Man kan visst aldrig lita på en person, på riktigt. Fruktansvärt att behöva bli varse det men så verkar det ju vara. Det där med kontakten är nog bra att minimera. Även om man som jag i början bara vill ha kontakt hela tiden, så leder det ju inte till något annat än att man själv mår sämre och att mitt X hamnar ännu mer i någon slags maktposition. Det vill jag inte ge henne.
Gittan: Så det tog 1 år innan du började må bättre? Fy. Man får hoppas att de som lämnar också mår dåligt någon gång. Har hört från bekanta att det kan komma senare för de som lämnar, när man själv mår bättre. Jag försöker som sagt minimera kontakten. Hon vill planera upp allt snyggt och prydligt kring barnen. Så j-vla känslokallt tycker jag. Tänk att man föll för en person som nu behandlar en som skit. Visst jag var otrogen en gång när jag var ung och det är inget jag är stolt över och har bett på knäna för förlåtelse, och fått det för länge sedan. Något jag aldrig skulle göra igen, någon gång. Men detta känns ändå som ett större svek mot totalt 5 personer (om hon räknar sig själv).
Har läst och följt dig och din begynnande nya trista gråa vardag som nån annan bestämde att så här skall det bli.
Ett par saker:
Har du plockat bort X från dina försäkringar, efterlevande osv… Villa/hemförsäkring, via Fackliga försäkringar,.
Har du plockat bort X från Banken, ev. Fullmakt eller annat
Har du plockat bort X från Internetavtal, mobilteleavtal
Hmm… vi är alla olika och ingen skilsmässa är den andre lik. Mitt x lämnade mig för 13 år sedan första gången och kom tillbaka efter 2 år. Sedan levde vi nästan 10 år lyckliga tills nu igen…
Men den historien var helt, helt annat än nu…
Ja det har tagit lång tid, stannar kvar i bostaden med minnen. Planen är att flytta när barnet planerar bostadsköp. Sen har det varit respektlösa tillfällen för mig o myndiga barnet sen x flyttade ut. O värdesatte inte vänskapen på rätt sätt som han skulle göra under halvåret o det tog tid innan det landade… så ja drygt ett år, tack o lov är barnet myndig o jag slipper kontakten. Det underlättar …
Det verkar som x mått dåligt av att skiljas, samtidigt som x hade den nya.
Jag vill ff inte träffa/se honom. Så det är ff känsligt. Inte lätt för barnet heller…
Du kanske hittar en ny redan efter ett halvår o blir såå kär. Vem vet…
För mig tog det nog drygt ett och ett halvt år. Han dumpade mig i februari 2020. Augusti samma år flyttade jag till egen lägenhet. Dom månaderna från feb-aug var det kaos, smärta och ångest. Sen tog det ca. ett år från det att jag hade flyttat tills jag började bli totalt likgiltig angående honom och oss. Så ett och ett halvt år sammanlagt.
Vi var tillsammans i 7 år och bodde ihop i 6 år. Jag bearbetade intensivt. Nästan för intensivt, idag känns han som en främling. Vi har inga barn ihop och han betedde sig extremt rövhåligt. Så jag behöver inte ha honom i mitt liv alls och har idag ingen kontakt med honom. Mina 7000 bilder som jag tog under de 7 åren jag var tillsammans med honom är på hans dator och jag påminde honom regelbundet i början att han skulle skicka dem till mig. Men nu skiter jag även i det. Collateral damage.
Än har jag inte fått bilder heller även om datorn vart på reparation nu så har han lovat att lägga bilderna på USB som han erbjöd sig. Det har gått ett halvår. Att det ska ta sån tid o vårt barn skulle få en bok med bilder i - det har han inte fått ännu.
Han hade ramlat o svimmat nyligen - men var totalt likgiltig över det. Ingen känsla! Blev förvånad över det. Vet inte hur det känns när jag möter honom nån dag. Än har det inte hänt att vi möts i området men är ff spänd när jag går ut o tittar omkring.
