Den första dagen var inte den värsta

Innova · 31 Juli 2018 08:08

Inga barn idag, utan bara ensamhet nu på förmiddagen. Tankarna drar iväg. Det har varit ganska bra nu några dagar, tror att det var fem dagar sedan jag grät sist (vet inte varför gråtandet används som måttstock, säger ju inget egentligen). Själva separationsdelen går framåt tycker jag. Nog för att mitt ex hjälper till genom att fortsatt agera som en idiot och hela tiden höja ribban för vad man tror är möjligt, men jag lägger som tidigare mycket tid på att tänka och reflektera.

Det jag dock inte blir tillfreds med är mig själv, jag är inte gjord för att vara ensam. Försöker hålla modet uppe, tänka positivt, se framåt. Och även om jag har väldigt bra förutsättningar och annat jämfört med många andra finner jag ingen tröst i det. Upplever livet som meningslöst när jag inte har något att kämpa för. Jag måste ha ett större syfte eller mening med det jag gör. Nu känns det som att jag gör saker för mig själv, och det betyder inget för mig. Självklart betyder mina barn extremt mycket, men det sammanhang som fanns är borta och ger inte samma tillfredställelse längre. Fattar ju att jag måste landa i detta, och dessa tankar hade jag även innan vår separation, men då kunde jag alltid falla tillbaka på att jag gjorde det jag gjorde för oss, vår familj.

Angst78 · 31 Juli 2018 09:48

Jag är i samma sits som du. Den värsta sommaren i mitt liv. Har aldrig längtat så mkt till hösten och vardagens rutiner. Barnen ska få en bra sommar men man får samtidigt inte ställa för höga krav på sig själv. Det är tufft just nu och jag tror inte att det är bättre för barnen att försöka upprätthålla någon slags fasad. De går också igenom en kris och ditt svar till din dotter tror jag är helt rätt, det är inte alls konstigt att hon är ledsen, tvärtom, och det är ok.

Innova · 31 Juli 2018 17:03

Kära dagbok. Ledsen om detta slirar iväg från separation till livets övriga frågor.

Idag hade jag besök nummer två hos psykologen. Har tänkt en del innan och försökt borra ner mig i det som tynger mig. Precis efter att jag hade skrivit förra inlägget så blev allt helt klart.

Jag har inga drömmar, inga mål, inga ambitioner.

Det saknas helt hos mig och har gjort det de sista åren. I grund och botten är jag en extrem högpresterare, som jag har skrivit innan har de sista 10 åren varit smått orimliga om man ser till vad jag har uppnåt och gjort. Problemet som jag känner är att jag har gjort “allt”. Nya fina/snabba bilar, resor, sommarhus, tävlat i olika sporter, bor i ett stort hus i attraktivt område, familj, barn, träning, orimligt bra karriär. I princip allt som folk drömmer om har jag gjort innan 35 års ålder. Inget av dessa saker har gett mig någon djupare mening utan har snarare tagit mig djupare ner i olyckan.

Vi var i samtalet inne på ev depression. Vilket känns rimligt med tanke på hur mitt mående har varit de sista åren.

Oklart än så länge hur jag ska gå vidare. Just nu känns det ganska skönt att bara konstatera läget.

Skipper · 31 Juli 2018 17:20

@Innova jag har själv konstaterat att jag just nu sedan några år inte har en stor målsättning. Jag har inte haft allt men det jag tidigare drömt om.

Det var kul men gav inte så mycket som jag trodde.
Har kvar ”prylarna” men eftersom relationen varit sådär, karriären fick ett jack, möjligheten att vara helt egen inte finns just nu etc, etc gör att.
Det är mycket måsten och färre vill än jag drömt om som ung.

Däremot är barnen och att finnas för dem ett starkt vill som såklart präglar mina val.

Men för egen del svävar jag i ett vacuum.

Min tolkning av det är mer att jag känner min kapacitet, min drive och innan den triggas av ett nytt starkt motiverande mål så guppar jag omkring, rätt nöjd, ändå i tillvaron.

Saliga äro de enfaldiga, samtidigt som frosseri är en av de sju…

Innova · 31 Juli 2018 20:14

Tack för input. Det är intressant att höra hur andra resonerar kring detta.

