Känner igen mig så mycket i det du skriver @Sorgsenmamma och skrivit på olika ställen. Ditt sätt att tänka och resonera känns väldigt “hemma” för mig.
Kram
1 gillning
1 gillning
Hej, du är inte ensam. Den här veckan har varit den värsta i mitt liv men trots allt så är jag på fötterna. Jag SKA klara detta och det gör vi men det gör ju så ont. Hoppas du får en bra kväll ändå. Mvh
Det är ju här skon klämmer och där vi så gärna vill ha en chans att göra bättre, innan den andra tackar och checkar ut.
Alla har vi varit medvetna om saker som skavt i förhållandet, men inte att det varit så stora att man därför lämnar utan förvarning.
Det sveket känns så orättvist och kommer att spöka länge…
Kram till oss alla!
2 gillningar
Tack @Bella det är det här som jag själv tycker är så fantastiskt med detta forum 
Man läser andras historier och kommentarer och känner igen sig så otroligt mycket. När jag för ett år sedan befann mig i chock och knappt vågade erkänna för mig själv vad jag varit utsatt för, då hittade jag trådar med berättelser som var exakt som min. Det hjälpte mig enormt, då jag inte ville berätta allt jag varit med om för någon annan, ingen kunde ändå förstå.
Nu när jag befinner mig i sorgen och ska hantera livet per idag, så är det andra trådar och berättelser som stärker mig. Ibland behöver jag läsa kommentarer från några av er som är tuffare än jag och ibland behöver jag läsa om hur illa och jobbigt det är känslomässigt vissa dagar. De dagar man bara vill somna om, trots att solen skiner.
Många av oss säger att detta forum är terapi vilket jag verkligen håller med om. I mitt fall är det både igenkänningen, glädjen när någon läser mina kommentarer och gillar dem eller kommenterar. Men även min egen terapi då jag berättar fragment från min historia, för då blir det verklighet att detta händer mig.
Jag blir så glad när du @Bella stärks av mina ord, glad att jag kan stötta någon och för mig är även det terapi.
Vi alla har olika berättelser men vi genomgår liknande processer med chock och sorg. Där förstår vi varandra och en sak som jag reflekterat över är att vi här på forumet inte dömer eller lyfter på ögonbrynen gällande någonting. Vi läser, tar in och försöker ge råd och stöd. Det är medmänsklighet och det mår vårt samhälle bra av!
Ha en fin lördagkväll alla vänner här på forumet.
Jag kommer säkert skriva lite mer här ikväll 
Kram
5 gillningar
EXAKT!
Och detta skapar så fruktänsvärt mycket tankeverksamhet, ovisshet och, för mig, slutgiltligen rejält bucklig och repad självkänsla och uppfattning om min egen manlighet. I mitt fall så börjar jag inse att mitt X antagligen varit otrogen mot mig även tidigare.
Jag känner det som min självbild är ett stort j-a lapptäcke ibland. Där jag tidigare trott mig veta exakt vem jag är och varför så ör jag plötsligt osäker och avvaktande på sååå mycket…och HATAR det!
2 gillningar
Ett tag sedan jag skrev sist. Livet har på något sätt gått vidare och även mina tankar / känslor. Jag som många andra skriver mindre när måendet är bra, vilket egentligen är synd för det behövs fler positiva stories här på forumet. Det behövs också fler som berättar hur man tar sig framåt, hur man gjorde för att kunna ta nästa steg. Är uppenbart ingen förebild, men jag ska försöka.
Brottas fortfarande med relationen till mitt ex. Den är just nu icke-existerande, vilket på många sätt är bra. Jag känner dock press kring det då jag vet att vi behöver planera tillsammans kring barnen. Jag har dock tagit avstånd i princip så mycket det går, mitt liv blir betydligt bättre när hon inte finns i det. Tänkte skriva ett par rader kring detta, kanske något känner igen sig och upplever samma sak.
