Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Bottenlös sorg - hur överlever jag

Tack @Maja80, @Kristinaa, @Heartbroken1 och @Noomi för era kloka tankar och berättelser som går att identifiera sig med och söka stöd i. Detta är ett fantastiskt forum med så mycket kärlek och stöd! Och tyvärr också sorg som förenar oss…

Jag har nog upplevt bland de värsta 24 timmarna i mitt liv just nu… Om det är möjligt att det faktiskt kan bli värre än den dagen han släppte bomben på mig så var det nog det… Nu öser jag bara på med ord… utan struktur och tankar… Mår för dåligt för att tänka klart… Hoppas det går att läsa…

Tanken i går var att jag skulle gå tillbaka till min yrkesroll som lärare efter att ha varit tjänstledig för studier under de senaste 18 månaderna.
I skolan där jag arbetar har vi introduktionsdag/uppstartsdag utan elever och alla sitter samlade för vi har möte. Jag hinner knappt kliva innanför dörrarna förrän jag bryter ihop totalt… Helt utan kontroll och helt utan aning om varför jag får en panikattack just då… Flera kollegor kommer rusande och leder mig bort från mötet. Sedan sitter jag och hyperventilerar, skriker och gråter i över en timme medan världens finaste kollega försöker trösta mig och prata lugnande med mig.
Jag hamnar i något apatiskt chocktillstånd och blir väldigt osammanhängande och förvirrad. Mina kollegor tar då beslutet att jag behöver akut hjälp och två av dem följer mig i taxi till psykakuten (hej igen). Jag är ömsom hysterisk och ömsom försöker jag övertyga dem om att jag inte är självmordsbenägen. Samtidigt bönar och ber jag dem om att hjälpa mig för jag inte orkar längre… De vill lägga in mig för vård, men det klarar jag inte… Barnen… Hemmet… studierna… Det funkar inte… Och vilken människa vill bli inlagd på psyket och för alltid för stämpeln som mentalt instabil?
Lyckas till slut komma där ifrån med ytterligare några tabletter i bagaget.
De har förklarat för mig att jag måste börja äta de antidepressiva jag fått för jag är djupt deprimerad (nähä…?) och befinner mig i akut kris. Allt jag vill ha är samtalsstöd, men det var svårare att ordna…
Hem med tabletter på fickan och i kroppen.

Min man, som inte längre är min, kommer hem, eftersom han skulle hjälpa till med några saker hemma, i det hem han valt att lämna. Det tar inte många minuter innan jag får panik igen…
Jag ser plötsligt att på hans vänstra ringfinger sitter inte längre den förlovningsring jag gav honom för 17 år sedan! Nu kan man ju tycka att det inte är så konstigt eftersom han faktiskt inte är tillsammans med mig längre… Men ringen har suttit där… Hela tiden… Fram till nu… Och han säger inget… Inte förbereder han mig på att han har tagit av den eller har diskuterat hur vi skulle göra med ringarna… Utan den är bara borta…
Jag får en sjuk ångestattack igen… Gråter och skakar i soffan helt hysteriskt… Känner mig så sviken… Så lurad… Så oprioriterad… Så oälskad…

Han förstår av min reaktion att han borde hanterat det annorlunda… Han är inte dum… Han försöker vara snäll och vara tillags… Men såret i mig blir djupare för varje handling och varje ord…
Även om han försöker göra allt rätt, för mig, så blir ju allt fel, för mig, eftersom allting han gör även blir en bekräftelse på att han tar avstånd, att han lämnar, att han inte finns där, på det sätt jag så innerligt önskar och behöver…

Min fantastiskt kloka dotter (18 år) talar om för sin pappa och mig att det här inte funkar.
Fast jag vill att han ska komma varje dag till oss, så blir det att han “gör slut” varje dag med mig genom sina handlingar och ord och att jag varje dag blir lämnad… Igen… och igen… och igen…
Min dotter ser att jag inte kan hantera det, min man förstår det, men jag vill inte inse det! Fast jag gör det. Fast jag förstår att hans närvaro bryter ner mig. Fast jag förstår att han just nu inte kan vara mitt plåster. Eftersom mitt sår behöver annan läkning…

Min dotter jämför mitt beroende av min man som att jag är beroende av en drog. En drog som jag inte vet är bra för mig. En drog som kan ge mig snabba quick fix och stunder av normalitet. En drog som ibland låter mig se ljuset och sprider värme. Men det är också en drog som jag blir beroende av, som jag inte kan leva utan och som jag får extrem abstinens av att inte ha tillgång till… Ett oerhört destruktivt beteende och en ovanligt klarsynt analys av en 18-åring.