Barnen är givetvis en motivator, men jag tycker inte att de ska behöva lasta den rollen, även om det kanske inte märks för dem så vill jag hitta meningen inom mig. Om de t.ex. skulle få problem i skolan eller liknande så vill jag kunna ge dem de stöd de behöver genom att jag har energi och trygghet i mig själv. De ska kunna vara barn med allt det innebär.

Har legat i dvala under en längre tid redan, och det är ok att ta det lugnt under perioder, men att under längre tid vara utan mål eller drömmar tär på mig. Jag vet inte om jag är kapabel till att finna mig och bara vara.

En spännande period närmaste tiden onekligen.

Innova · 4 Augusti 2018 07:33

Dagarna passerar, i en dimma typ. Känns likgiltigt för det mesta. Inget känns direkt roligt.

Ledsamheten och saknaden av familjen och sin partner finns kvar. Det är alltid saker som triggar minnen och drömmar om att vara två som älskar varandra, lever livet tillsammans.

Hade inskolning i veckan, bara en sån sak, höll på att bryta ihop när jag lämnade. Insåg att inget kommer vara sig likt, barnen får bara finna sig i att vi inte är en familj längre. De är starka och gör verkligen allt för att vara duktiga, men det gör mig så ledsen att inte kunna ge dem deras gamla liv tillbaka.

Saknar att krama min sambo, att ha roligt och hitta på projekt tillsammans. Jag vill inte leva livet ensam, gillar det inte för fem öre oavsett hur mycket jag än försöker tänka att det blir bra.

Innova · 4 Augusti 2018 11:35

Vilken vidrig dag det här är. Känner en sån sjuk saknad efter mitt ex. Kan inte sluta gråta. Visste ju att porten till gruvan stod på glänt och att den när som helst kunde öppnas, men jag var nog inte beredd på att det skulle bli så här.

Det har som jag skrev innan lunkat på på ungefär samma nivå sista tiden. Perioder av ledsamhet så klart, men inte som detta. Idag är första gången jag saknar henne, och inte familjen etc.

Skickade till och med SMS till henne där jag förklarade hur jag känner, trots att jag vet att det inte ger något, känslorna idag är övermäktiga. Det enda jag vill är att hålla om personen jag älskar och känna hennes närhet. Men det går inte

Skipper · 4 Augusti 2018 13:26

@Innova mot den känslan hjälper ingen klokskap.

Styrka till dig❤️

Innova · 5 Augusti 2018 06:11

En god natts sömn och lite perspektiv.

Gårdagen var nog den värsta sedan uppbrottet. Det var tur att det regnade, för jag hade inte kunnat dra iväg på något med barnen hur gärna jag än hade velat.

Jag ogillar verkligen den sits man sätter sig själv i dessa dagar. Att känna sig utlämnad och beroende av någon annan är en känsla och sits jag inte önskar någon annan. Ändå så sitter man där, gråter över något man inte kan påverka och tänker på en idealiserad bild av verkligheten.

En sak jag noterade igår var en liten, men viktig (tror jag, men har inte kommit på varför än) skillnad i vad som framkallande ångesten. Tidigare har ångesten kommit ifrån att jag har tänkt på mitt ex med någon annan, de har trevligt, har sex, hon gör saker med honom som hon inte gjorde med mig. Igår var det inget sånt, utan det var tanken på henne som framkallande ångesten. Försökte till och med tänka på henne med någon annan, men det fick inte ens fäste, jag förkastade det direkt.

Jag tror, och hoppas, att det är enklare att komma över att det är henne i sig jag tänkte på. Hon har fortfarande behandlat mig illa, hon är fortfarande samma egocentriska människa och hon bryr sig i stort bara om sig själv. Inget har ändrats i sak, det enda som har ändrats är att jag i mitt huvud har glömt eller förträngt hur hon har behandlat mig. Jag måste nog också acceptera och finna mig i, att jag fortfarande älskar henne, det kan jag nog inte släppa och det måste jag lära mig hantera.

