Efter 20 år är det dags att ge sig in i dejtingdjungeln igen och jag inser att jag har noll koll på spelplanen och reglerna. Världen ser ju helt annorlunda ut nu än sist också.
Hur många dejter innan man kan anses ha gett någon en ärlig chans?
Vad har man på sig? Hur pass uppiffad (eller inte) ska man vara?
När (vilken dejt) är det lämpligt att kyssa den andre?
När är det dags att packa övernattningsväska och vad har man i den?
Jag känner mig som en tonåring på nytt, helt oerfaren och vilsen. Alla råd tas tacksamt emot!
Ack, det där är en god anledning för mig att inte dejta!
Jag vill inte behöva tänka på dejtingkoder eller spelregler eller hur man “borde” göra i en given situation.
Jag vill kunna känna in en person (den tid det tar) och sedan vara ärlig och öppen med mitt intresse eller mina känslor, utan att fundera på bästa möjliga upplägg. Sådant som kyssar och sex borde också helst komma naturligt och bygga på ömsesidig vilja och attraktion.
Jag rekommenderar att lyssna på podden”happydating” med Linnea Molander! Har lärt mig en hel del där.
Själv hann jag bara dejta en enda man efter skilsmässan och det klickade vid första dejten för min del. Jag föll helt handlöst så där blev det många kyssar. Hade jag inte fallit så handlöst så hade jag aldrig kysst honom ”redan” då tror jag? Men det där är ju så olika hur man är, så gör det som känns rätt!
Antal dejter man ska ge någon - jag tror man känner det relativt snabbt hur man känner så att säga. Finns det absolut noll intresse på första dejten så tror jag det kan vara svårt att få det senare? Vill man ses igen så gör man det, typ så?
Uppiffad, ja det beror ju på vem du är som person och vad ni ska göra på dejten. Är du en person som brukar ha mysdress dygnet runt eller kostym, ska ni på vandring i skogen eller på lyxmiddag på michelinrestaurang.
Jag tänker själv att svarta stretchjeans och en skjorta, kanske kavaj, klackar, fina smycken brukar jag känna mig fin i om jag ska på restaurang. Ska jag däremot ta en fika så kanske jag byter skjorta o kavaj mot en finare stickad tröja tex. Viktigt att känna sig fin och bekväm! Det är ju DIG din dejt vill se. Inte en ”onormal” (för att vara du) version som du inte brukar vara.
Jag har ännu inte haft med mig någon speciell övernattningsväska. I min lite större handväska har jag haft extra underkläder, lite smink, en tandborste och hårborste bara. Kanske en extra tröja också. Då behöver man inte veta om man ska stanna över natten men man kan göra det om det blir så, utan problem.
Jag har dejtat fyra personer sedan skilsmässan och känt tidigt att det inte skulle bli något mer. Men så, med fjärde personen, så var jag avvaktande positiv. Bestämde mig för att ge det en chans till, och en till osv. Han är ingen jag vill leva livet med, med precis vad jag behöver just nu. Någon som ser det ljusa i allt.
På fjärde dejten märkte jag att det surrade till i mig när han böjde sig mot mig för att kika på något på min mobil. Då förstod jag att jag ville kyssa honom. En kort stund senare gjorde jag det - och det var en fantastisk kyss. Det hade jag inte trott när vi sågs på första dejten.
En bra sak, som jag kan skicka med, är att tidigt säga att ni i första hand utforskar en vänskap och ser vart det leder. Att gå in i ja/nej-läge från minut ett lägger locket på allt för mig. Jag låser mig och ser bara brister. Bättre ha ett uttalat lågt anspråk.
Jag bjöd hem honom till mig. Han hade ganska långt att åka hem så jag insåg att om jag bjöd på vin så måste jag erbjuda honom sovplats. Jag hade jeans, blus och stickad tröja. Han hade en grövre skjorta och jeans. Jag var inte ett dugg nervös. Tänkte att jag skulle vara mig själv på alla vis och hemma hos mig är jag trygg. Han tyckte att promenaddejter inte var bra eftersom man går bredvid varandra och inget mer. Han tyckte inte heller om fika eller restaurangdejter eftersom man inte kunde prata avslappnat då. Han hade dejtat en del. Inte jag, detta var första. Vi hittade varann på Tinder. En kort konversation på Tinder och sen messenger ett par veckor. Jag kollade såklart upp honom noga på sociala medier före dejten.
Vi åt mat, satt långt ifrån varandra i soffan, han sov i gästrummet utan problem. Jag kände ingenting mer än att jag hade en vän på besök. Inga pussar, bara snabb kram vid ankomst och avresa.
Vid nästa dejt åkte jag till honom. Vi har träffats ett par månader nu.