Jag har velat fram och tillbaka kring mitt ex. Har haft svårt att stå på mig, vara stark och värna om mig själv. Det är först nu sista veckan som jag har fattat varför det har varit så svårt för mig. Jag har tagit ansvar för hennes känslor och hennes mående. Trots att hon har behandlat mig illa och varit grisig, så har jag inte kunnat möta henne så som jag velat. Jag har inte orkat utan har backat efter en-två dagar då jag tyckt det har blivit för jobbigt. Nu när ytterligare tid har gått så känner jag mig starkare och har en helt annan energi. Nu först inser jag vad jag har gjort och hur det har påverkat mig.
Igår tog jag så mycket avstånd som är möjligt, och trots att det gnager inom mig, så vet jag nu att jag inte kan acceptera det hon har gjort. Jag vill inte ha någon sån människa i mitt liv och hon ska inte få komma undan med att tro att vår relation ska fortgå som att inget har hänt. Det är upp till henne att hantera det hon har gjort, det ska inte ligga på mig att backa eller låtsas som ingenting.
Samtidigt är jag lite rädd att jag ska stänga ner helt mot henne. Vi har fortfarande barn tillsammans som ska må bra i detta och på någon nivå vill jag att vi ska kunna ha en vettig relation. Stänger jag ute henne helt så har jag svårt att se att det finns någon väg tillbaka för henne, om hon inte gör en helomvändning och blir medveten, förstår och själv tar steg mot att det ska fungera mellan oss. Det får framtiden utvisa, under tiden fokuserar jag på mitt liv, inte hennes.
6 gillningar
Oh klockrent @Innova.
Nu förstår jag varför jag ff inte blivit riktigt arg o sagt sånt jag velat. Jag bryr mig ff om hans känslor! Även om jag faktiskt känner mig mycket starkare just nu och inte är så ledsen längre… men du satte ord på vad som gnagt mig. Och när jag nu läste det så blev det ännu en Aha-upplevelse och jag förundras över hur jag inte kommit på det själv.
Han är inte värd mina tårar och som en väldigt klok person här inne skrivit tidigare. Jag har tagit ner honom från den där pedistalen jag satt honom på.
Jag är värd nån så mycket bättre, någon som vet vad respekt och ärlighet är.
Kram på dig o lycka till med allt! 
2 gillningar
Tack @Innova du har också fått mig att inse mitt problem. Jag har tagit för stort ansvar för min exmans agerande vilket gjort att jag har förminskat mig själv. På något sätt har jag tagit på mig hans beteende och det han har gjort mot mig. Det låter egentligen inte klokt, men kanske är det lätt att man känner så då man levt tillsammans så länge. Det har under så många år varit vi två och man har tillsammans blivit ett par som är sociala, trevliga att umgås med och därför är exmannens beteende så märkligt, inte bara för mig utan för hela vår omgivning. Jag möts fortfarande av människor runt mig, som är så chockerade över min exmans beteende och det påverkar mig fortfarande. Jag har så svårt att bli arg och tycka illa om honom trots det han utsatt mig för. Jag lever på de minnena som är den mannen som jag levt med i över 20 år och som jag älskat för just den han är. Nu vet jag inte vem han är längre.
Så länge jag har haft svårt att berätta vad han sagt och gjort mot mig, så har jag på det sättet förminskat hur illa han gjort mig och då har det inte blivit verkligt.
Nu när jag brutit kontakten med honom så behöver jag inte “täcka upp” för hans beteende och på det sättet så bleknar det i mitt medvetande. Därav inser jag, som så många här på forumet har skrivit, att det enda rätta för mig är att bryta helt. Jag måste bli fri från honom och den tvåsamhet som vi tidigare levde i. Han förstörde den med sitt sätt att agera, inte jag.