Det enda jag ångrar är att jag skickade SMS till henne. Fick inget svar, men jag vet inte ens vad hon skulle svara eller vad jag ville ha för svar. Det som stör mig mest är att jag upplever mig själv som underlägsen i vår relation i och med att jag förklarar mina känslor för henne. Hon förtjänar inte att jag skriver att jag älskar henne och på något sätt som känns det som att jag rättfärdigar henne agerande. Jag borde vara arg och förbannad, vilja ta avstånd.

Det borde vara hon som ska visa för mig att hon är värd att ha kvar som vän, men på något sätt har det blivit tvärtom. Jag fattar ju att det måste bli en ändring, men på något sätt så klarar jag några dagar. Sedan kryper jag till korset och ber om ursäkt och önskar att allt är bra igen. Trots att jag inte har gjort något fel.

Innova · 5 Augusti 2018 06:29

En ytterligare grej jag kom på som måste till protokollet.

Vet att jag har skrivit om det tidigare, men nu kom det tillbaka. Jag känner mig sviken och lämnad. Upplever situationen som att hon på något sätt flydde från vårt miserabla liv och nu helt plötsligt lever sitt drömliv. Kvar är jag i något uselt inrutat liv medans hon lever loppan. Hon stack från allt jobbigt och lämnade det i mitt knä.

Till viss del är det så klart ett hjärnspöke, men det går inte att förringa att det finns mycket sanning i det. Vi var inte lyckliga, var det för att vi inte passade ihop eller var det för att det liv vi hade skapat in gjorde oss olyckliga? Jag har ju kvar exakt samma liv, det känns inte som att det kommer göra mig lycklig. Är avundsjuk på henne för att hon tog steget och bröt sig loss.

Men samtidigt så fattar jag ju att hennes liv inte kommer att vara speciellt på något sätt. Det kommer se ut på samma sätt som för alla andra med jobb, matlagning, tvätt, hämta/lämna och aktiviteter. Det är symbolvärdet som är extremt starkt i mina ögon.

Hur som helst måste jag komma fram till vad JAG vill göra. Men märker fortfarande att det är extremt svårt att tänka JAG och inget annat. Bryr mig helt enkelt inte, den resan är på gång, har bara inte tagit första steget på vägen än.

Vilsenmamma · 5 Augusti 2018 06:43

”Jag känner mig sviken och lämnad. Upplever som att hon på något sätt flydde från vårt miserabla liv och nu helt plötsligt lever sitt drömliv. Kvar är jag i något uselt inrutat liv medans hon lever loppan. Hon stack från allt jobbigt och lämnade det i mitt knä.”

Känner så igen denna tankegång. Här sitter jag kvar med samma känsla av uppgivenhet, med barnens strider och grovgörat. Medan X lever sitt liv utan måsten.

[quote=“Innova, post:90, topic:8678”]
Hur som helst måste jag komma fram till vad JAG vill göra. Men märker fortfarande att det är extremt svårt att tänka JAG och inget annat.”

Även detta är något jag är så långt ifrån ännu. Jag vet inte vad jag vill. Jag har inga drömmar, ingen aning om hur jag vill mitt liv att se ut för att inte känna denna hopplöshet. Jag är vilse, jag måste hitta mig själv. Tror dock jag själv är mitt största hinder på den vägen.
Hur gör man? Känns som någon annan alltid styr mitt liv, att valen är gjorda eller styrda av en massa måsten och krav. För att inte prata om X inflytande när det kommer till barnens tillvaro.

Vi har en lång väg att gå, babysteps ️

Sorgsenmamma · 5 Augusti 2018 07:31

Exakt så har jag också gjort, men nu har jag slutat med det. Det är en process och vi som blir. lämnade hamnar i ett känslomässigt underläge. En gungbräda som slår i backen och det är så svårt att resa sig. Jag har också slitet med tankar om vad jag gjorde för fel och ibland har det känts som om jag är orsaken till hans otrohet, för det är ju självklart att vem vill leva med mig som har dessa fel… Har bedyrat, senast för någon vecka sedan, att jag saknar honom så otroligt mycket, men när jag inte får någon respons tillbaka så är det så jobbigt.

