Jag har läst lite på forumet av och till sen en tid tillbaka och tyvärr måste jag nu sälla mig till mängden som har någonting att berätta. Jag vet inte om det hjälper, men måste iaf testa om detta kan hjälpa mig att må bättre. Jag går just nu igenom den värsta tiden i mitt liv.
Jag och min fru träffades för ca 17 år sedan och har varit gifta i snart 8 år. 3 barn har vi som är 10, 7 och 7 år.
Jag har alltid uppfattat vår relation som mycket kärleksfull och överlag bra även om vi haft våra ups and downs. Hon har alltid tyckt att hon skött majoriteten av markservicen i hemmet med barn och annat. Jag håller med om att hon gjort mer än jag men anser inte att jag direkt legat på latsidan. Men visst, hon har varit “projektledare”. Om jag ska vara riktigt ärlig, vilket jag måste, så var jag även otrogen en gång för 12-13 år sedan. Vi har gråtit och bråkat över alla dessa saker genom åren men alltid försonats och fortsatt kämpa och ha en bra relation mellan oss (trodde jag) och jämtemot barnen.
Åren har gått och vi har flyttat till ett fantastiskt hus för några år sedan. Sedan för några månader sedan efter ett onödigt gräl sa hon att hon inte vet om hon vill fortsätta leva tillsammans. Detta kom som en chock och hon menade att det berodde på att hon inte orkar sköta allt själv längre. Hon tyckte också att jag försökt styra henne och påverka henne mentalt i alla år och att hon inte klarar av den nära kontakten med min släkt som vi har. Äntligen nådde vi varandra i kommunikationen inbillar jag mig. Jag la fullständigt manken till och har skött hemmet själv i några månader så att hon skulle få vila upp sig. Relationen blev sakteliga bättre och senaste månaden har vi varit som nykära mot varandra med allt vad det innebär. Hon t o m har sagt att allt nu är bra och jag kan slappna av och inte behöver oroa mig för att förlora henne. Trots att jag upprepade gånger sa att jag tyckte allt kändes för bra för att vara sant. Då tystade hon mig bara och sa att så är det inte alls. T o m bokade vi en resa för hela familjen under denna tid.
Nu på dagen för en vecka sedan hände det förskräckliga. På fredagskvällen under matlagningen framkom att hon vill skiljas. Detta går inte att diskutera. Hon vill inte gå på familjeterapi. Ingenting. Hennes känslor för mig har försvunnit. Hon älskar mig på ett sätt men kan aldrig mer ha en kärleksrelation till mig. Hon känner en bitterhet och känner sig osedd, oälskad i massa år och mår inte bra. Därför vill hon omgående skiljas. Redan dagarna efter detta har hon varit på lägenhetsvisning, fixat med bodelning och annat. Barnen är redan informerade som blev jätteledsna så klart. Vi fick förklara att pappa är kär i mamma men mamma är inte kär i pappa. Hon är till synes mer eller mindre opåverkad av det hela. Hon öser på med hela separationsbiten. Jag är nästan katatonisk. Jag kan inte annat än att tro att hon har förberett sig för detta i minst 6 mån till 1 år. Jag är ett fullständigt vrak. Känns som att livet inte längre har någon mening frånsett barnen. Jag hatar (och älskar på något konstigt sätt) att vi måste fortsätta ha kontakt med varandra pga barnen. Jag älskar henne fortfarande så mycket.
Hon säger att hennes agerande med hela nykärbiten senaste månaden varit hon som lurat sig själv och därigenom även mig för att hon så gärna ville att allt skulle vara bra. Detta känns otroligt falskt och inte alls den rakhet i kommunikation som jag tycker jag faktiskt förtjänar. Men hon kan inte göra detta längre. Hon vill nu bo själv och fokusera endast på sig själv och barnen. Hon vill aldrig mer behöva anpassa sig efter en annan vuxen människa. Det är tortyr att gå från att man tror man har det mest kärleksfulla förhållandet i världen till att bli tvärt dumpad. Usch.
Till saken hör den att hon sedan januari bytt lösenkod till telefonen och även installerat någon ansiktsigenkänning för öppning av dvs meddelandeappar. Hon menar bestämt att det finns ingen annan och har aldrig funnits. Hon har velat vara säker på att jag inte kan läsa hennes meddelanden (vilket jag aldrig försökt göra) till sina vänner.
Så, nu bor vi sedan en vecka tillbaka växelvis i hemmet och har knappt haft någon kommunikation med varandra. I morse såg jag henne dock gående på morgonen flera km från det ställe jag är rätt säker på att hon sov senaste natten. Detta behöver inte betyda något men spär så klart på min ovisshet om någon annan finns med i bilden.