Känner verkligen igen mig. Jag har så svårt att, även vid direkta frågor, säga sanningen vad gäller tex hur ofta han träffat barnen. Om jag säger hur det är ( väldigt sällan) känns det som att jag pratar illa om honom,… och det vill jag verkligen inte göra…
Ser en ologisk koppling men agerar tyvärr för känslostyrt…
1 gillning
Jag vet exakt vad du menar. Eftersom exmammen i fråga aldrig tidigare betett sig illa eller varit en dålig pappa, så känns det som man pratar illa om honom om man berättar sanningen. Är så konstigt att man känner så…
Men om man ska tänka på sig själv så behöver jag i alla fall släppa helt kontakten och därmed sluta vara medveten om både vad han gjort eller hur han fortsätter att agera och leva med sin nya. Jag måste få honom ur mitt medvetande och därför är det som många här skriver: “se exen som döda”. Låter makabert, men fokuset måste släppa. Han har ju släppt fokuset på mig.
En person som själv genomgått detta sa till mig: “den morgonen som jag vaknade och inte tänkte på exmannen och hans nya, det första jag gjorde, den morgonen minns jag så väl. Jag var igenom det och efter det gick det fort”. Idag är hon gift med en annan man och lycklig.
Jag väntar och längtar efter den dagen då jag ärligt kan säga att jag känner så.
3 gillningar
Känner igen detta väl!
Tyvärr lyckades jag trassla till det själv i början av vår ”situation” då vi under familjerådgivning enades om att bo kvar tillsammans i huset tills vi visste hur vi skulle gå vidare med separation eller försöka kämpa för att hålla ihop. Tyvärr valde mitt X under denna period att inte berätta om sin otrogenhet/nya affär. Onekligen en bit viktig info man hade velat ha då…
När den uppdagades ville hon dock fortfarande att jag skulle hålla min del av ”överenskommelsen” om att bo ihop tills praktiska saker som nya boenden, försäljning, flytt mm var klarare. Jag gick initialt med på detta (dumt nog) och detta rörde till allt rejält.
När jag sedan ångrade mig och bad henne försvinna så var det för att jag äntligen hade landat i känslostormen, accepterat otroheten, insett det oundvikliga samt äntligen fått ärliga (nåja, så ärliga som kan förväntas från en bedragare) svar om X nya relation.
DÅ var det däremot hennes tur att anklaga mig för otydligthet, bestraffningsmetoder, inte för barnens bästa mm.
Hursomhelst så har jag nu oxå nått nånstans där man klarar att se klart och ta vettiga beslut. DÅ gjorde jag inte det. Tyvärr får man nu då tampas med att det kladdat till sig än mer ”på vägen dit” vilket är rejält trist. Jag brottas alltså oxå med konflikten av att stänga X ute efter att först ha lovat annat. Likaså barnens bild av vad som skett och varför jag agerar som jag gjort är svår att bära.
Därför är det skönt att läsa det du skriver ovan…
”Det ska inte ligga på mig att backa eller låtsas som ingenting”…
1 gillning
innova har läst just nu det du har skrivit och du beskriver alla mina funderingar och tankar. Nu efter 2 månader så är det fortfarande jobbigt och ibland så vill jag bara grinna , men ibland så hittar jag små stunder som jag mår bra av. Barnen har varit också svårt för mig att hantera.
Jag vill bara må bra och förtsätta med mitt liv, hitta nya rutiner nya kompisar,men det känns som någon har tryckt på paus knappen och dagarna och timmar bara rinner i sanden.
Ex har skafat nytt hus och planerar allt som hon vill ha och hur bra hon kommer att ha och jag bara bryter ihop.
Det är för jävligt att jag behöver betala för att hon lämnat. Att det är jag som behöver ta ansvar och fixa det kaos hon skapat i mitt liv.
Vi va ihop 16 år så jag vet att hon har nån plan på hur ska lösa boende situation och hitta ett sätt att va ihop med en annan som bor en bit bort och jag klarar inte ens tanken att göra ordning huset.
Det är sjukt att du kunde beskriva så mycket av det jag går igenom. Just nu vill jag bara kunna sova utan att behöva ta 3 tabletter och kunna hitta på saker att göra.
Hoppas att det går bra framöver för just nu är jag inte ens nära att vara den person jag va när jag träffat henne och lämnat allt för henne.
