Den första dagen var inte den värsta

Ännu en sargad skäl ansluter sig till forumet. Det blir nog ett rörigt första inlägg då tankarna just nu är överallt.

Drygt 8 år tillsammans, två barn i lägre skolåldern. För cirka två månader sedan tog min sambo upp frågan kring separation - hon var inte lycklig och kände att hon inte kunde ge mig det jag förtjänade. Vi har haft ett på många sätt väldigt bra förhållande under alla år. Hon blev gravid redan efter ett par månader tillsammans och sedan dess har det varit vi mot världen. Jag har under åren “gjort allt” för henne och vår familj. Är framgångsrik i arbetslivet, har bra inkomst, ser bra ut, vältränad, och så vidare. Hon är dock inte “kär längre” och vill känna kärlek i sitt förhållande.

Det som inte har fungerat bra är vårt sexliv, varför vet jag inte riktigt då vi i min värld inte kom fram till grundorsaken. Jag har under åren tagit upp detta som ett stort problem som vi måste komma tillrätta med. Sista året har vi glidit ifrån varandra då vår inställning och attityd skiljer sig åt och har visat sig störa vår kommunikation. Vi har inte umgås själva med varandra på länge och det fanns nog skäl för det.

Om jag bara tänker logiskt så förstår jag trots allt henne som väljer gå vidare. Jag har i mångt och mycket skämt bort henne och tagit hand om det mesta. Hon vill känna att hon klarar livet själv och bevisa att hon kan själv. Vår omgivning (inklusive hennes mor) förstår inget och tycker att hon går snabbt fram. De flesta omkring oss anser att om någon borde lämna så skulle det ha varit jag. Exet är nu helt känslomässigt avskärmad och standardsvaret är “det löser sig”.

I fredags flyttade hon till egen lägenhet, jag bor kvar i huset. Dagarna efteråt har känts helt ok, vissa rätt bra, med fokus på framtiden. Barnen har varit hos morföräldrar under helgen och sedan i hennes lägenhet. Idag är första dagen jag har barnen hemma i huset, och den positiva känslan som infunnits under helgen har förbytts till ångest och panik. Att ha barnen hemma är fruktansvärt, inte på grund av dem, utan för att de påminner mig om den familj som jag värderade så högt och som jag nu har förlorat. Jag har levt för mina barn och min sambo. Nu känns det som att allt är förlorat och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Började läsa på forumet för två månader sedan, och jag vet egentligen inte vad jag vill åstadkomma med tråden. Känner bara att jag måste få utlopp för tankar och kanske få input från den samlade visheten på forumet.

8 gillningar

En varm tanke till dig!
Det blir bättre även om det kanske dröjer ett tag.
Du har en ny identitet att skapa, nya förhållanden med barnen och nya drömmar för framtiden att drömma. Det tar ett tag innan de gamla drömmarna tynar bort och den råa ytan där man tidigare satt ihop med sin partner får en ny hud. Men det blir bättre.

1 gillning

Tack för den varma tanken.
Vet och förstår att saker och ting blir bättre med tiden. Har bara så svårt att acceptera att det inte är vi längre. Allt jag har gjort de senaste 8 åren är för min familj, och om jag ska vara självkritisk så är kanske det en del av problemet. Att för mycket fokus har varit på att förbättra livet och alltid vara på väg, istället för att fokusera på förhållandet mellan oss och verkligen se och höra varandra. Visserligen är vi två om detta, men jag kan endast förändra mig själv.

Har varit på utflykt med barnen. Älskar att göra saker med dem, men idag kändes det som ett måste för att komma iväg. Har brutit ihop och störtgrinat på toaletten 4-5 gånger under dagen. Går inte att sitta hemma med barnen i det skicket.

Hela min värld har rasat. Trots att jag har vetat om detta i två månader och börjat bearbeta sorgen och det jag förlorat så var jag inte redo för verkligheten. Mitt liv, min trygghet och min familj är borta. Det jag värderar och bryr mig om mest. Borta.

Barnen älskar jag över allt annat. Trodde att det skulle vara underbart att se dem igen och ha dem här, men det har varit en av de sämsta dagarna i mitt liv idag. Självklart inte deras fel och inget som ska gå ut över dem, men en helt oväntad reaktion.

1 gillning

Hej!

Jag tror att jag förstår din känsla. För mig var det också extremt tungt att vara med barnen i början. Jag märkte att en familj är något så mycket större än bara fyra individer. Att vår familj varit mycket MER ÄN summan av oss fyra personer.

