Ganska exakt ett år efter mig…
Jo, vetu man överlever! Minut för minut, timma för timma, dag för dag. Men jag vet mycket väl hur fruktansvärt vidrigt det känns!!!
6 gillningar
Ja Fick veta det förra påsken då allt brakade ihop.
Man får leva för stunden, ta sig igenom dagarna. Bra o dåliga … man tar sig igenom det .
Minns så väl känslorna o allt det där. Det glömmer man inte första taget…
Det blir bättre. Att var becksvart från början , börjar se ljuset nu…
3 gillningar
Tack för peppningen. Jag uppskattar det verkligen. Känns skönt att se att livet kommer fortsätta och sakta bli bättre 
3 gillningar
@April du kanske är som jag. en grubblare. Fick rådet att ta kontrollen över det du kan. Dina tankar, när det kommer tankar om X och vad hon gör och vem hon träffar samt eran historia. Försök putta bort set illa kvickt
Det är okej att vara ledsen och var gärna öppen med det för dina närmaste. Känslor är svåra att styra över
Det är overklig känsla och sveket gör så otroligt ont. Försök landa i att det inte kommer bli ni två något mer, tänk sen vidare vad du vill ha ut från en relation och utgå från det.
Jag har hittat många fel från våra 9-10 år men inget som inte skulle gått att lösa bara man börjar med det i tid. För oss är det tyvär helt kört i närtid så jag vill snart leta ny partner. Att leva ensam är inget för mig.
Pratar gärna om det. Pma om du vill
2 gillningar
Liknande här, från att vi ska gå i parterapi till att han ringer (förra fredagen) för att han vill vara ärlig att han kollat på nytt boende (samma dag) till att skriva papper på eftermiddagen… vad hände? Vart tog våran framtid vägen(som jag trodde på)?
1 gillning
Det börjar så sakta sjunka in vad som har hänt nu. Men jag kan inte förstå hur man ger upp familjen utan en chans. Är så ledsen för detta.
X däremot kör på som vanligt eller gör egentligen ännu mer än vi brukade med barnen. Verkar nöjdare med tillvaron med en annan mår skit.
Sen börjar vederbörande skicka en jäkla massa meddelanden sent igårkväll om att hon minsann inte kan ta barn till diverse aktiviteter då hon ej har släktingar här eller körkort och vill att jag ska göra det. Jag menar hur respekt- eller gränslös får man vara? Hon kan ju inte tro att jag ska fortsätta göra allt för henne och barnen på hennes veckor såsom tidigare? Detta är ju inget nytt för henne. Hon visste ju premisserna när hon valde att säga de fruktansvärda orden.
För min egen del känner jag att jag måste få distans till henne för att överleva. Då kan jag ju inte hjälp henne 4 gånger i veckan. Det var ju hon som ”vill vara sin egen”. Va det då….
7 gillningar
Helt rätt…ju fortare det går upp för henne i praktisk handling hur det som hon fantiserade om kommer att fungera och se ut i praktiken för att hon nu faktiskt är helt by her self, desto bättre 
Så gör inte ett smack oavsett vad hon försöker utpressa dig med. Att barnen inte får åka, blir ledsna, arga, besvikna etc. etc. Har hon (inte förvånande om hon inte själv lyckas få dig att vika ner dig) barnen att ringa dig och pressa på, så behåll lugnet och tala om att detta är vad mamma ville och nu måste det vara så här men nästa vecka så funkar allt som vanligt igen. Blir det uppträde så håll dig lugn och inse att du måste rida igenom denna här stormen och dina barn kommer förr eller senare fatta vad det handlar om och även om de är både ledsna och arga i stunden så är det inte jordens undergång och de varken dör av den stundens besvikelse eller kommer hålla det emot dig resten av livet. Det är den stora fördelen med barn, de har kvar förmågan att leva i nuet/stunden och går inte och ältar saker in absurdum som vuxna gör. När de kommer till dig veckan efter är det glömt och snabbt som blixten lär de sig hur villkoren ser ut hos er båda och att eventuellt missnöje under mammans veckor får tas med henne och klagomålen/klander får landa där de hör hemma 
[EDIT] Kom ihåg vikten av att du håller din linje, inte svajar hit och dit för då har du bäddat för ett eget h-vete både från mammans sida, men även från barnens. För barn är smarta varelser, lyckas de en gång få dig att ge med dig så fattar de momentant vad som var nyckeln till den vinsten. Och då blir det bara värre nästa gång, för lyckades det första gången så kan det ju i teorin lyckas igen, även om man får ta i lite extra… och så funkar alla barn. Utmanar och testar var exakt gränserna går. Så klarar du att vara konsekvent här initialt så har du vunnit dubbelt, både för din egen skull men även för dina barns. För då har du lärt dem gränsen och de kan vila i den vetskapen, istället för att hela tiden primitivt måsta försöka hitta nya knep och knåp och genvägar för att kaaaanske vinna över föräldern igen. Det här är ju basic föräldrakunkap egentligen och detsamma gäller ju även om båda föräldrar lever tillsammans, men även där misslyckas det ofta för att någon allt som oftast vill vara den “snälla” föräldern. Här har du faktiskt fördelen att i ditt hem är det du som är enda vuxenpersonen och det finns ingen annan att springa till och utmana och ställa den “dumma” föräldern mot… så inget ont som inte har något gott med sig 
6 gillningar
Tack för kloka synpunkter @Noomi. Och tack till alla som tar sig tid att läsa och komma med synpunkter.
