Bottenlös sorg - hur överlever jag

Min historia
1

Denna text är otroligt ostrukturerad och osammanhängande. En blixtvisit i mitt inre kaos.
Men snälla ni, snälla du, orka läs. Jag behöver hjälp…

Vet inte hur jag ska börja…
Från början kanske… Början av mitt liv, mitt vuxna liv, det som jag tillbringat alla år av med samme man. Mannen i mitt liv! The love of my life… Pappan till mina två barn… You name it… Det har alltid varit han och jag. Det har inte alltid varit bra… Och ändå aldrig dåligt… Ibland har det bara “varit”. Som de senaste åren… Jag trodde att vi hade all tid i världen på oss att lösa problem som fanns mellan oss.
Ett av de största problemen var brist på kommunikation…

Det blev väldigt tydligt att vi var usla på att kommunicera den dagen i höstas då han utan förvarning sa att vi behövde prata. Det brukar han inte säga. Så jag fick ont i magen på två sekunder… Och sen kom det. Som en käftsmäll. En blixt från en klar himmel. Som en bud från liemannen; efter 24 år tillsammans så ville han inte ha mig längre… Det tar mig en evighet att faktiskt förstå vad han menar… Vadå inte vara tillsammans? Vi ska ju alltid vara tillsammans! Väl…?
Jag minns att jag ställer frågan; har du träffat någon annan? Fast jag vet svaret. Klart att han inte har. När skulle han ha gjort det? Och om han hade gjort det så skulle jag ju ha märkt det. Väl…?
Så när han svarar ja, vänds hela min värld på ända… Allt jag trott på. Allt som varit sant. Allt det vi hade haft tillsammans rycktes undan under mina fötter… Marken, den fasta trygga grunden jag stod på, den som bestod av mitt liv i en tvåsamhet med honom och våra barn, skälvde till och öppnade en bottenlös avgrund. Och jag började falla… Falla som jag aldrig gjort tidigare… Sjunka i ett bottenlöst träsk av sorg som jag inte i min vildaste fantasi hade trott fanns…Söndersliten inifrån av en smärta som är obeskrivlig och därför helt omöjlig att hantera…

Det värsta är dock att det bara var början… Jag mår efter snart fyra månader oändligt mycket sämre än vad jag gjorde i början… Hur är det ens möjligt…?
Jag ser inget ljus någonstans… Han lämnar mig i min avgrund för att leva med sin nya flickvän. Han har makten att välja. Han valde bort mig, sin livspartner, till förmån för en person han säger att han älskar efter att de träffats i tre månader… Älskar… Ett ord han använde ytterst sparsamt under det liv vi tillbringade tillsammans. Kan nog räkna på ena handens fingrar hur ofta han sa det till mig… Och nu säger han det till henne efter bara några månader… DET GÖR SÅ JÄVLA ONT…

Det som är så himla sjukt är att den enda som förstår hur illa det är ställt med mig, den enda som förstår hur fruktansvärt dåligt jag mår, den enda som kan trösta mig.
Är Han.
Han är mitt sår.
Och han är mitt plåster.

Han har varit min trygghet, min partner, mitt stöd, mitt liv och min kärlek på gott och ont. I vått och torrt. I medgång och i motgång. Jag trodde att vi skulle bli gamla tillsammans. Jag trodde vi skulle ha tid att hitta tillbaka till gnistan och innerligheten. Jag trodde att han ALDRIG skulle kunna lämna mig och barnen. Jag tog honom för given. Jag tog fel…

Nu sitter jag här och tårarna flödar… Igen… Jag gråter hela tiden… Ibland stillsamt… Ibland så att jag hamnar på psykakuten och får lugnande…
Jag förstår inte hur jag ska kunna gå vidare… Jag har så svårt att se någon vits med att ens försöka… Ett liv utan honom är inte ett liv jag vill ha…
Hur ska jag orka kämpa mig igenom dessa dagar av mörker när jag inte ser något ljus?
Var hittar man styrkan?
Jag känner mig så oändligt liten och så oändligt värdelös…

Det finns bara en anledning till att jag existerar och det är mina älskade älskade barn <3
Jag har även fina vänner som försöker stötta… Men de förstår inte…
De förstår inte den bottenlösa sorg jag känner… De förstår inte hur det känns att blir ratad…lämnad… övergiven…
Alla säger att det kommer kännas bättre sen…
När infaller “sen”, skulle jag gärna vilja veta?
Och vad menas med “bättre”?
Att livet känns meningsfullt och härligt?
Eller att man bara inte vill sova och aldrig mer behöva vakna igen?