Kvällen slutade med att jag satt i rådgivning med mobila teamet (psyk) i en timme, hysteriskt gråtande igen efter det han gått… Ska få träffa en läkare (igen) på psyk (igen) på fredag… Vet inte var det leder…
Jag kommer inte uppåt och framåt…
Jag fortsätter falla fritt…
Jag hittar inget fotfäste…
Ingen punkt där jag kan fästa blicken och vila…
Jag känner mig så liten, så obetydlig och värdelös…
Jag känner inte igen mig själv…
Och jag blir rädd för de känslor jag känner…
Ångesten och maran rider mig…
Jag längtar efter lugn, ljus och trygghet…
Jag letar, desperat, men finner inget…

Är det meningen att det ska kännas så här?
Hela tiden…
Går under…

Kram till alla er som kämpar där ute! :sparkling_heart:

Och tack till alla som kämpade med att läsa igenom denna dunkla, osammanhängande svada…
Det är tyvärr mitt livs historia.
Jag vill ha en ny bok.

6 Likes

Stackars dig, hoppas tabletterna kan hjälpa tillfälligt. Men samtalsstöd kan nog vara bra.
Jag tar tabletter för att sova och det känns lite bättre.
Antar att jag är i någon slags chock o att det blir värre senare.
Vi fyllde i skilsmässoansökan igår o ska berätta för barnen.
Jag behåller ringarna på på jobbet någon dag till.
Man måste försöka se framåt även om det känns tungt. Små steg.
Skönt att man har barn att trösta sig med.
Min kommande exman är väldigt snäll med mig o han är den enda jag pratat med om detta.
Se till att ta hand om dig och sov. Och träffa inte exmannen om det får dig att må sämre.
Styrkekramar

1 Like

Nu vet jag inte vad du fick med dig för tabletter hem (antagligen “lugnande” av ngt slag), men jag skulle definitivt råda dig att asap pröva på den antidepp-medicin som vården rekommenderar :pray:
Tänk på att det tar någon vecka/veckor innan den har full effekt och man brukar dessutom starta i väldigt försiktiga doser.

Det är bra för dig att du har en så klok och mogen dotter, men betänk att sådana här upplevelser/situationer som repetitivt upprepas är emotionellt extremt jobbiga och stressande för ett barn (även om hen är tonåring) att genomleva hos/med en älskad förälder.

Så gör allt vad DU kan för att bespara henne ytterligare upplevelser av det här slaget, samt det ansvar och den stress/oro som följer med… så det första du kan göra är att iaf. prova den stämningshöjande behandling som du har blivit rekommenderad. Mycket troligt har du även blivit rekommenderad/ordinerad en sort som fungerar positivt på panikångest :+1:

.
[EDIT] Den offentliga vårdens resurser är starkt begränsade och kvarnarna mal långsamt, men du har fördelen att ha ett blivande ex som är medkännande och hjälpvillig och den inställningen ska du använda dig av direkt i detta nu. Så kolla nu direkt upp vad det finns för välrenommerade privatpraktiserande psykodynamiska samtalsterapeuter i ditt närområde och boka en tid asap. Du (eller rättare sagt NI) får betala själv, iaf initialt till dess du eventuellt beviljas någon “remiss”, men det kan mycket troligt visa sig bli ditt livs isolerat bästa monetära investering :v: Vänta inte längre på något överhuvudtaget, utan boka omgående en tid hos någon välrenommerad så att du kommer igång asap. För din skull först och främst, men i förlängningen oxå för dina barns skull :revolving_hearts:

2 Likes

Hej. Det kommer vända för dig också! För mig har det hjälpt att vara accepterande mot alla känslor, att gråta som ett barn när det behövs, sova och äta ordentligt, prata mycket med vänner, prata med en psykolog.

