Ja, det är en fruktansvärd känsla att veta att man står inför något oåterkalleligt. Något man dessutom inte har möjlighet att påverka. Det är lite som att få ett cancerbesked från läkaren där det är försent för behandling. Man vill ju gärna känna att man kan göra någonting, att man kan gripa efter de där halmstråna och försöka hitta minsta lilla chans till räddning.
Så den känslan förstår jag till fullo, @April , och jag vet vilken obeskrivlig smärta det är att förlora det liv man levde och den person man älskade. Inte bara hela ens dagliga liv rycks undan, utan också hela ens framtid.
Det jag däremot reagerar på är att du verkar lägga över en del av skulden på din fru av anledningar som kan kännas rätt märkliga. För du har ju faktiskt fått en ärlig chans. Du har fått många ärliga chanser. Om ni varit tillsammans i 17 år har du fått cirka 6 205 ärliga chanser, det vill säga en ny chans för varje enskild dag.
Hon har redan stannat längre än vad man rimligen kan förvänta sig av någon, och hon har redan förlåtit dig mer än vad de flesta skulle förlåta någon.
Det är lätt att bli arg vid en separation, eftersom det är en känsla som är lättare att hantera än vanmakt, sorg och smärta. Och ibland kan den fylla ett syfte, men inte om det innebär att man projicerar skulden på någon annan
Ni har svarat så bra här, och ni har så rätt i mycket. Nu har vi ju inte hört den andra sidan av det hela.
Frun må ha rätt i mycket. Men otroheter händer även i de bästa äktenskap. Älska, förlåta och glömma är också en del i relationer. Alla har strul på vägen. Den som säger nåt annat ljuger.
Tycker man inte genast skall ge upp… jaa…genast och genast men det som stör mig är det att en skilsmässa bör diskuteras och problem i äktenskapet skall tas upp.
Man skall inte bara packa väskan efter 20, 30 år tillsammans och sticka. Må orsakerna vara vad som helst.
Man är skyldig den andra att gå igenom och förklara. Det är vi alla värda.
X hade bara redan bestämt sig utan förvarning o hittat en man. Han bodde här tre mån, kunde inte prata ut med mig alls - ingen bearbetning. Han flyttade ut - då skrev han men det är mkt bättre att prata mellan fyra ögon. Efter drygt åtta mån var han beredd att komma och prata men det ville inte jag. Då skulle det komma nya grejer o det skulle jag inte orka o då djup dip igen.
Jag var inte ens värd det efter 20 år o han drar hit den nya hit på gården utan att berätta trots jag o barnet var hemma - respektlöst!!! Han kände knappt honom egentligen…
I så fall hoppas jag att vi alla kan hjälpas åt att skapa bättre och sundare värderingar för kommande generationer, så att otrohet och andra oschysta beteenden i relationer inte längre händer “i de bästa” äktenskap. Helst ska det inte heller förekomma i de mindre bra äktenskapen
Sen kan jag inte låta bli att fundera över det här med vad man rimligen kan begära att en annan människa ska förstå av sig själv ,och vad som är orimligt att begära i de sammanhangen.
Visst tror jag på kommunikation. Och jag kommunicerade tydligt till mina ex att jag mådde dåligt under den villkor de satte för mig i förhållandet. Men ändå minns jag frustrationen över att behöva påtala vissa saker för en annan vuxen människa. Såsom att ojämlikhet och orättvisa villkor får människor att må dåligt.
Kan någon rimligen ha missat den debatten? Eller kan någon rimligen inte förstå av sig själv att otrohet orsakar smärta och skador på den andre, eller måste det också kommuniceras tydligt innan någon anses ha rätt att lämna?
Jag hoppas att vi kan komma till den punkt någon gång i mänskligheten att folk generellt sett anser att relationer ska bygga på respekt, ömsesidighet och en välvilja åt båda håll. Otrohet och ojämlik arbetsfördelning hör inte hemma under någon av de punkterna, och jag hoppas att det därför blir självklart för kommande generationer att inte acceptera att må dåligt över sådant.