Jag är inte perfekt men det är inte han heller. De som lämnar och som är otrogna verkar inte vilja prata om deras fel och brister, speciellt inte om de inte ångrar sig och inte vill reparera.

Det känns som vi är många här på forumet som känner exakt likadant och jag har hittat så många texter här på forumet som jag själv skulle kunna skrivit. Det är en trygghet, för det är just dessa känslor som ingår i vår process.

Att bli utsatt för otrohet och sedan en partner som bara vill lämna och gå vidare, är ett så stort svek mot den gemensamma relationen som man tillsammans byggt upp och ansvarat för. Det är inte enbart ens fel att två träter men vi som blivit lämnade tappar vår självkänsla. Vi vet inte vem vi är längre, vad vi vill och har inte känslor eller behov alls, tror vi.

Jag lever själv i detta elände, men nu efter 6 månaders separation, skilsmässan blev klar i juni, så börjar jag sakta tänka på mig själv mer och mer. Jag jobbar med att bli egoistisk och det innebär att jag inte kan ha någon som helst kontakt med min exman. Jag håller i det och får coachning från vänner om att det faktiskt är jag själv som får bestämma vem jag träffar och när, vilket inefattar min exman.

Just nu är vi på så olika plan och då blir det bara fler tårar för min del.

Så mitt råd är att bryt kontakten helt och känn inget dåligt samvete för det. Vänner som man själv vill ha, ansvarar man för och jag klarar själv inte av att tänka på min man som en vän. Han har varit min äkta man och jag har starka känslor för honom, trots det han utsatt mig för. Jag kan inte hjälpa det och därav kan jag inte heller enkelt växla om till vänskapliga känslor, inte nu, men kanske i framtiden.

Man har rätt att alltid berätta hur man känner och ingen kan straffa en för det.
Så stå på dig @Innova bryt alla kontakt för först då kommer du kunna börja bygga upp din självkänsla igen.

Innova · 5 Augusti 2018 13:09

Tankarna finns ju där, tror dock att vi är duktiga på att forma dem på ett sätt som inte gynnar oss. De flesta av oss har ungefär samma liv i grund och botten. Visst, vissa är bättre på att andra att se om sig själva och sätta sitt välmående först. Men rent praktiskt så tror jag inte att våra ex kommer leva så fina och charmiga liv som vi framställer det. Jag utgår alltid från att mitt ex är ute och festar, träffar nya människor, lever loppan, har sex och har kul. Fast hon skulle lika gärna kunna sitta hemma själv, men det är inte den tanken vi matar oss med.

Det känns som att det är det enda sättet att göra situationen begriplig, för varför skulle någon annan slänga allt åt sidan, om man ändå ska leva samma liv sen? Nu i början så ser ju varken vi eller våra ex vardagen för den är, men oavsett vad vi tycker så kommer den. Snart är det höst och vinter, mörkt, kallt och tröttheten kommer smygandes. Det nya har blivit vardag, kommer det att vara lika bra som de har föreställt sig? Det får vi förmodligen aldrig veta, eftersom att de då skulle behöva erkänna att de gjort något dumt. Det viktiga för oss är att vi trots de jobbiga tankarna faktiskt inser att det inte är svart/vitt. Vi är inte sämre på något sätt, våra liv är inte mindre värda, det bara så vi framställer det för oss själva. Tyvärr gör jag precis samma sak, och har ännu inte hittat ut.

Angående drömmarna önskar jag att jag hade svaret, men är i samma sits själv. Har ingen aning om vad jag vill, tanken är helt främmande. En fördel i detta är att jag på ett sätt har börjat leva mer i nuet. Det finns ingen plan, inga mål, något att sträva efter. Allt handlar om nästa timme, hur ska den bli så bra som möjligt?

Innova · 5 Augusti 2018 13:17

Bra och starkt av dig att ha slutat med utspel om diverse känslor till ditt ex. Det ger verkligen inget utan skapar bara mer ångest att försöka dela med sig till någon som inte bryr sig.

Försöker så gott jag kan att inte ha någon kontakt. Det krävs dock viss kontakt i och med att vi har barn. Det kommer dock att bli lite enklare nu då vi inte kommer träffas lika ofta i och med att vi hämtar / lämnar på förskola/skola nu när det börjar. Det blir liksom mer tydligt då att vi har helt olika liv, och kontakten behöver inte finnas där som nu under sommaren.