X ville ses i veckan och prata praktiska saker. Kom fram till att inget är akut och det mesta skulle handla om saker som gagnar X. Ställde därför in.
Har inte sett människan på 4 veckor vilket känns så fruktansvärt konstigt.
Ångesten är så svår… den kommer ständigt krypande. Varje vaken minut går åt åt grubblerier. Varför är det så svårt att nå acceptans!? Jag har förstått vad som hänt men inte mer.
Skickade i ett svagt ögonblick ett sms där jag i princip skrev att min högsta dröm är att vi någon gång kan finna varandra pånytt och inleda en helt ny relation. Svaret jag fick var att hon ej kunde svara ja eller nej och att ingen vet vad som händer i framtiden. Hon vet bara att hon måste skiljas nu. Hon vill vara min vän och är ledsen för att ha sårat mig så djupt.
Alltså. Lämnar hon en dörr öppen för sig själv att ångra sig i framtiden??? Jag vill ju inte få falska förhoppningar, men detta göder ju på något plan mitt hopp… Men, det är ju inget man kan gå och vänta på iaf. Hon vill verkligen separera nu då hon ju inte vill försöka reparera vår nu spruckna relation. Därför får man väl nästan tolka hennes statement som ifall hon ångrar sig. Eller vad tror någon annan?
Sen förstår jag inte riktigt kombinationen av att såra någon djupt och samtidigt vara vänner!? Det är jag inte intresserad av i alla fall. Tänker inte svara idag, får lugnt och sansat fundera på ett svar.
1 gillning
Ja, hon försöker lämna en dörr på glänt för sig själv att kunna ångra sig om HON skulle vilja och säger indirekt att du ska stå kvar och vänta och hoppas.
Hade hon varit välvilligt inställd på riktigt gentemot dig så hade hon brutit ordentligt och dödat ditt hopp once and for all så att du snabbare hade kunnat börja arrangera ditt eget liv helt efter eget huvud.
Vilket inte är liktydigt med att det aldrig kan bli ni igen, men skulle det bli så så skulle det vara från en mkt mer emotionellt jämställd nivå… dvs det skulle bara gå om även du DÅ vill välja om henne, en gång till. Vilket det inte alls finns någon säkerhet för om en tid när du har fått distans och ffa när du har dödat den där parasiten “hoppet” som håller dig hängande och dinglande och fullkomligt utlämnad till hennes godtycke och vad hon vill, eller mer troligt inte vill
4 gillningar
Jag hoppas jag kommer till ett läge där jag inte skulle välja henne igen. Men jag är mycket långt från det nu. Jag tycker fortfarande att jag förlorat världens finaste person som jag levt ihop med hela mitt vuxna liv i princip… Det är så fruktansvärt sorgligt och i särklass det värsta som hänt mig. Men hon är orubblig i sin beslutsamhet.
Men att vara vän efter en sån här dumpning. Det blir nog svårt… Det enda jag kan göra är att inte ge henne sin ”drömseparation”, tror bara det förlänger mitt lidande.
1 gillning
Ja det låter väldigt likt vad jag gått igenom. Kanske är det som du säger. Men det är lite märkligt att denna dörr på en sekund kan slås igen och efter det finns det ingen återvändo.
