@mittilivet tror inte att en och annan dipp hindrar oss från att komma vidare. Personligen väljer jag att se dipparna som ett kvitto på att jag är mänsklig.En dipp då och då kan ge värdefulla insikter som hjälper oss vidare. Vi har utsatts för ett ordentligt psykiskt trauma som aldrig kan göras ogjort och det vore konstigt om inte det satte livslånga spår. Om vi däremot fastnar i dippen skulle jag säga att det är fara på färde och dags att söka hjälp.
2 gillningar
Nä hörni… Nu spelar vi “I’m a survivor” riktigt högt. Och tar till oss. Vi lever ju! Även om vi dippar.
Just så! 
2 gillningar
Bra Carro! Pepp is on 
1 gillning
Jag är på … hade varit gott med ett glas vitt till.
… men får vänta lite, ska strax köra bil 
1 gillning
Varför inte dundra på med Motörhead, “Born to raise hell”. Funkar skitbra i alla situationer.
2 gillningar
Ja nu snackar vi! Gillar du hård rock så… (right left wrong) Three Days grace, rekommenderar
Då är du värd ett glas efter det Mittilivet 
1 gillning
Visst är dina barn i tonåren? Jag har två tonåringar och det har varit riktigt tufft med rädslan att förlora även dem. Relationen till sonen, där har jag landat och känner mig trygg. Han trivs med oss, trivs här hemma och kommer inte att välja bort mig. Men 14-åriga dottern är verkligen inte lätt. Hon har tydligt sagt flera ggr att hon inte vill vara med mig mer än nödvändigt, hon kör med mig, tigger pengar och prylar… Och jag har så svårt att säga nej för att jag är rädd att förlora henne. Men nu har vi haft ett par ganska bra veckor. Det jag gjort är att skriva härinne när jag varit orolig och jag har haft ett par möten med kommunens familjerådgivare själv efter det att X hoppat av där jag kunnat prata om min oro. Jag fick råden att hålla min linje, försöka se trygg ut även om jag inte känner mig så. Att göra glada trevliga saker med och utan henne. Att se till att jag har ett liv som jag trivs med och låta henne hänga på. Jag försöker också att se det långsiktigt (men det är sjukt jobbigt) att hon kanske kommer att trotsa och ”bryta med mig” nu när hon är 14 och då är det viktiga att se till att inga dörrar är stängda, hur illa hon än beter sig så ska hon känna att hon är välkommen - men inte att jag pausar mitt liv för henne. OM det blir en tillfälligt bryt så kommer hon komma tillbaka. Och efter några veckor med en ny attityd från mig, så verkar hon trivas mkt bättre här.
Försök att skapa ett par nya rutiner eller vanor som är ”er grej” är ett annat tips. Vi har infört söndagsbrunch med våfflor eller pannkakor, fin juice eller smoothie, osv. En liten grej men det ska kännas som en ny vana, ”mammas nya liv… välkomna att hänga på, ungar!”
Håll ut! Kram!
6 gillningar
Om du menar mig så är mina barn 8 och 11år . Idag hade jag en sån där skit morgon 
så himla ledsen och känslor av ensamhet. Saknar min fru och barn så hemskt mycket. Nä dags att sträcka på sig igen och imorgon kommer barnen till mig
1 gillning
@Jonas79 liten dipp här på morgonen också. Tog en tur i bilen och pratade med en vän på telefon om alldagliga ting. Kändes lite bättre men inte helt bra.
Förstår nog ditt läge, men tänk på när barnen kommer och vad ni ska hitta på. Sånt brukar stärka mig i alla fall.
Själv ska jag lämna barnen i morgon kväll och det ger viss ångest under söndagen
Tack för stöttning, jag ska också ge mig iväg till en kompis nu. Behöver miljöombyte känner jag och någon att prata lite med. Ska fundera lite kring vad vi ska hitta på i veckan usch vad man kan sakna sina barn är så glad att jag har dom.
Har med haft en dipp under förmiddagen. Åkte till en kompis på landet och tog en skogspromenad.
Det är ju ett öppet sår man går runt med.
Alla känslorna är ju där dom är.
Men under skogsbranden så började vi skratta åt att vi hittade en vagn mitt i skogen sen kändes det lite bättre.
1 gillning
Idag känns det lite bättre, även om det har kommit fram andra saker som jag grubblar lite över.
Har hämtat hem minstingen från en kompis och tonåringen och jag hade en mysig kväll igår när han ödslade lite tid på sin mor och kollade på film.
Så idag på eftermiddagen så kom frågan om han och kompisen kunde få sova här. Nu är jag alltså förpassad till sovrummet på nerevåningen ljuder tv:n högre än jag normalt sett klarar, men det är det helt klart värt. Jag får säkert inte sova nåt i natt heller men det kommer ju en vecka nästa vecka när jag är själv igen …
3 gillningar
Det där är så himla bra 
Och du gör helt rätt…skapa att bra liv som du trivs med…och dottern är välkommen att hänga på dina aktiviteter.