1 gillning
Historieboken fylls på, ännu en vecka passerad.
Generellt sett är det rätt bra, tror jag. Mitt avståndtagande har fungerat ganska bra. Problemet är som jag skrivit om tidigare att mitt ex är så verkligsfrånvarande att det är läskigt. Det går att inte att vara så mycket mer tydlig än vad jag var mot henne förra helgen. VI har haft SMS-kontakt kring barnen under veckan, vilket är en helt ok nivå. Ändå frågade hon igår om jag vill följa med på utflykt?! Jag förstår ju till viss del vad som händer, men jag förstår inte hur man ens kan tänka tanken några dagar efter att jag har sagt att jag inte vill veta av henne, om vi inte hade haft barn hade vi aldrig träffats igen etc.
Jag har också börjat träffa en ny bekantskap. Det är supertrevligt och härligt och vi har kul ihop. Men, man ska inte tro att det löser grundproblematiken. Det märke jag igår efter att hon åkte. Det här med att vara ensam har jag inte hanterat, det blev extremt tydligt. Kände direkt en ledsamhet över att vara själv, löste det genom att åka till en kompis och äta middag. Men så fort jag satte mig i bilen på väg hem kom känslan tillbaka direkt. Var väldigt trött, så jag la mig tidigt. Men den timmen jag var vaken hemma var inte rolig. Det hann inte spåra ur, men tendenserna finns där.
Vet inte var jag vill komma egentligen, annat än att det är väldigt bra att inse att de eventuella problem eller känslor som dyker upp måste hanteras om man långsiktigt ska må bra. Jag är extremt duktig på att fylla min fritid med saker att göra nu för tiden. Delsvis så klart för att det är roliga saker jag vill göra, men också för att jag inte vill sitta hemma själv med än nödvändigt. Jag måste våga möta ensamheten och bli bekväm i den, tror det är extremt viktigt att känna sig trygg och bekväm i det.
3 gillningar
Jag konstaterade tidigare att jag bara skriver när mående är i botten, och det är nog därför jag är tillbaka nu. I slutet på augusti när jag skrev mitt förra inlägg så kändes det generellt bra och jag hade en positiv framtidssyn. Jag hade mycket på gång och det blev många förändringar under en kort period. Även om i princip allt var positivt så öppnade sig tyvärr en helt ny värld, som jag inte hade kunnat föreställa mig.
Har träffat en psykolog under hösten, vilket har varit givande. Hon fick mig att insåg att jag lider av både utmattning och depression. Det var bra att få insikten om detta, men samtidigt så har det gett mig helt andra problem att hantera. I samband med att jag började tänka i banorna att jag var utmattad och började acceptera detta så hände många saker samtidigt som gjorde att mitt liv blev betydligt lugnare (vilket så klart är en bra sak). Det som hände var dock att jag började inse behovet av att vila och slappna av. Så jag släppte på garden och lät kroppen och sinnet vila. Nu inser jag hur jag länge har kört på utan vila och ro. Kroppen och framför allt hjärnan har sagt ifrån nu - jag är i vissa situationer, framför allt efter sociala sammanhang helt slut. Träffar jag folk en kväll så vill jag bara ligga hemma dagen efter.
Nu förstår ni kanske att kombinationen av min mentala hälsa och den nya bekantskapen inte var en bra kombination. Även om jag från början sa att mitt mående är i botten och att jag inte orkar speciellt mycket så har vi träffats fram till förra helgen då jag kände att orken var helt slut. Jag orkade inte. Svintråkigt och jag är ledsen för både min och hennes skull, men det tog för mycket på krafterna att försöka engagera sig i ett förhållande. Det blev också så att all min energi gick till att försöka vara aktiv i förhållandet, vilket har gjort att jag övrig tid har isolerat mig och inte har orkat upprätthålla några andra kontakter.
Var finns röda tråden undrar ni?
