Tänkte använda den här tråden för att skriva ner tankar och känslor som jag har just nu. Mest för min egen skull men även för att det är läkande på något sätt att prata med människor som verkligen förstår och kan relatera till min situation.
4 gillningar
Sen 2:a januari så berättade min fru och min livspartner sen 12 år tillbaka att hon ville skiljas. Hon förklarade att hon inte hade några kärlekskänslor kvar för mig längre. Vi har haft våra tuffa tider med en tidigare seperation bakom oss för fyra år sen. Men vi hittade tillbaka till varandra och jag trodde att det skulle vara vi två resten av våra liv. Det fanns ju ingen anledning, allting borde ha varit bra. Allting var bra. Men det sista halvåret så gjorde istället min fru allting för att det inte skulle vara bra. Det var en väldigt jobbigt sista tid som slutade med att hon berättade att hon ville lämna mig. I efterhand har det kommit fram att det här har hon velat i flera år, men hon har inte erkänt det för sig själv och framförallt inte för mig. Hon ville inte vara i ett förhållande, hon säger att hon känner sig instängd. Hon vill inte offra sin frihet för min skull. Det gör så otroligt ont att bli bortvald av den man älskar. Jag hade gått i döden för henne. Jag gjorde allt för att det skulle vara vi. Från min sida fanns det ingenting vi inte kunde lösa, det fanns ingen anledning till att hon inte skulle vilja vara med mig, för hon sa ju hela tiden att hon ville det. Att det var för att hon mådde dåligt, bar stressad, vardagen gjorde slut på henne. Men det handlade i slutändan om att hon kände sig instängd i vårat äktenskap. För mig så verkar det handla om att hon inte vill begränsa sig till en människa. I alla fall inte mig. För henne så är jag inte värd det. Och det gör så fruktansvärt ont.
2 gillningar
Jag har ända sedan jag flyttade ut varor så fruktansvärt arg på henne. Arg för att hon inte kunde vara ärlig, arg för att hon behandlade mig så vidrigt under våran sista tid tillsammans. Arg för att jag inte räckte till för henne. Arg för att jag tycker att hon borde se vad hon faktiskt har. Arg för att det spelar ingen roll.
Den senaste veckan så har det mer och mer bytts ut till sorg. Sorg över att bli bortvald. Sorg över att den JAG är inte är det hon vill ha. När hon erkände för några dagar sen att hon inte ville ha ett förhållande så kände jag först en känsla av closure. För vill hon inte ha ett förhållande, då blir det en dealbreaker även för mig för det är vad jag ville ha med henne. Jag ville inte ha någon alternativ relation där hon gör vad hon vill och träffar vem hon vill. Jag såg det fina i att man valde varandra. Att man valde bort en del av sin “frihet” för varandra. Att man bara ville ha varandra.
Just nu är jag bara så jävla ledsen mest hela tiden. Personen som borde ha valt mig i alla lägen valde bort mig. För vad? Spelar det egentligen någon roll frågar jag mig? Nej egentligen inte, för hon valde fortfarande bort mig…
6 gillningar
Vad är jag mest ledsen över? Jag har funderat så mycket på det här, vad saknar jag? Saknar jag personen jag var med? Jag tror inte det. Jag saknar vårat familjeliv. Det betydde så mycket för mig. Jag kanske klamrade fast mig vid det mer än vad jag klamrade fast mig vid henne. Det kanske inte var hon som person som jag klamrade fast mig vid. Det kanske var mer själva relationen. Själva känslan av att ha ett förhållande mer än personen jag hade det med. Jag kan ser anledningar till varför vi skiljer oss, vill man så kan man hitta det. Men vilka anledningar jag än hittar så är det ju i slutändan det faktumet att hon väljer bort mig. Inte för någon annan person(tror jag i alla fall), utan för någon diffus anledning som hon själv inte kan förklara. Hon vet inte vad hon vill, hur hon vill leva, vad som är den “optimala” relationen som hon själv beskriver det. Den optimala relationen är väl den man själv väljer? Hon säger att hon saknar mig och får hålla sig från att springa till mig. Men hon vill inte leva med mig. För hon vill inte vara i ett förhållande. Det är så rörigt i mitt huvud stundtals just nu, det är riktigt tungt och så jobbigt att bara vakna upp varje dag och tvinga sig själv till att fortsätta med livet.