Snälla, kan någon hjälpa mig?
Hur överlever jag detta?
Greppar efter halmstrån…

Kram och tack till dig som orkade läsa ända hit <3

10 gillningar
2

Man kommer nog inte över, men man kommer genom. Efter ett kvartal är jag på god väg med detta.
Mitt recept är:

1 rör på dig varje dag, iaf en lång promenad
2 prata med folk, det sätter ord på tankarna som kan bli väldigt förvirrande, ta råd och överväg dem
3 ta inte beslut i affekt
4 gå till doktorn, det kan behövas lite sömnstabilisering eller antidepressiva
5 avhåll dig från droger och alkohol, det dämpar för stunden men blir mycket sämre i det långa loppet

7 gillningar
3

Jag förstår dig . Min värld rasade . Jag är fortfarande knäckt 6-7 månader efter . Och jag fick hundra ursäkter - inte en enda att han träffat ngn annan , bara att allt var mitt fel.
Men han träffade andra. En av dem är hans flickvän idag .
Det är så orättvist . Jag vet .

Jag kan inget annat än att råda dig till att prata prata prata , med din familj dina vänner . Era barn .
Jobba som bara den . Sysselsätt dig .

Det är oerhört jobbigt jag vet .
Styrkekram till dig :heart:️

4

När jag läser det du skrivit känner jag din smärta! Du är duktig på att skriva och formulera dig. Jag ville inte skriva dagbok (det skulle göra för ont) men förstod att skriva av mig skulle hjälpa mig. Jag började därför skriva en bok. Den är långt ifrån klar. Men jag kunde skriva om min smärta, få ur mig känslorna men skriva om andra. Var ett sätt för mig… Tänker att det kan vara något för dig eftersom du är duktig på att få med dig läsaren. Sen kanske det inte blir något mera än en halvfärdig skruttigt förvirrat skrivet men det har varit som terapi för mig och det är det viktigaste.

För mig har det gått 2 år sedan jag fick veta ( ett drygt 20-årigt förhållande) och drygt ett år sedan vi sålde vårt älskade hus och flyttade var för sig. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Kunde ha varit min text… Det har varit tuffare än jag kunnat föreställa mig. Det är fortfarande långt ifrån bra (förstår att du inte vill höra det…) men det beror främst på att ena barnet vägrar vara hos sin pappa och det har blivit väldigt struligt runt detta samt skolavägran på det. Varje dag är inte längre än plåga 24 timmar per dygn. Plågan kommer och går. Jag har svårt att komma vidare, för andra går det snabbare. Tiden är din bäste vän. Och prata, prata och prata tills du är så trött på din egen röst att du inte orkar höra på den längre. Och kom ihåg att du är inte din känsla.
”Whatever you think about yourself, it’s just a thought”.
Stor styrkekram till dig! Du är starkare än du tror! :heart:️:heart:️:heart:️

2 gillningar
5

Tack fina Ike för dina råd!
Jag lyckades ganska bra med allt det där de första månaderna eftersom jag hade bestämt att jag måste klara detta! Men, det blir ju bara att man lurar sig själv tillslut… Jag blir inte starkare eller gladare eller känner mer tillförsikt inför framtiden…
Allt blir bara svartare… det är det jag inte förstår… Hur det kan gå från fruktansvärt till ofattbart outhärdligt…

Men du har helt rätt i sak. Man måste ha något att förhålla sig till. Mål för timmen. Mål för dagen att klara av.
En dag i taget. Och dina råd hjälper en att hålla rätt kurs!
Så varmt tack och lycka till själv <3

6

Tack fina du för ditt svar!
Det känns på ett sjukt sätt tryggt att inte vara ensam i den här situationen… Samtidigt är det sjukt att man ska behöva må så här fruktansvärt dåligt… Och att den enorma smärta man känner är orsakad av kärleken till en person som valt att älska någon annan istället för dig…
Det du säger… Orättvist… det är ett ord som ringer i mitt huvud hela tiden…
Han väljer allt… det nya livet, den nya flickvännen, de nya vännerna, den nya bostaden…
Jag måste anpassa mig efter hans val… val som jag aldrig skulle gjort själv… såklart… eftersom jag fortfarande älskar honom…
Min största sorg är dock inte att han tar sig själv ifrån mig. Det är att han även tar livet med mina barn ifrån mig två veckor varje månad… Hur ska jag kunna leva utan dem vid min sida… Orkar inte ens föreställa mig när den dagen kommer…