Jag tror jag möjligen börjar landa en aning i situationen. Jag förstår att hon i och med att hon redan köpt lägenhet inte kommer vackla i sitt beslut.
I början av dagen var jag mer nedstämd än någonsin i mitt liv. Helt plötsligt började sen mäta med tumstock var man kan placera en ny tv, hylla etc. Skönt att för några minuter fokusera på annat än sin sorg.
Jag hoppas innerligt att hon månader/år in i sitt nya liv kommer ångra sig. Det spelar ingen roll om hon låter mig veta det. Men jag önskar att hon då tänker på vad hon hade och vad hon hade kunnat få om hon inte valde denna odiskutabla utcheckning. Fy fan.
Jag vill inget hellre än att vår familj åter ska finnas. Jag kan bara inte acceptera faktum, trots att jag normalt är en relativt smart person…
Samtidigt vill jag att hoppet ska släckas…
Hur kan man gå vidare och samtidigt hoppas på detta? Det förefaller mig omöjligt. Varför kan jag inte bli arg!? Är bara så otroligt ledsen för att ha förlorat min familj, sannolikt för alltid. Är nu på vårt tidigare gemensamma sommarställe som i fortsättningen endast kommer vara mitt. För 1 månad sedan var vi här och hade det (som jag trodde) hur bra som helst, bättre än någonsin. Förstår ingenting….
Jag tror att de flesta som lämnar så hastigt faktiskt ångrar sig, i alla fall på något sätt. Kanske inte fullständigt men verkligheten kommer ikapp dem tillslut. Livet blir liksom inte riktigt så enkelt och rosenrött som de föreställt sig.
Jag tjatar också mycket om det här med medelålderskris men sättet hon beter sig på och sakerna hon gör och säger tyder på att hon har en medelålderskris och att det även med största sannolikhet finns ett “limerence object” med i bilden dvs någon som hon utvecklat starka känslor av förälskelse, näst intill besatthet för.
Jag läser faktiskt in något annat, och personligen tror jag inte heller att hon kommer att ångra sig. Tvärtom.
Nu läser vi detta ut trådskaparens perspektiv, men vi har också läst samma historia på denna sida hundratals gånger ur partners perspektiv.
Och baserat på den sidan av historien tänker jag lite annorlunda. Det kanske eller kanske inte finns någon annan, men jag tror inte att det är avgörande. För oavsett om hon älskar någon annan eller ej låter det som att hon har börjat att älska dig själv, och det är än mer avgörande för livsbeslut än andra människors påverkan. Sen är det så klart fortfarande svårt att lämna, även med den insikten, vilket säkert har lett till att hon försökt in i det sista, även om det mest ledde till att hon “lurade” både sig själv och TS.
Men även med det sagt är det så klart svårt för att inte säga omöjligt att helt veta någon annans tankar, känslor och motiv. Men i detta fall har vi åtminstone fördelen att hon själv varit öppen och tydlig när det kommer till hennes anledningar. Sen att ingen kanske vill tro på dem är en annan sak…
Ja, vi läser nog in olika tolkningar baserat på våra tidigare erfarenheter, både egna och andras.
Givetvis kan det vara så att hon tänkt igenom detta noggrant, har realistiska förväntningar på hur livet som frånskild blir, har förlorat känslorna för sin nuvarande men har ändå inte känslor för någon annan.
Mina egna erfarenheter gör dock att jag tolkar allt på ett annat sätt.
Oavsett tolkning så vill jag bara ha tillbaka henne. Suck.
Förstår inte hur hon kan vara helt som vanligt och jobba, göra grejer med ungarna etc och vara till synes helt opåverkad. Själv har jag knappt ätit under denna perioden och behöver piller för att kunna sova.
Jag har velat fram och tillbaka kring att skicka henne textmeddelanden. Men stoppar mig, då jag tänker att det om något bara gör situationen värre. Hon vet ju att jag finns kvar……
Du plågas och lider alla helvetets kval och absolut inget som någon utanför säger kan lindra den känslan du har… än.
