Att jag som är den som blev lämnad i det här fallet gör allt för att inte stänga den dörren helt är naturligt, men att hon inte gör det rör som sagt bara till det för mig🤷För anledningarna till hennes beslut blir bara mer och mer luddiga för mig. Men jag måste inse att jag antagligen aldrig kommer att få några svar, men framförallt så måste jag inse vad som är bäst för MIG. För det är mig det handlar om nu. Det handlar inte om oss eller henne, utan det handlar om mig.
1 gillning
Vet inte om det hjälper men du förstår att hon troligtvis har någon annan väl? Hon håller dig med lite brödsmulor om det inte blir som hon tänker sig. Bäst för dig att försöka stänga den dörren innan du gör dig illa.
3 gillningar
Nej det hjälper inte speciellt mycket. Vad som är vad i allt det här kan jag inte veta. Om hon har någon annan eller inte. Tro mig jag har tänkt på varenda möjliga scenarion, jag har föreställt mig både det ena och det andra. Men det är utom min kontroll. Jag kan bara fokusera på mig själv nu, och jag kämpar med det dagligen. Och jag måste skydda mig själv, så jag vet att jag inte kan, får inte sätta mig i en situation där jag kan bli sårad igen.
Det är över mellan oss. Hon kommer inte att vakna upp imorgon och ändra på sig och vilka försöka igen. Och även om hon skulle göra det så kan jag inte ta tillbaka henne. För det är inte det bästa för MIG.
Jag måste för första gången på väldigt länge sätta mig själv(förutom mina barn)först. Det är det jag jobbar mest med just nu. Jag jobbar för att inte falla för brödsmulorna och luras in i falska förhoppningar.
2 gillningar
I morse när jag vaknade så tänkte jag för första gången på länge på den fina känslan av kärlek till en annan person. En sån där som man blir varm i hela kroppen av. Skitlökigt jag vet, men visst är den härlig?! Men poängen är att jag tänkte på den och den var INTE kopplad till mitt ex! Den var fri. Den var mellan mig och någon annan, någon som inte finns i mitt liv. Det var som en påminnelse om hur det kan kännas bara. En påminnelse om att den känslan kan finnas utan mitt ex med i bilden. Jag ser ett så tydligt samband med mitt mående just nu och det faktumet att hon är bortrest med barnen vilket innebär att våran kontakt har varit lika med noll dom senaste fem dagarna. Vilket bara visar på att jag behöver klippa verkligen all kontakt jag kan just nu. För det mår jag bevisligen bra av och jag ser saker klarare då. Jag känner mig starkare också. Jag är ju inte ens nästan klar med mitt sorgearbete men jag får lättare att parera dipparna med avståndet till henne.
3 gillningar
Jag har läst om din resa här. Det är verkligen tufft. Jag tänker på dig och hoppas att stunderna du känner ngn slags frid blir oftare och längre.
2 gillningar
Tack! Det värmer🙏
1 gillning
På väg hem från jobbet hem till en tom lägenhet och jag känner sorgen och mörkret lägga sig över mig som en blöt filt. Pratade med mitt ex idag om oss och visste att det skulle röra upp en massa saker. Påminnelsen om att inte passa in i hennes mall, att inte vara föremålet för hennes kärlek. Att inte vara värd allt det där som man vill vara värd för någon. Påminnelsen om att jag inte var hennes person. Det spelar ingen roll hur logiskt jag tycker att det är att vi går isär, eller att jag håller med henne om att vi har gått i olika riktningar i livet. Ingenting av det där spelade någon roll för mig. Hon var min person. Men hon är inte min person längre. Jag har ingen person och allting känns så tomt. Samtalet var bra och det behövdes för att vi var tvungna att komma överens om vårat förhållningssätt till varandra. Men allting gör bara så fruktansvärt ont…
4 gillningar
Jag trummar på med mitt sorgearbete. Jag inser mer och mer efter att ha pratat om oss med henne, att det här är en person som jag inte saknar. Jag saknar inte henne, jag tänker inte på henne på det sättet. Jag har inte saknat henne som person en enda gång. Den personen som hon har blivit är ingen person som jag vill ha i mitt liv. Det som jag sörjer är hur det kunde ha varit, den bilden jag hade av oss och våran framtid och bilden av henne framförallt. Jag satte henne på en pedestal och däruppe så var hon min person, allt det där jag ville ha men i realitet så var hon aldrig den personen. Hon blev aldrig den personen heller. Vi delar inte samma värderingar, vi vill inte leva på samma sätt, vi ser inte på förhållanden på samma sätt. Jag sörjer min familj, den bilden jag hade av oss och det vi faktiskt hade en gång i tiden när allting var bra.
