ringer han bara för att berätta att han äntligen har fixat en grej han har tränat på jättelänge. Och så vill han dela det med sin mamma <3. Det har alltid varit jag som engagerat mig i deras sporter och det känner han nog. Detta värmde mitt hjärta under en annars ganska jobbig kväll. Och jag fick också möjlighet att boosta honom lite grann.
Det gäller att försöka se det som är positivt också, som man kanske inte skulle reagerat över om allt varit “som vanligt”.
6 gillningar