Vi har absolut inte bråkat. Men på en sekund blev kontakten från den varma vanliga till iskyla utan känsloyttringar. Jag har faktiskt nu på 4 veckor aktivt valt att inte träffa henne. Det gör för ont. Jag vet att jag måste det relativt snart men jag vill försöka samla mina tankar något. Vi som blir lämnade så abrupt blir ju direkt i underläge inte minst förhandlingsmässigt. Vill också fundera kring hur jag ställer mig till att vara vänner. Men tror det är svårt så länge man har känslor, och mina är starka. Hur ställer du dig till det @Tailor ?
2 gillningar
Jag förstår inte riktigt varför du kramar och pussar på henne nu när hon gjort slut. Jag tror inte att hon vill det. Jag hade inte velat det. Hennes kroppsspråk verkar vara tydligt.
2 gillningar
Kan inte annat än hålla med @Largo och förstår inte för mitt liv varför du fortsätter och försöker kramas&pussas med någon som sagt att hon vill skiljas från dig 
Att hon blir reserverad förstår jag till fullo, men ditt beteende förstår jag däremot inte alls faktiskt. Varför envisas med saker och situationer som uppenbart måste upplevas obehagliga och påträngande för henne och får dig att framstå som både självutplånande och needy där du förminskar dig själv 
2 gillningar
Nu har det gått ett tag sedan jag skrev här och h-vetet fortsätter dessvärre.
Sedan sist har jag fått diverse konstiga meddelanden och insikter. Bland annat skickade X ett mess där hon påstod sig ha råkat klicka i barnen i hennes adressändring (2 månader innan flytt) och frågade om det var ok. Självklart tyckte jag inte det var ok - barnen har ju inte valt detta och jag ska ju bo kvar i huset. Hon godtog detta med ett “ok”. Jättemärkligt agerat, självklart “råkade” hon inte bara klicka i utan märkte säkert när det skulle skickas in att även jag behövde godkänna det.
Vidare tyckte hon att det tog för lång tid för att skriva på de fysiska skillsmässopappren så hon startade en elektronisk istället. Varför denna stress!?
Sen kom jag hem till huset för min vecka och då möts jag av synen av 15 fullastade och igentejpade flyttkartonger som står mitt i vardagsrummet. Igen 2 månader innan flytt. Hon har dessutom börjat packa ner köket och vardagsrummet först. Jag försöker få henne att flytta lådorna till källaren eller garaget, men hon menar att hon inte orkar bära dem… Dessutom är det fan inte OK att börja packa ner saker utan att jag först fått säga mitt. Hon gick iaf med på att skriva listor nu med sakerna hon tänker ta med sig.
Vidare är hon omutbar. Jag misslyckades med min tänkta nollkontakt och har skickat en del meddelanden. Jag frågade henne bland annat varför hon inte vill ge oss familjen åtminstone en chans, även som kanske särbo. Hon svarade “jag vill helt enkelt inte”. Hur gammal är hon - 12?
Jag bad henne även förtydliga vad hon säger att man aldrig vet vad som händer i framtiden. Då sa hon att ingen vet ju vad man känner i framtiden, men just nu vill jag inte och jag tror inte att jag kommer vilja. Jag frågade henne vad som skulle krävas för att ge allt ett försök och hon var tvärsäker på att inget kan få henne att vilja ingå i en ny kärleksrelation med mig. Jag skickade därefter ett mess där jag skrev att om hon inte ens kan säga mer än så efter 17 år avseende anledningen till att hon går då är hon inte värd min kärlek men att hon vet var jag finns om hon skulle ändra sig i framtiden.
Hon har även bokat tid till familjerådgivningen och då så klart satt sin agenda och är tydlig med att hon inte vill reparera något.
Man känner sig så totalt maktlös. Och nu efter denna “konversation” börjar äntligen hjärtat komma ikapp hjärnan. Jag känner nu i hela kroppen att jag inte kan göra något. Vi är över. Sannolikt för alltid. Denna nu bottenlösa sorg som infinner sig är den värsta jag någonsin känt. Jag förstår att det är en del av processen men fy fan. Jag kan inte förstå varför man inte vill ge sin familj en chans. Vad har hon att förlora? Hur kan man aktivt välja bort hälften av tiden med sina barn när hennes make är villig att pröva ALLT för att lösa det hela? Det är inget jag någonsin kommer begripa, och tror heller aldrig förlåta.
Jag vill så gärna att det ska bli vi i framtiden, om inte annat för barnens skull. Det finns inget hellre på denna jord jag skulle vilja ha. Men jag har insett att jag kan inte påverka henne. Hon vill inte leva med mig längre. En fruktansvärd insikt. Jag antar att min enda chans att få henne tillbaka är att leva livet för mig och mina barn och skulle det bli vi igen så blir det så. Jag tänker inte göra några närmanden. Det får isf komma från henne. Men om det inte blir vi igen är mitt mål att bli lycklig igen antingen ensam eller tillsammans med någon annan partner som väljer att leva med mig för den jag är. Men fan vad livet suger.