Tack för ditt råd om att prata. Jag känner inte ännu att det hjälper mig… Men man måste få pysa… gråta… skrika…viska…
Oftast försöker jag bita ihop. Visa att jag klarar det här… Ofta misslyckas jag med det och känner mig än mer misslyckad…
Fy fan vilket värdelöst liv man har…
Men det blir väl bättre…
Sen…

All styrka och alla kramar till dig som kämpar vidare! <3

7

Men åååhh… Fina Cayenne…
Blir först tacksam och lite glad för att du orkar ta dig tid att ge mig beröm för hur jag uttrycker mig i min smärta…
Sen blir jag så sorgsen av att höra att du känner igen så mycket i min berättelse och att vi verkar dela upplevelser och känslor inför det fruktansvärda som “drabbat” oss…
Jag tycker verkligen att jag är drabbad… Jag såg det inte komma… Jag var naiv och blåögd och godtrogen… Jag trodde att tiden var min vän… Att tiden skulle föra oss samman igen… Men tiden förde honom bort från mig… utan min vetskap… Utan att jag förstod att jag var på väg att bli lämnad…
Chocken har inte lämnat mig än… Insikten om vad som hänt sjunker in i mig allt medan jag sjunker djupare och djupare ner i ett tillsynes oändligt mörker…
Jag är inte jag längre.
Jag känner inte igen mig.
Jag är vilsen och vet inte vart jag är på väg.
Eller varför…

Tycker jag kan hämta kraft i det du uttrycker så fint; att jag inte är min känsla! Jag ska försöka bära det med mig… Jag är inte min känsla.

Om du vill Cayenne, så skulle jag tycka det var fint att få växla några fler ord med dig.
Du har ett sätt att skriva som är lätt att ta till sig och dina ord träffar mitt i prick.

Och om inte, tack för att du tog dig tid att stärka mig!
Varma styrkekramar tillbaka till dig från mig <3

8

Känner med dig! Och förstår hur du mår, har varit där. Första tiden handlar bara om att överleva. Det gör ont. Så in i h-vete ont. Själv kunde jag varken sova eller äta på länge. Tankarna snurrade i huvudet länge, länge. Vad hände? Varför? Fanns det signaler? Kunde jag gjort något? Vad skulle jag reagerat på? Jag trodde, liksom du, att vi skulle reda ut våra problem. För problem det har alla. Vi var inte sådana som skiljer oss. Vi pratar, och löser våra problem. Men han pratade inte med mig. Under våra 15 år ihop sa han inte ett enda ord om att han inte tyckte att vi hade det bra. Förrän han en dag hade bestämt sig för att han skulle gå. Och då till en annan kvinna. Mardröm från helvetet. Och barnen. Förstår dig. Har gråtit många dagar, kvällar, nätter av saknad efter barnen och familjen. (och honom)

Ike beskrev det bra:

För mig är det nu två år sedan. Först nu under senare delen av hösten känner jag mig rätt ok igen. Har tagit lång tid för mig att släppa honom. Trots hans fula sorti så höll hoppet om att det skulle ordna upp sig för oss mig länge i ett ordentligt grepp. Har först nu kunnat närma mig acceptans och släppa honom. Han är inte på långa vägar värd det. Han var så elak och egoistisk sista tiden, en sådan människan vill jag inte ha i mitt liv. Jag trodde inte han var den som han visade sig vara.

Jag kunde inte förstå de som sa att det så småningom blir bättre. Hur kunde det bli det, jag hade förlorat min familj! Men jag mår bättre nu. Saknade är inte lika stark längre, även om den fortfarande finns där. Jag har så smått börjat bygga ett nytt liv. Det är inte det liv jag hade sett framför mig, men tror att det kommer bli ok, lr till och med bra. Du kommer att komma dit så småningom också. Ta en dag i taget så länge. Ta hjälp av vänner. Prata med en terapeut om det känns rätt för dig. Det har hjälp mig enormt!

