Jag undrar hur länge man ska hålla på att ha dippar. För mig är det drygt ett år sedan bomben föll. Just nu känner jag mig bara så otroligt ledsen över allting och främst över att mitt stora barn hellre verkar vilja vara mest hos sin pappa. P g a att det finns vänner närmare där och de har lättare att hitta på saker där. Fast jag upplever att han inte riktigt vill ge det en chans här. Och jag kan ju inte tvinga honom.
Pappan bor kvar i huset som barnen växte upp. Jag flyttade. Jag hade aldrig kunnat bo kvar där, både av ekonomiska men också praktiska och känslomässiga skäl. Det var barnens pappa som var otrogen. I helgen har han dragit någon rövarhistoria om vad han ska göra som barnen köper, medan jag förstår att han är och träffar någon. Vilket ju gentemot mig inte ska spela någon roll, men det gör ändå ont.
Jag är rädd för framtiden, hur mina barn sa må, hur jag ska må och allt som blev förstört. Om jag inte ens kan få mina barn att vilja vara här med kompisar, hur ska jag då komma vidare med något annat…
Hej vännen! Förstår att du känner dig låg, hatar dessa dippar. Jag är bara 4 månader in i min sorg som lämnad man. Men förstår ändå ditt tänk med barnen osv. Jag har själv svårt att plocka upp mig själv och sluta ha offerkoftan på, för det är just det vi har och därför vi inbillar oss och mår som vi gör. Jag tror på riktigt att vår tid kommer. I ditt fall med barnen så kommer även det att vända, du är deras mamma och det finns bara 1. Att dom väljer kompisarna och att läget för det råkar vara bättre just nu för att ditt X har huset förstår jag är jobbigt. Men du som jag behöver jobba på att bli hel och glad igen själv. Reparera det vi blivit utsatta för. När du är lycklig så ser barnen det och även din omgivning. När du börjar stråla igen så kommer säkerligen kärleken också som ett brev på posten. Vändningen finns bara inom en själv. Men jag har gett mig fan på att jag ska vända skiten. Jag tänker välja lyckan ! Och det är därför det också är helt ok att ha dippar och att vara ledsen. Men stanna inte i verken bitterheten eller sorgen för länge, utan försök lyfta dig själv! Kämpa på
Bra saker kommer hända oss när vi väljer att börja leva livet igen, jobbigt och svårt absolut. Tar även olika tid för oss alla att ta sig dit. Men att få känna som man gjorde innan helvetet började gör det värt att kämpa!
Tack snälla för fina ord. Tänk att det behövs så lite för att det ska kännas lite bättre.
Jag har inte såna här dagar alla dagar, men ibland, speciellt när man ska försöka närma sig sin tonåring så känns det så ofattbart tungt. Tonåringen förstår inte varför det ibland känns extra tungt för mamman då vi inte valde att berätta om otroheten (jag tror inte det blir bättre för barnen om de vet, deras pappa är ju ändå deras pappa och de ska inte behöva ta ställning).
Jag har flyttat, vi har börjat komma i ordning och vi bor bra, men ja vissa saker fick inte plats här … och det är just de sakerna som ska användas nu.
Det här skulle bli min vår, en vår till möjlighet, kanske inte att träffa någon, men att läka. I stället blev det en vår av isolering. Läkprocessen har självklart gått framåt och jag försöker se på framtiden med tillförsikt, men vissa dagar, som idag, när vi börjar närma oss sommaren så är det svårt. Sommaren var vår tid. Med planering inför och någon resa under. I år kan man troligen inte ens resa, inte ens med den nya mindre familjen.
Tror du att man någonsin kommer att känna som man gjorde förr?
Förhoppningen är att kunna hitta något fantastiskt med någon ny, men jag har ändå svårt att se att bitarna kring barn och ursprungsfamilj kommer kunna toppas. Det var ju inte så här det skulle bli …
Dippar kommer och går… har själv haft en dipp idag. Ledsen för allt.
Tårarna kommer och saknaden av henne.
Hade ett samtal med en kompis imorse om kärlek. Han hade fått en fråga om han var kär i kärleken eller den tjej han träffat…
Jag reflekterade över mig själv och sa att ja jag saknar exet som person alla hennes bra och dåliga egenskaper för det är ju hela henne jag älskar…
så jag är inte kär i kärleken.
Och ja jag är förloraren i allt detta känner jag.