6 gillningar
En av de absolut jobbigaste känslorna är känslan av maktlöshet. Att vad jag än gör så ändrar det ingenting. Hon vill inte ha mig. Jag kan vända ut och in på mig själv. Men hon VILL INTE HA MIG. Varför är det så svårt att acceptera för? Varför vill jag ens ha hennes bekräftelse? Varför kan jag inte bara förstå även på ett känslomässigt plan för?
9 gillningar
Märker också att jag har utvecklat någon form av bekräftelsebehov efter våran sista tid tillsammans, där jag kände att den enda riktiga bekräftelsen jag fick var när vi hade sex. Jag fick ingen bekräftelse för jag som person på något sätt utan endast fysisk, för där var det på något sätt äkta. Och det blev nog viktigare än vad det egentligen var(vi har alltid haft ett bra sexliv har vi båda tyckt) men jag märker att det där sitter i fortfarande. Att det är den första bekräftelsen jag söker nu med. Jag får i vissa stunder för mig att jag “måste” hitta någon att jag sex med snart. För att jag har det behovet. Men SÅ stort är inte behovet, utan det handlar mer om bekräftelse. Vilket avslöjar att jag är pretty messed up just nu…jag vill inte söka fysisk bekräftelse i första hand, även om det är trevligt med. Jag vill ha bekräftelse för mig själv och den personen jag är i första hand. Någonting mer att jobba på! Kul!
2 gillningar
Jag får för mig att det här är någonting jag “måste” ta tag i också, alltså att jag behöver hitta någon som jag kan ha sex med för tänk om det tar jättelång tid innan jag gör det?! Som att tanken på att gå utan sex i några månader skrämmer livet ur mig. Varför är det så för?
om det är någon hobbyspykolog som läser det här, fritt fram att analysera och tycka till!
1 gillning
Misstänker också att min rädsla/skräck för att hon träffar någon annan och har sex med den personen innebär att det är “slut på riktigt”, det kanske är hjärtat som inte riktigt vill inse att det är slut och att det skulle göra det så otroligt tydligt även känslomässigt. Det här med att hon väljer bort mig, för då innebär det ju att hon väljer någon annan…istället för att välja bort mig och vårat liv för någon diffus anledning som hon inte själv klarar av att uttrycka…
2 gillningar
Skulle hon vara med någon annan så innebär det ju också att då “kan” jag inte gå tillbaka heller, då har vi definitivt ingen framtid. Jag inser nu när jag skriver det här att det är så klart att det här är anledningen till varför just den grejen påverkar mig. För att det innebär ju att hon går vidare “på riktigt”…och det gör ju ont, så då tar hjärnan till flyktläge direkt…
2 gillningar
Känner igen dina tankar väl. I början ilskan över att han bearbetat tanken länge och man trodde att trots att det var lite upp och ner, så jobbade vi på det… men det var bara jag som gjorde det. Sen kommer tankarna kring när han träffar någon ny, man blir ännu mer bortvald och jag fick känslan av att inte duga till. Plus att då var det “slut på riktigt”, trots att det redan varit det långt innan.
Tankarna kring sex känner jag igen också, blev direkt äcklad av tanken att han skulle ha sex med någon annan. Första gången jag hade det med någon ny så hade jag halvt ångest innan för jag kände mig otrogen, samtidigt var det en befrielse. På nåt sätt för mig, stämde detta med att “för att komma över någon…”, oavsett om det är hälsosamt eller inte 
Dejterna jag hade första tiden blev dels en bekräftelse på att någon ville ha en, men även bekräftelse på att skilsmässan var så otroligt rätt. Jag och exet hade inget bra äktenskap och hade vuxit ifrån varandra för länge sen (var 20 år tillsammans).
En av dessa dejter ledde till den jag träffar idag, 1,5 år sen nu. Vi träffades bara några månader efter jag flyttat ut, vilket var mycket tidigare än jag trott. Han i sin tur var också nyseparerad och på något sätt har vi gått igenom alla känslor tillsammans.
Jag ville bara säga att jag känner igen dina tankar väl. Jag tänker att du måste låta dig ha de tankarna, för jag ser det som hälsosamt. Även om det är jobbigt. Men att reflektera över det som hänt, låta sig känna hopplöshet och förtvivlan och inte tycka att man “borde gå vidare”. För det gör man, till slut, och om inte så finns hjälp att få. Jag skrev nästan dagligen här i början, nu är det med veckor emellan, men det hjälpte det också.