Kram

1 gillning
9

Har skickat meddelande till dig!
Mvh Cayenne

10

Tack för att du delar din historia för att hjälpa mig Besviken…
Sitter här och gråter… igen… det tar aldrig slut… Du skriver att det gått två år och om jag läser rätt så har det tagit dig nästan så lång tid att komma igenom till andra sidan och må bättre…
Jag blir helt förtvivlad när jag inte förstår hur jag ska orka och vilja överleva dagen om det inte känns bättre… Två år känns orimligt och omöjligt att vänta ut. . Sorgen är så avgrundsdjup. Smärtan så distinkt… Tårarna så många…
Jag är riktigt ledsen idag så för mig handlar det just nu om hur jag ska klara av att ta mig igenom den närmaste timmen… Är så ledsen…
Tack för att du tog dig tid att ge mig råd och att läsa mitt rop på hjälp!
Det betyder så mycket att veta att någon därute förstår hur dåligt man mår.

Stor kram till dig och lycka till! <3

2 gillningar
11

Förstår det! Förhoppningsvis går det fortare för dig.

Det jag vill att du tar med dig är att det blir bättre. Du har det väldigt jobbigt nu. Ta hjälp av sjukvården om det behövs. Det är ok att äta sömntabletter och ångestdämpande en period för att ta sig igenom den värsta tiden. För att överleva. Du skriver att det handlar om att ta sig igenom den närmsta timmen. Känner igen det. Jag fick ångestdämpande utskrivet när det var som jobbigast.

Har du en vän du kan vända dig till när det är som jobbigast?
Mina närmsta vänner fanns inte där för mig, de hade inte förmågan att stötta när jag som mest behövde det. Däremot var det andra vänner som tog ett steg framåt, och lite oväntat tog emot mig. Har en vän som jag ringt många gånger när ångesten rivit som värst. Vi bor nära varann, så jag har kommit förbi henne för en kort kram på 5 minuter. Det har hjälpt. Bara att det finns någon som kan krama om en en kort stund när det känns som värst. Det är svårt att be om hjälp, men den finns, men kanske från ett oväntat håll.

Ta långa promenader. Det hjälper att röra på sig. Även om tankarna snurrar så dämpas det något av att gå, eller springa.

Du kommer ta dig igenom detta. Det är en tuff resa. Men du kommer att må bättre. Så småningom. Ta en dag i taget. Till slut avtar ältandet, och det är möjligt att se något annat. För vissa tar det bara några månader, för andra (mig) tar de betydligt längre. Men så småningom lättar det.

1 gillning
12

Jag tror också att det är viktigt att förstå att du inte kommer att må som du gör nu i två år. Nu är du i chock, och den perioden är helt fruktansvärd. Lite som en psykos nästan, med starka overklighetskänslor och panik. Så kommer du inte att ha det i två år.
Det kommer långsamt att bli bättre. Plötsligt har du en liten stund på dagen när du inte är ledsen. Den stunden blir allt längre tills det bara är korta stunder du är ledsen.

Jag känner igen mig så mycket! Det här att man kände sig så…förrådd. Och bortgjord. Och naiv. Och att man blev utbytt mot någon som han känt i typ 5 minuter!

Jag kan peppa dig med att nu, efter drygt 2 år mår jag toppen! Jag känner mig stark i mig själv och…faktiskt lycklig! Jag ville inte skiljas, och jag tycker fortfarande att han var riktigt, riktigt korkad. Men jag mår bra. Det blev annorlunda än jag trodde, men…bra ändå! Jag saknar mina barn när de inte är hos mig, men jag pratar med dem varje dag (om de vill) och ser till att göra ’mina grejer’ när de är hos sin pappa, så att jag kan vara så mycket som möjlig med dem när de är här hos mig.

Och mitt x? Han och hans flamma har ’gjort slut’. Höll drygt ett år. Han är deppig och ångrar sig. Har gjort några små trevare åt mitt håll. Men jag har gått vidare och skulle aldrig kunna lita på honom igen…

8 gillningar
13

Vet du, jag tror att du har nått botten först nu. Men nu sjunker du inte djupare, nu går det uppåt. Sakta förstås. Alldeles för sakta. Det är många på det här forumet som har önskat sig en snabbspolningsknapp.

Du har utsatts för en ohygglig chock. Om du tänker att din man hade dött i en olycka för några månader sedan, då hade det kanske känts mer förståeligt för omgivningen att det fortfarande finns massor av sorg kvar. Det glöms lätt bort av välmenande vänner när man “bara” har förlorat någon pga skilsmässa.

Nu måste du, förutom sorgen och förlusten, även hantera hans svek och känslan av att bli bortvald för någon random människa. Det är ett obegripligt hästjobb som tar lång tid.