3 gillningar
Det var ett tag sen jag skrev av mig lite. Dagarna trummar på, jag har haft en längre period utan barnen(bortresta med mamman). Nu är dom hos mig igen! Spenderar den tiden då jag är ensam med mig själv med att reflektera över mitt äktenskap och framförallt mitt efter beteende i relationer. Inser mer och mer att jag behöver verkligen jobba på mig själv. Har svårt att prioritera mig själv på det sättet. Har svårt(även bf veckor) att tänka på att bara göra saker för mig själv. Har svårt att inse att den enda personen som jag ska prioritera nu(förutom mina barn)är mig själv. Fortfarande väldigt lite kontakt med mitt ex(endast nödvändig, och då väldigt saklig), någonting som jag vet att jag behöver och som jag fortsätter att hålla även fast det är svårt ibland. Sorgen kan fortfarande lägga sig över mig då och då från ingenstans, på samma sätt som smärtan över att bli bortvald, att inte räcka till kan göra. Ju mer jag har distanserat mig från personen desto mer har jag kunnat plocka ner henne från den pedestal som jag satte henne på, vilket resulterar i att jag inser att hon verkligen inte var personen för mig. Illusionen av henne som jag hade stämde aldrig överens med hur det faktiskt var. Jag ser henne mer för den hon är nu. Jag känner fortfarande ingen saknad, det jag känner är att jag känner mig väldigt sårad. Men jag vet att tiden kommer att ta hand om det. Funderar även på hur jag ska gå vidare med mitt liv, vad som är bäst för mig. Jobbar mycket på att låta det ta sin tid. Jag kan ha flera dagar i rad där det känns rätt bra ändå, jag känner mig stark och redo att ta mig an livet, men sen så kommer en dag som den här då jag kraschar och inser att jag har långt kvar…
1 gillning
Bra, du är innte på rätt spår. Det tar tid och låt det göra det. Jobba med sig själv tar oxå tid och inget som stressas fram. Att förändra sina beteenden som oftast sitter i sten kräver massor av mod i att möta insikter, rädslor och skam.
En liten uppdatering från livet i stort. Känns som att det har gått ett halvår fast det i realitet knappt har gått tre månader. Tror att det också har att göra med hur den senaste tiden var, och på många sätt så känns det som i efterhand att det tog slut ett bra tag innan det gjorde det officiellt. Det gör ändå inte vissa dagar lättare, de mörka dagarna finns fortfarande där men dom sker mer sällan. Och dom är uteslutande tankar om en dyster och ensam framtid. Det är självkänslan och medkänslan till sig själv som behöver repareras vilket jag också jobbar på. Trivs i övrigt med mitt liv i helhet även om jag kan sakna mina barn väldigt mycket när dom är hos sin mamma. Annars så har jag på senare tid stundtals känt mig väldigt ensam. Inte socialt, har en social vardag och vänner som jag umgås med och har kontakt med regelbundet. Men ensam på andra sätt, man kan väl kalla det kärlekskrank antar jag. Jag har börjat doppa tårna i det främmande dejting-träsket utan att känna mig speciellt desperat eller vilja stressa fram någonting. Jag är väldigt trygg med att vem det än är jag träffar och i vilket syfte så är det någon som kommer att uppskatta mig för mig och att den personen kommer att passa in i mitt liv om det är ment to be. Jag har inget behov av att ändra min tillvaro på något sätt för någon annans skull, vilket känns bra! Det känns ändå som att jag, trots mina mörka ledsna stunder är på rätt väg! Alla som är i samma situation, fortsätt kämpa det finns ljus i slutet av tunneln!