Jag är som sagt just nu på botten. Livet som jag känner det är över. Detta liv som jag älskar så mycket och trivs med. Just nu kan jag inte se någon ljusning. Jag vet så klart att det kommer bli bättre. Men jag vill inte det. Varje morgon hoppas jag på meddelande från henne att vi börjar om. Men inget sådant meddelande kommer. Det verkar vara över på riktigt. Jag kan inte ta in detta. Jag vill inte ta in detta. Fy fan.
Usch så hjärtslitande, förstår att du känner dig som kastad från tåget. Tyvärr är vägen upp från avgrunden lång och det finns inga snabba genvägar. Jag lät tiden gå, blev både psykiskt och fysiskt sjuk och gick i terapi.
Idag 2 år senare är jag totalt likgiltig inför mitt ex. En gång i tiden gav jag honom allt.
Var nu snäll mot dig själv, vad som har varit har varit. Fixa samtalsterapi, annars kommer tankarna bara löpa amok och du kommer göra dig själv galen. Tänk på att det är en stor sorg som drabbat dig, sorg är den tyngsta känslan. Den försvinner inte, men den bleknar och man lever vidare.
Detta handlar i grund och botten om dig själv och din egen resa.
Detta låter kanske krystat men såhär i retrospektiv så gav den här helvetes-separations-resan mig mer än den tog.
Du är i den akuta fasen så se till att andas och som sagt, försök fixa ett samtalsstöd som ger dig lindring
En mycket , mycket, vanlig historia här på forumet. Vi är många här som gått igenom en liknande historia.
Är tyvärr nästan helt säker på att hon har en annan.
Min x och många andras x här har sagt exakt samma som din. - nej , jag har ingen ny, vill bo ensam… bla…bla…
De vill ju inte bli fast som otrogna utan håller det hemligt istället. Tyvärr blir de fast, förr eller senare…
Kämpa på. Det är för jävligt att bli lämnad och tar oerhört länge att komma på fötter igen…men det gör man.
Idag börjar dagen med att jag ser mitt X (som jag antar jag får börja kalla henne ) i närheten av skolan när jag lämnar ungarna. Hon ska enligt uppgift ha sovit hos bekant men denna bor väldigt långt därifrån. Kan vara att hon ändrat planer men tankarna skenar åt annat håll…
Sen kommer nästa bomb. Hon har idag redan köpt en ny lägenhet! Hur fan kan man gå så snabbt fram om det inte finns någon annan som pushar på eller om man planerat detta/ förberett sig för detta under väldigt lång tid!? Finns det någon som lämnat någon här som kan relatera till detta?
Jag har även träffat en psykolog idag, vilket jag tror är bra. Sen blivit sjukskriven.
Dock är allt ett fortsatt mörker. Jag kan inte ta in att detta händer. Försöker intala mig att jag är värd någon bättre efter hur hon behandlat mig senaste tiden. Visst har jag stor del i detta över många år, men senaste tiden har hon spelat otroligt falskt. Jag vill så gärna att allt ska vända och hon ska komma hem, men jag måste inse att det inte kommer hända. Varför är det så j-vla svårt att inse!?
Jag tror att det här är väldigt vanligt. Det finns många historier som beskriver exakt samma händelseförlopp, och på många sätt upplevde jag också i mina tidigare relationer att mina ex gav mig dubbla och motsägelsefulla budskap. Vilket var väldigt svårt att förhålla sig till, inte minst emotionellt.
Men samtidigt kan jag också känna igen mig i din frus situation. Det går inte att sudda ut många sår och år av besvikelse och bitterhet på några månader. Ärligt talat går det sällan att sudda ut alls, även om många är duktiga på att svälja och förneka under lång tid. Det som mina ex gjorde mot mig satt alltid kvar som taggar längst inne i mig, och det tog stora tuggor av den kärlek jag från början känt till dem.
Otrohet och många år av ojämlikt förhållande är bland de djupaste sår vi kan få i ett förhållande, eftersom båda delarna är svek från den vi älskar och vill lita på, och kanske har inte din fru varit helt öppen vare sig för dig eller sig själv hur djupt det måste ha påverkat henne.
Det är svårt att ta in en sådan smärta, och svårare att inse att vi inte har någon lindring att vänta under den närmaste tiden. Vi har alla varit där, och det är en smärta som är svår att beskriva för den som inte upplevt det själv.
Men du är nere i det värsta just nu, och det kommer att vända. Att försöka hitta tillbaka kan vara en lösning i de fall där förhållandet generellt sett varit bra men där kärleken försvunnit i ren slentrian, men när det finns så mycket sorg, sår och bitterhet bakom är det bästa att låta varandra gå. Skadan är redan skedd, och ofta plågar man bara sig själv och varandra om man försöker lappa ihop det som skaver.
Så bästa vägen till läkning kan faktiskt ibland vara separation, även om den första tiden är mardrömslik.
Jag fick chocken o blev lämnad, kände mig lurad eftersom vi aldrig bråkat med varandra o plötsligt vänder alltihopa efter 20 år.