Kämpa på 
4 gillningar
Hej MovingOn,
jag är i en tidigare fas. Min f.d. sambo letar lägenhet och har gjort slut. Jag har exakt samma känslor som du har. Hur kommer jag att må när min sambo har sex med en annan. Det gör riktigt, riktigt ont…men en sak tänkte jag på, javisst, kan våra respektive träffa någon och ha sex. Det är ju över, men det kan vi också. Saken är att ha sex och ha ett förhållande är skillda saker. Att ha ett riktigt förhållande tar tid att bygga, där kommer det att ta tid. Det viktigaste åtminstone jag tänkte gör är att lägga tid på mig själv och barnen. Jag skall ha så lite kontakt det bara går så att jag kan hela och har min sorgperiod, att sörja är viktigt. Jag fyller 53 år i juli och bli singel så sent och ofrivilligt är inte lätt…men vi kan gå framåt…det finns ett liv som väntar på oss, på andra sidan…
Jag känner igen detta med sex. Själv har alltid varit aktiv i 29 år. Flera gånger i veckan och minst en timme. Jag undrar om det var intimiteten som gjorde att vi var tillsammans så länge…kanske är det för tidigt att svara…fy vad jobbigt allting är…men det kommer att bli bra “det finns ingenting som vara i 100år”!
3 gillningar
Ja en av sakerna som är svår att ta är ju att jag stod brevid henne och höll henne i handen genom hela hennes bearbetning fram tills hon klarade av att säga att hon ville skiljas. Jag stöttade henne så att hon i slutändan klarade av att lämna mig…det om något gör ont.
Har också tänkt att för att komma över henne så borde jag försöka se till att hamna under någon ny. Jag har ju doppat tårna lite(Tinder typ) men det var inte så att det kryllade av kvinnor som swipade höger på undertecknad😳Jag är definitivt inte ful och jag är i bra form, har försökt luska i det där och det är tydligen rätt vanligt för dudes att få jobba mycket för att få en like…det är nog vägen dit som jag inte är helt bekväm med än…hade det hänt något när man hade varit ute så hade det kanske varit annorlunda. Men jag är ju inte ute på krogen och springer flera dagar i veckan och vill inte det heller…hur träffades ni? Hur träffar man liksom någon ny när man är 40 år och nyskild😳
Jag vet att jag kan ha sex med någon också, det är ju inte det jobbiga. Det är ju att hon kan ha det närsomhelst med. Och hela den här grejen att då är det ju slut igen liksom…Men just nu så är min självkänsla så fruktansvärt låg så jag fixar inte att dra igång en jakt på en date. Jag känner ju inte att jag är speciellt åtråvärd just nu…i mina mörkaste stunder så kommer jag att sitta där helt själv i framtiden med…ingen som kommer vilja ha mig osv…men jag vet att det inte kommer bli så,. Men som sagt i dom mörkaste stunderna så är det så det känns, att ingen kommer vilja ha mig, ens för sex…
5 gillningar
Tack ni som läser och peppar!
Den är sur och lätt att känna sig bitter över, att deras bearbetning skedde när läget var “lugnt” och man fanns där. Tillsammans med att vi faktiskt var iväg på lite miniresor sista månaderna efter han redan bestämt sig. Undrar sen vad meningen var där… för jag fick upp lite hopp vilket gjorde beskedet värre.
Ja jisses… jag träffade M via en app, Badoo. Testade Tinder först men kände väl att jag var ute efter att dejta och träffa folk, inte sex i första hand 
Det var mess som efter hej följdes av “så vad gillar du i sängen?” 
Kan ju säga att man tappade hoppet om dejtandet där i början… Men ja, tror det är lättare för kvinnor i apparna att iaf få kontakt, sen att hitta “den rätte” är nog lika för båda sidor.
Valde app för att även jag är inte en sådan som är ute och härjar på krogen eller har massa bekanta jag umgås med på helger. Är mer hemmakär så och efter jobbet är min sociala kvot rätt så fylld. Har också alltid föredragit att skriva med folk framför att ringa/träffas. Tycker det varit ett smidigt sätt att lära känna någon innan man ses och är det då någon som också gillar att messa så har man redan något gemensamt.
Var 38 när vi skildes, så hade också de tankarna kring dels hur man dejtar och dels om man ens kan träffa någon “så här sent i livet” ungefär Så ja, tror det hör lite till i den kris man är att allt känns nattsvart i början.