Men att vi nu, när han var borta, bara var tre individer och inte mer än så. Tre små överlopps-kroppar som skulle leva upp till det stora, vilsamma, trygga som vår familj varit.

Det är ett extremt tufft skede i skilsmässan som du går igenom nu.

Och nu vill du inte ens tänka på det - men ni KOMMER att kunna umgås lika vilsamt igen, du och barnen, men på ett lite annat sätt.

Just nu är det ingen vits att leva dig in i hur bra det kommer att bli en dag (för många blir det t o m bättre än det nånsin varit), för just nu ska du mest sörja.

Men veta att tiden för dig fram. Och att det BLIR bättre sen. Det kan alla här intyga.

Du är inte ensam i det svarta, även om det känns så.

Vi är många som varit där.

Samtidigt är det här något av det tyngsta man kan gå igenom som mänska. Så man kan faktiskt med FOG sörja, och sen vara stolt över att man klarade det.

:heart:

2 gillningar

Stämmer bra det du skriver. En familj är något större än bara personerna i den. Det är en gemenskap, starka band som håller samman på resan genom livet. Jag är inte religiös, men för mig har min familj varit helig. Den har räddat mig från fördärvet en gång i tiden, gett mig lust att leva och en mening med livet. Jag är extremt tacksam för min fd sambo och mina barn.

Att vi har varit tillsammans har varit mer viktigt än att vår relation har varit bra, det inser jag nu i efterhand. Det ändrar dock inte den extrema känslan av tomhet och meninglöshet jag känner nu.

När jag läser trådar sin din Christina så inser jag att mina problem är obetydliga jämfört med många andras. Det förtar givetvis inte min upplevelse eller mina känslor kring situationen.

Försöker verkligen att inte fly känslorna, utan vill hantera / bearbeta, trots att min kropp och själ skriker att jag ska träffa någon ny direkt som jag kan dela livet med. Det vore att ta den enkla vägen tror jag, även om det skulle kännas bra för stunden.

3 gillningar

I tillägg så tror jag att mycket av det som skapar ångest är känslan av att “jag sitter hemma med barnen med hon skapar sitt nya liv”.

Normalt sett när barnen har somnat infaller ett lugn. Nu förstärks paniken av att vara ensam och tankarna på vad hon gör.

2 gillningar

Går det att försöka spåna på vad du kan vilja göra nu när du är i ett nytt läge? Intressen som kan få mer plats? Projekt som du velat göra? Saker som du velat göra med barnen men som hon inte tyckt? Man anpassar sig ju mycket i ett förhållande, nu behöver du ju inte det utan kan leva ut mer av dig. Vad är det du drömmer om sexlivet som inte ni hade t.ex.? Sexlivet kan ju ibland vara lättare att fixa än det andra…

Varför skriver jag här egentligen?
Har inte suttit på internetforum eller sociala medier på över 10 år. Helt plötsligt är jag tillbaka.

Att skriva hjälper till att sortera tankarna och sätta namn på känslorna. Det lättar trycket för stunden och hjälper till att konstruktivt komma framåt. Möjligheten att bolla med andra, ta del av andras erfarenheter. Efter att ha gått all-in i familjlivet så är vännerna få nu för tiden, dessutom är det juli och ingen är hemma. Det förstärker givetvis alla känslor då det är en månad kvar av semestern och de planer som fanns är omkullkastade. På något sätt måste jag få utlopp för allt, och då blir det till att skriva här.

Sova brukar vara min räddning, oavsett tankar på kvällen så är de som bortblåsta på morgonen. Ny dag, nytt race. Inte idag. Ångesten ligger kvar med ett tryck över bröstet. Gråten högt upp i halsen. Känslan av hjälplöshet gör sig påmind. Har dock barnen ett par dagar till, så det måste tryckas undan. Äldsta dottern blir ledsen ibland kring situationen, jag bekräftar, säger att det är ok att känna så och att jag också är ledsen. Mer än så känns inte ok att lägga på barnen. De har inte valt detta och ska inte vara mottagare av mina tankar och känslor.

Är normalt inte typen som sitter och tycker synd om mig själv eller andra. Just nu är det det enda jag har lust med. Men barnen är fortfarande viktigast, och de har som sagt inte valt detta, de ska få en bra sommar trots separationen.

4 gillningar

Det finns definitivt massor med saker jag vill och ska göra nu. Både nya saker och mer av annat. Ser positivt på framtiden egentligen. Mycket har löst sig under våren och hösten kommer bli riktigt bra på många sätt. I andras ögon är jag framgångsrik med bra jobb och aktiviteter på fritiden. Problemet för mig är att inget av det betyder något egentligen, utan jag kan offra alla sådana saker för min familj (trots att det kanske inte är rätt). Tror det är därför jag har svårt att finna tröst i det.