Och de som känner ilska eller bitterhet gentemot en partner som lämnade under de premisserna kan förhoppningsvis ändå innerst inne känna viss tröst i att deras partner på så sätt åtminstone är bra förebilder för barnen, så att de får bättre chans att lära sig hur sunda relationer ska se ut och att de måste älska sig själva nog att lämna om de inte kan få dessa grundläggande delar uppfyllda
Jag förstår till fullo dina poänger. Men jag är inte arg. Jag är endast mycket ledsen. Jag vet med om mina brister men även om min exfrus. Det finns så mycket mer som jag inte berättat som kanske gör att du inte ser på det hela på samma sätt som jag gör. Ej kring otroheten men kring resten. Exempelvis har min exfru alltid varit mycket dominant och velat bestämma allting och bara gjort saker av bara farten. Jag har blivit uppmanad att dela en del av bördan men jag har inte hunnit med i hennes tempo eller prestandanivåer. Detta har jag påtalat men blivit avfärdad. Därför har tidigare förändringar ofta runnit ut i sanden. Igen dålig kommunikation.
Alla omkring oss inklusive jag själv har sett att mitt X velat vara den som styr och ställer men nu menar mitt X att det inte är så. Det har hon aldrig kommunicerat tidigare.
Vidare började jag för x-antal år sedan på en ny universitetsutbildning som krävt väldigt mycket tid. Detta var ett gemensamt beslut för vår framtid och min fru visste då när vi bestämde detta att hon i många år skulle behöva dra ett tyngre lass. Var hon inte med på det skulle jag inte genomfört utbildningen. Men nu i efterhand beskyller hon mig för att ha lagt för mycket tid på studierna. Jsg ville å andra sidan bara bli klar så snart som möjligt så jag kunde börja försörja familjen tillsammans med henne.
Jag kanske låter riktigt vidrig att leva med i det jag beskriver. Vill bara nämna att jag alltid varit mycket kärleksfull mot henne samt har lagt ner mycket tid för barnen. Jag ser det som att i en relation gör den ena mer av något och den andra mer av något annat. Ibland skiftas detta om.
Känslan nu är att mitt X projicerar allt som är dåligt i hennes liv på mig och den enda lösningen är skilsmässa och lägenhetsköp i rekordfart. Det finns otaliga exempel på detta som jag kanske tar upp nästa gång, men nu börjar sömnmedicinen kicka in….
Förresten, tack alla för stödet och konstruktiva inlägg. Som sagt är jag långt ifrån felfri, men vem är inte det.
Ja du, tycker mig ha fått den bilden här och där att en del personer förväntar sig en jämbördig partner som både tar ansvar och initiativ. Så länge partnern tycker och tänker likadant som denne själv inom det aktuella området.
Att ha en jämbördig partner vill nog alla ha, men det krävs nog en viss mognad också att då acceptera att ens partner kan ha andra målbilder, annan ambitionsnivå, utan att det per automatik är sämre. Bara annorlunda. Det kan inte bli jämbördigt om inte bådas åsikter är lika mycket värda.
Så det kan absolut vara så att hon inte ville bestämma allt. Inte egentligen. Men samtidigt ha svårt för att acceptera andra åsikter som dugliga. Så då har hon inget annat val än att bestämma, i sitt eget tycke.
Och så klart disclaimer: Ovanstående gäller inte när det är renodlade latmaskar som försöker smita undan. Sådana finns med, det vet jag.
Absolut. Men sådan är inte jag och har aldrig varit. Jag tror du har helt rätt, hon har haft svårt att acceptera min ambitionsnivå tidigare, vilket jag påpekat men då endast blivit bortsnäst.
Därför menar jag på att många av problemen som lett till detta fruktansvärda som nu händer beror på dålig kommunikation och att jag inte blivit tillåten att göra mer i hemmet av de sysslor mitt X hållit varmt om hjärtat. Detta har jag påpekat men inte direkt fått medhåll…
Jag har t ex alltid skött handling och transport av barn till alla aktiviteter. Varit familjens chaufför (hon saknar körkort). Fixat massa annat hemma som behöver göras av lite mer tekniska och praktiska ting. Men märkligt nog räknas inte detta alls.
@April
Du har helt rätt i att jag inte vet hela sanningen, och att jag därför inte heller förstår alla aspekter. Sådant kan vara nog så svårt.
Inte heller tror jag att du är vidrig, eller att din fru inte har sina fel heller.