2 gillningar
Ja det var samma här, så fort vi var lediga och hittade på saker tillsammans så var allting jättebra vilket gjorde att man fick upp hoppet…men så fort det blev vardag igen så vände hon och kände sig helt plötsligt instängd i vårat äktenskap. Om man ändå bara hade fått klarhet i allt. Men det spelar ingen roll ändå, det är ändå som det är. Man vill bara snabbspola förbi den här tiden. Det sjuka är ju att hon kan tänka sig att fortfarande träffas och ha sex? Och att hon saknar mig och får hålla sig från att springa till mig. Och att hon saknar att umgås med mig. Men hon vill dom sagt inte ha ett förhållande…Så hon verkar inte se något konstigt med att både ha kakan och äta den. Jag fattar inte vad det är hon vill med allt. Hon bara förvirrar mig. Vilket gör det ännu svårare att försöka gå vidare. Nej jag måste kravla mig vidare på något sätt…
1 gillning
Hej @MovingOn , du måste nog säga " nej tack " till både fikaträffar och speciellt sexträffar.
Sexträffar kan ju leda till att du får 100% Yes Yes i skallen att hon vill vara kvar.
1 gillning
Ja jag förstår ju det också. Det vore ju bara att förlänga mitt lidande och bara lägga upp för mig själv för att bli sårad igen…för att hon kommer ju att välja bort mig igen, för att hon vill ju inte vara med mig. Det är ju mer som att jag undermedvetet vill hålla i henne, inte låta henne gå helt. Men det är precis vad jag MÅSTE göra.
Vid något svagt ögonblick så tänkte jag att “men vadå det är ju bara sex, och jag har väl ett behov som alla andra” men det kommer ju aldrig att vara “bara sex” mellan henne och mig.
Hur skulle det ens gå till liksom? Vi har sex med varandra tills hon känner att hon är redo för att ha det med någon annan? Som jag var med henne och stöttade henne tills hon var redo att lämna mig?
Nej det blir inget med det, jag måste lära mig att säga nej och ta beslut för MIN skull…och att ha sex med henne igen kommer bara att gynna mig kortsiktigt och riskera att ställa till det så pass känslomässigt för mig så att jag backar i min process. Ungefär som när hon spottade ur sig att hon saknade mig i ett läge där jag ändå någonstans började vänja mig vid min situation som den är.
Här måste jag vara stark, för mitt eget bästa. Tack för att du säger det dock!
2 gillningar
Sov för första gången på länge nästan hela natten utan att vakna. Har känslan idag av att känna mig stark. Jag behöver inte hennes bekräftelse på något sätt, och jag måste sluta att jaga den. Hon valde bort mig och nu får hon stå för det, oavsett hur mycket hon saknar mig. Hon visade för mig att hon inte var rätt för mig. Det finns någonting bättre där ute för mig, och för alla er andra i samma situation! Vi måste bara ta oss igenom den här svåra tiden först, men där långt långt borta i tunneln så finns det ljus! För första gången på länge så tror jag faktiskt själv på det!
3 gillningar
Jag känner igen det här i hennes beteende dom senaste åren med, att med jämna mellanrum ingjuta hopp som gjorde att man fortsatte att vrida ut och in på sig själv för att man tänkte “nu vänder det”. Det kallas för intermittent förstärkning(Google it). Det innebär kortfattat att man får belöning ibland för det man gör, så man fortsätter att jaga den belöningen hela tiden. Även om den bara kommer ibland. Jag fortsatte att kämpa och kämpa för oss för jag ville ha den här belöningen. Belöningen var att hon bekräftade mig på olika sätt och sa att det var mig hon ville leva med osv. Och det hör kom när vi två hittade på något på tu man hand.ä, då kände jag kärlek från henne. De sista åren så levde jag för dom stunderna.
Inser att hon fortsätter med det här i och med att göra slut(stänger dörren), säga att hon saknar mig(öppnar dörren), förklarar att hon inte vill ha ett förhållande(stänger den), säger att hon kan tänka sig att träffas och ha sex(öppnar den)…jag var också delaktig i det sista, det kom upp efter att hon hade sagt att hon saknade mig så mycket. Men poängen är att det känns inte som att hon vill stänga den där dörren ordentligt, utan hon fortsätter att ha den lite lite öppen ifall att…vilket är ett fruktansvärt manipulativt beteende…som känns så otroligt egoistiskt.
3 gillningar
Sen så behöver ju inte det här beteendet vara medvetet heller(förhoppningsvis) det är bara det att man funderar mycket och söker anledningar till saker och ting. Det är bara så emotionellt jobbigt och psykiskt påfrestande att hela tiden slitas mellan hopp och förtvivlan.
1 gillning