Jag har egentligen inga större drömmar om sexlivet, utan vill bara vara med någon som visar intresse, som tar på mig och förstår vikten av fysisk närhet i ett förhållande. Att välja bort telefonen eller tv för att vara fysiska med varandra. Allt behöver inte hända i sängen när barnen har somnat.

Att fixa sexlivet tror jag dock är det svåraste. Jag vet att hon har försökt, men vi är inte på samma nivå och har samma förväntningar. Jag vill ha henne hela tiden, och hon klarar sig månader utan och tycker det är helt ok. Vi har pratat om det flera gånger under åren, och även om jag förstår att två barn sätter sina spår så måste ändå sexlivet utvecklas och anpassas så att förhållandet fungerar.

Jag menade inte sexlivet mellan er två utan att någon ny, att finna nya meningar med livet.

Jag var som ditt x med min förra. Jag ville helst slippa. Ändå var det ganska bra när vi ändå kom till skott. Faktiskt sett på tid och längd så har han nog varit mitt livs bästa älskare. Ändå vill jag inte ens ha tillbaka den biten. Med mitt x så vågade jag knappt peta på honom för då visste jag att det skulle sluta i sex, även om jag egentligen inte hade lust.

Med min nya däremot så är hudkontakten det som laddar mitt batteri! Visst, vi har mer sex också, även efter 2 år, mellan 2 och 5 gånger i veckan kanske. Men det allra viktigaste är hudkontakten och att jag känner att jag vågar peta på honom utan att han kommer att tjata/övertala mig om sex. Jag vågar påstå att du kommer upptäcka att du saknat sex och närhet mer än du tror när du väl prövar det med någon ny.

3 gillningar

Stämmer väl överens med vår situation. Problemet är ju att det blir moment 22. Om den fysiska kontakten är låg och tiden mellan gånger är “för lång”, så finns en extrem lust. Då måste man ta chansen när den kommer, och då blir det precis som du skriver en rädsla för kontakt då det “måste” leda till sex.

I ett förhållande med mer fysisk kontakt och högre sexuell tillfredställelse uppstår inte samma press eller krav på att det ska ske hela tiden. Även fast det blir av mer ofta. Det krävs ju dock att båda är på hyfsat samma nivå.

Tror att du har rätt, att saknaden av sex och närhet är stor. Det är en av sakerna jag ser fram emot att få ta del av framöver. Känna mig attraktiv och som en man, inte en försörjare eller pappa.

Tack för din kommentar.

2 gillningar

Ja, du @Innova - jag är på samma resa som du. En månad in i kaoset. Jag känner så igen mig i det du skriver. Det är så tungt och svårt. Jag har inte heller skrivit på internetforum förut, men i denna resa hjälper det mig. Och alla kommentarer från andra som varit med om liknande ger tröst och hopp.

För oss har samlivet alltid varit bra - ofta och härligt tills nu under våren. Det gör så ont att han bestämt att vi har haft det för sista gången. Att jag inte fick vara med om det beslutet heller. Just nu känns det inte som om jag kommer träffa någon som jag vill ha det med igen.

2 gillningar

Har varit iväg med barnen större delen av dagen. Inga jobbiga tankar och en ganska bra känsla. Det var roligt. Efter att vi kommit hem tar det inte många sekunder innan ångesten är tillbaka och tårarna är på gång. Hemskt att inte kunna slappna av i sitt eget hem. Vill bara försvinna bort.

3 gillningar

Härligt att ni haft en fin dag ihop!
Vissa dagar är bättre och vissa sämre, men som fler skriver: koncentrera dig på att skapa dig en ny egen framtid med dina barn, projekt och intresse varvat med nån rolig kväll ute?
Vet, inte lätt i början men det kommer bli …längre fram!
Håller med dig angående sex, det är minst lika viktigt i ett förhållande som allt annat!
Jag och min ex man skildes för två år sedan och jag kan sakna närheten vi hade ibland… Under dessa två åren har jag koncentrerat mig på att må bra i mig själv, landa i i allt vad det innebär att vara ensamstående/delad vårdnad med två tonårsdöttrar efter nästan 20 år ihop
. ( träffades när vi var mkt unga!)
Nu först kan vi ta en fika ihop som vänner, innan har jag knappt velat se människan!
Det tar tid, tid att skapa sig en ny vardag…
Har dock ännu inte vågat mig vidare med någon annan, trots att jag saknar samliv och närhet!
:joy:
Är väl feg?
Kram

1 gillning

Skönt att du har tagit dig vidare. Måste vara en lättnad att känna sig trygg ensam och kunna njuta av sitt liv igen.