Det blev Tinder och jag har varit ute på några dejter och blivit betydligt klokare på kuppen. En person, som jag egentligen inte trodde alls på först, har jag dejtat vidare. Inte för att jag tror på livslång relation men för att det fyller mina behov här och nu och känns väldigt okomplicerat och bra för stunden. Men dejtandet är komplicerat när tillvaron inte är helt stabil pga strul med exet och barnen.
Har också dejtat lite och träffar nu en kille sen en och en halv månad tillbaka ungefär.
På sätt och vis väldigt roligt och härligt men också rätt stressande. Undrar fortfarande på vilket sätt man ska använda och applicera sina erfarenheter från tidigare relationer på en ny. Hur högt värde ska man tillmäta att han är väldigt annorlunda från mitt ex (väldigt intensiv, påhittig och vill hitta på saker tillsammans hela tiden), ska man liksom utmana sig själv att gilla det även när det känns för mycket för att annars kanske man hamnar på samma ställe som sist?
Sen verkar han leva i föreställningen att det finns en rad olika fack man kan kategorisera sin relation som, och vill att jag ska svara på hur jag ser på vår relation, men han vill inte berätta vilka alternativ det är han tänker på och verkar tycka att det är självklart vad som menas med det, men jag fattar fan ingenting.
För mig blev det ytterst viktigt men inte förrän jag klampat tillbaka mot hur mitt gamla förhållande såg ut i en kortare relation. Jag var på väg att stå i samma jäkla båt igen. För återigen var jag på väg att dagligen plocka upp någon annans spillror och plåstra på såren. Och återigen med en person utan någon som helst självrannsakan till problematiken och som konstant kräver en stöttande pelare för att orka stå upp och framförallt kräva det i ett förhållande. Det lilla jag känt i början försvann som ett löv i blåsten.
Sedan kom han med stort H. Stor portion självkännedom, stark och trygg i sig själv och de diverse situationer livet utsätter oss för. Jag kände inte lite i början, jag kände så mycket att jag aldrig tidigare känt så. Det är så långt från mitt ex man kan komma och betydligt närmare mig som person. Jag börjar till och med rucka på mitt beslut att aldrig igen leva ihop med en man och det var något jag förut var helt bestämd på.
Jag tror man måste fundera på vilken typ av människa som hör hemma i ditt liv. Hur mycket måste du utmana dig själv? Känns det ok? Och i vilken takt?
Fick lov googla relationsfack men där fanns ju inget. Relationstyper ja (anknytningsteorin) men fack? Menar han öppet, särbo, sambo, poly? Det känns nästan fjantigt att han då inte vill berätta vad han faktiskt menar.
Jo precis, samtidigt sist jag skaffade en ny relation så gjorde jag ju precis så att jag valde någon som var tvärtemot det som var dåligt med mitt ex och stod därmed också ut med en del grejer jag antagligen inte gjort annars just för att jag tänkte att annars var det som att falla tillbaka i samma fälla, att man liksom fick ta det goda med det dåliga med den där motsatsen om man inte ville ha det dåliga man redan valt att lämna igen. Och det blev ju inte alls bra. Det är väl det som det svåra liksom att veta när det är mig och mina känslor det är fel på. Min magkänsla är ju konstaterat och vederlagt åt helvete så den är ju inget att lita på.
Kanske menar han något sådant? Han är yngre än mig och har dejtat runt en del så det är möjligt att det liksom finns en karta för vad man kallar sina relationer som “alla andra” vet om förutom mig som är efterbliven. Men ja iofs sa han vid tillfälle att han menar att om man söker något “seriöst” så betyder det typ att bo ihop, men det kan jag ju knappast svara på om jag vill efter att ha träffats några veckor så ajg vet inte. Täntke mer appropå trådens tema att se om det är så att det liksom finns en färgkarta för vad man kallar förhållandet som är allmänt vedertagen och som jag bara är för mycket av en dinosaurie för att känna till.
Vette sjutton, då är vi båda dinosaurier i så fall Jag spenderade ju ett par år (om vi skulle slå samman tiden) på dejtingapparna och har då inte stött på något relationsfack. Seriöst eller inte seriöst är väl de två fack som fanns. Men sedan måste man ju som person uttrycka vad man önskar oavsett fack. Hade jag då stött på någon när jag väl började dejta seriöst som ansåg att det inte var seriöst för att jag inte vill dela bostad, ja då hade ju det varit problematiskt.
