Har med haft en dipp under förmiddagen. Åkte till en kompis på landet och tog en skogspromenad.
Det är ju ett öppet sår man går runt med.
Alla känslorna är ju där dom är.
Men under skogsbranden så började vi skratta åt att vi hittade en vagn mitt i skogen sen kändes det lite bättre.
1 gillning
Idag känns det lite bättre, även om det har kommit fram andra saker som jag grubblar lite över.
Har hämtat hem minstingen från en kompis och tonåringen och jag hade en mysig kväll igår när han ödslade lite tid på sin mor och kollade på film.
Så idag på eftermiddagen så kom frågan om han och kompisen kunde få sova här. Nu är jag alltså förpassad till sovrummet på nerevåningen ljuder tv:n högre än jag normalt sett klarar, men det är det helt klart värt. Jag får säkert inte sova nåt i natt heller men det kommer ju en vecka nästa vecka när jag är själv igen …
3 gillningar
Det där är så himla bra 
Och du gör helt rätt…skapa att bra liv som du trivs med…och dottern är välkommen att hänga på dina aktiviteter.
Min son sa på sommarlovet när han var 16 år att han nog ville bo bara hos pappa under sommarlovet…och anledningen var att han hade en så mycket bättre speldator där. Jag gick i taket! Tog det personligt (såklart) och blev både ledsen, besviken, förnärmad, arg och lägg till valfri känsla. Jag hade dem alla 
En klok väninna i skolans värld lugnade mig med det enkla “Herregud, vilken 16-åring som helst som älskar WoW skulle lätt sälja båda sina föräldrar och bo hos Djingis Khan om det innebar en bättre speldator!”
2 gillningar
Jo det stämmer, eller i alla fall en av dem. Det är för tonåringen som det här är svårast. Efter att vi pratat ganska länge så säger han att han trivs här, men att det finns saker hos pappan som är roliga att göra med kompisar. Sen är det väl det också att jag bor mindre och kompisarna inte riktigt har varit med över hit än. Och det är det jag försöker ändra på. Även om jag har lite mindre nu så vill jag att de ska känna att de får vara i huset med sina vänner.
Jag är lite rädd för att hamna i fällan att alltid säga ja för annars är han sur, men barnens pappa och jag kom överens i början om att ge honom lite mer slack för att han skulle kunna hitta sin plats i det här. Vi är annars i luven på varandra ibland. Han går bättre i hop med pappan och jag med lillebror. Men nu när jag inte behöver ta hänsyn till vad pappan tycker i olika frågor etc så klarar vi oss riktigt bra. Försöker hålla mig lugn när vi pratar och få honom att förstå att jag pratar med honom för att jag älskar honom och inte för att det är nåt han gjort eller känt fel.
Vi har egentligen mycket ihop men eftersom våren ställt till det på idrottssidan så fick vi en dålig start med att ha gemensamma saker som egentligen är mest hans och mina. Klokt av dig att göra som du gör. Vi kan bara göra vårt bästa och hoppas att de vill vara hos oss ibland.
Kram
Det där med dator var det första vi bestämde att de skulle ha hos båda. Nu kan det ju aldrig bli riktigt lika för något köps alltid sist. Ibland släpar de här, men jag försöker vid födelsedagar och jul att uppdatera så de ska känna att de har bra grejor på båda ställena. Det får absolut inte vara avgörande för var de vill vara.
Detta insåg jag så bodelningen gav ”mig” datorn och X fick en iPad… Han är så fokuserad på sig själv, så han var supernöjd. Slängde med en skrivare också för att vara snäll.
1 gillning
Ja, Corona har verkligen ställt till det! Svårt att vara den man är, när allt är inställt.
Jag fick också rådet att tala till 14-åringens vuxna jag. Inte för att jag alltid hittar rätt där, men… utan att dra in henne i mina känslor, men snarare att VI planerar vårt liv tillsammans. Och prata om hur hon vill ha det.
Jag var också lite fundersam till detta att ett av barnen stod närmare pappa än mig, men jag ser ungefär samma mönster som du: när det bara är jag och stora tonåringen så funkar det bättre än innan. Jag har nog inte riktigt förstått innan hur viktig jag är för honom. X var inte alls dålig med barnen, men när jag inte parerar och kompromissar om en linje i uppfostran så blir faktiskt vissa saker lättare. (Men å andra sidan ingen att dela oron med) Innan skilsmässan har vi som föräldrar försökt att hålla en gemensam linje - förstås. För barnen så får de nu delvis lära känna oss som individer. Det var en helt ny insikt för mig. Klart att de behöver tid och att det inte är lätt alltid.
Ljuvligt! Min lilla tonåring hade också kompis med övernattning, vi grillade och de slappade i hammocken… Visst är det fint när det äntligen klaffar! Kompisar hemma är ett bra betyg!