4 gillningar
Hej @April läst ikapp din historia, beklagar verkligen.
Jag har resonerat precis som dig och önskar en återförening. Fått höra att inga dörrar är stängda osv.
Kanske inte är till någon hjälp alls, men tänker att hon är mycket längre fram i sin process än dig. Att ni är på olika platser känslomässigt. Du upplever som hon stressar men det är ju inte omöjligt att hon tänkt på detta väldigt länge och tycker sig försökt allt redan.
Skulle det ge något för dig att verkligen backa lite som du tänkt. När du vill skicka de där smsen skicka dem till dig själv istället?
Ge henne chansen att faktiskt kunna känna lite saknad utan dig?
1 gillning
Jo precis. Det var min taktik innan men det blev så när hon började sms:a om praktiska saker. Men nu tänker jag aldrig mer ta upp något om oss. Hon får isf göra det.
Hon är totalt iskall. Vi har inte setts på 1.5 månad då vi omgående började bo växelvis i huset.
Man vill ju så gärna lösa saker och ting. Men vill inte den ena det är det omöjligt. Det störda i min situation är att hon var precis som vanligt ända fram till hon sa hon ville skiljas. Jag kunde liksom inte på något sätt vara beredd på det. Och då inte ens kunna vara öppen för ett försök, märkligt. Hon har nog grunnat på detta länge men jäklar vad falsk man måste vara om man agerar som att allt är skitbra i förhållandet tills man sätter stöten. Det hade jag aldrig klarat.
6 gillningar
Jag tror precis som du @Tailor men jag förstår inte hur man kan hålla skenet uppe och spela att allt är hur bra sim helst fram tills bomben släpps. Hur kan man spela så? Eller hur kan man lura sig själv så?
Visst om attraktionen är borta så vill man kanske lämna, men varför inte för sina barns skull försöka gå på parterapi, åtminstone en gång? Vad har man att förlora? Resten av familjen har allt att förlora. Jag tycker att det borde vara krav (som jag tror det är i Danmark) att gå i familjerådgivning innan man får skilja sig om man har barn.
Är så ledsen för mina barns skull. Idag första dagen på arbete sen det hände. Känner mig som en levande död person.
1 gillning
Håller helt med i det @Tailor skriver.
Jag har också upplevt samma sak. Ur mitt perspektiv har vårt förhållande varit som allra bäst det senaste 1,5 åren och jag fick en chock när hon ville skiljas.
Såhär i efterhand har hon sagt att hon känt att något i livet inte varit bra senaste året men har inte kunnat sätta fingret på vad. När hon väl förstod så gjorde hon allt för att göra det bra igen. Det innebar mer uppmärksamhet till mig, nya idéer, förslag och projekt.
Veckorna mellan hon meddelade mig att hon funderade på skilsmässa och hon sa att det inte var någon idé att försöka var vi närmare varandra än någonsin.
Tänker att det är en hemsk insikt även för den som lämnar och den vanliga logiken inte gäller här. Känslorna utanpå och visad ömhet samtidigt som man mentalt redan lämnat och i vissa fall samtidigt spenderar tid med någon annan.
I kris agerar man inte logiskt.
1 gillning
Efter en längre sms konversation med X känner jag större acceptans även om det är skit.
Hon menar att hennes agerande med varm kärlek till sista stunden berodde på att hon så gärna ville vara kär i mig, ville må bra och ville vara en familj. Sen tog det tydligen stopp.
Nu är hon fast besluten att bo själv. Inte vara familj längre. Men säger lite vagt att hon tror inte att det blir vi igen, men man kan inte veta vad som händer i framtiden. Jag önskar så mycket att det fanns något att göra.
2 gillningar
Jag förstår att det är jättejobbigt, men jag tänker att nu har ni chansen att avsluta på ett bra sätt.
Hon är öppen och ärlig med dig.
Ibland känns hon kanske hård och kall, med vad är alternativet? Så fort hon är sig själv, vänlig och mjuk, då får du upp hoppet och faller sen igen så fort hon meddelar att nej hon har inte ändrat sig.
Ge henne en chans att vara god och trevlig mot dig utan att ta det som en invit till fortsättning.
3 gillningar