1 Like

Jag är som du lärare och vet du vad! Vi är säkert omtänksamma mot de vi älskar. Samtidigt lär sig vissa människor att trampa på oss för de vet att vi tar det!
Ok, du har precis fått bomben släppt och fyfasiken man mår skit, illamående och kan knappt äta. Det tar ett par veckor detta. Det är din kropp som reagerar precis som vid ett sorgearbete och du är i chock!
Alla dessa stegen finns att läsa om och det är kris!
Min ex stack för en kollega och försökte få det som att det precis börjat … yeaaaahhhh right…
nja, det spelar ingen roll längre men det kommer bli så mycket bättre när din exman lämnar huset/lgh!
En handlingsplan måste du ha nu!

  1. Du! Ta hand om dig! Sov och försök äta lite åt gången. Ingen fara det går över-Lovar

  2. Försök hålla dig sysselsatt- jobba om du kan?

  3. SE TILL att du har en plan för att han tar sitt ansvar för barnen(min stack efter 18 år och trodde han skulle lämna vår 2:5åring på heltid med mig…

  4. Hur hemskt det än låter så se till att fixa håret, på med smink och se till att gå ut och vara med vänner… finns inget värre för ett ex än när deras fru helt plötsligt roar sig utan dem!

  5. Reflektera över vad som gick fel. Vilka roller hade ni? Jobbade han för mycket? Var gick det snett?
    Lär ! Vi lär hela livet.
    MEN var SNÄLL mot DIG för det är inte ditt fel!
    MEN självklart får man tillåts sig vara ledsen men man måste upp!

Fyfan vad jsg mådde skit
Spydde och grät gick ner massor och kände mig så förnedrad inför alla. Jag finns här på tråden…
Vet du vad…
jag har träffat världens snällaste och vackraste MAN på insida och utsida . Tänk efter 18år. Joho, det går!
Tänk även framåt !!!
Ekonomiskt ? Har ni hus? Ska det säljas? Se till att vara observant.
Har han träffat någon ny? De flesta av dessa … brukar ha gjort det fastän de blånekar…
förlåt om jag bombaderar dig med Att göra men du måste vara på din vakt!
Glöm inte! Du kommer bli så stark som kvinna
Du klarar dig själv!
Du behöver ingen man!
Du förtjänar inte att bli behandlad så här!

Usch! Kommer ihåg känslan av ovissheten i början -förnekelsen
Tankar om att han kommer tillbaka…
vill du ha honom tillbaka ? Det är viktigt att fundera på om han är värdig ? Jag gav det 4veckor sedan vart det Hejdå!
Vet du! Han vill fortfarande tillbaka MEN Nej Tack!
Kram på dig! Det är en process och en resa! Du kommer klara detta! Lovar dig!
PS! Ett bra sätt att förebygga ångestattacker är att röra dig konstant! Städa, lyssna på musik,
Jag mådde bättre när jsg slapp ångestattacker för de gör det ännu värre.
Läs om faserna de hjälper en att gå vidare fortare! Man måste igenom dem bara.

  1. Chock
  2. Förnekelse
    3? Kommer ej ihåg sorg eller ledsen
  3. Ilska
4 Likes

Bra skrivet. Man måste igenom allt elände för att komma ut på andra sidan.

Tyvärr är det nog så @Heartbroken1 att du fortfarande befinner dig i chockstadiet… Om du fick detta fruktansvärda besked innan nyår är det ju helt färskt för dig ännu… Det är ju möjligt att inte alla går igenom en sorgeprocess på samma sätt, men för mig var det så att den tunga sorgen, den outhärdliga smärtan och den oundvikliga insikten kom först efter tre månader… Då verkade poletten ha trillat ner och jag insåg att det på riktigt… för alltid… och helt omöjligt för mig att förhindra…
Jag insåg även då att jag inte bara blivit av med mitt nuvarande liv, utan även mitt kommande…
Det är tungt… så fruktansvärt tungt…

Jag tycker att du låter så klok och stark! Ta vara på din styrka och se till att ta hand om dig och din hälsa!
Jag har trillat dit i inte-orka-äta-gå-ut-eller-träffa-kompisar-träsket och det hämtar man ingen styrka ifrån.
I mina klara stunder vet jag vad jag borde göra… Men det finns ingen ork och ingen vilja…
Bli inte som jag! Ta makten över din situation och se till att få inflytande över hur allt ska bli!