Så träffande formulerat för övrigt, att han är både ditt sår och ditt plåster. Det tror jag många kan känna igen sig i.

Men oavsett om det känns värre nu än för fyra månader sedan, så har kroppen och hjärnan ändå bearbetat situationen. Det är inte bortkastad tid! Acceptansen och läkningen har börjat någonstans därinne, även om du inte märker av det just nu. Du är fyra månader på väg.

5 gillningar
14

Tack för dina insikter Besviken! Det är så skönt att få förståelse och det är så skönt att höra av någon som vet att det är så här det är just nu. Men att det inte alltid kommer att vara så. Det har tagit lång tid för dig att komma igenom och göra din resa… Jag ber (på riktigt) att någon eller något ska ta mig ur eller igenom den här processen fortare för jag tror på riktigt att jag inte kommer att klara detta… Det enda jag lever för nu är mina barn. Mina älskade älskade vackra fina fantastiska kloka barn <3 De är tonåringar men behöver såklart sin mamma och jag hoppas att kunna finnas för dem snart, men nu är det mer de som finns för mig…
Jag har också vänner. Fantastiska vänner som ringer, messar, kommer och som försöker övertyga mig om att jag är fantastisk och att jag kommer att hitta någon som kan älska mig så som jag förtjänar så småningom.
Jag har jättefint stöd och är så tacksam.
Men till syvende och sist så är jag ensam… Ensam i min stora säng… Ensam med mina tankar… ensam i min outtalade sorg… ensam…
Hjärtat ropar desperat efter honom! Jag saknar honom så det värker i hela kroppen!
Men han är med en annan… Han är inte min längre… Och jag begriper inte hur den vetskapen ska kunna sluta göra ont…

Tack för att du skriver. Det betyder så mycket <3
Kram till dig

2 gillningar
15

Tack Malvina för att du delar din erfarenhet med mig!
Du beskriver precis var jag befinner mig; i chock!
Överrumplad av ointagbar information som vände mitt liv från dur till moll i ett hjärtslag…
Paralyserad av rädsla och oro inför framtiden… Finns det ens någon…?
Panik över att inte kunna hantera mig själv, mina reaktioner och mitt agerande…
Utelämnad åt ödets nycker och de fruktansvärda känslor av hopplöshet som väller in över mig och hotar att sluka mig i sina svallvågor…

Så oerhört glad och tacksam för att du nu befinner dig på en plats där du vill vara! Att du kan känna glädje och att du känner dig stark! Du ger mig hopp!
Hopp om en morgondag som känns så främmande och avlägsen… Men som kanske, kanske finns någonstans där ändå… =)
Det kanske inte blev som man tänkt, men det kanske kan bli bra ändå…

Tack fina Malvina för HOPP <3
Stor kram och lycka till!

16

Tack @Trassel för dina kloka insikter!
Jag ber och hoppas så innerligt att du har rätt… Att jag är på botten nu… Att jag inte kan sjunka djupare… Fast det är så jag upplever det… Dag för dag… Att jag faller… Och sjunker… Djupare…

Det är skrämmande… Man ser inte ytan längre… Anar den inte ens… Runt omkring råder mörker och tysthet…
Tanken att stanna kvar här i mörkret är lockande…
Det verkar så oerhört jobbigt att söka efter ljus som inte är synliga…

Jag måste övertyga mig själv, dagligen, att det finns en anledning att leta, längta efter ljus…
Ibland är jag trovärdig. Då hittar jag en skiftning bland skuggorna… Anar att det kan finnas något… En glimt… Ett hopp…
Ibland lyckas jag inte lura mig själv.

Dina ord

…skänker mig tröst. De blir som ett nytt, fint plåster på det sår han skapat i mig.
Att våga tro att den mardröm jag lever i kan innebära att läkeprocessen att startar, skänker någon form av tröst.

Den fina känslan av att helt främmande män och kvinnor i detta forum tröstar, peppar, stärker och bekräftar varandra är också oerhört tröstande!
Är så tacksam att jag hittade hit! Är tacksam för alla som tar sig tid att läsa just min historia och tar sig tid att bekräfta mig och bekräfta att det jag går igenom inte är unikt utan att det tyvärr drabbar allt för många allt för ofta…