Men däremot tror jag att det finns vissa saker som är viktiga i alla förhållanden. Man måste känna att man kan lita på varandra som partners. Och det är en tillit som bygger just på ömsesidighet och känslan av att man delar alla bördor tillsammans. Sen kanske den ena lagar mat lite oftare medan den andre dammsuger oftare, eller att den ena sköter planeringen över skolan och den andre sköter planeringen över fritidsintressen etc.
Men förutom att orken tryter om detta inte delas ger det också en känsla av ensamhet i tvåsamheten att känna sig som huvudansvarig. Den personen kommer troligen också att känna sig emotionellt övergiven.
Sen reagerar jag på det du skriver att hon är dominant. Rent generellt är det ett dåligt tecken i en relation, för även då förstörs lite av ömsesidigheten. Att dela på ansvaret innebär också att dela på bestämmanderätt och inflytande. Och ju mer insatt man är i hemmets alla delar, ju större möjlighet att fatta beslut.
Det låter som om ni hamnat i en aktiv och passiv roll i familjelivet, vilket säkert missgynnat er båda, fast på olika sätt.
Har du varit nöjd med er uppdelning, och har du varit nöjd med att hon tar det mesta av ansvaret? Om inte, had du påtalat att du vill ta en större del av jobbet och på så sätt också en större del av bestämmanderätt? För när hon har kommunicerat kring det faktum att hon känner sig utarbetad, har du då kommunicerat att du önskar få göra mer hemma för att inte hamna i en undanskymd familjeroll?
Nja, inte för att det inte räknas, men… Detta behöver sällan göras särskilt ofta. Inte i relation till allt det jobb som måste göras dagligen i rent hushållsarbete. Så en sådan uppdelning innebär ju per automatik att en arbetsfördelning blir cirka 80-20 %
Jag har känt att jag vill göra mer. Jag har försökt kommunicera detta och även hon, men vi har inte nått varandra som jag beskrev ovan. Inte förrän nu i januari i o m vår kris och efter det har allt på den fronten fungerar hur bra som helst. Det tycker även mitt X. Jag är så otroligt ledsen att vi inte nådde dit tidigare. Kanske berodde det på dålig kommunikation, att hon varit mycket bestämd i hur hon vill ha saker skötta, att jag varit omogen eller kanske en blandning.
Det har verkligen varit så att jag varit passiv och hon dominant. Detta från dag 1 i vårt förhållande. Precis som det är nu i skilsmässan… Jag har som sagt alltid trott att hon velat detta, men 16-17 år senare berättar hon för första gången att hon inte vill det. Fan att man inte kunnat prata med varandra bättre tidigare
Hände precis samma sak för mig. Fast hon gav mig förhoppningar om att det skulle blir bättre för oss båda och att vi kanske hittar tillbaka.
Än så länge har det gått 2mån och jag har svårt att se hur vi ska hitta varandra om vi inte ens träffas.
Att inte ens flytta isär på prov, kämpa för att det skulle funka och hon inte sa nått tidigare var största sveket.
Att hon vill vara själva bla bla tror jag inte på för hon skaffade tinder innan vi ens flyttade isär
Bra att du pratar med psykolog! Gjorde jag också för att råda bot på mina hjärnspöken
Det är fruktansvärt. Jag kan fortfarande inte ta in att detta händer mig, oss, vår familj.
Det kliar som tusan i mina fingrar att kontakta henne hela tiden. Men tror bara jag skulle må sämre och verkligen inte påverka hennes beslut. Hon vet var jag står……
Varför kan jag inte bli arg!? Är bara så otroligt ledsen för att ha förlorat min familj, sannolikt för alltid.
Hej!
Min resa började för snart två år sedan. Den finns att läsa här. Du skriver att du bara är ledsen. Jag var super ledsen länge. Nu är jag fruktansvärt arg. Man går igenom flera steg. För det mesta är livet ok.
Du behöver ge dig själv tid, tid, tid.
Att skriva här fungerar för mig som så många andra som någon slags terapi.
Imorgon ska jag hämta ungarna vid tågstationen där mitt X kommer finnas med. Det blir första gången vi ses sedan hon lämnade mig. Fick ett meddelande idag där hon skrev att barnen saknar mig och vilken tid och plats de kommer. Jag gjorde bort mig och skrev att jag saknar både barnen och henne. Fick bara som svar att ”då ses vi imorgon”. Börjar mer och mer sjunka in att familjen är helt körd. Jag önskar så det fanns ett sätt att vända skutan, men det gör det inte.