Många styrkekramar tillbaka :sparkling_heart:

1 Like

Du är klok @Noomi! Tack för dina råd och synpunkter!
Jag ska kolla upp privatpraktiserande samtalsterapeuter eftersom jag har svår att få det stödet från den offentliga vården. Jag har även, efter tips, sökt kontakt med kyrkan som har utbildad personal som är van vid att möta människor i kris. Jag hoppas att få kontakt med någon snarast för bara mediciner tror jag inte hjälper…
Jag har nu lugnande, ångestdämpande, insomning, sömn och antidepressiva tabletter som jag tar. Det tråkiga är att det kan ta veckor innan man märker effekt av de antidepressiva. Det positiva är att det kanske bara är några veckor till jag mår bättre… :slightly_smiling_face:

Angående barnen så ser de bara en bråkdel av mina ångestattacker och tårar… Men eftersom jag inte kan kontrollera mitt beteende och eftersom barnen just nu bor på heltid med mig, så är det klart att de får se saker de borde slippa se och de får uppleva saker de borde slippa uppleva… Får ångest över det med, men kan inte göra så mycket mer än att prata med dem när jag är lugn och försöka förklara hur det kan bli när man mår dåligt…
Jag gör mitt bästa, men vet att det just nu inte räcker… :cry:

Mina barn är anledningen att jag fortsätter andas och jag hoppas, hoppas att jag en dag ska kunna stå framför dem, rak i ryggen, och visa vilken bra mamma och person jag blivit efter att ha tagit mig igenom en livskris och kommit ut starkare på andra sidan!
Det är min målbild!
Men den känns ytterst avlägsen nu…

Kram :heartpulse:

2 Likes

Det verkar finnas många likheter mellan oss @Maja80. Tack för att du delar dina erfarenheter och lärdomar med mig :sparkling_heart:
Det är ju snart fyra månader sen jag blev dumpad, men insikten om konsekvenserna av att han lämnar mig landade inte på riktigt förrän för några veckor sedan… Efter det har jag varit i akut sorg…Jag kunde inte föreställa mig att man kunde känna den smärta jag känner och överleva. Och helt ärligt så har jag ju inte överlevt. Än. Det är så mycket ångest både i nuet och inför framtiden att man funderar på alternativ… Men det finns ju inte några alternativ… Man måste ju igenom… Det som inte dödar, härdar, sägs det ju. Jäklar vad härdad jag kommer att vara om jag tar mig igenom detta!

Jag tycker det är härligt att höra att du hittat kärleken igen och vågar satsa! Det är ju fantastiskt :heartpulse:
Underbart att du vågar! Jag hoppas att jag också kommer att hitta dit en dag. Jag hoppas att det någonstans finns en man där ute som kan älska mig för den jag är och som kan tala om för mig att jag är värd att älska. De orden betyder så oerhört mycket för mig eftersom jag aldrig fått höra dem… Men någon gång i framtiden kanske det är min tur :slightly_smiling_face:

Tack för alla dina praktiska tips Maja! Jag förstår att det är riktigt bra för mig om jag kunde klara av något av det du förespråkar, men just nu ligger ambitionsnivån på att komma ihåg att andas…
Var sak har väl sin tid… Men det måste komma något ljus i mörkret snart innan jag går vilse helt…

Kram och ta hand om dig och nya kärleken :heart:

Ja det är nog ett slags chock jag befinner mig i. Känner mig som en robot ibland. Har ingen matlust men äter lite i alla fall. Tar någon promenad ibland. O en tablett till natten att sova på.
Tänker att det blir värre sedan när jag sitter själv någonstans.
Igår berättade vi för barnen. Det gick ändå bra, de är kloka. Men de blev också chockade. Många av deras vänner har skilda föräldrar o de trodde vi skulle hålla ihop hela livet.
Så blev det inte o det är jag ledsen för.
Man får ta en dag itaget.
Ta hand om dig o lyssna till råden från andra läsare som kommit längre i sina processer.
Styrkekramar

1 Like

Har du någon, en mamma, en pappa, en syster, en vän som kan komma och bo med dig i några dagar? Det kan vara skönt att ha någon där som kan hålla lite koll på en och som finns till hands när man mår dåligt.
Det känns ju som att man håller på att bli galen, och det är en otroligt obehaglig känsla- när man inte har kontroll på sig själv eller verkligheten runt omkring. Det kan vara bra att ha någon att spegla sig i…