Du förstår henne inte alls, vad som “plötsligt” har hänt med henne, varför hon gör som hon gör… än.
Med tiden kommer du att förstå, du kommer att orka gå tillbaka och då kommer du att hitta tecknen. Men det är inte tid för det… än.
Du vill få förklaringar, du vill få svar, men du är egentligen inte redo för att ta in de riktiga svaren… än.
Hon har gått för länge sedan, inom sig. Även om hon klarat att hålla skenet uppe så att du i nuet tror att du absolut inte märkt nåt alls. Med tiden kommer du att inse att du faktiskt märkte nåt, men you turned your blind eye till det du var så rädd för och befarade.
Men tiden är din bästa vän i detta, det kommer att lösa sig och hur lång tid det tar är väsensskilt olika. För mig tog det måååånga år. Men till sist så var det över, helt och fullt
Det må finnas ett möjligt sätt att få henne tillbaka, men frågan är om du verkligen ska det?
Jag har också levt i ojämställda förhållanden, och jag vet hur dåligt man mår av det. Det bryter ned kärleken, orken och livsglädjen dag för dag. Det är ett svek av den man älskar som är svår - för att inte säga omöjlig - att komma över, och det bryter också ned ens energi och styrka.
Att avsluta sådana förhållanden var för mig som att ta av en hundrakilos ryggsäck. Jag kunde äntligen börja räta på ryggen. Mina steg var förunderligt lätta. Livsglädjen kom tillbaka. Jag blev som förälskad i livet! En förälskelse som efter snart tre år fortfarande är lika stark.
Jag vet inte om mina ex unnade mig detta. De ville ju ha mig tillbaka. Tillbaka till ett sämre liv.
Så enda sättet att få henne tillbaka är att du faktiskt fullt ut utan omsvep inser hur illa du har gjort henne under alla de år då du har låtit henne få bära merparten av familjeansvaret ensam. Det innebär att du utan själviskhet börjar se hennes synvinkel när det gäller er relation, och hur hon troligen under många år signalerat till dig att hon mår dåligt och behöver att du steppar upp och blir hennes partner.
Det duger inte att du av själviska skäl bara gör detta under ett par månader. Utan det krävs att du av empati, kärlek och ansvarsförmåga lever varje andetag på det sättet. Märk väl - gör det inte bara för egen vinning i ett försök att få henne tillbaka, utan för att du faktiskt inser att allt annat är ett svek mot din familj.
Och då har vi inte ens börjat prata om din otrohet…
Men som sagt, frågan är om du verkligen ska göra detta? Kan du inte unna henne att få känna på ett annat liv?
Självklart unnar jag henne det bästa världen har att erbjuda. Jag är bara så ledsen över att jag menar att vi hamnat där vi är pga dålig kommunikation från båda sidor.
Hade hon bara gett mig chansen med bättre kommunikation och hjälp av t ex familjerådgivning är jag säker på att hon skulle känna sig lycklig och så även jag. Men hon vägrade tvärt. Skilsmässa direkt, berätta för barn 2 dagar senare.
Vi har inte pratat sen dess mer eller mindre och det har nu gått 9 dagar sedan dess. Förstår inte hur man kan kasta bort 17 år utan att ge det en ärlig chans. Tillsammans.
Jättesorgligt är det men med backspegeln i hand: Hon har levt med dig i 12-13 år efter en otrohet. Ett svek som gör mer ont än du någonsin kan föreställa dig. Det spelar ingen roll vilka skäl du hade.
Hon har skött markservicen till stor del och varit projektledare. Du hade kunnat lyssna för länge sedan och ”sett” henne på ett helt annat sätt. Hon fick nog.
Jag kan dock förstå att du delvis känner dg lurad, men detta har ju egentligen en ganska lång historia…
Jag lider ändå med dig och hoppas att du kan kravla sig upp ur din ledsenhet och sorg och ändå hitta styrka för att skapa ett bra liv för dig och era barn.
)