Ja, vad som menas med Seriöst är ju inte helt lätt eftersom alla har lite olika bild på vad som är seriöst eller ej. Jag skulle säga att jag är i ett seriöst förhållande, inget snack om saken. Men vi bor inte ihop och har varken planer eller lust på att flytta ihop. Jag tror att man är så illa tvungen att komma fram till vad seriöst betyder för en själv, först och främst. Det enda jag kan komma på som känns rätt så allmängiltligt för vad seriöst kan betyda skulle väl kunna vara att man står med båda fötterna innanför dörren, så att säga. Att man inte är öppen för att bryta upp förhållandet ifall någon annan lovande eller intressant person dyker upp. Men det finns säkert de som har invändningar mot det med.
Jo för mig har “seriöst” och “bo ihop” mycket lite med varandra att göra. Och ja, det är väl min uppfattning också att det viktiga är att tydligt och klart kunna uttrycka och precisera VAD det är man vill mycket mer specifikt än “söker seriöst”. Men som sagt, han är yngre än mig och har inte haft lika långa “seriösa” förhållanden som mig, så det kan ju vara en erfarenhetsgrej åt andra hållet också. Att man måste gå på några minor för att inse att folk inte menar samma saker när de säger en sån sak som “seriöst förhållande”.
Jag tror på att lära sig av sina misstag men inte att gå emot sin magkänsla. Känns det ”för mycket” så är det nog för intensivt för dig. Därmed inte sagt att er relation är körd, men att ni behöver jämka era behov.
Jag träffar en ny och vänder ut och in på mig själv för att förstå honom. Det är skumt att träffas varannan helg. Långt emellan och stora förväntningar som vi inte alltid orkar uppfylla.
För mig betyder seriös att man tänker sig en lång relation, en framtid tillsammans. Det betyder att man har för avsikt att träffa någon som man vill presentera för släkt och vänner. Någon som man planerar helger och semestrar med, även om man givetvis kan planera in enskild tid också. Men åtminstone att man sätter sig ner tillsammans och pratar igenom hur sommaren ska se ut.
Och att man söker seriöst betyder alltså för mig att jag söker den typen av relation. Sen kan det ju ta lite tid innan man har kommit dit, men att man har det syftet med sin dejting.
Det är inte för mycket begärt att din dejt klargör vad han vill ha svar på när han frågar om hur du ser på relationen. Bara själva frågan Hur ser du på vår relation? kan ju vara ett minerat fält i sig. Någon vill ha en kärleksförklaring till svar, någon annan vill ha en försäkran om att man inte just har signerat ett livstidskontrakt med personen man dejtar.
Märkligt att han vill att du ska vara på hur du ser det men inte vill delta i en diskussion om det där han själv är delaktig. Tänker att om det är viktigt för honom att definiera vad ni är så måste ni ju prata om det.
Jag tänker som ovan att både seriös och motsatsen kan betyda massa olika saker för olika personer. Att inte vara seriös låter så negativt men jag tänker att kan handla om att ta dagen som den kommer och typ att “vi gillar varandra och hänger med varandra” men utan att ge löften om framtiden. Det jag tänker att jag framför allt själv skulle vilja veta är om personen dejtar andra samtidigt. Det var nåt som jag inte alls tänkte på när jag var yngre men då var dejting något annat känns det som än nu med dejtingapparna.
Är han en osäker person? Min erfarenhet är att killar är så där konstiga kring frågor för att de har stora behov av bekräftelse och är rädda att ge mer än de får. (Men ta mig med en nypa salt för jag är själv inte redo för nån dejting och har nog lite negativa glasögon på mig )
Jag vill inte vara negativ här men jag skulle dra åt mig öronen här. För mig låter det här som en rätt omogen man som tror det ska vara på ett visst sätt och när verkligheten inte är sån drar han vidare. Detsamma gäller det att han dejtat runt en del och vill att det händer saker hela tiden - när nyhetens behag falnat och vardagen sätter in är det inte lika roligt längre och då undrar jag om han är nån som stannar kvar?
Det kanske inte alls är så och att han har massa andra fina kvaliteter som inte går läsa sig till av ett kort inlägg men av de meningarna ovan är det vad jag läser in (och då givetvis med glasögon färgade av mina erfarenheter… ).
så där blev det många kyssar. Hade jag inte fallit så handlöst så hade jag aldrig kysst honom ”redan” då tror jag? Men det där är ju så olika hur man är, så gör det som känns rätt!
och det var något jag förut var helt bestämd på.
Jag spenderade ju ett par år (om vi skulle slå samman tiden) på dejtingapparna och har då inte stött på något relationsfack. Seriöst eller inte seriöst är väl de två fack som fanns. Men sedan måste man ju som person uttrycka vad man önskar oavsett fack. Hade jag då stött på någon när jag väl började dejta seriöst som ansåg att det inte var seriöst för att jag inte vill dela bostad, ja då hade ju det varit problematiskt.
)