Det kommer att vända! Det lovar vi allihop som har varit där du är nu!
Heja dej :heart:

1 Like

Kjenner meg så igjen i apatien du beskriver, den totalt manglende evnen til å gjøre alt man vet man skal og bør. Gå tur, ut med venner, tjo og hei, løp i skogen, ta cardio på treningssenter, meld deg på kurs, og trallallla. Nei, jeg lå rett ut som en gammel skureklut, og som du beskrev det så godt; man har mer enn nok med å huske å puste.
Det som jeg startet med, og det rådet har du fått, var å ta tak i eget velvære. En god krem, stelle og lakke negler og en god håndkrem, spa-tid med god kroppsskrubb og deilig lotion etterpå, fotpleie med beina i vann og neglelakk og fotkrem, gode duftlys i heimen. Det krever ikke allverden av energi, og alt trengs ikke gjøres på en og samme dag.
Jeg sender deg masse varme styrkeklemmer :hugs::hugs:

2 Likes

Tittar in här igen. Har inte läst något på säkert över ett år. Så öppnar jag och det första jag läser är ditt inlägg. Jag blev lämnad för två år och tre månader sen. En oerhört traumatisk historia (har skrivit om den här om du skulle vilja läsa). Jag VET precis hur du känner, som så många andra här inne. De här två åren som gått har jag blivit mer och mer arg över hur vanligt det verkar vara att drabbas av någonting sånt här. Och ofta när det finns gemensamma bara att ta hänsyn till. Det samhälle vi lever i idag präglas tyvärr på många sätt av hänsynslöshet och egoism. Vad är bäst för MIG? JAG måste ju få vara kär. Barnperspektivet saknas. Jag har även så svårt att förstå att det finns så många vuxna därute som har en tonårings perspektiv på kärlek. Ger upp för att de inte känner sig ”kära” längre. Men hallå, man kan typ bara vara förälskad i 1,5 år ungefär, sen tar förhoppningsvis någonting annat vid, någonting djupare. Om man tänker som många gör skulle man alltså vara tvungen att byta partner vartannat år för att få sin fix, sitt rus. Och barnen och den andra föräldern ska offras för det här. För det är så. Man offras. Barnen mår dåligt. Den lämnade mår dåligt. Och det är inga konstigheter enligt många. Det är ”bara” en separation, get over it liksom. Men för den som blivit lämnad och många gånger dessutom bedragen är det så mycket mer. Ett enormt jävla trauma. Lyssna inte på människor som inte förstår det här. Du är med om något överjävligt vidrigt, så är det bara.

Det sägs att det är svårare att komma över den här typen av svek än tex ett dödsfall av en nära anhörig. Och det är ju inte så konstigt. Personen som försvunnit lever men är otillgänglig för dig. Du är tvungen att ha kontakt med personen för att ni har barn tillsammans och kan alltså inte ”begrava” honom helt även om du skulle vilja. Din tid med dina barn ska kanske istället gå till nån skata som startat upp en relation med en upptagen man med barn. Det är svårtuggat, minst sagt. De som inte förstår kommer inte förstå, möjligen först om de själva drabbas. Jag är ARG på alla omogna män och kvinnor som beter sig så här. Som inte tycker att relationen med den andra föräldern är värd att kämpa för.

Jag mår bättre nu men långt ifrån bra. Jag fick inte välja nåt. På kort tid förlorade jag 100 procent av min livskamrat, 50 procent av tiden med mina barn, mitt hem, mitt självförtroende och självkänsla, min livslust… Det har dessutom blivit tufft ekonomiskt. Jag har tex fått lägga mycket pengar på att ta hand om mitt eget psyke. En kostnad som helt och hållet orsakats av honom men som jag fått ta ur egen ficka.

Om man slår nån på käften kan man hamna i fängelse, men den här psykiska misshandeln som drabbar så många varje år är helt straffri. Inte ens sveda och värk-ersättning kan man få. Fan va arg jag blir när jag tänker på det.