Jag ser inte alls framemot de ensamma veckorna eller barnveckorna heller utan min tidigare livskamrat. Känns ensamt, tomt och fullständigt eländigt. Så sjukt att hon uppenbarligen ser framemot detta. Kan inte ta in det. Fruktansvärt sårande.
Hon kommer imorgon av mig få ett kuvert med skilsmässohandlingar etc. Några tips på hur jag ska bemöta henne när hon kommer med ungarna? Jag älskar ju henne och vill ju egentligen kramas och pussas, men det går ju inte….
PS. Jag kan inte förstå och se i nuläget er som tagit er igenom en sån här situation med livet och till slut livsglädjen i behåll….
Förresten, vi står fortfarande som gifta på FB. Ska en vänta på att hon tar bort detta?
Skönt att höra de saknade dig, det känns som en trygghet o du kan mysa dem o få bra kontakt med dem på tu man hand.
Var så neutral som möjligt, du behöver inte prata med henne än nödvändigt. Du läser papperen hemma när barnen lagt sig.
Du kan bestämma själv hur du vill göra m fb. Vill du visa öppet att det står ändring på status?
Jag ändrade inställningarna o det står inget status alls på min.
Jobbigt. Såå jobbigt. Förstår dig fullständigt. Skulle jag vara du så skulle jag inte ändra nåt på fb, det kan hon ju göra. Det tog över ett år förrän min x tog bort mig som vän… helt ok och även bra för mig men jag ville inte vara den som gjorde det. Inte sjunger man ju på sin egen begravning heller…
För mig har det gått 2 år och jag mår ok, men idag trodde jag att jag såg x i butiken. Jösses vilken hjärtklappning jag fick och hur hela jag bara darrade då jag gick in. Huh, det var inte han , men den reaktionen jag fick…konstigt. Trodde jag kommit längre.
Nå, samlade mig och handlade och allt bra…men sjutton det tycks påverka en i evighet.
Som min psykolog sade… 5 år är rimligt efter 36 år ihop… suck, 3 år kvar då.
Men du, visst blir det bättre med tiden. Mycket bättre.
I början är det oerhört tufft.
Förstår att du skrev att du saknar. Vet nu inte om det är fel. Det är ju sant. Men kanske du inte skall ta det som en vana…
Sköt om dig och njut av barnen imorgon.
Hade jag varit som du hade jag uppdaterat statusen till “singel” på Facebook. Det du kan ta kontroll över tycker jag du borde ta kontroll över. I det stora hela känner du dig säkert totalt maktlös. Men de små sakerna kan du ta lite kontroll över.
Jag tyckte det var skönt och kändes bra att ställa in “singel” på Facebook. Det är egentligen en struntsak men kändes ändå som om jag tog tillbaka lite makt.
Jag skulle ändra…antingen till singel eller så att de inte syns nån relationsstatus alls. Jag ändrade ganska fort tillnsingel, men de vart många vänförfrågningar och messenger, så då ändrade jag så inget syntes…iofs blev de inge bättre😅
Usch. Plockade upp ungarna från tåget tillsammans med svågern. X hälsade glatt och kramade svågern. Ignorerade mig fullständigt. När det är hon som lämnar mig. Betyder inte 17 års vänskap någonting!? Kändes så fruktansvärt tråkigt. Kanske gör hon det för att inte inge mig några falska förhoppningar? Men mtp att hon vill ha bra kontakt kring barnen och ev göra saker ihop med barnen är det konstigt.
Usch vad hemsk känsla. Men för henne är detta väl början på något nytt som hon ser fram emot. För mig är det likställt med världens undergång.
Man får försöka umgås med barnen, men även det är svårt då de så klart påminner mig om henne… Jag vet att folk tagit sig genom sånt här förr, men jag kan då inte se hur jag ska göra det. Har nu gått 2 veckor sedan den fruktansvärda bomben släpptes.
Ganska exakt ett år efter mig…
Jo, vetu man överlever! Minut för minut, timma för timma, dag för dag. Men jag vet mycket väl hur fruktansvärt vidrigt det känns!!!