Det tog tid när allting landade o det blir bättre så småningom. Det är bara att ta en dag i taget o ta hand om i första hand!
Jag är nästan säker på att hon redan har en, tyvärr med tanke på att hon fixat lgh bodelning… typiskt sätt att bete sig som hon gör.
men skilsmässan dröjer ju med tanke på att ni har tre barn.
Som jag sagt förut, man klarar på nåt sätt att bli lämnad, man förstår att känslorna tagit slut , men att den du levt med i hela ditt liv ljuger dig rakt i ansiktet… ( efter man bett o bönat att få sanningen) så det tar livet av en.
Någon man litat på som går bakom ryggen på dig, ljuger att den jobbar men är på hotell med någon annan. Och sedan säger att jag vill vara ensam…
Det sveket tar tid…lång tid.
Tack för stödet fortsatt. Jag förstår så klart att det kan vara så att hennes kärlek försvunnit.
Jag bara förstår inte att allt kan gå så snabbt. På 7 dagar begärt skilsmässa och dessutom redan köpt nytt boende. Jag fick höra nu att hon åtminstone 1v innan hon berättade för mig berättat för en vän at fundera på att skiljas. Vid den tiden sa hon till mig att allt var bra. Så jäkla tråkigt att bli så vilseledd och sviken.
Hon förnekar starkt någon annan som sagt, men jag undrar som många här ändå om det inte finns en sådan. Annars kan jag inte förstå hur man byta ut familjen, huset och all den säkerhet som fanns för alla i familjen för att känslorna försvunnit och man dessutom vägrar parterapi? Det är fruktansvärt egoistiskt att ta detta beslut åt mig utan att jag ens kan föra en diskusson om det. Så känner jag i alla fall.
Jag tror jag är över den värsta omedelbara chockfasen. Går nu istället runt och grubblar över “hur kan hon göra så här” etc… Jag kan verkligen inte förstå det. Vill inte förstå det. Men jag måste förstå det.
Just nu får jag tankar om att sätta mig i bilen och köra 40 mil dit jag vet hon och barnen befinner sig och be om hennes hand igen. Jag vill så gärna göra det. Men jag ska inte det. Jag vill inte ge henne den chansen att trycka ner mig ytterligare. Vill visa mig stark och självständig. Ändå är jag nere på absoluta botten. Men kan inte tänka på om något fortfarande skulle få henne på andra tankar…
Förstår att du tänker så men hon har bestämt sig… tyvärr…
Förstår dina känslor, tänkte så också men fd har tänkt länge o det finns ingen återvändo.
Lätt att säga men försök tänk inte på henne några minuter till att börja med…
det är tufft men det blir bättre så småningom.
Ja du ska visa dig stark o hon förlorar på sikt med dig o barnen, sin värdighet har hon förlorat. Hon är inte värd dig just nu!
Chocken sveket kommer att sitta i länge,
Så är det kanske. Att det blir jobbigare för henne än för mig vid någon punkt. Just nu är det en klen tröst.
Vill så gärna att allt ska vara som vanligt; förstår att det är jag långt ifrån den första som tänker. Men så är det. Väldigt tur att man har barn, annars vet jag inte hur jag överlevt det här.,
Är bara så tragiskt att hon hellre lämnar mig och den trygghet och säkerhet det innebär för att sätta sig i en liten lägenhet där barnen går från att nu ha egna rum till att behöva dela… Så hemsk tycker jag inte att jag är. Kanske är det som Gittan säger; hon är inte värd mig.
Jaa, jag skulle gärna ha villat vara med på resan men det fick jag inte. Han hade också fixat allting bakom min rygg…Jag fattade noll… och gör det inte ännu heller
Kanske kommer vi en gång förstå mamma_mu. Hur länge sedan hände detta dig?
Vi får väl intala oss att det är deras förlust. Att det kanske var bra det hände förr än senare. Men det är mycket svårt att tro på detta påstående själv. Usch, har alltid värnat och trott på kärnfamiljen…
Två år sedan… efter 31 år som gifta. Har också mist min vän. Våra barn är vuxna så vi har inte någon kontakt alls mera. Hans nya är så svartsjuk så han får inte ha nåt med mig att göra. Bra så , för det var tungt då vi första året hade lite för mycket kontakt.
För min del ett år sen x flyttade ut. Klippte av banden i januari , lite väl sent men jag tänkte mest på myndige barnet . Det tog musten av ett extra svek i december så då fick jag djupt dipp då. Då bestämde jag mig - ta bort fb o Instagram från honom. Tyvärr har vi många gemensamma vänner på fb så man ser kommentarerna där…
Äntligen fick jag ett lugn och började sakta må bättre.
Försök minska på kontakten och bara använda när det gäller barnen.
) i närheten av skolan när jag lämnar ungarna. Hon ska enligt uppgift ha sovit hos bekant men denna bor väldigt långt därifrån. Kan vara att hon ändrat planer men tankarna skenar åt annat håll…