Jo. Det jag vill komma till är att jag själv har framhållit vikten av att hantera separationen med allt det innebär oavsett hur jobbigt det än är och inte fly. Trots detta gick jag in i en ny relation, men i efterhand så ser jag ju att det enda som har hänt utifrån min bearbetning av situationen är att jag har skjutit den tre månader framåt. Den här veckan har jag mått precis lika dåligt som i somras. Tro fan det när jag har lagt alla mentala frågor och problem åt sidan.
Visst har jag fått lite distans till det hela och insett att mitt ex är helt ointressant. Däremot så saknar och sörjer jag min familj och det liv vi hade. Jag är jätteledsen över att inte få vara med mina barn lika mycket som tidigare. Att vara ensam är fortfarande något av det värsta jag vet. För mig är det viktigaste att ha någon att dela livet med, samtidigt så vet jag nu att jag inte kapabel till en relation - varken mentalt eller känslomässigt.
Heej jösses vad jag känner igen mig i aaaallt du skriver. Igår var jag på gekås som jag annars äääälskar men inte ens där kände jag glädje utan jag tänkte bara på mitt ex o undrade vad han gjorde och självklart smsade jag och han är så likgiltig o jag blir ännu mer ledsen. Så trots att jag hade barnledig helg och äntligen var på gekås så mådde jag apa och såg alla lyckliga familjer. Jag känner mig fulast o ensammast i världen 
Hej igen Innova!
Länge sen jag var inne på forumet nu.
När jag läser ditt inlägg så inser jag varför.
Jag var tvungen att koppla ner helt enkelt.
Koppla ner och ta in allt och bara ”dra igenom skiten”. Jo, jag har mått för jävligt!
Försökte dejta lite desperat men det kändes bara helt fel. Jag var tvungen att vänta…
Valde även t o m att inte vara inne på forumet.
Behövde helt enkelt älta lite till gissar jag.
Vad vill jag säga med detta då?
Jo att visst kommer det inte att ”lyckas” med de första dejterna/nya relationerna MEN man måste ju lik förbaskat igenom dem för att komma ut nånstans tänker jag? Jag mår bättre trots att jag kan ångra att jag inte väntade med att dejta. Hur hade jag mått om jag avstått? Jag vet inte.
Nu har jag börjat träffa en tjej som känns klok, mogen och har koll på vad hon vill. Ingen stress, inga krav, inga förväntningar utom ärlighet och varsamhet. Kommer det att ”bli något” imellan oss?
Ja jag tror det.
Jag hoppas det.
Men jag VET inte.
Måste dock prova.
För att komma vidare.
För att ”träna” känslorna igen.
För att våga känna och ge tillit igen.
Den stora skillnaden mot de första”dejterna”?
Att jag själv vill och mår bra av det.
Att hon vill och mår bra av det.
2 gillningar
Det är väldigt jobbigt och slitsamt, och ungefär samma sak med mig som med dig, har skämt bort exet och ställt upp på honom 100% och inte tänkt på mig själv. Mina barn säger samma sak till mig och de har öppnat upp mina ögon och skygglappen, och jag har tänkt tillbaka så stämmer detta väldigt bra.
Jag själv är skild sedan juni/juli förra året (efter 35 år som gifta och känt varandra 2-3 innan vi gifte oss) Fick bevis för ca 3 veckor sedan att han har en ny. Man har frågat flera ggr vad det är och exet svarat att han är trött bara.
Min räddning för mig blev, träningen, gör sådant som jag tycker om att göra, gick ner nästan 20 kg.
Försöker att se framåt, det är inte lätt, det kommer dagar då jag är väldigt ledsen och gråter, får panik när helgen kommer pga att jag inte vet vad jag ska göra.
Förstår hur du känner dig och att det är tufft, att du känner dig ensam, tomheten som dyker upp men ta en dag i taget. Tänk på dig själv och ta hand om dig när du är ensam, när du har barnen så umgås så mycket som möjligt med dem, gör saker tillsammans. Försök att ta en dag i taget, det gör jag men det är inte lätt.
1 gillning