Det stora problem med kontakten är lite det jag var inne på innan. Att jag är den som förväntas lösa “allt”, då inkluderat våra konflikter. Det är extremt energikrävande för mig att ha något olöst, och det gör att jag inte kan släppa / gå vidare. Jag får dessutom dåligt samvete när jag håller henne utanför (jag vet att jag inte ska ha det). Jag är mer medveten om det nu, så jag ska verkligen försöka att ha noll kontakt om det inte handlar om barnen. Inga slentrian-SMS eller känsloyttringar i hennes riktning.

Innova · 5 Augusti 2018 13:26

Dagens tanke.
Jag har alltid lyssnat på musik, mycket och högt. Sedan d-day har jag i princip inte lyssnat på musik en enda gång förutom när jag har velat trycka ner mig än mer i träsket. Insåg idag att jag inte har orkat, det har varit för känslosamt. Men, små steg framåt, idag drog jag på musik medvetet för första gången. Lite kul faktiskt, är inte direkt någon större fan, och som medelålders hårdnackad karl är det lite främmande, men Molly Sandén - Utan dig var det jag valde att dra på högsta volym i bilen. Visst blir ögonen tårfyllda, men på något sätt känns texten peppande. Hur kan den inte vara det?

Vi lovade varandra
Att vi skulle stanna kvar
Och lösa allt tillsammans
Men jag är inte samma jag
Jag levde för att lyfta upp dig
Men vem skulle lyfta mig?
När du var i bland molnen
Och jag låg där på marken kvar

Jag vet det gör ont
Men tiden går fort
Och jag kan inte förlora mig i dig
Jag måste leva, måste veta

Vem är jag utan dig? (Utan dig)
Vem är jag utan dig? (Utan dig)
Måste veta vem jag är utan dig
Måste veta, våga leva (utan dig)

Jag kunde ge dig allting jag har
Men just nu har jag inget kvar
Och jag kan inte förlora mig i dig
För vem är jag utan dig, utan dig?

Nicca · 5 Augusti 2018 14:20

@Noomi
Jag har läst så många inlägg från dig i flera trådar sen jag råkade kliva in genom dörren in hit. Jag imponeras över ditt sätt att ställa frågor, de rätta frågorna och analyseringarna. Du har flera gånger fått mig att att känna en aha-upplevelse fast jag egentligen redan vetat det, att det inte är nyheter liksom. Du har en förmåga att skriva precis det man tänker och att få det lätt att förstå dessutom.

Jag ville egentligen bara säga tack.

Har en fundering du gärna får svara på.
Om man blivit rejält trampad på, utbytt rent ut sagt pissad på. Varför tänder jag då så jävla mycket på honom mitt emellan alla jävla tårar?
Jag kan inte förstå det.
Vill jag ”ha det sista innan det är helt kört”? Eller hoppas jag fortfarande fast jag vet att det är kört (han är kär i nån annan fick jag reda på för 3 veckor sen)
Och varför vill han ff ha mig också om han nu vill skiljas och redan hittat nån annan?
Förvirrar mig.

Förlåt för trådkapning! ️

Noomi · 6 Augusti 2018 18:18

Tack för vänliga ord

Tjaaaa… attraktion och kärlek är ju inte exakt samma sak, även om båda komponenter behövs i en tillfredställande parrelation. Så det där med att du just “tänder så jävla mycket på honom” är väl en fråga om du alltid gjort det eller om du gör det mer än vanligt, just nu i detta kaos?

Har du alltid gjort det så är det väl inte så konstigt att du gör det även nu fast du är sårad och emotionellt övergiven. Är det påfallande mer än vanligt så skulle jag fundera på om den stegrande attraktionen är mer av ett maktmedel än just sexuell upphetsning. För kanske kan din åtrå tända även honom och på det sättet så “vinner du ju över henne”, även om det bara är för stunden?!?