Din man är ett praktas, tyvärr. Han har bedragit dig och förnedrat dig och lämnat dig i en ofattbart svår situation. Det kommer att ta tid. Bered dig på det. Jag vet att det är svinjobbigt att läsa om hur lång tid det tar men enligt min erfarenhet är det bättre att bereda sig på det, inte förvänta sig att man ska må bra efter ett halvår, det kommer bara att leda till besvikelse och en känsla av ”är det nåt fel på mig?”. Det är inget fel på dig. Själv var jag en välfungerande person innan allt brakade samman. Precis som du har jag efter det här varit tvungen att besöka psyket. Och det är inget konstigt, snarare en logisk följd av att ha drabbats av ett enormt trauma.

Det finns ingen quick fix. Du får tänka att det här var inte vad du ville men att du på något sätt måste leva vidare. Skapa något slags vettigt liv för dig själv och barnen. Och tänk på att du aldrig kan veta vad livet har i åtanke för dig. Det kan bli ett bättre liv än innan. Ingen vet, inte du heller. Det som har hjälpt mig en del är att skaffa ett intresse, nörda ner mig som fan i det. Men det är nog för tidigt för dig, nu handlar det om att överleva.

Låt dig känna allt du känner. Låt ingen få dig att känna att det är något märkligt med det. Att du gråter inför barnen är inte fel och inte konstigt. Det är naturligt att man gråter om något jobbigt har hänt, det vore konstigare om barnen INTE fick se detta.

Ta hand om dig så gott du kan. Vi är många, många som vet hur du har det. All kärlek till dig!

8 Likes

Hej,

När jag läser ditt inlägg lider jag verkligen med dig. Att du mår sämre några månader efter är normalt för du är fortfarande i chock fasen där du inte än har smällt vad som har hänt.
Det är så många år utav ditt liv så du måste vara snäll mot dig själv och ta emot smärtan när den kommer för med tiden kommer det svalna.

Skulle starkt rekommendera en bok som heter “bli medveten” den är skriven utav Anthony De Mello. Den boken har hjälpt mig mycket under min skilsmässa och sen att gå prata med någon professionell.

Din sorg handlar nog mest om rädslan att vara själv och utan sin “trygghet” men tro mig när du väl blir starkare kommer du inse hur jäkla bra man klarar sig själv och hur mycket livet har att ge.

Ta en dag i taget och ta hand om dig själv, och säg gärna till om du vill fika så kan du få stöd för du är inte ensam och det är viktigt att koma ihåg.

Jag lovar att du kommer komma ur det här mycket starkare men ge det bara TID för det är fortfarande färskt och det är som att avvänja sig från en drog.

Kämpa du fixar detta!!:rose::rose::rose::rose:

1 Like

Jag håller inte med om att det måste vara så traumatiserande för din dotter. Hon är dessutom vuxen och vet varför du har det som du har det. Jag tror aldrig att man ska ”låtsas” inför sina barn. De fattar ändå att allt inte står rätt till. Dessutom förstår jag att det är omöjligt för dig att hantera dig själv i de här situationerna. Slå inte på dig själv för det. När du känner dig mer stabil kan du prata med din dotter om det som händer. Förklara att du kommer att skaffa hjälp och göra allt du kan för att må bättre igen men att du just nu har det väldigt svårt. Det här traumatiserar henne inte, det du är med om är en del av livet och det skadar inte henne att få se det.

1 Like

Kära du, även jag vet precis hur du känner dig. Det är för jävligt. Ingen människa skulle behöva uppleva det du går genom just nu. Du har redan fått många goda råd av forumvännerna här och jag hoppas att du hittar en terapeut snart. För egen del hade jag inte hittat fram utan den hjälp jag fick genom terapin. För mig är det fyra år och fyra månader sedan chocken och jag känner igen allt du berättar, inklusive besök på psykakuten. Idag är mitt liv helt annorlunda och ganska bra på det hela taget. Sorgen finns kvar som ett ärr som fortfarande rivs upp ibland, men det är hanterligt. När det händer blir jag oftare förbannad än förtvivlad. Man accepterar efter hand, även om det tar längre tid än jag egentligen vill säga, att man aldrig får några ordentliga svar på varför det blev som det blev. Man lär känna sig själv och andra människor bättre än man gjorde utan den sorgliga erfarenheten som en separation är. Kanske blir man rent av en bättre människa.
Jag vill egentligen bara ge dig lite tröst. Ditt liv kommer att bli mycket, mycket bättre än idag och du kommer att känna dig lycklig igen. Håll ut genom det vidriga. Vi är många som känner med dig. Du framstår som en varm och eftertänksam person. Du har förmåga att reflektera och resonera om dina känslor och emellanåt betrakta alltsammans utifrån. Det är förmågor som du kommer att ha stor nytta av i läkningen genom allt det hemska. Stor kram från Lova.

