Hej.
Jag har läst lite på forumet av och till sen en tid tillbaka och tyvärr måste jag nu sälla mig till mängden som har någonting att berätta. Jag vet inte om det hjälper, men måste iaf testa om detta kan hjälpa mig att må bättre. Jag går just nu igenom den värsta tiden i mitt liv.
Jag och min fru träffades för ca 17 år sedan och har varit gifta i snart 8 år. 3 barn har vi som är 10, 7 och 7 år.
Jag har alltid uppfattat vår relation som mycket kärleksfull och överlag bra även om vi haft våra ups and downs. Hon har alltid tyckt att hon skött majoriteten av markservicen i hemmet med barn och annat. Jag håller med om att hon gjort mer än jag men anser inte att jag direkt legat på latsidan. Men visst, hon har varit “projektledare”. Om jag ska vara riktigt ärlig, vilket jag måste, så var jag även otrogen en gång för 12-13 år sedan. Vi har gråtit och bråkat över alla dessa saker genom åren men alltid försonats och fortsatt kämpa och ha en bra relation mellan oss (trodde jag) och jämtemot barnen.
Åren har gått och vi har flyttat till ett fantastiskt hus för några år sedan. Sedan för några månader sedan efter ett onödigt gräl sa hon att hon inte vet om hon vill fortsätta leva tillsammans. Detta kom som en chock och hon menade att det berodde på att hon inte orkar sköta allt själv längre. Hon tyckte också att jag försökt styra henne och påverka henne mentalt i alla år och att hon inte klarar av den nära kontakten med min släkt som vi har. Äntligen nådde vi varandra i kommunikationen inbillar jag mig. Jag la fullständigt manken till och har skött hemmet själv i några månader så att hon skulle få vila upp sig. Relationen blev sakteliga bättre och senaste månaden har vi varit som nykära mot varandra med allt vad det innebär. Hon t o m har sagt att allt nu är bra och jag kan slappna av och inte behöver oroa mig för att förlora henne. Trots att jag upprepade gånger sa att jag tyckte allt kändes för bra för att vara sant. Då tystade hon mig bara och sa att så är det inte alls. T o m bokade vi en resa för hela familjen under denna tid.
Nu på dagen för en vecka sedan hände det förskräckliga. På fredagskvällen under matlagningen framkom att hon vill skiljas. Detta går inte att diskutera. Hon vill inte gå på familjeterapi. Ingenting. Hennes känslor för mig har försvunnit. Hon älskar mig på ett sätt men kan aldrig mer ha en kärleksrelation till mig. Hon känner en bitterhet och känner sig osedd, oälskad i massa år och mår inte bra. Därför vill hon omgående skiljas. Redan dagarna efter detta har hon varit på lägenhetsvisning, fixat med bodelning och annat. Barnen är redan informerade som blev jätteledsna så klart. Vi fick förklara att pappa är kär i mamma men mamma är inte kär i pappa. Hon är till synes mer eller mindre opåverkad av det hela. Hon öser på med hela separationsbiten. Jag är nästan katatonisk. Jag kan inte annat än att tro att hon har förberett sig för detta i minst 6 mån till 1 år. Jag är ett fullständigt vrak. Känns som att livet inte längre har någon mening frånsett barnen. Jag hatar (och älskar på något konstigt sätt) att vi måste fortsätta ha kontakt med varandra pga barnen. Jag älskar henne fortfarande så mycket.
Hon säger att hennes agerande med hela nykärbiten senaste månaden varit hon som lurat sig själv och därigenom även mig för att hon så gärna ville att allt skulle vara bra. Detta känns otroligt falskt och inte alls den rakhet i kommunikation som jag tycker jag faktiskt förtjänar. Men hon kan inte göra detta längre. Hon vill nu bo själv och fokusera endast på sig själv och barnen. Hon vill aldrig mer behöva anpassa sig efter en annan vuxen människa. Det är tortyr att gå från att man tror man har det mest kärleksfulla förhållandet i världen till att bli tvärt dumpad. Usch.
Till saken hör den att hon sedan januari bytt lösenkod till telefonen och även installerat någon ansiktsigenkänning för öppning av dvs meddelandeappar. Hon menar bestämt att det finns ingen annan och har aldrig funnits. Hon har velat vara säker på att jag inte kan läsa hennes meddelanden (vilket jag aldrig försökt göra) till sina vänner.
Så, nu bor vi sedan en vecka tillbaka växelvis i hemmet och har knappt haft någon kommunikation med varandra. I morse såg jag henne dock gående på morgonen flera km från det ställe jag är rätt säker på att hon sov senaste natten. Detta behöver inte betyda något men spär så klart på min ovisshet om någon annan finns med i bilden.
Jag är som sagt just nu på botten. Livet som jag känner det är över. Detta liv som jag älskar så mycket och trivs med. Just nu kan jag inte se någon ljusning. Jag vet så klart att det kommer bli bättre. Men jag vill inte det. Varje morgon hoppas jag på meddelande från henne att vi börjar om. Men inget sådant meddelande kommer. Det verkar vara över på riktigt. Jag kan inte ta in detta. Jag vill inte ta in detta. Fy fan.
) i närheten av skolan när jag lämnar ungarna. Hon ska enligt uppgift ha sovit hos bekant men denna bor väldigt långt därifrån. Kan vara att hon ändrat planer men tankarna skenar åt annat håll…