Jag säger inte att något är rätt eller fel eller bättre eller sämre, men vore jag du så skulle jag akta mig som 17. Om du inte tillhör dem som enkelt och självklart kan skilja på sex och känslor, så kan det var riskfyllt för dig själv att bjuda på dig själv inifrån och ut för att han ska få tömma och sedan enkelt glömma och gå över till den nya för sex med kärlek…

Men är det bara bra sex för dig och inget mer så strunt samma… men är det antingen desperation, hopp eller makt/hämnd gentemot den nya så är risken för dig rätt överhängande, iaf som jag ser det.

Var rädd om dig och respektera dig själv!

ortega · 6 Augusti 2018 21:07

Hej igen @Innova.

Har pratat med min privat psykolog om just detta att det känns som en ”tävling” (i brist på bättre ord) på att vara den som först hittar lyckan, som först hittar en ”ny”, den som först mår bra osv.

Han hade givetvis ingen ”förklaring” mer än några förslag:

att det är en annan typ av flyktbeteende som snabbt men ganska dåligt ”belönar” för stunden.
Hans huvudsakliga inställning var att i detta fall (mitt fall alltså) är ni alla förlorare; Mitt X, jag, barnen (och i viss mån våra gemensamma vänner.)
Ju snabbare man kan enas kring det och förstå det tillsammans, desto lättare blir det att ”samarbeta” eller ”acceptera” eller vad man nu vill åstadkomma.

Dock inte alla som klarar att ”erkänna” misslyckandet i grunden utan måste istället få sin ”bekräftelse-fix” och då är hysterisk jakt/tävlan efter lycka/passion/känsla av att vara behövd/uppskattad det som dominerar allt…

I mitt fall beskriver han sedan att X (som han känner väl) helt enkelt inte är kapabel att hantera kriser och konflikter på ett bättre sätt än som hon gör och har gjort (Bl a att hitta en hemlig älskare osv) för att få känna sig behövd, bra, duktig osv.

Dåliga beslut skapar sedan nya konflikter som hon inte kan hantera och så mår hon ännu sämre, blir än mer förvirrad och skuldbelagd och tar nya dåliga, förvirrade beslut och så går det runt tills hon nu inte orkar längre och då satsar hon allt på att förminska SIN ”roll” och sitt ansvar i skeendet och istället försöker uppvisa en ”glad fasad” där ALLT är såååå mycket bättre nu än med mig…

Ja, jag vet inte om detta var så förbaskat klsrgörande men så gick i allafall diskussionen.

ortega · 6 Augusti 2018 21:40

Stor igenkänning på detta!
Trots att X är lämnaren och den som geggat med otrohet, lager av lögner och ”smuts” (hennes egna ord) som knäckt mig komplett och fullständigt så är det jag som fortfarande driver saker till beslut.

Allt från att slutligen berätta för barnen till att kontakta mäklare, ta beslut om saker som måste repareras till att hantera ständiga små och stora konflikter som dyker upp på resans gång.
Så sent som igår bad X mig att berätta för henne vad hon gjort för fel i hela otroheten/separationen och vad hon skulle göra åt det.
!!??

Sorgsenmamma · 11 Augusti 2018 10:10

Känns som en bra förklaring på hur de som varit otrogna kan resonera. I mitt fall var jag inte införstådd med att vi hade ett dåligt äktenskap och min exman har sagt att det var ett bekräftelsebehov han sökte. Han har sagt att han inte varit olycklig med mig eller att vi haft ett dåligt äktenskap, men min fråga är då: har han inte varit lycklig med mig?

Jag uppfattar inte mig själv som en person som skulle blunda för problem utan istället prata om dem. Men om exmannen inte har varit kapabel att prata med mig om det, i ett tidigt skede, så är det svårt för mig att agera. Ville han inte så ville han inte.

Att vi är olika på en del områden är jag införstådd med, men jag är fortfarande väldigt förvånad över att han lyckades leva ett dubbelliv och jag blir osäker i efterhand kring situationer som jag uppfattat var bra. Tyckte han också det eller inte? Kommer inte få svar på det och vill nog inte det heller.

Han har svikit mig och sårat mig vilket jag ensam måste ta mig igenom. Att han är lycklig med en ny kvinna, är hans val och hans beslut. Jag är i alla fall inte redo för någon ny relation än på länge.