Skulle jag kunna vrida tillbaka klockan skulle jag göra det och lyssnat bättre och agerat annorlunda…
I mitt fall så tror jag att en stor del är att jag är ledsen för mina barns skull. Att hela deras värld behövde ändras så drastiskt. Men jag känner mig ändå nöjd över att vi inte har berättat hela sanningen för dem eller bråkat inför dem då yngsta barnen har sagt att det har varit skönt att vi är sams. Och också av rädsla att inte bara förlora dem halvtid utan även heltid…
Jag är inte säker på att jag är kär i mitt x längre, men jag kan sakna honom långt in i märgen i bland. Så jag älskar honom på ett vis fortfarande, på ett vis inte.
Visst kunde jag gjort saker annorlunda och det kunde han också. Kan man inte alltid det? Så det får vi ta på oss båda två. Men med lite kommunikation i stället för otrohet så kanske inte världen ställts på ända?
Ja det finns så mycket man skulle och inte skulle gjort, nu är vi ändå där vi är. Det är svårt men man måste acceptera orättvisorna med allt detta och gå vidare. Minnen kommer komma längs resan såklart, men man kan välja att se på dom som att man fick just fina minnen och en bra tid i livet. För min egen del har jag 2 fantastiska barn att ta med mig. Så jag fick ändå det finaste i livet av mitt X. Om man kan bli sådär kär osv när inte kärnfamiljen finns kvar ? Ja det tror jag uppriktig. Man är och kommer inte vara samma människa när man tagit sig igenom detta. Min käre mor berättade för mig när jag frågade samma fråga som du ( kan man bli så kär igen) efter hennes svåra skillsmässa. Jag trodde aldrig det, Men ja det kan man verkligen. Hon blev om möjligt mer kär i en kille efter skillsmässan än hon någonsin trodde var möjligt. Så svaret är JA det kan man. Men kärleken kommer när man skiner inifrån och jag har långt dit. Det kanske du också har? Men det känns som att du är på god väg dit och för oss alla börjar och slutar resan inom oss själva. Bara vi själva kan se till att komma dit igen Kram
Varannan vecka boendet får man också försöka vända till något positivt. Och att kärnfamiljen är splittrad så sett. Man kommer h mer energi och focus dom dagar man har barnen. Dom kommer ha mer focus på dig dom dagarna som dom är med dig. Och även om en 3:e part kommer in i framtiden så kan man göra saker och ting väldigt bra tror jag. Om du är glad och mår väldigt bra så kommer dina barn högst troligt också att göra det.
Jag känner som du, jag försöker också tänka att det vi hade när vi hade det, det var sant och det var bra och vi har också två fina barn som är vårt allt. Och kanske är det med tanke på detta som det ändå känns väldigt tungt ibland?
Det jag tänker är att även om man kan bli kär igen, vilket jag verkligen hoppas, så kommer det aldrig att vara detsamma mer runt familjen. Det kommer aldrig finnas någon som älskar ens barn lika mycket som man själv gör och som pappan gör, och man kommer aldrig vara varandra lika nära i en nykomponerad familj. Men det blir något nytt även om jag har svårt att se mig där just nu. En del av mig vill gärna ha någon som är nära, som finns i vardagen, en annan del har väldigt svårt att se den fogas i hop med mina barn till en ny familj. Det är långt fram och kommer få ta tid, men funderingarna finns.
Det känns skönt att höra att det kan finnas kärlek igen, starkare än tidigare. Jag har väl dock aldrig sett på mig själv som en person som skiner och efter otroheten är självkänslan lägre än någon gång tidigare, men jag jobbar på det och visst finns det dagar då jag tror att det kan finnas någon även för mig.
Jag tror mina barn mår ganska ok även om situationen är som den är och jag tror att de tycker att de har mer av mig nu och att det bara är någon enstaka gång jag är ledsen, men det blir också mer påtagligt att man är mer ensam… barnen är i åldern då de gärna hänger på rummet och inte med mamma i soffan
Och till sist, ingen av oss är vinnare eller förlorare. Just nu i livet var det inte meningen att vi skulle vara med våra X helt enkelt. (Då) var det så, den resan gjorde vi med dom. Nu får vi börja bygga något nytt vänner
@Jonas79 är du medveten om din förmågor som terapeut? Har själv dippat ett längre tag men blir alltid på lite bättre humör och kränger av mig offerkoftan när jag läser dina inlagor.