1 gillning
Än så länge har vi så pass bra kontakt så vi fortsätter hålla en gemensam linje, men det finns ändå avvägningar att göra där jag faktiskt inte behöver lyssna exakt på vad barnens pappa skulle tyckt (men inte alltid efterlevt själv) och där går det bättre för mig nu. Förut har jag alltid försökt efterleva hans önskemål vilket ibland lett till onödig konflikt mellan mig och tonåringen. Ska verkligen försöka att tänka efter vad jag egentligen vill utan att höra x:ets ord i huvudet också (jobbar på det i alla lägen, det är svårt).
Märker dock nu att det går mycket bättre för oss att prata (mig och tonåringen), när jag är lugnare och han faktiskt lyssnar på vad jag säger och inte bara tycker att “mamma är arg”.
1 gillning
Detta är den svåraste utmaningen i mitt liv just nu.
Även om det redan är två år sen skilsmässan känns detta extra relevant eftersom jag märker att barnen 13 och 8 verkar trivas bättre hos sin pappa där tonåringen har jämnåriga bonussyskon och sonen favoritspelet på PS 
Hemma hos mig, barnens hem sen födseln, verkar vara tråkigt, trist, samma gamla vana och inget jag gör verkar intressera dem att ta del av 
Måste medge att jag själv hamnat i en svacka då det gäller att hitta på roliga saker. Inget känns kul just nu, mycket pga coronan och annars också.
Svårt att få dottern medryckt då mitt eget liv tycks stå med paus-knappen intryck.
Känns som om barnens motstånd påverkar min egen påhittighet och eftersom jag inte orkar aktivera mig och med det dem, så var vi inne i en negativ spiral som föder det andra 
Så dippa kan man tydligen göra ofta och länge längs med vägen. Ganska tungt ibland. Det vore ju kul om man kunde sätta ett stoppdatum på det efter skilsmässan 
3 gillningar
Fick en liten dipp till just nu.
Fick ett sms att imorgon är sista gången du behöver betala mig får vi hoppas och en smiley…
Aj! Jag ville bara svara massa saker jag inte ska svara… Inget jag skulle säga tjänar nått till så jag raderade smset utan att svara…
1 gillning
Mitt hemmaboende barn (numer vuxet) med funktionsvariation och psykisk ohälsa visar alltid en mycket trevligare, aktivare och mer funktionell sida med andra. Relationen är komplicerad och späs på av att hens funktionsvariation just innefattar svårigheter som socialt samspel och kommunikation och den psykiska ohälsan innebär en ständigt hög ångestnivå.
Ibland tappar jag det helt. Vid ett sådant tillfälle då jag bara inte orkade längre och for ut lite mot hen sa hen ”men mamma, var ska jag annars få vila och bara vara mig själv?”. Detta är egentligen så solklart, om all kommunikation och socialt samspel kräver att man i detalj måste ha ett självfokus samtidigt som man ska försöka tolka andra, så är det klart att det är skönt att det finns ett ställe där man just bara vågar och får vara sig själv hur jävlig man än uppfattas.
Så jag tänker såhär @Vilsenmamma , det är inte alls säkert att dina barn trivs bättre hos sin far. Ni kanske bara fått olika roller. Hos dig kanske dina barn faktiskt bara får vara sig själva och leva ut, medan de hos pappan har fullt upp med sina relationer. Dina barn kanske inte heller är så sugna på att göra saker om de har fullt upp hos pappan…
4 gillningar
Du gjorde helt rätt att radera meddelandet 
1 gillning
Ja jag visste att skriver jag vad jag känner så skiter hon i det ändå… ledsen är man.
Tack för de snälla orden.
Det är obegripligt svårt att inte falla i gropen och känna sig övergiven när barnen väljer det andra hemmet som mer intressant.
Barnen kom faktiskt hem idag och direkt dottern såg mig drogs mungiporna ner och de fula orden började hagla ur henne. Hon säger ordagrant att hon inte tycker om mig.
Exet var fortfarande kvar då ännu och vi pratade om hur avig hon alltid är mot mig här hemma. Han hade bett henne vara som folk även hemma hos mig och berättade att hon blir på dåligt humör direkt hon vet att de skall ”lämnas” tillbaka. Han sade att hon trivs så mycket bättre där då det finns två bonussyskon och mera människor omkring…som en förklaring till hennes humör.
Gissa om det svider att få höra 
Jag bad aldrig om att barnens far skulle lämna sin familj. Och som plåster på såret anser dottern att hans nya familj är trevligare att umgås med än ensamma mamma. Mitt hjärta brister, det var ju inte valfritt att förbli ensam.
Och visst tröstar jag mig med att barnen vågar visa sitt riktiga jag hos mig. Men det är jobbigt att inte räcka till och att våga släppa barnen och förlita sig på att de kommer tillbaka i något skede.