Tror inte att du är feg som har avvaktat, utan snarare stark. Är ju inte helt ovanligt att man kastar in sig i ett nytt förhållande direkt bara för att slippa ensamheten. Att våga stå kvar i stormens öga och verkligen bearbeta kräver extremt mycket mer utav en. Långsiktigt är det förmodligen bättre förutsatt att man kan bearbeta på ett konstruktivt sätt.

Tror att jag har ganska mycket planer för framtiden egentligen. Det som är jobbigt nu är att det är semester ytterligare en månad. Även om jag är duktig på att hitta på saker så blir det mycket tid som ska fyllas och det blir ofrånkomligt “dötid” hemma. Även om vi haft en bra dag så har barnen gått i säng nu och kvar är ensamheten. Det är ju inte heller så många hemma nu under juli, och jag har dragit i alla trådar som finns för att hitta folk att umgås med :slight_smile:
Tur att forumet finns.

Kram och tack för att du tog dig tid att skriva.

2 gillningar

Tack!
Förstår vad du menar, semestertider kan ju vara lite klurigt då många är bortresta men kanske nån samkväll på stan nu när det är VM? Det är väl ett bra tillfälle att ta en öl eller två på stan med vänner?
Det är mina helgplaner :joy:
Annars förstår jag precis vad du menar, att hitta på aktiviteter med sina barn - själv - är inte alltid det lättaste och man påminns om att man liksom inte är den där familjen man var, det gör ont…
Jag har gått igenom det och tro mig när jag säger att det blir bättre, även om det i början kändes helt svart och man kändes ensammast i världen…
Jag lever fortfarande själv men känner mig inte längre främmande att träffa, lära känna någon annan om tillfället skulle ske.
Att läsa andra trådar här på forumet har hjälpt mig väldigt mycket, speciellt när allt kändes dom värst.
Stor kram till dig!

Tanken var nog inte att detta skulle bli en klagomur. Är bara så ledsen hela tiden. Vårt liv är borta, vår framtid. Försöker hålla modet uppe, vara stark. Går bra tills vi kommer hem. Då bryter jag ihop direkt. Trodde inte själv att jag skulle ta det så hårt, men ack så fel jag hade. Det som är positivt är att det som är viktigt i livet blir mer tydligt. Jobb, karriär, fint hus etc är trevligt, men betyder inte ett skit när det kommer till kritan. Värdet av att vårda sina relationer är ovärdeligt och förhoppningsvis kommer jag att minnas detta resten av livet.

5 gillningar

@Innova forat är en klagomur, och mycket annat.
Så bring it on!

Gällande jobb, så pratade jag med en kompis som inte hört av sig på länge.
Trodde att de var på hennes sida.
Visade sig att han förlorat jobbet, firman han jobbade åt hade gjort sämre affärer.
Han mådde inte bra.
Vi bestämde direkt att han skulle med på en minisemester i sommar.

MIN tanke nu när det gått ett halvår, med den känslomässiga bergodalbanan som varit, var: Oj stackars honom, en “kärring” kan man ha och vara utan, men vem fan klarar sig utan ett jobb i vår ålder?

Man har ofta en rätt stor cirkus att driva med barn i tonåren…

Så tänkte jag inte för ca 7 månader sedan.
Men så kände jag nu.

Det är svårt att överleva på sol och kärlek alena!

1 gillning

Självklart är jobbet extremt viktigt på många sätt. Det skapar förutsättningar för mycket annat bra. Vet inte om det är någon mini-livskris jag har gått in i också. Har jag gjort rätt val? Är verkligen att jobba “mer” lösningen på livets problem och utmaningar?
Kanske tittar jag avundsjukt på mitt ex som helt plötsligt lever ett nytt liv och från en vecka till en annan gör saker hon inte har gjort tidigare. Kvar är jag med samma liv, samma liv som varken jag eller hon egentligen inte har varit nöjda med. Ständig jakt, aldrig landa och uppskatta det vi har och njuta livet, varandra.

Försöker sortera känslor och tankar. Vad är jag egentligen ledsen över?

Det är bra!

Klart att det är en livskris.
En av de viktigaste sanningarna har falsifierats.
Då funderar de flesta på vad som är sant och viktigt.

Tänk och bolla det du vill bolla här på forat.

Finns många kloka här, många som bara läser men plötsligt triggas de av ett inlägg och kommer med ett riktigt fint och tänkvärt svar på någons tråd.

2 gillningar