Min son sa på sommarlovet när han var 16 år att han nog ville bo bara hos pappa under sommarlovet…och anledningen var att han hade en så mycket bättre speldator där. Jag gick i taket! Tog det personligt (såklart) och blev både ledsen, besviken, förnärmad, arg och lägg till valfri känsla. Jag hade dem alla 
En klok väninna i skolans värld lugnade mig med det enkla “Herregud, vilken 16-åring som helst som älskar WoW skulle lätt sälja båda sina föräldrar och bo hos Djingis Khan om det innebar en bättre speldator!”
2 gillningar
Jo det stämmer, eller i alla fall en av dem. Det är för tonåringen som det här är svårast. Efter att vi pratat ganska länge så säger han att han trivs här, men att det finns saker hos pappan som är roliga att göra med kompisar. Sen är det väl det också att jag bor mindre och kompisarna inte riktigt har varit med över hit än. Och det är det jag försöker ändra på. Även om jag har lite mindre nu så vill jag att de ska känna att de får vara i huset med sina vänner.
Jag är lite rädd för att hamna i fällan att alltid säga ja för annars är han sur, men barnens pappa och jag kom överens i början om att ge honom lite mer slack för att han skulle kunna hitta sin plats i det här. Vi är annars i luven på varandra ibland. Han går bättre i hop med pappan och jag med lillebror. Men nu när jag inte behöver ta hänsyn till vad pappan tycker i olika frågor etc så klarar vi oss riktigt bra. Försöker hålla mig lugn när vi pratar och få honom att förstå att jag pratar med honom för att jag älskar honom och inte för att det är nåt han gjort eller känt fel.
Vi har egentligen mycket ihop men eftersom våren ställt till det på idrottssidan så fick vi en dålig start med att ha gemensamma saker som egentligen är mest hans och mina. Klokt av dig att göra som du gör. Vi kan bara göra vårt bästa och hoppas att de vill vara hos oss ibland.
Kram
Det där med dator var det första vi bestämde att de skulle ha hos båda. Nu kan det ju aldrig bli riktigt lika för något köps alltid sist. Ibland släpar de här, men jag försöker vid födelsedagar och jul att uppdatera så de ska känna att de har bra grejor på båda ställena. Det får absolut inte vara avgörande för var de vill vara.
Detta insåg jag så bodelningen gav ”mig” datorn och X fick en iPad… Han är så fokuserad på sig själv, så han var supernöjd. Slängde med en skrivare också för att vara snäll.
1 gillning
Ja, Corona har verkligen ställt till det! Svårt att vara den man är, när allt är inställt.
Jag fick också rådet att tala till 14-åringens vuxna jag. Inte för att jag alltid hittar rätt där, men… utan att dra in henne i mina känslor, men snarare att VI planerar vårt liv tillsammans. Och prata om hur hon vill ha det.
Jag var också lite fundersam till detta att ett av barnen stod närmare pappa än mig, men jag ser ungefär samma mönster som du: när det bara är jag och stora tonåringen så funkar det bättre än innan. Jag har nog inte riktigt förstått innan hur viktig jag är för honom. X var inte alls dålig med barnen, men när jag inte parerar och kompromissar om en linje i uppfostran så blir faktiskt vissa saker lättare. (Men å andra sidan ingen att dela oron med) Innan skilsmässan har vi som föräldrar försökt att hålla en gemensam linje - förstås. För barnen så får de nu delvis lära känna oss som individer. Det var en helt ny insikt för mig. Klart att de behöver tid och att det inte är lätt alltid.
Ljuvligt! Min lilla tonåring hade också kompis med övernattning, vi grillade och de slappade i hammocken… Visst är det fint när det äntligen klaffar! Kompisar hemma är ett bra betyg!
1 gillning
Än så länge har vi så pass bra kontakt så vi fortsätter hålla en gemensam linje, men det finns ändå avvägningar att göra där jag faktiskt inte behöver lyssna exakt på vad barnens pappa skulle tyckt (men inte alltid efterlevt själv) och där går det bättre för mig nu. Förut har jag alltid försökt efterleva hans önskemål vilket ibland lett till onödig konflikt mellan mig och tonåringen. Ska verkligen försöka att tänka efter vad jag egentligen vill utan att höra x:ets ord i huvudet också (jobbar på det i alla lägen, det är svårt).
Märker dock nu att det går mycket bättre för oss att prata (mig och tonåringen), när jag är lugnare och han faktiskt lyssnar på vad jag säger och inte bara tycker att “mamma är arg”.
1 gillning