Tack för ditt stöd Trassel och stor kram till dig <3

17

Hej fina du!
Jag har gått igenom exakt samma grej som du​:purple_heart::purple_heart::purple_heart:
Jag ska skriva mer till dig idag. Men
Jag kan lova dig en sak!
Du kommer resa dig UPP!
Jag var lika nertrampad som du men vet du
Jag upptäckte vänner
Familj och kärleken! Japps! Vill ALDRIG ha tillbaka det vi hade längre. Självklart onödigt av min exman att förstöra allt för en annan dessutom!
Å vet du vad! Han ångrar sig varje dag!
Kram på dig! Vila och ät något gott
Har nu barn? Se till att pussa o krama dem och se till att skaffa dig egentid-du behöver den!
Jag gick ner 11kg åkte på en ansiktsförlamning tack vare den människan! Mitt ansikte är fortfarande skadat visst det syns inte men fy vad han gjorde mig illa!
Kram så länge så hörs vi
Vi ska hjälpa dig igenom detta

2 gillningar
18

Du har fått många kloka svar. Det låter verkligen som att du är i chock och det är ju inte så konstigt. Du nämner någonstans att du var på psykakuten för att få lugnande, var du det eller var det bara en tanke? Flera har rått dig att ta lite lugnande läkemedel ä, tillfälligt, och det tror jag också kan vara bra. Så att du får lite paus i den våldsamma sorgen. Har du varit på vc?

Jag är inte förespråkare av läkemedel i största allmänhet. De går på symptomen och inte på orsaken. Men lite kan man självläka medan sinnet får vila. Sen på sikt behövs det nog en mer genomgripande terapeutisk behandling för att bearbeta detta trauma. Det ska du inte vänta för länge med.

Och vad fint att du har vänner som peppar dig. Låt dem göra det. Låt någon ta hand om dig, om det går :heart:️

1 gillning
19

Hej!
Vet inte var jag ska börja men ville bara skriva att jag känner igen mycket i din historia.
Fick efter 24 år beskedet strax före nyår av min man att det inte finns någon kärlek längre och det kom även fram att han träffat en annan.
Hamnade i chock. Visst hade jag märkt att han tränade mycket o blivit annorlunda under hösten, men jag trodde det var övergående, en fas.
Han kände sig inte bekräftad o älskad o det känns tungt att höra, speciellt som det inte är så. Jag har alla känslor kvar, mitt problem är att jag inte sagt något utan trott att han förstod ändå.
Han har alltid fått mig att känna mig älskad, men det har alltså jag misslyckats med.
Jag mår dåligt o har knappt kunnat äta o sova.
Har nu fått lite sömntabletter utskrivna.
Tankarna mal o jag tänker att han har allt kvar, fast han byter ut mig mot en betydligt yngre kvinna
Vad har jag att se framemot o var ska jag bo?
Han är dock väldigt snäll o tröstar mig o har nog dåligt samvete.
Jag önskar honom lycka, men jag vill ju att det ska vara med mig.
Barnen vet ännu inte, de är i övre tonåren.
Jag har inte så många vänner, har ju levt för familjen.
Kan också känna ilska över den andra kvinnan som lockade honom till sig när hon visste att han var gift.
Hon lever också i ett förhållande.
Detta blev lite långt o kanske inte någon tröst, men jag ville bara säga att jag kände igen mig mycket i din text o att vi är fler som har det liknande.
Styrkekramar

2 gillningar
20

Om du efter fyra månader fortfarande känner att allting bara känns värre och mer oöverstigligt så tänker jag att det är något att ta på allvar. Oavsett om det är en akut krisreaktion eller en varierande grad av depression så bör du söka läkare. Psykakuten är ju till för riktigt akuta krislägen och de “lugnande” du får där och då, de är kanske inte är den sortens medicin som du varken behöver eller ens riktigt vill ha på regelbunden basis hemma då de är till för riktiga krislägen, inte för regelbunden bedövning från sorg/chock under längre tid.

Jag tror att du behöver ett samtalsstöd för att få hjälp att börja bearbeta den här både ovälkomna och ofrivilliga situationen. Möjligen parat med annan typ av medicinering under en övergångstid, samtidigt som du går på regelbundna samtal.

Bara ett tips från en som been there, done that. Du kommer att komma vidare, garanterat. Men kanske ska du inte låta dig själv sjunka ännu djupare, för som du beskriver det så låter det alarmerande djupt allaredan, innan du tar tag i det?!

Lycka Till :revolving_hearts:

.
PS: Hur sover du på nätterna? Hela nätter ostört, eller vaken flera ggr.? Hur många gånger vaknar du isf per natt och kan du sova till dess det blir ordentlig morgon?

1 gillning