4 Likes

Sitter här med mina tårar igen…
Men nu är tårarna blandat med en smula glädje…
Och det är NI som ger mig det! Ni alla underbara, fantastiska, starka och modiga kvinnor och män som orkar dela era erfarenheter med mig!
Ni ger mig kraft som jag saknar själv.
Ni ger mig en tro på att detta helvete någon gång kommer att övergå i något annat… Kanske inte det jag hoppats och tidigare tagit för givet, men en tro på att det kan finnas en annan framtid än den jag tänkt och att den kan bli bra!
Ni har kommit olika långt i era läkeprocesser och det ger mig också en förförståelse och en insikt i vad som kan vänta mig, även om alla människors resor ser olika ut…

Jag får bekräftelse på att jag inte är knäpp som tycker det är ansträngande att bara komma ihåg att andas :heart:

Jag får en exakt beskrivning av hur jag resonerar och tänker när ord träffar mitt i prick. Jag känner mig mindre ensam och förstådd. :heart:

Jag känner mig stärkt av att bli sedd i min rädsla för att ha förlorat min livspartner, min bästa vän och min trygghet men får hopp om att det kan vända och jag kan bli en stark normal kvinna igen! :heart:

Jag får lite lättnad i min ångest över att jag ger mina barn trauman för livet i och med att jag inte kan undvika att de får se sin mammas desperata sorg… Det kanske kan leda till livskunskap de kan ha nytta av i framtiden. :heart:

Jag känner tacksamhet för att bli sedd som en människa med känslor, kvalitéer och förmågor som jag kanske kan dra nytta av i min läkeprocess, när jag blir stark nog att styra mina val själv :heart:

Jag hoppas att ni alla som skriver till mig, som skriver i detta forum, för att ge av er styrka och era insikter till andra, förstår hur fantastiska NI är!

Jag hoppas att om några månader kunna hjälpa och stötta andra som “hamnat” i denna situation och på detta forum, för att kunna ge tillbaka av det stöd jag känner från er!

Att känna att man inte är ensam… Det kan räcka långt!

Många kramar av tacksamhet till er alla :heart:

6 Likes

Är helt helt övertygad om att du kommer att hjälpa många människor framöver. Du är mycket starkare än du tror just nu och det kommer visa sig längre fram. Det är inte så jäkla bråttom egentligen för just nu samlar du på dig mycket mer styrka än du tror. Alla som skrivit till dig är fantastiskt starka människor som genom erfarenheter, tid och mod samlat på sig enorma styrkor. Det kommer att bli så bra tillslut.

3 Likes

Hej ! Jag var med om detta för 3 år sedan. Jag och mitt ex träffades unga jag 16 mitt ex 20 år.
Vi fick 4 barn och 37 år tillsammans.

Men när jag fick min neurologiska sjukdom som sitter i benen så dög jag inte längre.

Jag mådde skitdåligt fick en allvarlig depression av all skit
Detta att bli utbytt efter så många år mot en ung frisk ( 23 år yngre) kändes jättejobbigt.

Men man överlever jag försöker att träna/ stretcha för att kunna gå så länge som möjligt.

Man har INTE valt detta men man får försöka att hitta ett annat sätt att leva vidare/ kram

3 Likes

Känner igen detta till 100%. Du har säkert läst här inne att receptet är att bryta all kontakt. Din dotter gav dig/er samma råd. Du kommer må så mycket bättre av det.

För egen del så bröt jag helt. Absolut inte träffas, men inte heller telefonsamtal eller sms. Om det var något vi behövde ha kontakt om så kommunicerade via mail. Jag gjorde klart för honom att jag inte ville ha sms av honom. Anledningen var att jag kunde bryta ihop av att få ett sms av honom. Oavsett vad det handlade om. Mail kan man bestämma själv när man läser. Sms kunde komma vid de mest olägliga tillfällena, och orsaka ångest. Jag behövde bestämma själv när jag var mottaglig för att kunna läsa något från honom. Att detoxa sig själv från exet var nödvändigt. Jobbigt de först dagarna, men efter två veckor kände jag en klar förbättring.

4 Likes