2 gillningar
Jag brottas även stundtals med känslor av avundsjuka(?)tror jag det är i alla fall, jag får för mig att mitt ex lever life och det är heta spännande nya möten med massa andra män dom veckorna som hon inte har barnen medans jag sitter hemma själv, som att hon(vilket hon nog ändå har som kvinna)har så mycket lättare för att träffa någon i och med att jag vet hur män fungerar🤷Sen så kommer hon aldrig att hitta någonting bättre än mig, det är min genuina tro. Men det gnager ändå i tankarna att hon har det så mycket “bättre” än mig på den fronten. Att hon träffar andra rör mig inte lika mycket som att hon har så mycket lättare för det. Det kanske(antagligen) bottnar sig i bitterhet över att hon valde bort mig och hon förtjänar fan inte att ha det så bra, hon ska vara ledsen hon med, helst mer ledsen än vad jag är.
2 gillningar
Skjønner godt hva du mener, og det er skikkelig slitsomt. Ditt fortrinn er jo at du kjenner din egenverdi, og ikke tar til takke med trøstegevinster, det skal du ikke heller. Du anser jo deg selv som en hovedgevinst. Det kan virke som om din ex tar til takke, derfor spinner hun rundt med mange fordi hun ikke finner en hun vil satse på.
Min eks havnet rett i armene til nabodama, og angrer nå. Dessverre har han viklet seg inn i et forhold det er vanskelig å komme ut av, han har involvert ungt voksent barn som i tillegg har asperger og misliker veldig endringer, og han vil ikke på tørre møkka være alene. Da nøyer man seg jo med en trøstegevinst (du husker kanskje lodd som slutter på 00 (trøstegevinst) og hovedgevinst sluttet på 33. 
Jeg følte på det samme som deg, helt til jeg fikk forespørsel i romjula om påspandert utenlandstur en langhelg, var helt greit for den nye, i følge eksen. Tvilsomt.
I januar betrodde han meg at deres forhold bare var midlertidig. Den forståelsen har ikke den nye kjæresten, for henne er det for resten av livet, det er signalene hun oppfatter. Han derimot har forhastet seg inn i et forhold, og sitter nå med armer og bein fastbundet i den nye og datteren. Av rein feighet vil han helle ikke stå på egne bein. Min eks finner aldri bedre enn meg, og det vet han.
Det jeg vil med dette er at du ikke skal tenke så mye på at hun treffer så mange og det virker så rasende artig og utviklende og stimulerende og sosialt og fantastisk å være henne akkurat nå. Pust med magen. Det vil ikke vare, og finner hun en og blir lykkelig er det ikke noe du skal tenke på. Du skal tenke på deg. Ikke stress frem tanker om å være like god, eller at du også må for all del ut. Du kan også vifte på stjerten og bruse med fjøra etter hvert ute, kanskje bare ikke akkurat nå.
Jeg har begynt å bruse med fjøra og vifte på stjerten nå med gryende vårfornemmelser, og håper å møte en likesinnet 
Kneis med nakken, nesa i sky, hold blikket stivt fremover hvis man er litt sjenert, og høye kneløft inn i påsken nå, jeg gjør det samme her i Oslo. Solbriller hjelper, sammen med selvironi 
God påske 
God påske
1 gillning
Nu har det gått över 4 månader och jag känner verkligen sån otrolig skillnad. Jag kan fortfarande bli ledsen över saker som har hänt och hela co-parenting grejen kan stundtals vara utmanande, men jag mår bra! Jag ser på saker på ett helt annat sätt med distans till allt. Tiden har verkligen gjort sitt, men den största bidragande orsaken är att jag tidigt valde att inte ha någon kontakt med mitt ex förutom när jag behöver. Det har varit en lång resa dit tills att det verkligen var så också, pga praktiska saker som har behövts ordnas. Men nu idag så behöver vi inte ha med varandra att göra även om mitt ex ändå försöker se till så att vi har det. Jag har till och med börjat träffa någon! Vart och vad det leder till har jag ingen aning men jag ser ljust på min framtid, Sky’s the limit!
1 gillning