Det är klart att vi måste bygga något eget. Men som förlorare kan man känna sig när man ser hela sitt liv försvinna på en och samma gång. I slutändan vet jag att han inte heller mått jättebra hela tiden, men jag mår ju inte bättre av att han mår sämre …
Tiden läker … visst gör den det. Om jag tänker på mig själv för ett år sedan så var jag som en urvriden trasa, folk på jobbet trodde jag var sjuk. Nu fungerar hjärnan oftast som vanligt men även om den kan tänka rationellt är det inte alltid den gör det.
Tack Filur! Det värmer. Jag vet att jag ofta tänker rätt och att människor uppfattar mig som väldigt vettig kring saker. Men jag kämpar också med att översätta allt man vet och bör göra till praktiken. Det är där hela läkandet sitter. Jag vet allt jag bör tänka/ göra/ agera men det är en jäkla kamp vänner!! Skam den som ger sig, jag tänker ta fighten för att bli lycklig igen
Jag är med dig , bitter är verkligen det sista jag tänker bli.
Däremot tror jag att jag måste tillåta mig själv att ha dippar ibland för att kunna känna att vissa stunder är bättre än andra och också få känna att det är ok att vara liten och ensam ibland.
Vissa dagar klarar jag vad som helst, andra blir minsta lilla praktiska bekymmer väldigt svårt att ta sig förbi.
Och när det handlar om barnen och en ev ytterligare förlust i tid med dem … ja då blir det en dipp.
Men nu har jag pratat med tonåringen och det känns lite bättre.
Vet precis vad du menar. Mitt liv och allt runt om blev också slaget i spillror. Jag känner också så ganska ofta. Och det är ok att känna det, för det är så det är för oss. Den känslan var och är riktig för oss. Men man måste acceptera att nu är det såhär, och jag kan inte påverka något av det jag vill. Jag kan bara påverka hur jag vill att resten av livet ska bli. Jag brottas själv med exakt samma tankar och kommer säkert göra det en lång tid framöver. Men man måste resa sig upp igen och igen och igen. En dag känner vi lyckan igen allihopa här, så är det bara
Ditt sista inlägg. Precis så som du skriver. Den insikten tror jag att man kommer framåt av. Det är ok att bli ledsen och att känna sig liten trots att tid har gått. Vi är människor som älskat helt enkelt. Men vi är skapta för att klara ta oss vidare
I’m a survivor … (du hör väl melodin )
Igår blev jag till exempel stärkt av att jag lyckades köpa (ja det var jag inte så imponerad av) en vattenslang och få ihop den med fyra kopplingar och munstycket samt få på vattnet. Tänk bara det …
Säkert inte svårt i andras värld, men jag hade inte det ansvarsområdet tidigare direkt. Man får kompetensutveckling på köpet när man skiljer sig. Jag har dock inte kommit till att borra än så det är lite kalt på väggarna
Jag hör låten ja du ser bra jobbat . Man kan så mycket mer än man tror. Och ja angående kompetens höjning Jag är högst övertygad om att man går ur en skillsmässa som en starka person på alla plan. Det är och kommer inte bli lätt, men när vi är ute ur denna sorg. Då jäklar Mot den tiden tar vi sikte upp med hakan igen
Ja kär kan man absolut bli igen… hade en jobbig seperation från barnens mamma för 14 år sen… träffade x frugan två år efter och blev mer Kär än någonsin i henne… och har älskat henne mer än livet sen dess.
Pratade med en kompis innan när jag körde han för att hämta hans barn… berättade att jag efter 11 år kände samma kärlek som jag alltid gjort. Den kanske gick ner lite några gånger som är normalt men då blev jag som nyförälskad igen efter.
Sen att det gick som det gick är ju en jättesorg.
För mig har det snart gått 8 månader och jag vet att det tar tid. Jag vet att jag haft rätt känslor från dag 1. Och det är något jag är väldigt stolt över… alla problem man stannat kvar och löst med henne för man älskar… det är något som gör att jag kan sträcka på mig idag.
Min dipp beror nog på kompisen som verkade bli ledsen när hans barn berättade hur de haft det hos mamman… jag kände hans ångest och fick då själv ett jäkla påslag för jag vet hur det var för mig med för 14 år sedan.
Men @mittilivet att det dippar efter ett år ska du bara se som ett friskhetstecken
Det tar 2-5 år att komma över…
Läser din sista rad… vet inte om jag ska bli stärkt i att det är ok att dippa ibland eller förskräckt över att jag kanske sitter här om fem år utan att ha kommit vidare
och jag har långt dit. Det kanske du också har? Men det känns som att du är på god väg dit 
och för oss alla börjar och slutar resan inom oss själva. Bara vi själva kan se till att komma dit igen 
Kram
)