4 gillningar
Det hör till tonåren att frigöra sig. En dotter gör det från sin mamma. Det är helt normalt. De säger fula saker, vill inte sitta bredvid en i bussen osv. Man får som mamma mycket skit men… Hon kommer nog tillbaka och tackar dig sedan för att du stod ut med henne. Tänk såhär,… det är inte lätt att vara tonåring, hormonerna snurrar och de skall hitta sin stil, sin väg. Det är tufft och tungt. Då måste de spy på någon och det är den som de vet älskar dem mest.
1 gillning
@Vilsenmamma, gissar att dottern är 13-åringen… Mamma-dotter-tonår, du har inte de bästa förutsättningarna just nu
Jag känner mig kanske inte övergiven av mitt barn. Tror mer avvisad är rätt ord för mig och mitt barns relation. Ständig avvisad. Hen kan inte heller säga att hen älskar mig. Bara att jag är till nytta, men hur mycket vet hen inte förrän hen inte längre har mig till hands. Ungefär så är hens beskrivning av mig när jag frågade rent ut om hen älskar mig. Så jag vet att det svider.
Jag bad inte heller om att bli lämnad. Jag bad inte om att vara heltidsförälder till ett barn som redan innan hade det svårt. Det finns tillfällen då jag önskat att mitt barn trivts bättre hos sin far och velat flytta dit så att han skulle få ta lite ansvar och jag bara få vila. Slippa allt vad relationer heter. Det är svårt att älska, när mottagaren inte riktigt vill ta emot. Men desto mer uppmärksammar och uppskattar man de små guldkornen som kan komma när man minst anar det. Som när mitt barn från ingenstans helt plötsligt ville bygga sin dator med mig och det visade sig att vi är världsbäst på att samarbeta kring praktiska saker.
2 gillningar
Det är så tungt, precis som du skriver. Jag bad inte heller om att barnens pappa skulle lämna familjen och bo kvar i vårt hus där alla kompisar finns i närheten.
Försöker trösta mig med, när det är som jobbigast, som igår, att det nog ofta är mammorna som får ta den största smällen. Oftast, jag säger inte alltid, men hos oss har det varit så, så har jag nog varit den som varit lite hårdare mot barnen, men ändå alltid funnits där. Förhoppningsvis ger det utdelning lite senare, även om det är väldigt tålamodsprövande just nu.
2 gillningar
Känner så igen mig i hela din historia. För mig har det gått 6 mån. Hade våren och sommaren som skulle bli min. Chans till en nystart och började väl känna lite så i mars. Men sen kom viruset, låg sjuk i 4 v. Å allt bara rasade igen, tillbaka på ruta ett. Isoleringen gjorde verkligen att jag kände mig så ensam. Har stora barn som valt att vara kvar i huset där vi bott så länge. De har sin trygghet där, sin bas. Jag vet att barnen så klart oxå bearbetar detta på sitt sätt. Att jag varit och fortfarande är ledsen när vi ses, tårar och sorg de ser i sin mamma gör så klart ont även i dem. Men jag tänker att det får ta den tid det tar de kommer att komma till mig och förhoppningsvis får vi en bra relation när vi ridit ut detta. De som skiljer våra historier är att barnen vet att det var otrohet som utlöste skiljemässan (även om x:et gjorde och sa att det inte var det som orsakade separationen) men det har ju så klart visat sig med tiden då x träffar den nya och även gjort försök i att barnen ska träffa henne. Å det kan jag säga har gjort mig galen. De har nämligen bestämt sagt nej (då hon i sin tur är otrogen mot sin sambo och inte berättat nått för honom) geggigt de e va det är. Så ungarna vill i dagsläget inte träffa henne då hon kör med fula kort. De e så pass stora så när de känner sig mogna för det kommer de själva att säga till att de vill träffa henne. Den enda som har bråttom i all bearbetning är x:et. Ja jag hoppas att vi alla som blivit svikna och kämpar varje dag med att komma vidare och få må lite bättre kommer dit. För det gör vi ju så klart. Men det är viktigt att inte stressa på processen det gör det bara värre och tar längre tid att komma framåt. Omfamna sorgen, frustrationen och besvikelsen när den kommer och så småningom hitta acceptansen. För ingen av oss kan förändra det som hänt vi kan bara ta en dag i taget tills vi en dag vaknar och allt känns ok. Att vi accepterat och därmed kan börja fokusera på våra behov och det som gör oss lyckliga, tacksamma och glada. Livet kommer le mot oss en dag det är jag övertygad om.
Vi sade direkt att pappa hade en ny. Jag vägrade gå med på att sitta och ta del i skulden varför vi skulle skiljas. Även här förundrar jag mig över hur han fick dem med på sin sida så lätt.
Och det intressanta är att jag inbillade mig att deras barndomshem (som jag behöll) skulle väga mera, men så verkar det inte vara.
Ibland är livet verkligen inte lätt
2 gillningar